danska - tillbaka

Ordination av Kvinnor?

Utgiven av en grupp teologer på ANDREWS UNIVERSITY

Förord

Denna skrift är en översättning från tidskriften AFFIRM vol 1, nr 1, 1987, som har ambitionen att ”fastställa sjundedagsadventismens tro”.

Orsaken till Affirm`s tillkomst är att Sjundedagsadventistsamfundet, liksom många andra samfund, känner av en påverkan från tidens liberaliserande trend. Den fräter på förtroendet för Bibelns auktoritet beträffande det som avgör vår tro och praxis. Därför har en grupp lärda från Andrews University i USA, med uppmuntran och hjälp från andra intresserade människor, beslutat att publicera denna skrift med avsikt att återställa Bibelns giltighet och tillämplighet för sjundedagsadventisternas tro och praxis idag.

Affirm`s syfte är att ta itu med och utreda teologiska problemfrågor i församlingen, med Bibeln och Ellen White`s litteratur som grundval. Det är utgivarnas innerliga bön och hopp att denna tidskrift skall bli använd av Gud till att hjälpa adventtroende att motstå frestelsen att låta världen bestämma sin tro. Paulus uppmanar oss: ”Anpassa er inte efter den här världen…” (Rom 12:2).

Denna första utgåva har helt blivit ägnad åt att behandla den känsliga frågan om ordination av kvinnor. För närvarande har inte alla församlingar drabbats av detta kontroversiella ämne. Alla kristna bör emellertid ha en biblisk insikt i ämnet för att vara bättre förberedda att bemöta problemet när det uppstår.

För att på bästa sätt klargöra ämnet används metoden att formulera frågor och svar.

Utgivarna vid Andrews University är: Genevieve Bothe, Carl Hoffman, William Fagel, Hedwig Jemison, Betty Lou Hartlein, C Raymond Homes, Warren H Johns, Rosalie Haffner Lee, C Mervyn Maxwell, Delores Slikkers, Stephen V Wallace, Mary E Walsh och Douglas Waterhouse.

Översättning från engelska av Charles Axelsson och Lennart Wiberg (1987)

Ett råd att överväga

”Gud kommer att ha ett folk på jorden som håller fast vid Bibeln och endast har Bibeln som rättesnöre för alla läror och som har den till grund för alla reformer.

Lärda människors åsikter, vetenskapens slutsatser och kyrkomötens bestämmelser eller beslut är lika talrika och inbördes motstridiga som de kyrkosamfund de representerar. Majoritetens röst - ingen av dessalika lite som alla tillsammans bör betraktas som bevis för eller emot någon religiös troslära. Innan vi godkänner någon lära eller någon föreskrift måste vi som bevis kräva ett tydligt: `Så säger Herren`.” (Ellen White, The GreatControversy, s 595).

Innehållsförteckning

Ordination av kvinnor?

Svar på några fundamentala frågor

Hur kommer det sig att frågan om ordination av kvinnor till äldste, församlingsföreståndare och pastorer har fått en så stor betydelse inom sjundedagsadventistsamfundet just i den här tiden?

S: Vad som egentligen står på spel är Bibelns auktoritet då det gäller att fastställa SDA:s tro och praxis. Beträffande kvinnans roll i församlingen besvarar Nya Testamentet den frågan i teologiska termer, vilka är grundade på Gamla Testamentet. Den presenteras såsom en del av Guds lag, ”som också lagen (Fotnot) säger” och enligt ”Herrens bud” (1 Kor 14:34, 37).

Om en sådan biblisk undervisning gällde som en begränsning för kulturen beträffande denna fråga på Paulus tid, så kan detsamma sägas om Bibelns undervisning när det gäller frågorna om skapelsen, sabbaten, ren och oren föda, fottvagningen, tionde mm. Om inte alla dessa frågor behandlas på samma sätt, blir Bibelns auktoritet som helhet undergrävd och utsatt för tvivel.

Fotnot: ”Lagen” syftar på de fem moseböckerna (jämför Luk 23:44, Joh 1:45). Tillägg av översättarna.

Är Bibelns auktoritet verkligen en så avgörande och viktig fråga för sjundedagsadventisterna?

S: Vilken fråga är viktigare för sjundedagsadventister än Bibelns auktoritet? Samfundets hela existensberättigande står och faller på den frågan. Hela vår trosuppbyggnad och vår mission till världen är grundad på Bibelns auktoritet.

Vad är Bibelns undervisning beträffande kvinnans roll i församlingen?

S: Bibeln presenterar kvinnor som fullgoda medlemmar tillsammans med män i församlingens religiösa och sociala liv.

När Jeremia hade verkat i fem år som profet, sände kung Josia sin sekreterare, översteprästen och några andra män till profetissan Huldra för att få råd (2 Kung 22:13, 14). Kvinnor tjänstgjorde som musiker i helgedomen och hade även upplysningstjänster vid ingången till uppenbarelsetältet (Ps 68:25, 26; 1Krön 25:5, 6; 1 Sam 2:22).

Kvinnor bad högt och även profeterade i församlingen (1 Kor 11:5). De hade ”kämpat i evangeliets tjänst” sida vid sida med Paulus och andra medarbetare (Fil4:3). I sina sluthälsningar i sina brev till romarna börjar Paulus med att lovorda kvinnor i evangeliets verk. Flera andra kvinnor omnämns också senare i texten (Rom 16:1-5, 6, 12, 13, 15). Änkor tycks ha varit organiserade grupper i Nya Testamentets församling (Apg 9:39).

Kvinnor tjänade emellertid inte som präster i Gamla Testamentet (2 Mos 28:1, 4 Mos 3:1-13). De tjänstgjorde inte heller som äldste, församlingsföreståndare och pastorer som lärare i ledarställning i Nya Testamentet. (Tit 1:5-9, 1 Tim 2:11-3:7, 1 Kor 14: 33-37).

Vad är det Nya Testamentet faktiskt säger om kvinnor beträffande ledarrollen som äldste, församlingsföreståndare och pastorer?

S: ”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen (Fotnot), utan hon skall leva i stillhet.” (1 Tim 2:12)

Fotnot: Grundtexten säger att det här skall vara ”en man”, vilket också är i harmoni med sammanhanget.

”Om någon gärna vill få en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift. En församlingsledare skall vara…en enda kvinnas man…en god lärare.” (1 Tim 3:1, 2).

”När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna det som ännu återstod och i varje stad insätta äldste efter mina anvisningar. En sådan skall vara oförvitlig, en enda kvinnas man…” (Tit 1:5, 6).

”Gud är ju inte oordningens Gud utan fridens. Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger…Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.” (1 Kor 14:33-37).

Det finns mer anvisningar i Nya Testamentet angående detta ämne än vad som finns beträffande tiondet, fottvagningen och sabbaten. Det skall undersökas närmare i denna skrift.

Berodde Bibelns undantag av kvinnor från rollen som äldste, föreståndare och pastorer på en förhärskande patriarkal mentalitet i en mansdominerande värld?

S: Nej. Kulturen på den tiden tillät kvinnor att tjäna som prästinnor. Många religioner inkluderade kvinnor i sina prästerskap. I motsats till dessa bibehöll de inspirerade ”författarna”, både i Gamla Testamentet och i Nya Testamentet, männens och kvinnornas roller åtskilda som Gud hade bestämt från begynnelsen.

Varför skall sjundedagsadventistsamfundet stå emot trycket från humanist/feministiska ideologier, vilka är fast beslutna att undanröja skillnaderna i roller mellan män och kvinnor?

S: ”Roll-utbytbarheten”, som tar bort rollskillnaderna, angår sjundedagsadventisterna eftersom de är anförtrodda tron på skapelsen som den presenteras i Bibeln.

I motsatts till dem, vilka tolkar skapelseberättelsen som en poetisk beskrivning av en evolutionsprocess, accepterar sjundedagsadventisterna den nedtecknade skapelsen på sex bokstavliga dagar som en faktisk sanning. Eftersom vi har godtagit tron på skapelsen, godtar vi därmed också den principiella ordningen vid skapelsen. Om vi accepterar den humanistiska föreställningen att mannen och kvinnan helt kan byta ut sina roller, kommer vi att undergräva vår tro på skapelseläran, på vilken sabbatsbudet är baserat.

