Var befinner vi oss i profetian? (Dan 11:40-45)

.docx-dokument

av Lennart Wiberg

Inledning
”Jesu, hans (Faderns) Sons, blod renar oss från all synd…Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:7, 9).

En av de tolkningsprinciper som ligger till grund för Daniels bok är principen om upprepning och förstärkning. Denna princip säger att samtliga fyra profetiska längder i Dan 2, 7, 8-9 och 11-12 beskriver de fyra stora världsriken som skulle finnas på jorden från profeten Daniels tid fram till Jesu återkomst (se Dan 7:16-18). De är Babylon (se Fotnot), Grekland och Rom - först kejsardömet, sedan påvemakten. Vid varje upprepning ges fler detaljer än i den närmast föregående profetiska längden. Här är det profetian i Dan 11-12 som skall studeras.

Fotnot: I Dan 8-9 och 11 nämns inte Babylon. Detta rike hade sin storhetstid bakom sig när Daniel fick upplysning om dessa två profetior.

Inledningsvis är det viktigt att nämna att det förekommer en strid mellan kungen i Nordlandet och kungen i Söderlandet genom hela Dan 11. I början av kapitlet är nordlandets konung Persien (v 2), därefter Grekland (v 3-15) och till sist Rom - först det kejserliga Rom (v 16-30) och slutligen påvemakten (v 31-45). Söderlandets kung är Egypten genom hela kapitlet (Dan 11:8, 9).

I detta häfte är det endast Dan 11:40-12:2 som skall studeras närmare eftersom dessa verser beskriver slutstriden mellan Kristus och Satan, och det är denna slutstrid som utspelas i vår egen tid, omedelbart före Jesu återkomst. Såväl kungen i Nordlandet som kungen i Söderlandet deltar i denna slutstrid, där Guds folk spelar en huvudroll.

Dan 11:40-12:2 ger en kronologisk beskrivning av slutstriden. Delar av denna profetia har redan uppfyllts. Det innebär att Jesu återkomst är nära förestående, eftersom nästan hela den profetiska längden i Dan 11-12 redan har uppfyllts. Det innebär också att vi nu måste förbereda oss för de svåra tider som resten av profetian talar om, så att vi kan bestå när Jesus kommer tillbaka. Dan 11:40-12:2 visar oss vad som nu sker och vad som mycket snart skall inträffa i slutstriden, genom de accelererande världshändelserna. Det är detta som detta häfte skall klargöra.

Nordlandskungen
”Han (Jesus) som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod.” (Upp 1:5).

”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” (Fil 4:13).

I Dan 11:31 har kungen i Nordlandet blivit påvedömet och förblir så kapitlet ut. I denna vers står att han "ställer upp förödelsens styggelse". Jesus hänvisar själv till ”förödelsens styggelse” i Matt 24:15, där Jesus talar om framtiden, även om han här samtidigt syftar på påvedömet och det kejserliga Rom.

Bibeln lär oss att påvemakten är motståndare till Guds lag. Detta framgår bland annat i Dan 7:25 där vi får veta att denna makt skulle "sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar". I 2 Tess 2:3, 7-9 beskrivs påvemakten som "Laglöshetens människa" och "laglöshetens hemlighet".

I Dan 11:30 (slutet) och 32 upplyses vi om att nordlandskungen är motståndare till "det heliga förbundet", som har Tio Guds Bud som grund (se 5 Mos 4:13). I dessa båda verser framkommer den fiendskap mot Gud och Hans lag som påvemakten (nordlandskungen) visade redan från början av sin verksamhet. I de sista verserna i Dan 11 når påvemaktens fiendskap mot Guds lag sin klimax (vilket snart skall visas) och kommer att resultera i svåra förföljelser mot Guds sabbatshelgande folk.

Vid identifieringen av "kungen i Nordlandet" i Dan 11:40f är det väsentligt att närmare studera v 36-39 där vi finner en närmare beskrivning av denna makt. Nordlandskungen benämns här enbart som "kungen" (v 36), eftersom han tidigare i kapitlet benämns "kungen i Nordlandet".

Dan 11:36: "Och kungen skall göra vad han vill och skall (1) upphöja sig och (2) göra sig själv större än alla gudar. Ja, (3) mot gudars Gud skall han tala sådant att man måste förundra sig. Och allt skall lyckas honom väl till dess att vredens tid är ute, ty det som är beslutat måste ske.”

- jämför: (1) ”Han skall ha höga tankar om sig själv i hjärtat”, enligt Dan 8:25. (2) Han "förhäver sig över allt som kallas gud”, enligt 2 Tess 2:4. (3) ”Denne skall tala stora ord mot den Högste”, enligt Dan 7:25.

11:37: ” (1) Han kommer inte att fråga efter sina fäders Gud och (2) inte heller kvinnors lust (3) Han bryr sig heller inte om någon gud, utan han skall upphöja sig över alla.”

- jämför: (1) ”Motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud”, enligt 2 Tess 2:4. (2) Han skulle ”avfalla från tron…förbjuda folk att gifta sig”, enligt 1 Tim 4:1-3. (3) Han ”förhäver sig över allt som kallas gud”, enligt 2 Tess 2:4.

11:38: ”Men fästenas gud skall han i stället ära. En gud som var okänd för hans fäder skall han ära med guld och silver och ädla stenar och andra dyrbara ting.”

- jämför Upp 17:4: ”Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld, ädelstenar och pärlor.”

11:39: ”Han skall göra vad han vill mot starka befästningar med en främmande guds hjälp. De som erkänner honom skall han visa stor ära. Han skall ge dem myndighet över många, och utdela land åt dem som belöning.”

- jämför: ”Hela jorden såg med förundran efter vilddjuret”, enligt Upp 13:3. Se även: ”Alla jordens invånare kommer att tillbe det”, enligt Upp 13:8.

Dan 11:40-45: ”Men på ändens tid skall kungen i Söderlandet drabba samman med honom. Och kungen i Nordlandet skall storma fram mot denne med vagnar och ryttare och många skepp. Han skall rycka in i länderna och svämma över och dra igenom dem.

Han skall också dra in i 'det härliga landet', och många skall falla. Men dessa skall komma undan hans hand: Edom och Moab och huvuddelen av Ammons avkomlingar.

Han skall också räcka ut sin hand mot länderna, och inte heller Egypten skall slippa undan.

Han skall erövra skatter av guld och silver och alla slags dyrbara ting i Egypten, och libyer och etiopier skall följa honom.

Men han skall få höra rykten från öster och norr som förskräcker honom. Därför skall han dra ut i stor vrede för att förstöra och förgöra många.

Och han skall slå upp sina palatstält mellan havet och helgedomens härliga berg. Men han går mot sin undergång, och ingen skall hjälpa honom.”

Dan 12:1-2: ”På den tiden skall Mikael stå upp, den store fursten, som står som försvarare för dina landsmän. Det kommer en tid av nöd, vars like inte har funnits ända från den dag då människor blev till och ända till den tiden. Men på den tiden skall alla bland ditt folk bli frälsta som finns uppskrivna i boken.”

De två vilddjuren
Uppenbarelseboken kan sägas vara Danielsbokens upprepning och förstärkning. I Upp 13:e kapitel beskrivs det nära samarbetet mellan påvemakten och USA i slutstriden. I v 1-10 kan vi läsa om det första vilddjuret som steg upp ur havet (påvemakten), medan v 11-18 beskriver det andra vilddjuret som steg upp ur jorden (USA i slutstriden). I v 12 framgår att någon gång i framtiden skall USA tvinga fram lydnad för påvemakten:

”Det (andra vilddjuret) utövar det första vilddjurets hela makt i dess åsyn och får jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret, vars dödliga sår hade blivit läkt.”

Vilddjuret (påvemakten) i Upp 13:1-10, ”liknade en leopard” och ”dess fötter var som en björns” (v 2). Detta är en hänvisning till Daniel 7, där björnen symboliserar Medien-Persien och leoparden symboliserar Grekland. Anledningen till att Medien-Persien beskrivs som ”en del av” påvemakten är att t ex läran om ofelbarheten hos påvemakten kommer från Medien-Persien. Grekland beskrivs som ”en del av” påvemakten, eftersom t ex påvemaktens lära om själens odödlighet kommer från Grekland. Lejonet i Upp 13:2, det babyloniska världsriket, nämns inte i Dan 11, eftersom det hade gått ur tiden när Daniel 11 skrevs.

Draken som ”gav det (vilddjuret) sin makt och tron” i Upp 13:2 är i första hand Satan (Upp 12:9), i andra hand det kejserliga romarriket. Det var kung Herodes, lydkung under det kejserliga romarriket, som försökte döda Jesus när han var barn, se Upp 12:4. I denna vers sägs att det var ”draken” som försökte döda Jesus-barnet, eftersom det kejserliga romarriket var ytterst ansvarig för lydkungen Herodes handlingar. Huvudstaden för såväl det kejserliga romarriket som påvedömet var Rom. När kejsar Konstantin den store flyttade sitt regeringssäte från Rom till Konstantinopel gav han påven Sylvester 1 staden Rom som en gåva.

I Dan 11 är det exakt dessa tre världsriken som beskrivs i tidsordning tillsammans med påvemakten. I v 2 beskrivs Medien-Persien. I v 3-15 beskrivs Grekland. I v 16-30 finner vi en beskrivning av det kejserliga romarriket. Resten av kapitlet, v 31-45 har det kejserliga romarriket ersatts av påvemakten.

Nordlandskungen och Söderlandskungen
”Hon (Maria) skall föda en son, och du (Josef) skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt 1:21).

