Försoningsdagen – centrum i 3 Mosebok

Sammanfattat av Lennart Wiberg (Fotnot 1)
Fotnot 1: Denna artikel är en sammanfattning av ”Daniel & Revelation Committee Series”, vol 3, s 131 – 168
Biblical Research Institute, General Conference of Seventh-day Adventists

Försoningsdagens innersta väsen (se Fotnot 2)
Fotnot 2: Denna underrubrik är ett tillägg av Lennart Wiberg

”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende Son, för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv.” (Joh 3:16).

”Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort under sitt jordiska liv, oavsett om han har gjort gott eller ont.” (2 Kor 5:10).

”Tala och handla så som det anstår dem som skall dömas efter frihetens lag.” (Jak 2:11, 12).

”Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig.”(1 Joh 2:1).

”Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.” (Rom 8:34).

”Satan står vid vår högra sida för att anklaga oss, och vår Försvarare (Jesus) står på Guds högra sida för att föra vår talan.” (Ellen White, Our High Calling, s 49).

När Guds barn rentvås från Satans anklagelser i domen är det ytterst Gud som rentvås, eftersom Han kallar dem för sina barn och tar ansvar för att de kommer till himlen på ett lagenligt och riktigt sätt:

”Låt det bli klart att Gud är sann och varje människa en lögnare – så som det står skrivet: För att du (Gud) skall få rätt i dina ord och vinner, när du blir dömd.” (Rom 3:4).

”Alla som verkligen omvänt sig från synden och genom tron gjort anspråk på Kristi blod som sitt försoningsoffer har fått förlåtelse skrivet vid sina namn i de himmelska böckerna. Eftersom de har fått del av Kristi rättfärdighet och deras karaktärer visar sig stämma överens med Guds lag, kommer deras synder att utplånas och de själva kommer att anses värdiga det eviga livet.

”…de namn som är inskrivna i livets bok skall tas upp för undersökning av hela jordens domare. Den gudomlige Medlaren ber om att alla som har övervunnit genom tron på hans blod skall få förlåtelse för sina överträdelser…Han ber om att hans folk inte bara skall få förlåtelse och tillräknad rättfärdighet helt och fullt, utan också att de skall få del av hans härlighet och få sitta på hans tron.

”Medan Jesus ber för dem som har tagit emot hans nåd anklagar Satan dem inför Gud som överträdare…Satan pekar på deras karaktärsbrister och påstår att de har vanärat sin Återlösare genom att inte likna honom. Satan pekar på alla de synder han har frestat dem att begå. Därför kräver han att de skall vara hans undersåtar.

”Jesus ursäktar inte deras synder, men visar deras ånger och tro, och gör anspråk på förlåtelse för dem. Han lyfter sina sårade händer upp inför Fadern och de heliga änglarna och säger: `Det offer som Gud vill ha är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte,Gud.` (Ps 51:19). Och till sitt folks åklagare förklarar han: `Herren skall straffa dig, Satan. Ja, Herren skall straffa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är då inte denne en brand, ryckt ur elden?`(Sak 3:2).

”Kristus skall klä sina trogna med sin egen rättfärdighet, så att han kan `ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant.`(Ef 5:27). Deras namn finns kvar inskrivna i livets bok…På detta sätt kommer löftet i det nya förbundet att fullständigt uppfyllas:

`Jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg.` (Jer 31:34).

`I de dagarna och på den tiden, säger Herren, skall man söka efter Israels missgärning och den skall inte mer vara till, efter Juda synder och de skall inte mer finnas. ` (Jer 50:20). (Ellen White, The Great Controversy, s 483-485).