Effekten av att ta bort den klara rollfördelningen mellan män och kvinnor kommer också att visa sig i vardagen genom att påskynda nedbrytningen av familjen. Det leder till en förvirring för det uppväxande släktet då de söker sin identitet som man eller kvinna och medverkar till att homosexualiteten blir accepterad som en legitim livsstil.

Vilka erfarenheter har man fått i de samfund som har ordinerat kvinnor som präster/pastorer?

S: En del församlingar har fått utstå tvister och splittringar på grund av att de har utnämnt kvinnor till präster eller pastorer. För några samfund har det inneburit att nya församlingar eller till och med att nya samfund har bildats. Några andra samfund har upplevt att deras nya präster/pastorer har blivit en verklig hjälp för dem.

Vad kan vi dra för slutsatser av de olika samfundens erfarenheter?

Svaret är att sjundedagsadventisterna inte kommer fram till sanningen i en teologisk fråga genom att höra sig för vad andra samfund har för uppfattning. Vi frågar inte baptisterna: ”Blir ni andligt hjälpta av att besöka era kyrkor på söndagen?” Vi frågar inte pingstvännerna: ”Känner ni att ni kommer närmare Gud när ni talar i tungor?” Vi frågar heller inte katolikerna om de finner det meningsfullt att ha en påve och att tillbe jungfru Maria.

Sjundedagsadventisterna frågar i stället: ”Vad säger Bibeln?” Vi tror att Guds största och bästa välsignelser kommer över de människor som väljer att följa och lyda Hans tydliga vilja som den framställs i Bibeln.

Hur ställer sig Ellen White till denna fråga? Blev hon någonsin ordinerad?

S:Ellen White blev aldrig ordinerad. Efter mer än 25 år i sin profetiska gärning, beslutade samfundet att hedra henne med en pastorsordination. Uppenbarligen accepterade hon inte denna, eftersom hon år 1909 (då hon var i 80-årsåldern) sade att hon aldrig hade blivit ordinerad (se ” Spectrum” 4,2:7 1972 av Arthur White).

Hon utförde inte heller en ordinerad pastors specifika funktion genom att förrätta vigslar, döpa och organisera lokala församlingar.

Precis som alla andra församlingsmedlemmar var också hon förordnad av Gud att utföra en särskild uppgift för Honom. Men hon blev aldrig ordinerad genom mänskliga händer.

Hade inte Ellen White en auktoritativ position i sjundedagsadventistsamfundet?

S: Hennes auktoritet fanns i det budskap Gud gav henne snarare än i någon position samfundet tilldelade henne. Hon avvisade i själva verket bestämt tanken på en ledande position i samfundet:

”Ni förmodar att jag strävar efter att bli främst. Det är inte korrekt. Att sträva efter ledarskap… Jag vill att det skall stå klart att jag inte har några ambitioner till någon ledartitel eller bli tilldelad någon annan position än Guds budbärarinna. Jag gör inte anspråk på någon annan benämning eller position.” (Ellen White, Letter 320, 1905; Manuscript Release 340) .

”Jag står inte fram inför folket och innehar någon annan position än en budbärarinna med ett budskap.”(Ellen White, Testimonies for the Church, vol 8, s 237).

Uppmanade Ellen White samfundet att ordinera kvinnor till äldste/föreståndare/pastorer?

S: Nej. Inte till evangeliets förkunnare i egenskap av äldste. Däremot uppmanade hon till avskilja några kvinnor för en särskild tjänst:

”…villiga att helga en del av sin tid till Herrens tjänst, bör utses till att besöka sjuka, ta hand om de unga och tillfredsställa de fattigas behov. De skall avskiljas för detta arbete genom bön och handpåläggning.” (Ellen White, Review and Herald, 9 juli, 1895).

Det var ”för detta arbete”, ett personligt arbete med hembesök och välgörenhet, som de skulle avskiljas till. Detta är inte samma sak som ledarrollen i församlingen – den ledarroll som är anförtrodd åt de äldste, föreståndarna och pastorerna.

Uppmuntrade inte Ellen White kvinnor till att delta i församlingsarbetet?

S: Jo, det gjorde hon. När hon nämner de områden (”sfärer”), som Gud har kallat och utrustat kvinnor att verka inom, omnämner hon bland annat en uppgift som är ”ännu viktigare och mer upphöjd” än ett lands högste ledares ansvar. (Ellen White, Vägledning för församlingen, band 1, s 447). Speciellt uppmuntrade hon kvinnor att engagera sig i personligt arbete bland sina medsystrar och i familjerna. Ett bra exempel på det finns i en artikel som heter ” Women to be Gospel Workers”. Där säger hon bland annat att kvinnor:

”…kan utföra ett arbete och nå familjernas innersta liv på ett sätt som inte männen kan göra. De kan komma nära deras hjärtan på ett sätt som inte männen förmår. Deras arbete är nödvändigt.” (Ellen White, Testimonies for the Church, vol 6, s 114-118).

”Systrar, Gud kallar er att hjälpa till med att samla in kärvarna på fältet…Anspråkslösa, intelligenta kvinnor bör använda sina yttersta förmågor i hemmissionens olika uppgifter.” (Ellen White, Welfare Ministry, s 160).

Varnade Ellen White för att söka en roll eller ”sfär” som är en annan än den som vi har blivit tilldelade av Gud?

S: Ja. Med en hänvisning till Eva, skriver hon:

”Hon var fullkomligt lycklig i sitt Eden-hem vid sin makes sida, men likt rastlösa moderna Evor, lockades hon av att det fanns en högre sfär än den som Gud hade tilldelat henne. Men i hennes försök att klättra högre än hennes ursprungliga ställning, föll hon långt nedanför den. Detta kommer med all säkerhet att bli resultatet av den nuvarande generationens Evor om de försummar att med glädje ta upp sitt dagliga livs plikter i harmoni med Guds plan…Kvinnan har försummat att följa Guds plan med hennes skapelse genom att hon ansträngt sig att nå anspråksfulla positioner som Gud inte har avsett för henne, och därigenom försummat den uppgift som hon är mest lämpad att fylla. Därigenom förlorar hon sin kvinnliga värdighet och förfining.” (Ellen White, Vägledning för församlingen, band 1, s 447, 448).

Har vårt samfund undervärderat våra kvinnors arbete och behandlat dem orättvist på grund av att vi inte har ordinerat dem?

S: Vårt samfund har inte hanterat deras lönefråga och ersättning rättvist. Ellen White protesterade mot sådan orättvisa redan på sin egen tid. Men hennes lösning på problemet var inte att ordinera kvinnor utan att i stället behandla dem rättvist, vilket vi ser i följande exempel:

”Om Herren ger hustrun såväl som hennes make en arbetsbörda och hon avskiljer tid och kraft till att besöka familj efter familj, öppnar Bibeln för dem, trots att några ordinerande händerinte har blivit lagda på henne, så utför hon ett arbete som är likvärdigt med pastorns. Skall då hennes arbete räknas för intet? Skall hennes makes lön inte bli högre än den Guds tjänares, vars fru inte avskiljer sig för sådant arbete utan blir kvar i hemmet och ombesörjer sin familj?” (Ellen White, Manuscript Release, 330 (fylligare text tillagd).

Här följer ytterligare ett exempel:

”Denna fråga (att bevilja lön för kvinnliga arbetare) skall inte avgöras av människor. Herren har avgjort den. Er uppgift är att utföra er plikt mot kvinnorna som arbetar med att sprida evangeliet. Deras arbete vittnar om att de är oumbärliga när det gäller att sprida evangeliet till familjer.” (Ellen White, Evangelism, s 493).

Varför inga prästinnor i Gamla Testamentet?

Uteslöts kvinnor från det israelitiska prästerskapet på grund av deras periodvis återkommande rituella orenhet som orsakades av menstruationsflytningar?