En annan viktig tolkningsprincip som ligger till grund för Danielsboken (och Uppenbarelseboken), förutom principen om upprepning och förstärkning, är den som säger att det som är bokstavligt i Gamla Testamentet blir symboliskt, andligt, efter Golgata kors, fram till Jesu återkomst. Detta gäller t ex Jerusalem, Israel, Babylon, Eufrat, Harmagedon, Edom, Moab, Ammon m fl (se till exempel Upp 16 och Dan 11).

Genom att tillämpa dessa båda tolkningsprinciper i Dan 11 inses att påvemakten och Guds sista församling skall utkämpa ett avgörande slag i v 40-45. Det har redan påpekats att nordlandskungen i detta kapitel växlar från Persien till Grekland och till det kejserliga, bokstavliga Rom för att till sist bli påvemakten, det andliga Rom. Söderlandet är det bokstavliga Egypten i kapitel 11 så länge händelserna utspelas under Gamla Testamentets tid (v 5, 9, 14, 25 m fl).

I Dan 11:40 beskrivs emellertid Söderlandet som det symboliska Egypten eftersom det här handlar om "ändens tid". "Ändens tid" syftar på tiden omkring 1798 e Kr (se Dan 8:14-17, 19, 26; 12:4, 6-7, 9). Det var vid denna tid som påvemakten skulle få "ett dödligt sår" efter sin 1260-åriga maktperiod (Upp 13:3-5), vilket underlättade upptäckten och förkunnelsen av stora andliga sanningar på jorden.

På "ändens tid" skulle "kungen i Söderlandet drabba samman med honom" (Dan 11:40), det vill säga med kungen i Nordlandet i v 36-39 – påvemakten (”drabba samman med” har översatts till ”föra krig mot” i Strong`s Concordance). I v 40 är det bara kungen i Söderlandet och kungen i Nordlandet som nämns vid namn. De fortsätter konflikten från tidigare i kapitlet. Vad är det andliga, symboliska Söderlandet, dvs Egypten vid tiden omkring 1798 e Kr? (Jämför 11:8 med 11:9 samt 11:40 med 11:42-43).

I Danielsbokens "förstärkning", Uppenbarelseboken, ger svaret i Upp 11:8. Här framställs Frankrike under revolutionen år 1789-1799 e Kr som "den stora staden, som andligen talat heter Sodom och Egypten". Egypten betecknar här ateism. Av alla de länder Bibeln talar om har inget land på ett fräckare sätt förnekat den levande Gudens existens och struntat i Hans befallningar än vad Egypten gjorde när Mose och Aron framförde Guds budskap till Egyptens kung Farao om att släppa Israel. Ellen White skriver om detta:

"När Moses i Herrens namn framförde budskapet till honom (kungen i Egypten), svarade Farao stolt: 'Vem är Herren, eftersom jag på Hans befallning skulle släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel'. (2 Mos 5:2.) Detta är ateism. Det land som (i Upp 11:8) representeras av Egypten skulle uttala ett liknande förnekande av den levande Gudens anspråk och skulle visa en liknande anda av otro och trots." (Ellen White, Den stora striden, s 262-263).

Detta andliga Egypten är en träffande bild på Frankrike under revolutionen. Aldrig tidigare hade ett land som fötts och uppfostrats inom civilisationen med en röst förnekat den levande Gudens existens såsom Frankrike gjorde under dessa år.

Enligt Dan 11:40 skulle alltså, "på ändens tid", det andliga Egypten "drabba samman med ("föra krig mot", enligt Strong's Concordance) honom" - dvs med nordlandskungen i Dan 11:36-39. Detta uppfylldes exakt när det ateistiska Frankrike under den franska revolutionen besegrade påvemakten i detta land. (Påvemakten hade fram till dess, sedan många århundraden, haft den religiösa makten i Frankrike.)

Kommunismens fall
”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5:21).

”…vandra i Anden, så kommer ni inte att göra det som köttet har begär till.” (Gal 5:16).

Uppenbarelseboken, som upprepar och förstärker Danielsboken, lär oss att det andliga Egypten i början av Dan 11:40 är Frankrike under revolutionen, se Upp 11:7-14 (se speciellt v 8). Uppenbarelseboken lär oss också att nordlandskungen är påvemakten i denna vers. Påvemakten fick ett ”dödligt sår” (Upp 13:3) under franska revolutionen. Profetian om att kungen i Söderlandet skulle "drabba samman med" ("föra krig mot", enligt Strong's Concordance) nordlandskungen i v 40 uppfylldes alltså under den franska revolutionen.

Samma vers förutsade emellertid också att någon gång i framtiden skulle rollerna hos dessa två makter bli ombytta, dvs "kungen i Nordlandet skall storma fram mot denne (konungen i Söderlandet) med vagnar och ryttare och många skepp". Detta skulle bli möjligt eftersom påvemaktens ”dödliga sår” hade läkts vid denna tid (Upp 13:3). Då skulle hela världen tvingas underordna sig påvemakten (se Upp 13:7, 8). Profetian i Dan 11:40, då nordlandskungen skulle ”storma fram” mot söderlandskungen, har de senaste decennierna delvis uppfyllts mitt framför våra ögon. Det andliga Egypten syftar här på den gudsförnekande kommunismen .

Kommunismen övertog ateism som en grundval i sin ideologi från den franska revolutionen. Påvemakten har succesivt vuxit i makt sedan "det dödliga såret" 1798 e Kr (Upp 13:3-5), men inte förrän i våra dagar har den blivit så mäktig att den kunnat "storma fram mot" kommunismen och härigenom vinna avgörande segrar över kommunismen, vilket profetian förutsade.

Det är idag allmänt bekant att påvemakten, genom den polskfödde påven Johannes Paulus II, har spelat en avgörande roll i befrielsen av de kommunistiska länderna i Öst-Europa från Sovjetunionens maktområde, när den officiella kommunismen föll som i en kedjereaktion i dessa länder. Ansedda nyhetsmedia lämnade kommentarer såsom: "Rusning till frihet i Europa är en ljuvlig seger för påven Johannes Paulus II" (Life, dec -89). "I privata möten med överhuvuden från olika stater, såväl som bakrumskonsultationer med olika utbrytargrupper, som driver på korstågen mot Europas tyranner, har Johannes Paulus hjälpt till att utveckla den största, politiska förändringen sedan den ryska revolutionens dagar" (Life, dec -89).

Öst-Europas befrielse från kommunismen fortplantade sig därefter till Sovjetunionen. Innan kommunismen besegrades i Sovjetunionen besökte den sovjetiske presidenten Gorbatjov påven i Vatikanen julen -89. Gorbatjov gjorde då det för en kommunistpresident helt sensationella uttalandet att Gorbatjov erkände Johannes Paulus II som "den högste religiösa auktoriteten i världen" samt att "de moraliska värden som religionen (framför allt katolicismen) åstadkommit och förkroppsligat i århundraden kan hjälpa till i arbetet med att förnya vårt land (Sovjetunionen) också. Detta håller i själva verket redan på att inträffa... Vår tid är i själva verket ödets vattendelare" (citerat i Pacific Union Recorder, 1 januari, 1990). Gorbatjovs vädjande till påven om romersk-katolska kyrkans hjälp till att förnya Sovjetunionen är ett dramatiskt avsteg från den traditionella marxistiska synen på religionen som "opium för folket". President Gorbatjovs besök hos påven kommenterades av US News & World Report (11 dec -89) med följande ord: "Gorby (Gorbatjov) bugar sig för de romerska legionerna."

I dag, i januari 2020, är Kina den sista officiella kommunistiska - och ateistiska - stormakten i världen. Nordkorea och Kuba är visserligen kommunistländer, men är inga stormakter. Därför borde det vara mycket lättare att besegra dem än Kina.

Det spända läget mellan USA och Kina kan snabbt utvecklas till en konflikt. Kanske en militär konflikt. Vi läste tidigare att Nordlanskungen skulle ”storma fram mot denne (Söderlandskungen) med vagnar och ryttare och en stor flotta” (Dan 11:40). Nordlandskungens slutliga seger över Söderlandskungen kan börja uppfyllas genom att USA eller Nato anfaller Kina militärt. Det är ingen hemlighet att påvemakten har ett stort inflytande över USA:s regering precis som över Nato. Ovanstående profetia kan alltså uppfyllas genom att påvemakten förmår USA eller Nato att starta en militär konflikt med Kina – samt då också får den kommunistiska regimen i Kina på fall. Kanske USA vidtar ekonomiska åtgärder mot Kina som den kommunistiska ledningen där inte kan stå emot. USA är ju inte bara militärt starkare än Kina, när det gäller kärnvapen, kemiska vapen och biologiska vapen, utan även ekonomiskt starkare. Formuleringen av v 40 verkar emellertid snarast tyda på en militär konflikt, precis som franska revolutionen i samma vers beskriver en konflikt med vapen. (Det kan naturligtvis vara fråga om både militära och ekonomiska åtgärder). Men eftersom denna profetia ännu inte fullbordats bör man vara försiktig med uttolkningen.

Det är viktigt i sammanhanget att konstatera att det nu existerar en allvarlig konflikt mellan USA och Kina – med militära spänningar mellan dessa länder i Asien samt ekonomiska spänningar genom handelskonflikten länderna emellan.

Eftersom USA troligtvis spelar en avgörande roll för att påvemakten - Nordlandskungen - slutgiltigt skall kunna besegra kommunismen - Söderlandskungen - är det viktigt att förstå vilket avgörande inflytande påvemakten har över USA:s regering. Redan 1903 (5:e maj) sade den romersk-katolske ärkebiskopen i USA, James E Quigley i `Chicago Daily Tribune` följande: ”Inom 20 år (från 1903) kommer detta land (USA) att regera världen. Kungar och kejsare kommer snart att försvinna och det demokratiska landet USA skall ta deras plats…När USA regerar världen skall den katolska kyrkan regera världen.…Ingenting kan stå emot (den romersk-katolska) kyrkan. Jag skulle vilja se den politiker som skulle försöka regera mot (den romersk-katolska) kyrkan i Chicago. Hans regering skulle verkligen bli kortvarig.”