S: Detta är en mycket utbredd åsikt, som emellertid saknar stöd i Bibeln. Ingen text i Bibeln anger att deras sju dagars rituella orenhet utgjorde grunden till att de inte kunde bli präster. (3 Mos 15:19-24). Faktum är att män blev rituellt orena oftare än kvinnor. Männen blev det inte endast en gång i månaden utan varje gång de hade haft en naturlig eller onaturlig sädesutgjutning (3 Mos 15:1-18). Beträffande kvinnans rituella status kunde de alltså ha tjänstgjort efter ett schema på samma grunder som män (1 Krön 24; Luk 1:5, 9).

Bibeln upplyser oss om att kvinnor tjänstgjorde vid tabernaklet, men då endast i begränsad utsträckning (2 Mos 38:8, 1 Sam 2:22). Om den rituella orenheten hade varit orsaken till att de inte kunde tjänstgöra som präster, så skulle de på samma grunder inte kunnat tjänstgöra vid ingången till tabernaklet.

Uteslöts kvinnor från prästerskapet på grund av risken att införa den kanaaneiska fruktbarhetskulten med religiös prostitution?

S: Nej. Många av hedendomens prästinnor levde ett avskilt liv i celibat. Att några av hedendomens prästinnor utövade religiös prostitution kan inte ha varit orsaken till att Gud uteslöt hängivna israelitiska kvinnor från en hedersam tjänstgöring som prästinnor i helgedomen. Elis söner ” låg med de kvinnor som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet” (1 Sam 2:22).Trots deras gemensamma omoraliska handling resulterade detta varken i att det manliga prästerskapet eller de kvinnliga tjänstgöringsuppgifterna vid ingången till templet blev avskaffade.

Dessutom fanns lika stor risk för att införa kultisk prostitution för män, vilket under Gamla Testamentets tid var lika vanligt som kultisk prostitution för kvinnor. Bibeln fördömer kultisk prostitution som lika avskyvärd, om inte ännu värre än kvinnlig prostitution (5 Mos 23:17, 18; Upp 22:15). Om faran för prostitution skulle ha varit orsaken till att kvinnor uteslöts från prästämbetet, så skulle inte männen haft någon fördel.

Varför kunde kvinnor utöva profetisk, religiös och social tjänst under Gamla Testamentets tid, men ändå vara uteslutna från att tjänstgöra som präster?

S: En uppenbar orsak till det var att prästrollen innehades av huvudmannen i ett hushåll. Under den patriarkaliska tiden var huvudmannen för en släkt eller ett hushåll den som utövade funktionen som präst. Han representerade sitt hushåll inför Gud (1 Mos 8:20, 22:13, Job 1:5). Gud utsåg emellertid senare Levi stam till att vara präster i stället för den förstfödde sonen eller huvudmannen i varje familj. ”…leviterna skall tillhöra mig, ty alla förstfödda tillhör mig.” (4 Mos 3:5-13).

En kvinna kunde utöva rollen som profet och förmedla Guds budskap, men den prästerliga rollen skulle utövas av en man. Orsaken var att i Bibeln framställs det manliga könet som det ”förstfödda” i den mänskliga familjen (1 Mos 2:7, 21-23). Gud utnämnde den rollen till att vara ledare i hemmet och i församlingen.

Nya Testamentet behöll denna uppfattning och utsåg representativa män till pastorer, församlingsföreståndare och äldste. När Nya Testamentet skrevs skilde det sig från kulturen på den tiden, eftersom de flesta hedniska religioner hade både präster och prästinnor för 2000 år sedan. Nya Testamentets praxis är grundad på den gudomliga uppenbarelsen i Gamla Testamentet där mannens ledarroll understryks, eftersom den blev upprättad vid skapelsen för att fullföljas i hemmet och troendes hushåll (1 Tim 2:12, 13).

Naturligtvis var det Guds plan att varje person skulle vara en ”präst”, både på Gamla Testamentets tid och i vår tid (2 Mos 19:6, 1 Petr 2:9, Upp 1:6). Detta gäller emellertid som enskilda i våra relationer till Gud och inte som ordinerade präster/pastorer, som representerar ett samfund.

Är skapelseberättelsen enligt 1 Mos 1:1-2:4a, där mannen och kvinnan framställs som jämställda, mer trovärdig än redogörelsen i 1 Mos 2:4b-25 där kvinnan är underställd mannen?

S: Med en sådan uppfattning får man Bibeln att motsäga sig själv.Det finns emellertid ingen anledning att anta att det finns någon motsättning mellan det första och det andra kapitlet i Första Mosebok. Upphovsmannen till Första Mosebok ansåg uppenbarligen att de båda redogörelserna kompletterade och inte motsade varandra, annars skulle han ju inte ha ställt upp dem tillsammans.

När syftet med skillnaden mellan det första och andra kapitlet inses, löser sig problemet av sig självt. Det första kapitlet framställer mannens och kvinnans förhållande till Gud. Det andra kapitlet beskriver mannens och kvinnans förhållande till varandra och återspeglar kvinnans funktionella underordnande till mannen.

Jaques Doukhan, som är professor i Gamla Testamentet vid SDA:s TheologicalSeminary på Andrews University, har i sin doktorsavhandling visat att första Moseboks första och andra kapitel inte motsäger utan kompletterar varandra. Principen med jämställdhet i person och underordnad i funktion löser inte bara problemet med den uppenbara spänningen mellan det första och det andra kapitlet, utan förklarar också varför Bibeln presenterar kvinnan som jämställd med mannen i person men underordnad mannen i särskilda roller.

Är ”jämställdhet i person” och ”underordnad i funktion” motsägande begrepp?

S: Inte nödvändigtvis. Sådana ”motsägelser” fanns i Frälsaren själv. Å ena sidan sade Jesus: ”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:30) och ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9) . Men Jesus sade också: ”Jag kan inte göra något av mig själv…jag söker inte min vilja, utan hans vilja som har sänt mig Joh 5:30)” och ”Fadern är större än jag” (Joh 14:28).

Kvinnans underordnande för mannen i Bibeln är till för enheten och inte ett underordnande till underlägsenhet och mindre värde. Det innebär att en jämställd accepterar en underordnad roll i syfte att nå större enhet. I denna relation leder den överordnade utifrån äkta kärlek och respekt, och den underordnade besvarar detta utifrån en önskan att tjäna gemensamma mål.

Ett liknande underordnande finns mellan Fadern och Sonen i Gudomen. Faktum är att Paulus åberopar det himmelska exemplet för att förklara på vilket sätt en make är ”huvudet” för makan, nämligen såsom Gud är Kristi huvud:

”Men jag vill att ni skall inse detta, att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud.” (1 Kor 11:3).

Det är detta slag av kristet underordnande som skiljer ut en individ hos två helt jämställde personer.

Var inte Evas underordnande för Adam en del av syndafallets förbannelse i 1 Mos 3:16, vilket Kristus kom för att upphäva?

S: Varken välsignelser eller förbannelser är godtyckliga i Bibeln. De är direkt beroende av någons relation till Guds lag:

”Se jag förelägger er i dag välsignelse och förbannelse. Välsignelse om ni lyssnar till Herrens, er Guds bud…och förbannelse om ni inte lyssnar till Herrens, er Guds, bud…” (5 Mos 11:26-28).

Samma bud ger en välsignelse om de blir åtlydda, eller en förbannelse om de blir överträdda. Förbannelsen är lagens tillämpning på ett upproriskt hjärta. Kristus kan ta bort upproriskheten från hjärtat, så att vi kan upptäcka välsignelsen av lydnad.

Det vi ofta kallar förbannelse är:

”Till din man skall din lust vara, och han skall råda över dig.” (1 Mos 3:16).

Detta är en del av en allmän beskrivning av det resultat som mannens och kvinnans uppror förde med sig på deras tidigare funktioner före syndafallet. Som exempel kan nämnas att Gud hade uppmanat dem att vara ”fruktsamma och föröka er” (1 Mos 1:28) . Efter syndafallet blev Evas del i den funktionen smärtsam (3:16). På liknande sätt hade Adam placerats i lustgården för att ”odla och bevara den” (2:15) , men efter fallet blev hans ansträngningar en vedermöda och marken skulle bära ”törne och tistel” (3:18) . Han skulle överleva genom ”sitt anletes svett” (3:17-19) .

Mannen och kvinnan fick inga nya funktioner efter syndafallet, men syndens effekt på deras redan fastställda funktioner trappades upp negativt. Detta innefattade uttrycket att ”råda över” (3:16) . Det som hade varit ett lyckligt och naturligt ledarskap före fallet fick nu förverkligas under konflikt. Detta blev resultatet av upprorsandan och önskan om att bli främst, vilket synden hade fört in i det mänskliga hjärtat.

När Jesus tar bort upproret i hjärtat, befriar Han därmed inte kvinnan från smärtan när hon föder barn. Mannen befrias inte heller från arbetets möda. Men båda blir verkligt välsignade av sitt lidande.

Jesus förändrade inte heller mannens och kvinnans inbördes förhållanden efter fallet. Men när de omvänder sig förändrar han kvaliteten i relationerna, så att de återspeglar Hans ödmjukhet och självuppoffrande kärlek.

Under Hans herravälde och det nya förhållandet Han åstadkommit, har Han vidtagit åtgärder för att vi skall kunna leva lyckligt tillsammans, tills Han ”gör allting nytt” och ”ingen förbannelse skall vara mer” (Upp 21:5, 22:3).

Vilka bevis finns för en indelning av funktioner när det gäller mannens och kvinnans relationer före syndafallet?

S: Följande exempel visar Guds plan vad beträffar mannens ledarroll:

1. 1 Mos 2 berättar om att Gud gjorde kvinnan från en del av mannen, till att bli en hjälp för honom, en som han behövde. Gud förde fram kvinnan till mannen. Underförstått innebar inte detta ett mindre värde för kvinnan, men det upprättade en funktion i relationen mellan mannen och kvinnan.

2. Varningen för att äta av kunskapens träd gavs till mannen innan kvinnan skapades (2:16, 17). Utan tvekan hade han ansvaret att ge denna kunskap om Guds vilja vidare till henne.

3. Adam gav Eva hennes namn (2:23, 3:20). Det är en handling som visar att han hade en auktoritet över henne.

”Rådde” Adam över Eva före syndafallet?

S: Han gjorde det inte på samma sätt som efter fallet. Gud utsåg Adam till att vara ledare före syndafallet, när det inte fanns några motsättningar som skulle ha orsakat konflikter.

Adam var Evas kung, men Eva var inte hans slavinna – hon var hans drottning! Han höll henne i högsta aktning, och det var naturligt för henne att frivilligt vara i harmoni med honom och Guds vilja, så som den uppenbarades genom Adam.

Hon reflekterade inte över ordningsregeln som innebar underordnande och självförnekelse, eftersom det inte fanns någon ”själviskhet” att förneka. Hon tänkte inte heller på Adam som en som ”rådde över” henne, utan som en genom vilken Gud hade uppenbarat det största privilegiet och välbehaget att förhärliga Gud. Till det hade hon givits till sin man som en hjälp. Lag och auktoritet är företeelser som varken syns eller märks att de finns, eftersom det existerar en fullständig och naturlig harmoni mellan viljorna.

När synden kom in i världen blev emellertid allt detta förändrat. Upprorsandan och laglösheten blev en del av människans natur. Före fallet hade auktoritetsbegreppet varit naturligt och inte ens uppmärksammat. Kvinnans vilja var i harmoni med mannens vilja och båda var till fullo under deras Skapares herravälde. På samma sätt var det med änglarna:

”När Satan gjorde uppror mot Guds lag, blev änglarna förvånade över att det fanns något sådant som en lag. De hade aldrig förr konfronterats med den. Änglarna tjänstgör inte som arbetare i ett företag utan är som barn i en familj. Det råder en harmonisk stämning mellan dem och deras Skapare. Att lyda är inte något slavgöra för dem. De älskar Gud och gläds åt att tjäna Honom.” (Ellen White, Men jag säger er, s 116, 117).

Synden i hjärtat gör att Guds lag framträder tydligt för oss, eftersom det inte längre är naturligt för oss att lyda lagen. Före upprorsandan, som syndafallet skapade i kvinnans hjärta, var inte underordnande under Gud något problem för henne. Efter fallet blev hon emellertid medveten om lagen och dess nödvändigtvis nya tillämpning på henne i ett syndigt tillstånd:

”Guds lag fanns innan människan blev skapad, annars hade inte Adam kunnat synda. Efter Adams överträdelse blev lagens principer inte ändrade, men de blev klart framställda och uttryckta för att bemöta människan i sitt fallna tillstånd.” (Ellen White, SelectedMessages, vol 1, s 230).

Nämner Ellen G White någonting om att Eva var Adams jämlike före fallet och att det endast var efter fallet som han rådde över henne?

S: Ellen White skrev att Eva var Adams jämlike både före syndens inträde i världen och att kvinnan är mannens jämlike idag. Denna jämlikhet mellan man och kvinna i hennes skrifter tilldelar dem emellertid inte identiskt lika roller. Denna jämlikhet förnekar inte det bibliska begreppet att kvinnan i vissa avseenden ät underordnad mannen.

Hon skrev följande:

”När Gud skapade Eva, avsåg Han att hon varken skulle vara mindre värd eller stå över sin man, utan att hon i allt skulle vara hans like…Men efter Evas synd, eftersom hon var den förste att synda, sade Herren till henne, att hädanefter skulle Adam härska över henne. Hon skulle vara sin man underdånig och detta var en del av förbannelsen.” (Vägledning för församlingen, band 1, s 448).

Detta underordnande är uppenbarligen ännu idag en del av Guds plan. Ellen White skrev också:

”Vi kvinnor måste komma ihåg att Gud har satt oss i underordnad position till maken…Vi måste vara underordnade huvudet.” (Letter 5, 1861).

”Mannen är huvudet i familjen, på samma sätt som Kristus är huvudet i församlingen. Varje form av strävan som hustrun gör för att minska hennes mans inflytande och flytta ner honom från denna upphöjda, ansvarsfulla position, misshagar Gud.” (Testimonies for the Church, vol 1, s 307).

När kvinnan upphöjer dessa krav från Gud, hjälper hon i verklighetenmannen att utvecklas till den pålitlige, kärleksfulle man som Gud kallar honom att vara. Vid sidan av underordnandet kvarstår emellertid den ursprungliga jämlikheten:

”Kvinnan borde (idag) fylla den position som Gud ursprungligen avsåg för henne, så som hennes makes jämlike.” (Ellen White, Adventist Home, s 231).

Jämlikheten har emellertid aldrig inneburit att män och kvinnor har identiskt lika, av Gud givna, roller, varken vid skapelsen eller i vår tid. Två meningar efter ovanstående citat skrev Ellen White vidare:

”Vi kan tryggt säga att kvinnans särskilt utmärkande plikter är heligare än mannens.”

I Edens lustgård var mannen och kvinnan hänvisade till att utföra särskilda uppgifter, men de åtnjöt också fullkomlig harmoni. Under mannens vänliga ledning samarbetade kvinnan med glädje. Synden gjorde emellertid att själviskheten grodde i människans hjärta, liksom ogräset gror i jorden. Evas självständighet från sin make i den första synden skulle visa sig upprepas. Gång på gång försökte kvinnan kringgå mannens ledarskap. Adams första ringaktning av Guds lag skulle också visa sig upprepas. Mannen försökte dominera över kvinnan med kärlekslös auktoritet.

Synden förstörde den rätta innebörden av rollskillnaderna. Evangeliet utplånade inte rollskillnaderna när det kom, men gav dem åter igen sin rätta tillämpning. Evangeliet återupprättade den kärleks- och glädjefyllda ”jämställdhet” mellan mannens och kvinnans roller som Gud gav dem i Eden.