Den inledande frågan "Var befinner vi oss i profetian?" (i Danielsboken) har alltså i stor utsträckning fått sitt svar ovan. Alla tidstecken visar att resten av Dan 11 kommer att uppfyllas mycket snart. Det är av största vikt att Guds barn känner till vad som snart skall inträffa i den stora striden mellan Kristus och Satan - så att de kan förbereda sig för den - vilket dessutom skall utgöra själva "finalen" i denna strid. Det är detta som nu skall studeras.

Det härliga landet
”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.” (Gal 2:19, 20).

Nordlandskungen, påvedömet, skulle inte bara "storma fram mot" Söderlandskonungen under den sista tiden. Han skulle också (bland annat) "rycka in i länderna och svämma över och dra igenom dem" (v 40), dvs göra ett världsomfattande segertåg (jämför Upp 13:3-4, 7-8).

Nordlandskungen skulle under den sista tiden även "dra in i 'det härliga landet' " (v 41) - dvs in i Israel. I Gamla Testamentet utvalde Gud Israel till sitt egendomsfolk, vilket gjorde denna nation till ett land som hade en högre ställning inför Gud än alla andra länder, så länge de lydde Gud:

"Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, så skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk" (2 Mos 19:5-6).

Israel skulle vara ett helgat folk som tjänade Gud och skulle därmed vara olik andra folk. Detta skulle visa sig genom ett helgat liv (Hes 36:26-28), och omskärelsen var ett yttre tecken på att Israel var Guds egendomsfolk (1 Mos 17:9-14).

I Jes 8:8 kan vi se att Juda land (som då var Guds egendomsfolk efter det att Israels rike i norr hade gått under) kallas "ditt land, Immanuel... Ty Gud är med oss", eftersom Gud skulle försvara "det härliga landet" (Dan 11:41) mot de anfallande assyrierna. "Immanuel" syftar på Kristus (se Matt 1:23) och Immanuels "land" var alltså det land där Guds folk bodde (jmf Joel 2:18).

"Det härliga landet" beskrivs i Hes 20:5-6 som "det land som jag hade utsett åt dem (Israels folk), ett land som skulle flyta av mjölk och honung och som vore härligast bland alla länder" (jmf Jes 62:4). I Ps 106:24 beskrivs Israels land som "det ljuvliga landet".

Villkoret för att Gud skulle kalla Israel (och Juda) i Gamla Testamentet för sitt egendomsfolk var alltså lydnad mot Gud (2 Mos 19:5). När detta folk förkastade och korsfäste Jesus Kristus upphörde det att vara Guds egendomsfolk (Matt 21:42-45). Gud utvalde då i stället ett andligt Israel som sitt egendomsfolk, där tron på Kristus skulle visa vem som tillhörde "Guds Israel" (Gal 6:15-16; se även Rom 2:28-29, 9:6-9; Gal 3:27-29).

Detta andliga Israel 'övertog' all den härlighet som tillhörde Guds förbundsfolk i Gamla Testamentet:

"Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall låta världen få veta vilka underbara gärningar han har gjort, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus" (1 Petr 2:9).

Det andliga Israel har under Nya Testamentets tid en högre ställning inför Gud än andra "nationer" och kallas därför "det härliga landet" sedan det blivit Guds egendomsfolk. I motsats till Gamla Testamentets Israel, som hade en geografisk begränsning, har det andliga Israel en världsomfattande utsträckning.

Nordlandskungen, påvedömet, skulle alltså under den sista tiden "dra in i det härliga landet" (Dan 11:41), Israel. I samma vers talas också om Edom, Moab och Ammon i samband med nordlandskungens erövringar. Dessa tre länder var grannar till Israel under Gamla Testamentets tid. Edomiterna upphörde att existera som ett separat folk på 500-talet e Kr, vilket visar att Edom - precis som Egypten - måste förstås symboliskt, andligt. Detsamma måste då i konsekvensens namn gälla 'det härliga landet', där Guds egendomsfolk bor.

Eftersom profetian i Dan 11 (samt profetiorna i Dan 2, 7 och 8) utvecklas framåt i tiden genom de olika världsrikena, så genomgår v 40-45 i detta kapitel en utveckling i tiden. Samtliga "han" och "honom" i dessa verser (i 1917-års bibelöversättning) syftar på påvemakten.

Nordlandskungens krig mot det härliga landet
Nordlandskungen skulle inte bara besegra Söderlandskungen, utan också ”rycka in i länderna och svämma över och dra igenom dem” i v 40. Ett världsomfattande segertåg beskrivs här.

Nordlandskungens krig mot "det härliga landet" i v 41 beskrivs omedelbart efter att Nordlandskungen segrat över Söderlandskungen - kommunismen - samt ”länderna”.

Detta krig mot Guds egendomsfolk kan därför vara nära förestående. Det är emellertid viktigt att veta att detta krig mot det andliga Israel är ett krig mot Guds sista kvarleva av Israel, mot dem "som håller Guds bud och Jesu tro" (Upp 14:12, Reformationsbibeln) eftersom det andliga Babylon är fallet efter 1844 e Kr (Upp 14:8).

När Nordlandskungen snart skall "dra in i 'det härliga landet' " kommer han alltså att strida mot Guds sista församling på jorden, och denna strid beskrivs också i Upp 12:17:

"Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att föra krig mot de övriga av hennes barn, mot dem som håller Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd."

Somliga har den uppfattningen att ”det härliga landet” i Dan 11:41 symboliserar USA eftersom sjundedagsadventismen har sitt ursprung där. Men ”det härliga landet” är inte begränsat till någon enstaka nation. Det gäller hela jorden. Det bekräftas av att ”det härliga landet” blev ett andligt Israel vid den tid när det bokstavliga Israel förkastade och korsfäste Jesus. Detta andliga Israel kom att omfatta hela jorden. Beskrivningen av Guds sista församling i Upp 12:17 och 14:12 omfattar också hela jorden.

Det är värt att upprepa att nästa fas efter att Nordlandskungen segrat över Söderlandskungen (kommunismen) och även ryckt in i andra fientliga länder och besegrat dem i v 40, är Nordlandskungens krig mot Guds sista församling i v 41. Det tycks innebära att påvemaktens fullständiga och slutliga seger över kommunismen - med Kina i spetsen - är ett viktigt tidstecken för Guds sista församling och bör förbereda denna för den sista, och stora, förföljelsen.

Den strid som omtalas i Dan 11:41 kommer snart att inträffa när statsmakterna instiftar söndagslagar (Upp 12:17, 13:16-17, 14:12, 19:19-20). Detta kommer att innebära förföljelser mot Guds sabbatshelgande folk. Många av Guds barn skall då avfalla från den levande Guden och börja tillbe påvemakten genom att helga söndagen i stället för sabbatsdagen (Matt 24:8-10, Upp 13:3-4, 7-8, 19:19-20).

"I den mäktiga sållning som snart skall ske kommer vi på ett bättre sätt kunna mäta Israels styrka...Herren har trogna tjänare som i sållningens och prövningens tid skall uppenbara sig...Tiden är inte långt borta när prövningen skall komma till varje människa. Man kommer att kräva av oss att vi tar emot vilddjurets märke. De som steg för steg gett efter för världsliga krav...kommer inte att finna det svårt att underordna sig den rådande makten, hellre än att utsätta sig för hån, förolämpning, hot om fängelse, och död. Striden står mellan Guds bud och människors bud. I denna tid skall guldet skiljas från slagget i församlingen...Många stjärnor som vi har beundrat för deras strålglans skall då försvinna ut i mörkret. Agnarna skall blåsa bort som ett moln, till och med från platser där vi nu bara ser äkta vete. Alla som bara har iklätt sig en yttre prydnad, men inte är klädda med Kristi rättfärdighet, skall visa sig i sin nakenhets skam." (Ellen White, Testimonies for the Church, del 5, s 80, 81).

"Snart kommer Guds folk att prövas genom svåra prövningar (se Fotnot), och den stora delen av dem som nu tycks vara äkta och sanna kommer att visa sig vara oäkta metall. I stället för att bli styrkta och befästa genom opposition, hot och skymford kommer de fegt att ställa sig på motståndarnas sida...Att försvara sanning och rättfärdighet när majoriteten (bland SDA) överger oss, att utkämpa Herrens strider när förkämparna är få - detta kommer att bli vår test." (Ellen White, Testimonies for the Church, del 5, s 136).

Fotnot: Det är uppenbart från sammanhanget att det här handlar om tiden när söndagslagstiftningen skall sålla Guds folk (SDA) slutgiltigt.

Daniel 11:45
”Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp 7:14).

Det råder ett mycket viktigt samband mellan Nordlandskungens krig mot Guds sista kvarleva i Dan 11:41 och den händelse som beskrivs i Dan 11:45. I vers 45 förutsägs att Nordlandskungen skall slå upp "sina palatstält ... mellan havet och helgedomens härliga berg".

För att kunna förstå vad som här menas är det viktigt att tillämpa samma tolkningsprincip i denna vers som i de övriga verserna i Dan 11:40-45. Först gäller det att förstå vad v 45 vill säga i Gamla Testamentets termer, och därefter göra en andlig tillämpning av detta. Somliga har felaktigt börjat med att göra en andlig (symbolisk) tolkning av de enskilda termerna i denna vers.

Först måste man emellertid göra en bokstavlig tolkning av hela uttrycket "mellan havet och helgedomens härliga berg" för att förstå vad detta betydde under Gamla Testamentets tid. Därefter skall det göras en andlig tolkning av hela detta uttryck.