Vilka slutsatser kan vi dra av detta, när det gäller frågan om ordination av kvinnor till ledande positioner i församlingen?

S: I vår aktuella situation måste vi undersöka vad det innebär att följa de eviga principerna i harmoni med Guds förordnade auktoritet. Vilka är de ordningsregler som Gud har gett i sitt Ord när det gäller ledarskapet i församlingen?

Paulus förklarar dessa ordningsregler i ljuset av berättelserna om skapelsen och syndafallet i Första Mosebok (1 Kor 11:7-12, 14:34, 1 Tim 2:12-14). Han förklarar att Gud har upprättat ett ledarskap i församlingen, vilket består av vissa kvalificerade män (1 Tim 3:1-7, Tit 1:3-9).

Upptakten till den stora striden mellan gott och ont började med att Lucifer ifrågasatte Guds förordnade auktoritet. Oavsett hur önskvärt det kan se ut idag att försöka upprätta en auktoritet som står i strid med Guds tydliga föreskrifter, kommer församlingen därmed endast att förlänga syndens problem.

Beträffande upprättandet av en annan auktoritet, skriver Ellen White (citatet är hämtat från berättelsen om Israels avfall från tron då de ville ha en världslig kung, precis som alla andra folk):

”Det som hjärtat önskar i strid med Guds vilja skall slutligen bli till förbannelse i stället för välsignelse.” (Patriarker och Profeter, s 659).

När vi däremot inrättar hjärtat efter viljan att lyda Gud, även om det ser ut att bli till en förbannelse för oss, kommer det att bli till en välsignelse:

”Herren, din Gud, förvandlade förbannelsen till välsignelse för dig, ty Herren, din Gud, älskade dig.” (5 Mos 23:5).

Kan”…era söner och era döttrar skall profetera” (Joel 2:28) avgöra frågan om män och kvinnor kan fylla samma andliga roller?

S: Nya Testamentet liksom Gamla Testamentet föreskriver att kvinnor kan tjäna som profetissor med syner och drömmar. Men varken GT eller NT tillåter kvinnor att tjänstgöra som religiösa ledare i församlingen.

Förändrade Jesus kvinnans roll i Nya Testamentet?

Jesus behandlade kvinnorna på ett revolutionerande sätt. Han bejakade deras personligheter och uppskattade deras intellektuella och andliga förmågor. Han inneslöt en del av dem i sin inre krets av följeslagare och hedrade dem med det första tillkännagivandet av sin uppståndelse.

Är det bevis för att Han avsåg att öppna dörren för kvinnor till att tjäna som pastorer, föreståndare och äldste?

S: Jesus behandlade verkligen kvinnor som personer med samma värde som män. Han upptog dem i sin gemenskap och tog tid till att undervisa var och en av dem om Guds rikes sanningar.

En kvinna var först med att berätta om Jesu uppståndelse, och åtminstone en kvinna (Maria) tog emot den helige Ande tillsammans med de andra på pingstdagen. Trots detta kvarstår det faktum att Kristus inte kallade någon kvinna att ingå i apostlaskaran bestående av tolv män. Varför gav inte Jesus några kvinnor i uppdrag att undervisa och predikaoffentligt om det hade varit Hans avsikt?

Vi har ganska lite samtida vittnesbörd om hur kvinnor behandlades i Palestina, men oavsett hur den kulturella situationen än hade varit där, blev förutsättningarna annorlunda på det större missionsfältet. I den hedniska världen var kvinnoprästrollen helt accepterad, och därför skulle också kvinnliga ledare utan vidare ha blivit accepterade där evangeliet skulle bli predikat.

I evangelierna står ingenting om att Jesus skulle ha diskuterat ledarskapsrollen beträffande kvinnor. Men genom den helige Ande klargjorde Han emellertid denna fråga i de skrifter som apostlarna skrev. Budskapet i dem är lika mycket Jesu egna ord som om Han hade uttalat dem själv när Han vandrade här på jorden.

Jesu val av manliga apostlar var i överensstämmelse med den ledarroll som mannen hade kallats till att fullfölja i Gamla Testamentet, både när det gäller hemmet och trosgemenskapen.Samma rollfördelning respekterades också under apostlarnas tid, i deras kyrkas verksamhet och församlingsordning.

Somliga menar att Paulus, i motsats till Jesus, var en anti-feminist som ansåg att kvinnor var underlägsna och att han av den anledningen uteslöt dem från ledarskapets roll i församlingen.

S: Är detta samme Paulus som förklarade att ”...här är inte man eller kvinna: alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28)? I detta välkända uttalande försäkrar Paulus att den andliga enheten i Kristus innefattar både män och kvinnor. På andra ställen i sina brev i Nya Testamentet lovordar han ett betydande antal kvinnor för deras stora ansträngningar i deras arbete vid hans sida i församlingens utåtriktade missionsverksamhet. I själva verketarbetade han förmodligen mer aktivt tillsammans med kvinnor än vad Jesus gjorde. Flera av Paulus medarbetare i den utåtriktade missionsverksamheten var kvinnor (se Fil 4:2, 3; Rom 16:1-3, 6, 12, 13, 15).

Motsäger Bibeln sig själv?

Innebär Paulus berömmande ord om vissa kvinnliga ”medarbetare” som ”har kämpat med mig i evangeliets tjänst” (Fil 4:3), att somliga kvinnor tjänade som församlingsledare under apostlarnas livstid?

S: Nej. Samme Paulus som lovordade kvinnor för deras storartade bidrag till församlingens mission (Rom 16:3, Fil 4:3) undervisade också kvinnor om att inte ”undervisa” (1 Tim 2:12) eller ”tala” (1 Kor 14:34) i egenskap av församlingsledare. Att han höll fast vid mäns och kvinnors olika roller i hemmet och i församlingen var inte ett utslag av trångsynt nationalism från Paulus sida. Det måste förstås som något som visade hans respekt för de olika roller Gud fastställt vid skapelsen.

Paulus uppfattning stämde överens med den kristna församlingens praxis på apostlarnas tid. I Nya Testamentets församling fanns det inga kvinnliga apostlar eller kvinnor som var offentliga evangelister, äldste, församlingsföreståndare eller pastorer. Det fanns inga kvinnor som engagerade sig i offentlig”undervisning” eller tjänade som ledare för en församling. Orsaken till detta var inte att den rådande kulturen var mansdominerad, utan i stället att församlingen troget respekterade de rollskillnader Gud tilldelat mannen och kvinnan vid skapelsen.

Utgör Gal 3:28 det stora genombrottet, där Paulus tillkännager avskaffandet av alla skillnader mellan män och kvinnor samt öppnade vägen för kvinnor att ordineras som äldste, föreståndare och pastorer?

S: Nej. Samme Paulus försvarade kraftfullt rollskillnaderna mellan män och kvinnor i Ef 5:22-31 och 1 Kor 11:3-16.

Vad säger oss Gal 3:28, om denna vers inte undervisar oss om att alla rollskillnader är avskaffade mellan kristna bekännare?

S: Texten understryker den grundläggande sanningen att varje person, oavsett om det är fråga om jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, så åtnjuter de samma familjära ställning att vara en Guds son eller dotter när de är i Kristus. Denna sanning klargörs i den efterföljande versen:

”Om ni nu tillhör honom (Kristus) är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.” (Gal 3:29).

Att vara ”ett i Kristus” innebär att vara lika mycket delaktiga i det eviga livets arvedel.

Vad Gal 3:28 handlar om är av religiös natur. Judarnas och de kristnas stora uppgörelse under det första århundradet gällde religiös status, det vill säga den ställning män och kvinnor har inför Gud.

Som en kontrast till detta handlar det idag i första hand om social status för många människor. Det gäller även för många kristna. Man fokuserar ofta på den sociala jämlikheten för män och kvinnor. Det rådande uppfattningen bland sådana människor idag är att vi endast kan uppnå sann jämlikhet genom att avskaffa alla rollskillnader mellan män och kvinnor. På detta sättet skall det som sociologer kallar ”rollutbytbarheten” förverkligas.

Trots att denna uppfattning är populär är den en förvrängning och ett avfall från den ordning som Gud upprättade vid skapelsen. Jämställdhet i Bibeln betyder inte att roller är utbytbara. Den kristna läran avskaffar inte makens ledarskap eller makans underordnande. I själva verket återupprättar den kristna läran dessa roller, uttryckta i självuppoffrande kärlek, tjänande och ömsesidig respekt.

Somliga menar att Paulus uppfattning i Gal 3:28 representerar hans fullt utvecklade ställningstagande, medan hans uppfattning i 1 Tim 2:12-15 och 1 Kor 14:33-36 återspeglar hans omogna åsikt som ännu var påverkad av rabbinernas undervisning. Är detta sant?

S: Att påstå att Paulus ibland var omogen eller inkonsekvent i sina brev, på grund av påverkan från tiden då han undervisades av rabbinerna, undergräver Bibelns auktoritet. Ett sådant påstående förutsätter också att en så intelligent man som Paulus tidvis inte kunde hålla ordning på begreppen.

Det är emellertid rimligare att tänka sig att Paulus inte såg någon motsättning mellan att vara ett i Kristus (Gal 3:28) och kvinnans funktionella underordnande i församlingen. (1 Tim 2:12-15, 1 Kor 11:2-16, 14:33-35). Dessa motsättningar finner man varken hos Paulus eller i Bibeln. De finns endast i moderna kritikers åsikter.

Eftersom budskapet i Gal 3:28 slutligen ledde till att skillnaden mellan slav och fri undanröjdes, borde då inte samma sanning också leda till att skillnaden mellan man och kvinna avskaffas – vilket skulle öppna vägen för kvinnor att ordineras?

S: Tre viktiga anmärkningar gör att detta argument inte håller:

1. Paulus jämför relationerna mellan judar och greker, slavar och fria, samt mellan män och kvinnor på endast ett gemensamt område, nämligen deras inbördes status inför Gud. Paulus förklarar att samtliga av dem står på en och samma nivå inför korset.

2. Paulus konstaterade emellertid att olikheterna fortfarande fanns kvar på andra områden i grupperna. En jude blir inte en hedning, en slav blir inte fri och en man blir inte en kvinna genom att alla blir ett i Kristus. Det som förändras är deras ömsesidiga förhållande till varandra.

3. Det finns en viktig skillnad mellan Paulus syn på förhållandet mellan mannen och kvinnan och hans syn på förhållandet mellan slaven och den frie. Paulus försvarar det underordnande som ingår i relationen mellan man och kvinna, genom att han hänvisar till den ordningsföljd i vilken man och kvinna blev skapade. Däremot undervisar han aldrig om att slaveriet är en gudomlig inrättning, det vill säga en del av Guds skapelseordning, och därför skulle bli bevarad.

Tvärtom uppmuntrar Paulus slaven att) ”om du kan bli fri, så ta hellre vara på den möjligheten.” (1 Kor 7:21, Reformationsbibeln; jämför 1917 års översättning). Han placerar ”slavhandlare” (1 Tim 1:10) i samma grupp som ”oheliga och oandliga” (v 9).

Slaveri är en tillfällig mänsklig inrättning som är ett resultat av syndafallet, medan skillnaderna mellan man och kvinna är oföränderligt biologiska och har sitt ursprung från skapelsen.

Om Paulus godkände slaveriet, som vi fördömer idag, kan vi då inte, på grund av ”fortskridande uppenbarelse”, påstå att om han hade levat idag så skulle Gud ha inspirerat honom till att ändra uppfattning både vad gäller frågan om slaveri och frågan om ordination av kvinnor?

S: Som vi tidigare visat, bekräftade Paulus inte på något sätt slaveriets berättigande. Tvärtom ledde de principer som han fastställde, när det gäller förändring av slaveriet, till attslaveriet har blivit avskaffat i kristna länder.

Gud kan inte motsäga sig själv. Det som Han uppenbarar är alltid sanning. Vad Han uppenbarar vid ett tillfälle stämmer alltid överens med det som han uppenbarar vid ett annat tillfälle.

Några går så långt idag, under ”täckmantel” av ”fortskridande uppenbarelse”, att de påstår att homosexuella män nu kan ordineras till pastorer. Bibeln undervisar emellertid om att ”de som utövar homosexualitet” (1 Kor 6:9) inte ”skall ärva Guds rike”(v 10). Därför kan en sådan slutsats inte försvaras. Somliga som menar att kvinnor kan ordineras till äldste, föreståndare och pastorer argumenterar också med ”fortskridande uppenbarelse”. Men en sådan slutsats är också felaktig. Bibeln tillåter dem inte att inneha dessa roller. Uppenbarelsen kan vara fortskridande, men den är aldrig motsägelsefull.

Är det orättvist eller till och med omoraliskt att inte ordinera kvinnor till äldste, föreståndare och pastorer om de, bortsett från sitt kön, för övrigt är kvalificerade i alla andra avseenden? Gal 3:28 undervisar ju om att ”här är inte…man och kvinna…i Kristus”.

S: Somliga har försökt framställa detta som en fråga om grundläggande rättvisa eller moral. Det finns emellertid inte några bibliska befallningar som föreskriver ordination av kvinnor. Att inte ordinera kvinnor innebär alltså inte att överträda någon biblisk föreskrift. Tvärtom finns det en befallning i Nya Testamentet om att församlingen inte skall tillsätta kvinnor till pastorer/lärare. Detta är en ledarroll som normalt hör ihop med ordination. Skall vi bryta mot den föreskriften?

Det som framförs i Gal 3:28 är den grundläggande principen att alla är likvärdiga i Kristi ögon. Den som påstår att detta gör oss moraliskt förpliktigade till att ordinera kvinnor, den personen har inte insett skillnaden mellan värde och uppgift. Att alla har samma värde är inte detsamma som att alla har exakt samma funktioner. Bibelns undervisning om de andliga gåvorna talar uttryckligen emot uppfattningen att alla roller är lika. Paulus uttrycker det så här:

”Om örat skulle säga: `jag är inte öga, därför hör jag inte till kroppen`, så skulle det ändå höra till kroppen. Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur skulle den då kunna känna lukt? Men nu har Gud satt in lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt som han har velat…Men när Gud satte samman kroppen lät han de oansenligare delarnabli särskilt hedrade för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen, utan alla delarna skulle visa varandra samma omsorg…Men nu är ni Kristi kropp och var och en delar av den. Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare…” (1 Kor 12:16-18, 24, 25, 27, 28).

Alla medlemmar har inte fått samma uppgifter men alla är lika nödvändiga och viktiga för kroppen. Det är på det här sättet som Gud har ordnat det. Orättvist? Omoraliskt? Nej – Hans avsikt.

Stöder Ellen White uppfattningen att makens och makans rollskillnader har upphört i Kristus?

S: Nej. Tvärtom skriver hon:

”Mannen är huvudet i familjen, på samma sätt som Kristus är huvudet för församlingen. Varje form av strävan som hustrun gör för att minska makens inflytande och flytta ner honom från hans upphöjda, ansvarsfulla position väcker Guds missnöje. Det är hustruns plikt att låta sina önskningar och sin vilja underordnas makens. Båda skall underordna sig varandra, men Gud ger företräde åt mannens omdöme. Hustruns värdighet minskar inte då hon underordnar sig honom som hon har utvalt till att vara sin rådgivare och beskyddare. Mannen skall upprätthålla sin position i sin familj med all ödmjukhet, men ändå med beslutsamhet.” (Ellen White, Testimonies for the Church, vol 1, s 307. 308).

Paulus argumentation

Vilken betydelse har Paulus diskussion om att kvinnor skulle ”hölja huvudet” med en huvudbonad när det gäller hans diskussion om kvinnans roll i församlingen (1 Kor 11:2-16)?

S: Trots vissa svårigheter när det gäller tolkningen är 1 Kor 11:2-16 en av de tydligaste framställningarna av den grundläggande betydelsen av de rollskillnader som måste finnas mellan man och kvinna i hemmet och i församlingen.