"Helgedomens härliga berg" i Dan 11:45 syftar på Sions berg (i Jerusalem) där den levande Guden tog sin boning i den jordiska helgedomen (Ps 74:2-3, 76:2-3, 87:1-3; Jes 2:2-3).

George McCready Price kommenterar denna vers på följande sätt i 'The Greatest of the Prophets', s 318: "Eftersom allt det övriga språket som här används använder sig av de symboliska termer som tillhörde det gamla orientaliska livet, verkar det för mig oförnuftigt att försöka finna en bokstavlig eller geografisk betydelse av den plats som här anges 'mellan haven (plural enl. grundtext) och helgedomens härliga berg`. Vad beträffar platsens läge, skulle detta innebära mellan Medelhavet och Sions kulle, eftersom Medelhavet ofta används som ett poetiskt plural på det hebreiska språket. På Israels tid skulle detta innebära ungefär mitten av landet Juda. Den uppenbara betydelsen av hela framställningen är att denna makt intar ett starkt strategiskt läge för ett direkt anfall mot den heliga staden (Jerusalem) - denna stad betyder, naturligtvis, Kristi sanna församling under den allra sista tiden. En enda rörelse till från fiendens sida, och församlingen skulle förmodligen utplånas" (slut på citatet).

Det är väsentligt att veta att 'Jerusalem', 'den heliga staden', är en av de termer som Bibeln använder för att beskriva Guds sanna folk under Nya Testamentets tid (se till exempel Upp 11:2).

Det är också väsentligt att förstå att Nordlandskungens attack mot "det härliga landet" - det andliga Israel - i Dan 11:41 har utvecklats till att bli ett skoningslöst utrotningskrig mot huvudstaden Jerusalem i Dan 11:45. Resten av "det härliga landet" är vid denna tidpunkt redan ockuperat av Nordlandskungen. Endast Jerusalem återstår. Allt detta måste emellertid förstås symboliskt. Det krig som Nordlandskungen inleder mot det andliga Israel - Guds sista kvarleva - vid början av söndagslagstiftningen i v 41 inträffar när det blir förbjudet att köpa eller sälja om man vägrar att hålla söndagen helig (Upp 13:16, 17). Detta krig kommer att utvecklas till ännu svårare förföljelser mot Guds sista, sabbatshelgande, kvarleva när slutligen ett dödsdekret utfärdas mot dem över hela världen i v 45, se även Upp 13:15-16, 19:19-20.

Nordlandskungens attack mot ”det heliga landet”, Guds sista församling i Dan 11:41, motsvarar alltså att ”ingen kan köpa eller sälja utom dem som har märket” i Upp 13:17 – det vill säga vilddjurets märke, söndagen. Nordlandskungens utrotningskrig mot Guds sista församling i Dan 11:45 motsvarar då dödsdekretet – ”kunde låta döda alla” i Upp 13:15 som fortfarande vägrar ta vilddjurets märke. Det är viktigt att finna svaret på vad slutstriden i Dan 11:41 och 45 handlar om i Danielsbokens "förstärkning" - Uppenbarelsebiken.

Under förföljelsen mot Guds sista församling kommer många av Guds barn att avfalla från Gud (se Matt 24:8-10). Det är detta som, med Gamla Testamentets termer, framställs i Dan 11:41 när Nordlandskungen "drar in i det härliga landet" (det andliga Israel) och besegrar hela Israel utom Jerusalem. Det enda Nordlandskungen inte lyckas besegra i det andliga Israel är alltså Jerusalem som beskrivs i Dan 11:45. Detta symboliska Jerusalem är då Guds sista, sabbatshållande, renade, kvarleva, överallt på jorden (Upp 12:17, 14:12). Dessa förblir trogna mot Gud när resten av Israel avfaller ("ockuperas"). Detta lär oss att det symboliska Jerusalem i Dan 11:45 är en symbol på de 144 000 som beseglas omedelbart före Jesu återkomst (se Upp 7:1-8). Dan 12:1-2 beskriver Jesu återkomst, då dessa skall räddas från dödsdekretet samtidigt som de döda återlösta skall uppväckas:

”På den tiden skall Mikael stå upp, den store fursten, som står som försvarare för dina landsmän….Men på den tiden skall alla bland ditt folk bli frälsta (`befriade`, King James Version) som finns uppskrivna i boken. De många som sover i mullen skall vakna…”

När dödsdekretet går ut mot Guds sista församling i Dan 11:45 kommer ingen av dem att dö, eftersom ”alla bland ditt folk (skall) bli befriade” (Dan 12:1).

Mikael betyder bokstavligen ”Vem är som Gud?” (Strong`s Concordance) och är Guds svar på påvemaktens högmodiga fråga i Upp 13:4: ”Vem är som vilddjuret?” Mikael är alltså Jesus.

Guds sista, renade, sabbatshållande kvarleva, de 144 000, beskrivs i Upp 14:5:"I deras mun har det inte funnits någon lögn. De är fläckfria”.

Genom Guds ingripande blir de renade 144.000 räddade från Nordlandskungens vrede, medan Nordlandskungen går under (Dan 11:45 - 12:1).

Dan 11:45 och Upp 14:20
I Upp 14:20 beskrivs exakt samma händelse som i Dan 11:45. Guds sista församling - det andliga Jerusalem - som troget förkunnat de tre änglarna budskap i Upp 14:6-12 attackeras här av det andliga Babylon i samband med söndagslagstiftningen. Kristus skall emellertid återkomma till jorden och rädda sitt folk, se v 14-20. Babylon skall då gå under "utanför staden" (v 20), dvs utanför det andliga, världsomfattande, Jerusalem som Babylon skall försöka utplåna vid sin attack mot staden. Detta är samma strid som talas om i Upp 16:13-16, 17:12-14, 19:19-21, Matt 24:8-10 m fl.

Den första ängeln i Upp 14:6,7 uppmanar till att ”tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna” (v 7). Detta är praktiskt taget ett citat från sabbatsbudet i 2 Mos 20:8-11:

”Tänk på sabbatsdagen så att du håller den helig…på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.”

Att tillbe Skaparen innebär alltså att hålla sabbatsdagen, den sjunde dagen, helig. Eftersom sabbaten är ett minnesmärke över skapelsen är den Guds auktoritetsmärke. Nyckelordet är här tillbedjan. Den som i slutstriden vägrar tillbe Skaparen (Upp 14:7) och därmed hålla sabbatsdagen helig kommer i stället att tillbe vilddjuret (Upp 14:9) och hålla söndagen helig. Den tredje ängeln i Upp 14:9 varnar för att ”tillbe vilddjuret…och ta dess märke”. Vilddjurets auktoritetsmärke är alltså söndagen (medan sabbaten är Guds auktoritetsmärke). Detta bekräftas av följande två katolska källor:

”Naturligtvis hävdar den katolska kyrkan att förändringen (av sabbatsdagen till söndagen) var hennes gärning…Och denna gärning är ett märke på hennes kyrkliga auktoritet i religiösa frågor.” (Kardinal James Gibbons i ett brev till J F Snyder den 11 nov 1895, genom Gibbons kansler, H F Thomas).

”Söndagen är vårt auktoritetsmärke…kyrkan (den katolska) står över Bibeln, och överförandet av sabbatsfirandet (till söndagen) är ett bevis på detta faktum.” (Catholic Record of London, Ontario, 1 sept 1923).

De som tillber vilddjuret och tar dess märke tar detta märke ”på sin panna eller sin hand” (v 9). ”Panna” symboliserar förståndet, det vill säga religiös övertygelse, medan ”hand” symboliserar handling för att vinna personliga fördelar utan religiös övertygelse.

Det finns olika uppfattningar om vad det verkligen innebär att Nordlandskungen attackerar "det härliga landet” i Dan 11:41. Det är mycket viktigt att tillämpa principen att bibelställe skall med bibelställe förklaras på dessa verser. Framför gäller det då att finna svaret i Uppenbarelseboken, Danielsbokens ”upprepning och förstärkning”.

Upp 13:11-18 visar slutstriden mellan Nordlandskungen (och dess allierade) och Guds sista församling. Vers 12 och 15-17 visar att USA skall förmå hela världen att tillbe påvemakten (det första vilddjuret i Upp 13). Vers 15-17 lär oss att vilddjurets bild (den fallna protestantismen i USA) skall tvinga hela världen att ta vilddjurets märke – söndagen. Det skall ske först genom att ”ingen kan köpa eller sälja” utom den som har vilddjurets (påvemaktens) märke (v 17). Vilddjurets (auktoritets) märke i slutstriden är söndagen. Denna konflikt skall skärpas så att det till slut utfärdas ett dödsdekret mot dem som vägrar hålla söndagen helig (v 15) – dvs mot Guds sista, renade, församling som ”lyder Guds bud” (Upp 12:17 och 14:12).

Det är viktigt att förstå att påvemakten är den drivande kraften bakom dessa förföljelser, eftersom påvemakten har makt över alla jordens länder - även USA - när slutstriden äger rum, se Upp 13:7-8, Upp 17:2, 18:3 (vilket även styrks av den katolske ärkebiskopens citat på s 6).

I Upp 17:18 kan vi läsa att "kvinnan som du såg är den stora staden, som regerar över kungarna på jorden". "Kvinnan" är "den stora skökan" i Upp 17:1, det vill säga påvemakten. Denna fallna kvinna kallas också "den stora staden" (Upp 17:18), det vill säga "det stora Babylon, modern till skökorna och skändlighetrna på jorden" i Upp 17:5.

Det är denna konflikt Dan 11:40-45 handlar om. Nordlandskungens attack mot ”det härliga landet” i Dan 11:41 är alltså samma sak som förföljelsen mot Guds sista församling, då "ingen kan köpa eller sälja” utom de som har vilddjurets märke – påvemaktens auktoritetsmärke. Och påvemaktens (auktoritets)märke är söndagen. Denna förföljelse skall således intensifieras, så att det till slut utfärdas ett dödsdekret mot alla som vägrar ta vilddjurets (auktoritets) märke. Det är detta som Dan 11:44, 45 handlar om. Men när denna yttersta nöd drabbar Guds sista församling skall Jesus (Mikael) rädda sitt folk från att dödas (Dan 12:1). Detta skall ske vid Jesu återkomst

Assyriens invasion av Juda
”Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle leva för rättfärdigheten, sen vi dött bort från synderna.” (1 Petr 2:24).

I Jes 36-37 finns en avbild till händelserna i Dan 11:40-45. Vi läser här att, då Hiskia var kung i Juda rike, den assyriske kungen Sanherib "angrep alla befästa städer i Juda och intog dem" enligt Jes 36:1 (Israels rike i norr hade då redan fullständigt besegrats av assyrierna 8 år tidigare, se 2 Kon 18:9-13). Endast Jerusalem återstod för assyrierna att erövra sedan resten av det land där Guds egendomsfolk bodde (Juda) då var ockuperat av dessa (jämför Dan 11:45). I Dan 11:41 motsvaras assyriernas attack mot Juda av nordlandskungen som drar in i "det härliga landet". Det kan nämnas att kung Sanheribs invasion av Juda också omtalas i Jes 8:8, där det talas om Juda som "ditt land, Immanuel".

Judakungen Hiskia och det hårt trängda folket i Jerusalem tycktes vara dömda till att besegras av en till synes övermäktig fiende, precis som fallet är med Guds folk i Jerusalem i Dan 11:45. En stor del av "det härliga landet" i Dan 11:41 är då alltså ockuperat av Nordlandskungen när vi kommer till v 45. Judakungen Hiskia och hans folk vände sig emellertid i sin hjälplöshet till den levande Guden med bön om hjälp (Jes 37:14-20) och bönesvaret blev detta:

"Han (den assyriske kungen) skall inte komma in i denna stad (Jerusalem)... Ty jag (Herren) skall skydda denna stad och rädda den för min och för min tjänare Davids skull" (37:33-35).

Herren svarade kung Hiskia också att Guds folk i Jerusalem skulle bli "de räddade av Juda hus som blivit kvar, (som) skall på nytt slå rot nedtill och bära frukt upptill" (v 31).

Herren räddade Jerusalems invånare från den assyriske kungen när allting tycktes peka mot att denne skulle besegra Jerusalem, precis som han hade gjort med resten av landet Juda. Då ingrep Gud till sitt folks försvar, eftersom de satt sin förtröstan på Honom. Genom Guds ingripande gick 185 000 av den assyriska armén under på en enda natt, vilket fick den assyriske kungen att bryta upp och slagen bege sig tillbaka till Assyrien (Jes 37:36-37, 2 Kon 19:35-36).

Detta är en avbild på det symboliska ”Harmagedon” i Upp 16:15, då det andliga Babylon går under slutgiltigt, se Upp 16:19:

”Den stora staden rämnade i tre delar, och folkens städer störtade samman.”

”Den stora staden” är det andliga Babylon, vars tre delar - draken, vilddjuret och den falske profeten - tidigare varit tätt förenade för att utrota Guds folk, men som nu upplöses och går under, se Upp 16:13-19.

Sammanfattning
Det frälsta Jerusalem i Jes 36-37 avbildar Guds renade kvarleva som beseglas i Upp 7 och Dan 11:45. Betydelsen av att endast Jerusalem i ”det härliga landet” (Dan 11:41) skall undgå att besegras av nordlandskungen (Dan 11:45) är att endast en liten kvarleva av Guds bekännande, sabbatshållande, folk här på jorden skall förbli trofasta mot Gud när den sista krisen kommer över dem. När söndagshelgande kommer att påtvingas Guds sista kvarleva genom lagstiftning skall tyvärr en majoritet av dessa välja att tillbe påvemakten genom att välja söndagen - tecknet på påvemaktens myndighet - som vilodag när de utsätts för svåra förföljelser:

"Snart skall Guds folk testas genom svåra prövningar, och den stora delen av dem som nu verkar vara äkta och sanna skall visa sig vara oäkta metall... Att försvara sanning och rättfärdighet när majoriteten överger oss, att utkämpa Herrens slag när stridsmännen är få - detta skall bli vår test" (Ellen White, Testimonies for the Church, band 5, s 136).

Precis som de assyriska arméerna, under kung Sanherib, intog alla städer i Juda utom Jerusalem, skall Satan besegra alla sjundedagsadventister under söndagslagstiftningen utom en skara som helt förtröstar på Gud.

Genom en levande tro på det slaktade "Guds Lamm, som tar bort världens synd" (Joh 1:29) har dessa trogna Guds barn fått alla sina synder förlåtna och samtidigt även hållit Guds lag, genom den helige Andes kraft. De beskrivs som de ”144 000…I deras mun har det inte funnits någon lögn. De är fläckfria.” (Upp 14:1-5).

"Hans (Guds) verk är det, att ni är i Kristus Jesus. Han har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet och helgelse och återlösning" (1 Kor 1:30).

De har tagit emot Jesus Kristus som sin personlige Frälsare och fått sina namn skrivna i Livets bok.

Allt svårare förföljelse
”Ty Krist kärlek driver oss. Vi tänker så här: En dog för alla, därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva, utan för honom som dog och uppstod för dem.” (2 Kor 5:14, 15).

Söndagslagstiftningen med förbud att köpa eller sälja något om man vägrar ta vilddjurets märke i Dan 11:41 kommer att innebära svåra förföljelser från Nordlandskungens sida mot Guds sabbatshelgande folk. Men i detta skede av profetian kommer inte något dödsdekret att utfärdas mot dem såsom ett folk, trots att ett antal av dem kommer att dö som martyrer. Lagen kommer dock efter hand att skärpas och i v 44-45 har den blivit ett dödsdekret. Förbudet att "köpa eller sälja något” om man vägrar ta vilddjurets märke i Upp 13:17 - jämför Dan 11:41 - utvecklas till att ”låta döda alla dem” i Upp 13:15 - jämför Dan 11:45. Detta dödsdekret betyder att hela Guds sista kvarleva hotas av utrotning, när Nordlandskungen "skall dra ut i stort raseri för att förstöra och förgöra många" (Dan 11:44). Det är alltså Guds folk som hotas av utrotning i denna vers. Denna slutliga kris skall drabba Guds folk i samtliga världens länder, alltså även i Sverige, se Upp 13:7-8, 19:19-20.

Vad beror denna allvarliga skärpning av förföljelsen mot Guds folk på mellan v 41 och 45 i Dan 11? Svaret ges i v 44: "Då skall han (Nordlandskungen) få höra rykten från öster och norr, som förskräcker honom, och han skall dra ut i stort raseri...".

Dessa "rykten" ("budskap", "nyheter" – King James Version) som väcker Nordlandskungens fruktansvärda vrede är den tredje ängelns höga rop i Upp 14:9-12 åtföljt av budskapet i Upp 18:1-8.

Dessa budskap skall gå ut med mycket stor kraft och gör därför Nordlandskungen rasande av följande anledning: De avslöjar Nordlandskungens moraliska och andliga fall och dess snara undergång under de sju sista plågorna i samband med Jesu återkomst, eftersom Nordlandskungen tagit på sig vilddjurets märke. De av Guds folk som fortfarande finns kvar i Babylon uppmanas att dra ut därifrån för att de inte skall gå under (Upp 18). Uppenbarligen inträffar den tredje ängelns höga rop i Dan 11:44 efter inledningen av söndagslagstiftningen i v 41.

Rykten från öster och norr
Varför kommer ryktena (budskapen, nyheterna) om Jesu återkomst och Babylons undergång "från öster och norr" (Dan 11: 44)? För att kunna förstå detta är det viktigt att inse att Persiens kung Kores avbildade Kristus vid Hans återkomst när Kores, som ledare för Mediens och Persiens arméer, befriade Israel från den babyloniska fångenskapen (Jes 44:26-45:4, 13).

Kores betyder bokstavligen "sol" - jämför med Kristus som benämns "rättfärdighetens sol" i Mal 4:2.
Kores kallas "min herde" i Jes 44:28 - jämför med Heb 13:20 där Jesus ”genom ett evigt förbunds blod är den store herden för fåren”.
Kores beskrivs som Herrens "smorde" i Jes 45:1 - "Kristus" (grekiska) och "Messias" (hebreiska) betyder "den smorde" (jämför Apg 10:38, där det står att "Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft"). Allt detta visar att Kores avbildade Jesus Kristus.

Kores och hans persiska och mediska arméer, som befriade judarna, avbildade Kristus och "de himmelska härskarorna" (Upp 19:14) - Hans medföljande änglar - när de skall komma till jorden och befria Guds folk från den tid av nöd (dödsdekretet) "vars like icke har funnits" (Dan 12:1) någon gång tidigare, se Upp 19:11-21.

Babylon erövrades av Kores och hans arméer genom att de avledde Eufrats vatten, som rann tvärs igenom Babylon, bort från Babylon. Härigenom kunde Kores och hans följeslagare på natten komma in i och erövra det "ointagliga" Babylon genom att gå på den torra flodbädden (Jes 44:27-28, Jer 50:38, 51:36). Kores och hans arméer kom från öster (från Babylon sett) i sitt krigståg mot Babylon (Jes 41:2, 46:11 m fl).

Kores och hans arméers erövring av Babylon är en avbild till "floden Eufrat ... torkade ... ut, för att väg skulle beredas åt kungarna från östern" i Upp 16:12. Genom sitt vatten (dricksvatten, bevattning samt handelsväg) och genom att vara en skyddande "mur" mot fiender gav Eufrat Babylon välstånd och skydd i Gamla Testamentet.