Paulus långa diskussion om huvudbonader kan emellertid verka vilseledande för dagens betraktare. Vi kan lätt få uppfattningen att Paulus lägger tyngdpunkten på det som har mindre betydelse. Själva huvudbonaden är faktiskt underordnad i hans diskussion. Det som Paulus understryker är den grundläggande principen om mannens ledarskap (”mannen är kvinnans huvud” ) och kvinnans underordnande, vilket måste respekteras både i hemmet och i församlingen.

Denna princip hotades av frigjorda kvinnor i Korint. De tolkade friheten i evangeliet som en frihet från att bära ett tecken på deras underdånighet gentemot sina män, och detta tecken var att täcka sina huvuden med huvudbonader. Detta kom särskilt till uttryck när de deltog i gudstjänsterna. För att motverka denna trend, som skulle ha medfört att rollskillnaderna som Gud själv skapat hade blivit åsidosatta, understryker Paulus utförligt betydelsen av att respektera seden att täcka huvudet som ett sätt att respektera skapelseordningen.

Vilken betydelse har Paulus undervisning om att ”hölja huvudet” för oss idag (1 Kor 11:2-16)?

S:Paulus manar till respekt för seden att täcka huvudet, eftersom det var ett lämpligt sätt att uttrycka könsrollsskillnader på hans tid. När det gäller att tillämpa principen att uttrycka könstillhörigheten i vår tid, innebär det att då det finns vissa hår- och klädesstilar som är utpräglat manliga eller kvinnliga, så måste de respekteras. Detta måste ske för att bevara en klar skillnad mellan könen, och denna skillnad är fastställd i Bibeln.

Denna princip är särskilt relevant idag då det finns förespråkare för att könsskillnaderna skall suddas ut (unisex). Det finns också de som har övergått till att bära det motsatta könets kläder och ibland också bete sig som det motsatta könet.

Berodde följande ord från Paulus på att kvinnor saknade utbildning på Paulus tid?: ”Men jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen” (1 Tim 2:12).

S: Detta antagande saknar stöd i Bibeln. Om brist på utbildning hade varit grunden till Paulus förbud, hade han förbjudit både män och kvinnor som saknade utbildning att undervisa i församlingen. Både män och kvinnor kunde emellertid utbildas till goda lärare. Både diakonissor och andra kvinnliga medarbetare i församlingarna på apostlarnas tid måste ha fått en viss utbildning.

Faktum är att situationen kunde ha varit helt annorlunda än vad som ofta antas. En del av kvinnorna kan ha varit bättre utbildade än många män. Därför kan de ha känt sig berättigade till att ”undervisa” i församlingen. Priskilla var tillräckligt utbildad i den kristna tron för att kunna undervisa en så intelligent person som Apollos, när han kom till Efesus (Apg 18:24-26).

Får verkligen inte kvinnor undervisa och yttra sig i några former i församlingen genom förbudet i 1 Tim 2:12? Där säger Paulus: `Men jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen (Fotnot), utan hon skall leva i stillhet.`

Fotnot: Grundtexten säger att det här skall vara ”en man”, vilket också är i harmoni med sammanhanget.

Om Sjundedagsadventistsamfundet skulle ta Paulus bokstavligen på orden i denna bibeltext och följa hans uttalande, så skulle det lamslå oss. Vi använder oss nämligen mycket flitigt av kvinnors talanger, både till att undervisa och yttra sig i såväl sabbatsskolan som inom andra områden.

S: Bibeln visar tydligt att kvinnor inte förväntades vara helt tysta i Paulus verksamhet. De profeterade och bad, samt uppmuntrades av Paulus till att utföra lämplig undervisningsverksamhet (1 Kor 11:5, Apg 18:26, Fil 4:3, Rom 16:12 och Tit 2:3, 4).

Vad som 1 Tim 2:12 utestänger kvinnor från är den auktoritativa utövningen av den undervisning som är begränsad till pastorn/församlingsföreståndaren/äldste i församlingen. Denna slutsats stöds både av betydelsen i det parallella uttrycket ”inte…gör sig till herre över mannen” och avatt Paulus använder verbet ”undervisar” och substantivet ”undervisning” i sina brev, särskilt i breven till Timoteus.

Paulus presenterar den pastorala undervisningen som en verksamhet för ledare i sina brev till Timoteus. Den utfördes av Paulus själv, Timoteus eller av andra tillsatta äldste/föreståndare/pastorer i församlingen (1 Tim 2:7, 3:2, 5:17, 2 Tim 1:11, 2:2). Paulus ålägger Timoteus att ”detta skall du inskärpa och undervisa”, ”ge akt på dig själv och på din undervisning”, ”så skall du undervisa och förmana(1 Tim 4:11, 16, 6:2) samt ”predika ordet…med all undervisning” (2 Tim 4:2).

I ljuset av den begränsade användningen av orden ”att undervisa” och ”undervisning” i dessa brevär det logiskt att anta att den form av undervisning som kvinnor är undantagna från är den auktoritativa undervisningen som utförs av äldste/föreståndare/pastorer.

Varför tillåter inte Paulus kvinnor att undervisa som ledare i församlingen?

S: Därför att kvinnor är undantagna från den auktoritativa ledarrollen över män. Inte därför att de skulle vara mindre intelligenta eller mindre hängivna än män, utan därför att denna roll inte är ämnad åt dem. Förbudet är grundat på den ordning som Gud har fastställt för män och kvinnor vid skapelsen – se 1 Tim 2:13, 1 Kor 11:8.

Framställs kvinnor som undervisar på något annat ställe i Nya Testamentet - av Paulus eller av någon annan författare?

S: Ja. Paulus återger hur äldre kvinnor skulle handleda yngre kvinnor. Han använder då det grekiska ordet kalodidaskalos, ”lärare i det som är gott” (Tit 2:3, 4).Det grekiska ord som Paulus använder för den auktoritativa undervisningsrollen, som han tilldelar de äldste, är däremot didasko, ”att undervisa”. Det enda stället i Nya Testamentet där didaskoanvänds för en kvinnas utövning av en undervisningsverksamhet är i Upp 2:20. Där får församlingen i ”Tyatira” en skarp tillrättavisning eftersom den ”låter kvinnan Isebel hållas, hon som…undervisar”.

Är det sant att Paulus argument beträffande Adams företräde i skapelsen är felaktig, därför att (1) det grundar sig på fel skapelseberättelse, det vill säga 1 Mos 2 i stället för 1 Mos 1, och (2) för att det fäster vikt vid att mannen skapades före kvinnan? Hans argument är att: ”Adam skapades först och sedan Eva” (1 Tim 2:13).

S: Att anklaga Paulus för att ha ”fel” kan få allvarliga följder. Om vi menar att Paulus gjorde ett misstag i sin tolkning av vad Första Mosebok säger beträffande relationerna mellan mannens och kvinnans roller, hur kan vi då veta att han inte misstog sig vid uttolkningen av Jesu andra ankomst också, eller sambandet mellan tro och gärningar i frälsningsplanen?

Paulus framställde tydligt grundvalen till hans auktoritet för dem som motsatte sig den.

”Om någon menar sig vara profet eller andlig, så skall han veta att det jag skriver till er är Herrens bud.” (1 Kor 14:37).

Det är anmärkningsvärt att det är just i detta sammanhang, med undervisningen om kvinnans roll i församlingen, som Paulus gör detta anspråk. Det tillkommer oss att acceptera hans framställning.

Hur kunde Paulus åberopa Adams skapelse före Eva som ett rättfärdigande av hans föreskrift att ”jag tillåter inte att en kvinna undervisar, Inte heller att hon bestämmer över mannen, utan hon skall vara i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva.” (1 Tim 2:12, 13).

Paulus skriver inte varför han resonerar på detta sätt. Ofta menar sig Bibeln inte vara förpliktigad att rättfärdiga sig själv. Rimligen såg Paulus Adams företräde i skapelsen som en symbol på den ledarroll som Gud avsåg att mannen skulle förverkliga i hemmet och i församlingen.