I Upp 16:12 symboliserar "Eufrat" de människomassor (Upp 17:15) som stöder det andliga Babylon i slutstriden genom att (bland annat) förfölja Guds folk. Det andliga Eufrat skall emellertid upphöra med förföljelsen när det "torkar ut" (Upp 16:12) under händelserna i samband med Jesu återkomst (en avbild till detta finner vi i Jes 8:5-10). Det andliga Eufrat skall sluta ge det andliga Babylon sitt stöd när Babylons bedrägerier kommer att avslöjas för alla (se Ellen White, "Den stora striden" s 624-625).

"Kungarna från östern" (Upp 16:12) är alltså Kristus och Hans änglar som skall befria Guds folk från förföljande söndagsfirare, det vill säga det andliga Babylon (Upp 19:11-21). Jesus upplyste sina lärjungar om att Han vid sin återkomst skulle komma från väderstrecket ”öster” (Matt 24:27).

I Dan 11:44 skall ryktet som förskräcker Nordlandskungen inte bara komma från "öster", utan också från "norr". I Jer 50:2-3, 51:11, 28-29, 48 kommer Mediens kungar mot Babylon från norr. Perserna kommer från öster mot Babylon enligt Jes 41:25; 45:1, 13, 46:11. Perserna och medierna kommer alltså från öster och norr mot Babylon, när dessa befriar Guds folk.

Vad är dessa rykten från öster och norr?
"Rykten" (”nyheter”, ”budskap”, King James Version) som väcker Nordlandskungens vrede, det vill säga de tre änglarnas budskap (Upp 14:6-12), innehåller Guds sigill - sabbaten - som kommer från "öster" i Upp 7:2. Vad innebär "öster" i denna vers? En av Bibelns tolkningsprinciper säger att det som är bokstavligt före Golgata blir symboliskt efter Golgata, men bokstavligt igen från och med Jesu återkomst (se Fotnot). Detta gäller även väderstrecken. Budskapet om Guds sigill kommer alltså från det symboliska "öster", väderstrecket för solens uppgång. Innebörden av detta är att detta budskap kommer från Jesus Kristus, "Rättfärdighetens sol" (Mal 4:2).

Fotnot: Se "Bibliska Tolkningsprinciper", sammanställda från Louis Weres och Hans K Larondelles produktion.

Alla de som beseglas i Upp 7 har "genom tron på mig (Jesus) få(tt) syndernas förlåtelse" (Apg 26:18). Genom tron på Jesus lyder de Guds lag, genom den helige Andes kraft :

"Den som segrar skall jag låta sitta med mig på min tron, så som jag själv har segrat och satt mig med min Fader på hans tron" (Upp 3:21).

Sabbatshelgandet är tecknet på att de är verkligt helgade, det vill säga att de håller hela Guds lag, eftersom sabbaten är ett tecken på helgelsen, det vill säga lydnaden (2 Mos 31:13, Hes 20:12).

”Sabbaten är tecknet på lydnad. Den som lyder det fjärde budet av hjärtat lyder hela lagen. Han är helgad genom lydnad.” (Ellen White, Testimonies for the Church, del 6, s 350).

Såväl syndernas förlåtelse som den helige Andes kraft till att hålla Hans lag har de fått som gåva från Gud genom tron på Jesu utgjutna blod som renar dem från all synd (1 Joh 1:7, 9).

Kristus och Hans änglar skall alltså komma från öster och norr för att befria Guds sabbatshelgande kvarleva (Dan 11:44), precis som avbilden med perser och meder kom från öster och norr för att befria Guds folk från fångenskapen i Babylon (Jes 41, 45, 46; Jer 50, 51),.

Bibeln säger att Guds tron finns i norr (Ps 48:3, Jes 14:13, 14). Varför skall Kristus och Hans änglar då också komma från öster? Jo, på grund av att jorden roterar kring sin egen axel, från väster till öster, kommer det att se ut som om Kristus och de medföljande änglarna kommer över den östra horisonten.

"Rykten" ("nyheter", "budskap") från "öster" i Dan 11:44 handlar alltså om de tre änglarnas budskap i Upp 14:6-12 som innehåller Guds sigill - sabbaten - i Upp 7:1-3 som kommer från "öster". Sabbaten är ett tecken på Guds skapande och återlösande makt (se 2 Mos 20:8-11, Hes 20:12). Precis som perserna kom från öster och mederna från norr mot Babylon när dessa befriade Guds folk, så skall Nordlandskungen "få höra rykten från öster och norr" om Jesu återkomst för att befria sitt folk från Nordlandskungens förtryck.

I Matt 24:27 sägs att Jesu återkomst kommer från "öster". Ryktena (nyheterna, budskapen) från "öster och norr" är alltså de tre änglarnas budskap i Upp 14:6-12 som varnar för Jesu återkomst, genom bland annat den yttersta domen (v 7) och Nordlandkungens slutliga undergång (v 9-11), eftersom Nordlandskungen håller fast vid vilddjurets märke. De tre änglarnas budskap skall gå ut med stor kraft, och detta budskap kommer att uppväcka Nordlandskungens vrede mot dem som förkunnar det, eftersom Nordlandskungen slutgiltigt kommer att förkasta detta budskap. Nordlandskungen skall "dra ut i stort raseri för att förstöra och förgöra många" (Dan 11:44). Slutligen skall ett dödsdekret utfärdas mot alla som håller sabbaten helig och vägrar hålla söndagen helig (se Upp 13: 15).

Libyer och etiopier
”I honom (Jesus) är vi återlösta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt.” (Ef 1:7, 8).

”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” (Fil 4:13).

Nordlandskungen skall utkämpa ett segerrikt krig mot kungen i Söderlandet, dvs Egypten (11:40, 42. 43), samt även mot många andra "länder" (v 40). I v 43 sägs att "libyer och etiopier skall följa honom” (Egypten), det vill säga besegras av Nordlandskungen, precis som Egypten. Vad betyder det?

Libyer och etiopier var militärt allierade med Egypten, se 2 Krön 12:2-3, Nah 3:9. Eftersom det här är fråga om symboliska termer innebär det att "libyer och etiopier" representerar ideologier som ligger nära ateismen (Egypten). Sannolikt är det de socialistiska ideologierna som här åsyftas. Precis som ateismen skall dessa ideologier "besegras" av påvemaktens ideologi.

"Många ... skall falla" i Dan 11: 41 genom påvemaktens förföljelse. Ordet ”länder” i "många länder skall falla”, som förekommer i många bibelöversättningar, finns inte i grundtexten. Här handlar det om att ”många” av Guds barn ”skall (av)falla” när Nordlandskungen skall ”dra in i det härliga landet” (v 41), Guds sista församling, i samband med söndagslagstiftningen (jämför Matt 24:8-10).

Men profetian förutsäger att "dessa skall komma undan hans (påvemaktens) hand: Edom och Moab och huvuddelen av Ammons avkomlingar" (Dan 11: 41). "Komma undan hans hand" innebär att inte besegras av påvemakten. Varför skall dessa tre länder stå emot påvemakten i slutstriden?

Edom, Moab och Ammon
Edom, Moab och Ammon var under Gamla Testamentets tid grannar till Guds egendomsfolk och allt som oftast fiender till detta folk. Vad beträffar Edom kan nämnas att de bistod babylonierna vid deras förstörelse av Jerusalem (Ps 137:7-8). I Dan 11:41 har Edom - och Moab, Ammon - en symbolisk betydelse, och på ett flertal ställen i Bibeln används Edom symboliskt som beteckning på Guds fiender (Jes 34, 63:1-6 m fl). Vad som är bokstavligt före Golgata kors blir symboliskt efter Golgata kors (fram till Jesu återkomst).

I Am 9:11-12 säger profeten att Israel skulle återupprättas efter den babyloniska fångenskapen. I Apg 15:16-17 citerar Jakob från dessa verser och vill därigenom visa att denna profetia i Am 9:11-12 fick en mera fullständig uppfyllelse på apostlarnas tid. "Så att de (Israel) kan ta i besittning vad som är kvar av Edom" i Am 9:12 motsvaras i Apg 15:17 av "för att alla andra människor skall söka Herren", vilket enligt Jakob syftar på "hedningarna" (v 14).

Profetian i Amos om Davids efterkommandes fysiska, militära, erövring av landet Edom 'översätts' alltså i Apostlagärningarna till Kristi andliga erövring och regering över hedningars hjärtan, genom evangeliet. Dessa hedningar var alltså tidigare Guds fiender.

Precis som Edom skall förstås bokstavligt före Golgata, men symboliskt därefter, så skall Moab och Ammon - Edoms och Israels grannar - förstås symboliskt efter Golgata kors.

I 4 Mos 24:17-18 finns en profetia om Frälsaren som skulle komma till jorden: ”Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ner alla söner till Set. Han skall få till besittning Edom och Seir, sina fiender.”

Denna profetia handlar om Jesus och hans andliga erövring och regering över ”sina fiender” (Moab, Edom), det vill säga hedningarnas hjärtan, genom evangeliet. Precis som i Apg 15:17 ovan får Edom och Moab här en symbolisk betydelse, eftersom det handlar om tiden efter Golgata kors. Edom och Moab är här inte begränsade till två länder, utan omfattar hela världen.

Ellen White skriver att "Moabs tinningar och ... alla söner till Set" (4 Mos 24:17) i denna vers representerar "de fiender som Gud har" (Patriarchs and Prophets, s 451). Moab, som i nämnda vers förutsägs bli besegrad av Frälsaren, har här en symbolisk betydelse. Det är här fråga om Guds fienders nederlag.

Den militära konflikten mellan Israel och dess fientliga grannar i Am 9:12 och 4 Mos 24:17-18 "översätts" i Nya Testamentet till en andlig konflikt: Kristi andliga erövring av människors hjärtan i hela världen vid tidens slut genom de tre änglarnas budskap.