Från en mänsklig utgångspunkt kan det förefalla godtyckligt att utse ledare på grund av företrädet i skapelsen. Utifrån en biblisk utgångspunkt försvinner emellertid det godtyckliga intrycket, eftersom ordningsföljden i skapelsen inte var en tillfällighet, utan Guds avsikt. Hans avsikt var att framställa en bild av ledarrollen, som mannen skapades för att förverkliga.

Adams företräde i skapelsen avspeglas också i den betydelse Bibeln ger den ”förstfödde”. Den benämningen används även på Kristus. ”Han är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat.” (Kol 1:15).

Ytterligare ett exempel på något som från en mänsklig utgångspunkt kan tyckas vara godtyckligt är varför Gudvalde att välsigna och helga den sjunde dagen. Alla dagar har ju tjugofyra timmar. Varför valde inte Gud den första veckodagen? Utifrån en biblisk utgångspunkt är det emellertid inte godtyckligt att Gud valde den sjunde dagen som ett ”tecken” på skapelsen och en bild på nyskapelsen och helgelsen (1 Mos 2:2, 3; 2 Mos 31:13, 17; Hes 20:12).

Om Paulus argument är riktigt beträffande Adams företräde i skapelsen, skulle då inte djurenråda över mänskligheten? Djuren blev ju skapade före Adam.

S: Naturligtvis inte. De som argumenterar på det sättet har inte förstått att Bibeln inte fäster något avseende vid att djuren skapades före människan. Trots att djuren skapades före människan har inte människan sitt ursprung från djuren. Däremot har kvinnan sitt ursprung från mannen och Paulus sätter det tydligt i samband med att Adam skapades först (1 Kor 11:8, 9).

Det är förunderligt hur vi kan argumentera, även mot Bibelns författare, när de framhåller något för oss som vi inte vill höra.

Vilken yttrandeform utestänger Paulus kvinnor från att utöva när han säger att: ”Era kvinnor skall tiga i era församlingar. Det är inte tillåtet för dem att tala, utan de skall underordna sig, som också lagen säger.” (1 Kor 14:33, 34).

S: Här hindrar inte Paulus kvinnor att yttra sig i alla former i församlingen. Några kapitel tidigare talar han välvilligt om ”varje kvinna som ber eller profeterar” med anspråkslös klädsel (1 Kor 11:5).

Nyckelorden som visar vilket slags tal som Paulus syftar på är ”de skall underordna sig” (1 Kor 14:34). Dessa nyckelord visar att det är det slags tal som inte är avsett för ”de” i egenskap av kvinnoreller hustrur. Exempel på sådana yttranden är att acceptera rollen som auktoritativa lärare i församlingen, kritisera profeterna, de äldste och även deras egna män. Ytterligare exempel är varje yttrandeform av ifrågasättande som kan betraktas som en utmaning mot ledarskapet i församlingen. Paulus förbud innefattar, med andra ord, troligtvis varje form av tal från kvinnor som visar brist på underordnande gentemot sina män eller gentemot församlingens ledare.

Är Bibeln tydlig i sin undervisning om att en äldste (församlingsledare) i församlingen skall vara en man och inte en kvinna? (Fotnot)

Fotnot: I Nya Testamentet är äldste och församlingsledare olika benämningar på samma tjänst.

S: Ja. I listan över kvalifikationer för en äldste (församlingsledare) anges särskilt anvisningar och krav. Bland annat anges att en äldste skall vara en enda ”kvinnas man” (grekiska: ”aner”, äkta man eller make), enligt 1 Tim 3:2. Den äldsteskall alltså vara lojal mot sin hustru. Oavsett om vi gillar det eller inte så tillämpas de detaljerade kraven endast på mankön (1 Tim 3:1-7, Tit 1:5-9).

Själva strukturen i avsnittet 1 Tim 2:11-15, 3:1-7 stöder denna slutsats. Kraven för att kvalificera sig till ”en församlingsledares tjänst”(1 Tim 3:1) , som innefattar att vara ”en god lärare”(1 Tim 3:2), följer omedelbart efter förbudet för kvinnor att själva ”undervisa” som auktoritativa lärare (se 1 Tim 2:11-15).

Placeringen av texten som beskriver de kvalifikationer som gäller för äldste (församlingsledare) – vilket innefattar lämpligheten att undervisa auktoritativt (1 Tim 3:2) som följer omedelbart efter förbudet för kvinnor att ”undervisa”(1 Tim 2:12) – visar tydligt att kvinnor inte skall utses till äldste (församlingsledare). Att utse dem till äldste innebär att ge dem en undervisningsroll som Bibeln bestämt utestänger dem från.

Skiljer Nya Testamentetmellan tjänsten som pastor och befattningen som äldste (församlingsledare)?

S: Nej. Ordet ”pastor”(grekiska: poimen) förekommer endast en gång i Nya Testamentet och det är i Ef 4:11 (i den engelska King James Version, medan de svenska bibelöversättningarna allt som oftast översatt poimen till ” herdar”). Det syftar på församlingens ledare. På andra ställen är ledarna bättre kända som äldste, församlingsledare eller helt enkelt som ledare. Sådan ledare betraktades utan tvekan som pastorer/herdar. Detta framgår genom användningen av sådana måleriska uttryck som till exempel ” var herdar för Guds hjord” (1 Petr 5:1, 2; jämför Apg 20:17, 28, Joh 21:16).

Med tanke på det faktum att termen ”pastor” beskriver en äldstes/föreståndares herdefunktion i Nya Testamentet, så är Sjundedagsadventistsamfundets nuvarande tillämpning, då man tillåter att kvinnor ordineras till äldste /föreståndare i lokala församlingar, men inte till pastorer, grundat på en konstlad åtskillnad mellan de två tjänsterna. Den skillnaden existerar inte i Nya Testamentet.

Vårt samfunds praxis när det gäller ordinationen understryker också den bibliska enheten mellan de två befattningarna. Vi läser nämligen ofta samma bibeltext för båda ordinationerna.

Varför kan vi inte ordinera kvinnor till äldste/föreståndare i lokala församlingar? Att göra det behöver väl inte innebära att vi skulle ordinera kvinnor till pastorer senare, eller hur?

S: Vi har ingen rätt att godkänna en praxis som principiellt förbjuds i Bibeln. Dessutom kommer ordination av kvinnor till äldste/föreståndare att användas som ett argument för att utöva påtryckning på samfundet till att även ordinera kvinnliga pastorer.

Trots att många idag påstår att det inte finns något samband mellan de två ordinationsfrågorna, avslöjas motsatsen genom att man är så angelägen om att ordinera kvinnliga äldste/föreståndare i så många församlingar som möjligt – innan Generalkonferensen sammanträder 1990. Om detta blir tillräckligt utbrett kommer den praxis som gäller att användas som ett starkt argument att utgå från, då det framhålls att det bibliskt inte är någon skillnad mellan de två befattningarna. Argumentet kommer alltså att vara: Eftersom vi redan ordinerar kvinnor till äldste/församlingsföreståndare, hur kan vi då försvara att vi inte tillåter dem att ordineras till pastorer?

Trohet mot Guds Ord är alltid det bästa för Guds församling. Det är vår styrka. Kompromisser med Guds Ord medför förvirring och svaghet.

Men de flesta jag känner (många i alla fall) tycker att man skall ordinera kvinnor till äldste/församlingsföreståndare eller till och med till pastorer. Skall inte det få räknas alls?

S: Ett stort antal sjundedagsadventister, precis som ett stort antal protestanter, motsätter sig ordination av kvinnor. En populär uppfattning avgör inte vad som är bibliska sanningar.

Ellen White, som är i harmoni med den historiska protestantismen, påminner oss om att:

”Bibeln är sin egen uttolkare. Bibeltext skall jämföras med bibeltext.” (Education, s 190).

Opinionssiffror, kultur och sociologi kan vara intressant, men de får inte tillåtas omtolka Bibelns innehåll.