Edoms, Moabs och Ammons avkomlingar var Guds och Israels fiender i Gamla Testamentet. Budskapet "från öster och norr" (Dan 11:44), det vill säga det sista nådes- och varningsbudskapet (Upp 14:6-12, 18:1-6), skall förkunnas med sådan kraft att även vanligtvis hårda människor - det symboliska Edom, Moab och Ammon - skall omvända sig till Gud. De skall därmed "komma undan hans (Nordlandskungens) hand". Det symboliska Edom, Moab och Ammon skall församlas med Guds folk innanför Jerusalems murar där de är trygga genom Guds beskydd trots Nordlandskungens attacker mot staden (Dan 11:44-45).

Alla de som slutligen är församlade inom Jerusalems murar är de 144.000 (Upp 7, 14), som nu är beseglade.

"Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv" (Joh 3:14-16).

De 144.000 har en levande tro på denne korsfäste och uppståndne Människoson, som har frälst dem "från deras synder" (Matt 1:21), inte i dem. De är nu redo för att Jesus skall komma tillbaka och ta dem levande till de himmelska boningarna (Upp 14:5, 12, 15).

Mikael skall stå upp
”I honom (Jesus) är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.” (Kol 1:14).

”Om ni lever som köttet vill kommer ni att dö. Men om ni dödar kroppens gärningar med Andens hjälp skall ni leva.” (Rom 8:13).

När Nordlandskungen slår upp "sina palatstält" utanför Jerusalem med avsikten att förgöra staden (Dan 11:45) tycks Guds folk som finns innanför dess murar vara dödsdömt. Precis som kung Sanherib och hans arméer var militärt överlägsna Guds folk i Jerusalem, som belägrats och omringats av assyrierna (Jes 36:12), skall alla utvägar verka vara stängda för Guds sista kvarleva i slutstriden.

I detta skede av slutstriden har söndagslagarna efter hand skärpts, och nu har ett dödsdekret utfärdats mot de 144.000 som vägrar att erkänna söndagen - tecknet på påvemaktens auktoritet - som Guds vilodag (Upp 13:15). De 144 000 vägrar alltså ta emot vilddjurets märke.

I detta till synes desperata läge för Guds folk skall Kristus rädda sitt folk. "På den tiden" (Dan 12:1), dvs när Nordlandskungen slår upp sina palatstält mellan havet och helgedomens härliga berg (Dan 11:45), "skall Mikael stå upp, den store fursten som står såsom försvarare för dina landsmän", enligt Dan 12:1 (i grundtexten finns ingen kapitelindelning).

Mikael är Kristus (se Dan 10:21). I Judas v 9 framställs "Mikael" som "överängeln" i vissa bibelöversättningar. Men enligt den grekiska grundtexten (Fotnot) kan det som här ibland översatts till "överängeln" också översättas till "ledare för änglarna" - vilket är den rätta översättningen. I 1 Tess 4:16 förekommer exakt samma grekiska uttryck där "ledaren för änglarna" uppväcker de döda genom sin "röst". I Joh 5:25-29 sägs att "de döda skall höra Guds Sons röst" (v 25) och uppväckas från de döda (vid Jesu återkomst). Mikael är alltså Jesus Kristus, sann Gud (Joh 1:1, 14; Hebr 1:8).

Fotnot: se Seventh-day Adventist Bible Commentary, vol 7, s 249.

Som tidigare nämnts betyder namnet "Mikael" "vem är som Gud?" (Strong's Condordance). Detta syftar på Guds svar på Nordlandskungens anspråk på att vara kung över samtliga levande människor på jorden, med eller mot deras vilja, ”Vem är som vilddjuret…” (Upp 13:4, 7, 8). När Mikael står upp för att försvara sitt folk regerar påvamakten över samtliga länder på jorden, se Upp 13:7; 17:1-2, 18; 18:3.

Påvemaktens anspråk på totalt världsherravälde tycks vara på väg att bli verklighet när dödsdekretet utfärdats och den lilla gruppen av sabbatshelgande Guds barn hotas av utrotning. Alla andra människor på jorden tillber påvemakten vid denna tidpunkt eftersom de tagit emot vilddjurets märke (Upp 13:7-8, 14:9-12, 17:8). Kristus skall här visa att det är Han som är den rättmätige kungen på jorden (”Mikael” -”vem är som Gud?”), och inte Satan som använder påvemakten som sitt synliga verktyg i slutstriden. Det är därför Kristus benämns "kungarnas konung och herrarnas herre" (Upp 17:14, 19:16) när Han, Mikael, "står upp” (Dan 12:1) och räddar sitt folk från den nära förestående utplåningen.

"På den tiden" (Dan 12:1), det vill säga när dödsdekretet utfärdas mot Guds folk (Dan 11:45), har Kristus avslutat sin medlartjänst i den himmelska helgedomen, vilket innebär att nådens dörr då är stängd för de ogudaktiga. De har slutgiltigt förkastat de tre änglarnas budskap under det höga ropet, och deras hjärtan är då helt stängda för evangeliet. Guds återhållande Ande har vid denna tidpunkt helt dragit sig bort från de ogudaktiga (eftersom Han inte längre kan nå dem med evangeliet) och detta öppnar dörren för fruktansvärda förföljelser mot Guds folk:

"...då kommer en tid av nöd vars like inte har funnits" (Upp 12:1).

Under denna ojämförliga (varken förr eller senare) nödtid för Guds folk på grund av förföljelserna mot dem, skall "på den tiden alla bland ditt folk bli frälsta (”befriade”, King James Version) som finns uppskrivna i boken" (Dan 12:1).

Detta är andra gången i denna vers som orden "på den tiden" förekommer. Gud skall alltså befria sitt folk på den tid när Mikael står upp och försvarar sitt folk, vilket sker när Nordlandskungen har satt upp sitt palatstält mellan havet och helgedomens härliga berg. Varenda en av Guds folk har sitt namn skrivet i Livets bok - inga fler namn skall någonsin skrivas in där - och skall befrias av Kristus från Nordlandskungens slutgiltiga attack mot dem. Det är då som Nordlandskungen "går mot sin undergång och ingen skall hjälpa honom" (Dan 11:45; jämför Dan 2:44-45, 8:24-25).

De 144.000 har tagit emot Jesus Kristus som sin personlige Frälsare. De har troget förkunnat de tre änglarnas budskap. Kristus skall inte endast befria dem, utan också ta dem levande till sig till himmelen. När Kristus kommer tillbaka har de alla renats genom Lammets blod: "Jesu, Hans (Faderns) Sons, blod renar oss från all synd ... Han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet" (1 Joh 1:7, 9).

Joel 2 och 3
En parallellprofetia till Mikaels slutliga befrielse av Guds folk i Dan 12:1 finner vi i Joel 2:28f. Verserna 28-29 talar om Guds Andes utgjutelse på pingstdagen, vilket skulle bereda väg för Jesu återkomst genom att hela världen skulle få höra evangeliet (Apg 2:16-21). Så blev nu inte fallet på grund av tilltagande avfall i den kristna församlingen. Därför kommer dessa verser att få en mer fullständig uppfyllelse under det sista nådes- och varningsbudskapet (Upp 14:6-12, 18:1-5), då hela "jorden upplystes av Hans härlighet" (Upp 18:1f). När detta budskap går ut med hög röst väcks det andliga Babylons vrede mot Guds folk.

Joel 2:32 beskriver Mikaels befrielse av dem som befinner sig i det andliga Jerusalem när Babylon försöker utrota dem i slutstriden:

"Och det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn skall bli befriad. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall bli befrielse, såsom Herren har sagt, och hos kvarlevan som Herren kommer att kalla" (Joel 2:32, svensk översättning av den engelska bibelöversättningen King James Version).

Resten av Joels bok beskriver till stor del domen över det attackerande Babylon i det symboliska Josafats dal (se 3:2, 12). Josafats dal var ett uttryck för Kidrons dal som var en dal mellan Jerusalem och Oljeberget (öster om Jerusalem).

I Joel 3:1-2 talas om att "i de dagarna och på den tiden" (v 1), det vill säga när Herren befriar sitt folk från Babylons attacker i 2:32, skall "jag (Herren) samla alla hednafolk och föra dem ner till Josafats dal. Där skall jag hålla dom över dem ("alla hednafolk") för mitt folks och min arvedel, Israels, skull, därför att de har skingrat dem bland hednafolken och styckat mitt land" (3:2).

Domen över Babylon är alltså en följd av dess förföljelser mot Guds folk, Guds sista församling (kvarleva).

I Joel 3:13 talas om den fullmogna säden respektive de fullmogna vindruvorna, vilka citeras i Upp 14:14-20. Dessa två fullmogna skördar är en följd av huruvida de tre änglarnas budskap i Upp 14:6-12 slutgiltigt tas emot eller slutgiltigt förkastas av människorna på jorden. De som förkunnat detta budskap blir förföljda av Babylon.

En evig befrielse
”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.” (Gal 2:19, 20).

När den assyriske kungen Sanherib och hans arméer var på väg att förinta det belägrade Jerusalem gick "Herrens ängel ... ut och slog 185 000 i assyriernas läger (se Fotnot) och när man tidigt följande morgon kom ut fick man se döda kroppar ligga där överallt.. Då bröt Sanherib, kungen i Assyrien, upp och vände tillbaka, och han stannade sedan i Nineve. Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han dödad med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser" (Jes 37:36-38).

Fotnot: Innebörden av att "Herrens ängel...slog...etthundraåttiofem tusen man" och liknande texter i Bibeln framgår av Job 1-2, 1 Krön 10:4-5, 14; Luk 6:9, Joh 10:10, 2 Mos 12:12, 23 (jämför med Upp 9:11) m fl.

Precis som kung Sanheribs armé gick under utanför Jerusalem skall Nordlandskungen och hans följeslagare gå under "utanför staden" (Upp 14:20), dvs utanför det andliga Jerusalem (som är Guds folk, se Upp 11:2). Han skall gå under "och ingen skall finnas som hjälper honom" (Dan 11:45).

Det är i samband med Jesu återkomst som det andliga Babylons bedrägerier skall avslöjas inför Babylons vilseledda anhängare (se Ellen White, "Den stora striden", s 606-615, 622-625). Babylons andliga ledare har fört sina anhängare bort från Jesus Kristus och Hans lära utan att dess anhängare förstod det, genom falska tecken och under (Matt 24:24; 2 Tess 2; Upp 13:13-14). Därför vänder dessa sig nu mot sina ledare och dödar dem (se Upp 17:16). Precis som den assyriske kungen Sanherib dödades av "sina söner" (Jes 37:38), skall Nordlandskungen gå under genom sina egna "söner".

Det bör tilläggas att Babylons anhängare hade möjlighet att förstå sanningen för vår tid, men istället för att lyssna på Guds sista församling som förkunnade den, valde de att lyssna på falska lärare i sina egna led.

När Kristus kommer på himlens skyar för att befria sitt folk i deras yttersta nöd skall Han även uppväcka dem som tidigare insomnat i tron på Kristus (Dan 12:2). De skall alla ryckas upp till Kristus, när Han återkommer för att kröna dem med evig glädje (1 Tess 4:15-18). Inga förföljelser och lidanden skall någonsin mer drabba dem.

Det kan tilläggas att Jesus inte kommer att sätta sin fot på jorden när Han kommer tillbaka, eftersom Guds folk (både de levande och de uppväckta) då skall ”ryckas upp…för att möta Herren i rymden” (1 Tess 4:17).

Immanuel
”Jesu, hans (Faderns) Sons, blod renar oss från all synd…Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:7, 9).

Kung Sanheribs invasion av hela Juda, förutom Jerusalem, beskrivs också i Jes 8:5-10. Sanheribs invaderande arméer framställs här symboliskt genom floden Eufrat, "flodens vattenmassor, de väldiga och stora, nämligen kungen i Assyrien med all hans härlighet" (v 7).

På grund av avfallet i Juda från den levande Guden skulle Eufrat "tränga in i Juda, svämma över och utbreda sig och räcka ända upp till halsen. Med sina utbredda vingar skall den täcka ditt land, Immanuel, i hela dess vidd" (v 8).

Eufrat symboliserar ”folk och människomassor och folkslag och språk” (Upp 17:15). Endast huvudet Jerusalem, huvudstaden, skulle överleva assyriernas invasion (”ända upp till halsen”).

Jesaja profeterade emellertid om att Guds folk i Jerusalem skulle segra: "Rasa, ni folk, ni skall ändå krossas…Rusta er, ni skall ändå krossas. Ja, rusta er, ni skall ändå krossas. Gör upp planer, de går ändå om intet. ...Ty Gud är med oss" (Jes 8: 9, 10).

Genom den levande Gudens hjälp skulle Guds folk segra över de överlägsna assyriska arméerna. Det var "Immanuel" - "Gud med oss" (se Jes 7:14) - som räddade Jerusalem. I Matt 1:23 (som citerar från Jes 7:14) kan vi läsa att "Immanuel" har betydelsen "Gud med oss" och är ett namn på Jesus Kristus.

När assyrierna hade invaderat hela Juda utom Jerusalem, och ingenting tycktes hindra invasion av huvudstaden, ingrep Kristus och räddade Jerusalem. Eufrat - de invaderande assyriska arméerna - torkade ut. Detta avbildar de söndagsfirande människomassorna (Eufrat) som på sina andliga ledares order skall förfölja Guds sabbatshelgande folk i slutstriden. Genom "Immanuels", Jesu Kristi, ingripande till sitt utrotningshotade folks försvar skall Guds sista kvarleva avgå med segern. Det är då som "den stora floden Eufrat... torkade... ut" i Upp 16:12.

Detta följs av att "den stora staden (Babylon) rämnade sönder i tre delar" (Upp 16:19, det vill säga draken, vilddjuret och den falske profeten i v 13). Då har Babylon inte bara förlorat Eufrats - människomassornas - stöd, utan också förgörs av dessa (se Upp 17:16). De andliga ledarna i Babylon har tidigare burits upp av deras respektive folk, se Upp 17:1 och 15. Kärleksförhållandet mellan Babylon och Eufrat i Upp 17:1 har förbytts till ett hatförhållande i Upp 17:15-16.

Babylon går under, "och ingen skall finnas, som hjälper honom" (Dan 11:45). Det är detta som i Uppenbarelseboken beskrivs som ”Harmagedon” (Upp 16:16).

De 144 000
”Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel...Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon.” (Upp 7:14).

De 144.000 skall stå beseglade och fullkomligt beskyddade av Jesus Kristus (Mikael, Immanuel) innanför det andliga Jerusalems murar, trots att Nordlandskungen och de som tagit dess märke (vilddjurets märke) skall försöka döda dem. De beseglade skall samtliga ha erfarit att Jesu blod renade dem: "I deras mun har det inte funnits någon lögn. De är fläckfria” (Upp 14:5).

Alla dessa "håller Guds bud och Jesu tro" (Upp 14:12, grundtexten enl. Baker's The Interlinear Bible).

De 144.000 håller Guds lag fullkomligt genom "Jesu tro", det vill säga de har samma tro på Gud som Jesus hade när Han levde som människa här på jorden. Därför segrar de över synden på samma sätt som Jesus segrade över synden, genom den helige Andes kraft.

De "segrar ... liksom jag själv (Jesus) har segrat" (Upp 3:21; jmf Joh 15:10).

När samtliga Guds barn en gång skall "hålla Guds bud" genom "Jesu tro" kommer Kristus tillbaka och tar dem till sig. "Säden på jorden är fullt mogen till skörd" (Upp 14:15) när Guds folk nått detta andliga tillstånd.

”Kristus väntar med innerlig längtan efter att få uppenbara sig i sin församling. När Kristi karaktär kommer att återspeglas fullkomligt i hans folk, då skall han komma tillbaka för att göra anspråk på dem som sina egna.” (Ellen White, Christ`s Object Lessons, 69).
Sammanfattning
”Hon (Maria) skall föda en son, och du (Josef) skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” (Matt 1:21).

”Om du kämpar trons kamp med all din viljekraft skall du segra.” (Ellen White, Messages to Young People, s 152).

Dan 11-12 är den sista av de fyra profetiska längderna i Daniel som beskriver de fyra stora världsriken som skulle finnas på jorden före Jesu återkomst och som har en huvudroll i den stora striden mellan Kristus och Satan. Enligt den bibliska principen "upprepning och förstärkning" är det i denna profetia som de flesta detaljerna ges om denna strid, vilket då också gäller det sista världsriket Rom med dess båda delar, kejsardömet och påvemakten.

Uppenbarelseboken, som är Danielsbokens ”upprepning och förstärkning”, bekräftar att slutstriden mellan Nordlandskungen och Guds folk i Dan 11:40-45 handlar om slutstriden mellan påvemakten och Guds sista församling, kvarleva – ”de håller Guds bud och Jesu tro” (Upp 14:12).

Nordlandskungen i Dan 11:36-12:1 är alltså påvemakten, och dessa verser har (bland annat) förutsagt att påvemakten skulle vinna en avgörande seger över kommunismen strax före Jesu återkomst. Detta har delvis uppfyllts mitt framför våra ögon de senaste decennierna. När kommunismen besegrats helt och hållet, och påvemakten även besegrat de andra fientliga "länderna” (v 40), lär oss profetian att nästa steg i profetian är den förföljelse som skall bryta ut mot Guds sista församling, när påvemakten får statsmakterna på jorden att stifta söndagslagar (v 41).

Guds barn måste därför förbereda sig nu för denna händelse. Med tanke på att många av Guds barn skall avfalla från Gud när dessa förföljelser bryter ut mot dem (se Dan 11:41, Matt 24:9, 10) blir denna förberedelse av allra största betydelse för Guds sabbatshelgande kvarleva. De av Guds folk som förblir Honom trogna, trots söndagslagar som åtföljs av förbud att köpa eller sälja något om de inte håller söndagen helig, kommer att få erfara att förföljelserna skärps mot dem. Till slut skall det stiftas ett världsomfattande dödsdekret mot Guds sista församling med avsikt att utplåna dem (Dan 11:45). I denna yttersta nödtid för Guds barn kommer Kristus personligen tillbaka hit till jorden och räddar sitt folk (Dan 12:1). De som förföljt Guds folk skall emellertid gå under (Dan 11:45). Detta beskrivs i Upp 16:16 som ”Harmagedon”. När Guds folk är beseglat skall ingen av dem någonsin synda mer, samtidigt som de som förkastat de tre änglarnas budskap stängt sina hjärtan slutgiltigt för evangeliet. Följande profetia går då i uppfyllelse:

“Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den som är oren fortsätta att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig. Se, jag kommer snart och min lön har jag med mig för att ge var och en efter hans gärningar.” (Upp 22:11, 12).
”Se, jag kommer som en tjuv. Salig är den som vakar och bevarar sina kläder, så att han inte behöver gå naken och man får se hans skam.” (Upp 16:15).

"Iklädda den vapenrustning som är Kristi rättfärdighet skall församlingen gå in i sin sista strid... den mörkaste tidpunkten när det gäller församlingens kamp med mörkrets makter är den som äger rum omedelbart före hennes slutliga befrielse." (Ellen White, Prophets and Kings, s 725).

Rekommenderad litteratur:
"The King of the North at Jerusalem" - Louis Were
"The Battle for the Kingship of the World" - Louis Were
"The Certainty of the Third Angel's Message" - Louis Were