Härigenom förstår vi att frälsningsverket inte är begränsat till Golgata kors utan fullbordas i den himmelska helgedomen under den verkliga försoningsdagen, som inleddes 1844 (se Dan 8:14). När Jesus utropade orden ”det är fullbordat” (Joh 19:30) på korset menade han inte att frälsningsverket var fullbordat. Vad Jesus menade var att hans uppdrag på jorden var fullbordat: ”Jag (Jesus) har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra.” (Joh 17:4). Jesu offer på Golgata var naturligtvis helt nödvändigt för vår frälsning, men det är genom Jesu medlartjänst med sitt blod, som frälsningen fullbordas: ”Därför kan han (Jesus) också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, eftersom han alltid lever för att be för dem. ” (Hebr 7:25. I 3 Mos 16:33, 34 kan vi läsa att översteprästen (på försoningsdagen) ”skall bringa försoning för det allra heligaste och försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och han skall bringa försoning för prästerna och allt folket i församlingen. Detta skall för er vara en evig stadga, så att försoning bringas för Israels barn en gång om året för alla deras synder.”

Översteprästens försoningsverk på försoningsdagen fullbordade det försoningsverk som inleddes genom prästernas försoningsverk under den dagliga tjänsten – se 3 Mos 4 kap.

Det hebreiska ord som översatts till ”uppenbarelsetältet” i 3 Mos 16:7, 17, 20 och 33 syftar på ”det heliga”, vilket inses av v 33 och 2 Mos 27:20-21. Det som i en del biblar översatts till ”helgedomen” i 3 Mos 16:2, 3, 16, 17 och 20 skall egentligen översättas till ”det allra heligaste”, vilket framgår av v 14-17 och v 33. (Altaret i v 18, 20 och 33 syftar på brännoffersaltaret ute på förgården).

Förlåtelse och helgelse
Den undersökande domen på Guds bekännande folk är en viktig del av de tre änglarnas budskap i Upp 14:6-12 (se v 7). Denna undersökande dom avbildas av försoningsdagen i det levitiska gudstjänstsystemet. Hebr 8:5 (se även v 1-4) visar att såväl helgedomen som prästtjänsten i detta gudstjänstsystem var avbilder till den himmelska helgedomen och Jesu prästtjänst där.

Medan översteprästen utförde försoning för Israel på försoningsdagen, krävde Gud att folket skulle fasta och rannsaka sina hjärtan och bekänna alla sina synder inför Herren för att inte utrotas ur Israel (3 Mos 23:26-29).

Försoningsdagen, som kom vid slutet av gudstjänståret, var Israels sista möjlighet att få sina synder försonade helt och fullt. På samma sätt har Guds folk nu under den verkliga försoningsdagen sin sista möjlighet att få sina synder försonade och utplånade genom Jesu översteprästerliga tjänst i den himmelska helgedomen.

För att Guds bekännande folk skall få sina synder utplånade i den himmelska helgedomen måste de först sluta synda här på jorden (eftersom det inte blir någon mer undersökande dom för dem).

Den tillräknade rättfärdigheten (förlåtelsen) och den tillägnade rättfärdigheten (helgelsen) skall alltså fullbordas bland Guds folk under den verkliga försoningsdagen. Detta inses också klart av den kiastiska strukturen av 3 Mosebok (se Fotnot 3). Försoningsdagen beskrivs i mitten av denna bok (kap 16). Denna dag utgör höjdpunkten på förlåtelsen (den tillräknade rättfärdigheten) – som ”omger” denna dag enligt den första halvan av 3 Mosebok. Men försoningsdagen utgör också höjdpunkten på helgelsen (den tillägnade rättfärdigheten) – som ”omger” denna dag enligt den sista hälften av 3 Mosebok. Se denna kiastiska struktur på sid 9, 10. Detta innebär att Gud under den verkliga försoningsdagen för all framtid skall utplåna synden från sitt folk, det vill säga såväl från den himmelska helgedomen som från deras hjärtan.

Fotnot 3: ”Kiasm” innebär att parallella satsdelar vänds mot varandra. Den kiastiska strukturen av 3 Mos 16 innebär att kap 1-7 är paralleller till kap 23-25, kap 8-10 är paralleller till kap 21-22, kap 11-15 är paralleller till kap 17-20. Se sid 9, 10 för en mer detaljerad utläggning.

Tidstecknen visar att den verkliga försoningsdagen, som började redan 1844 e Kr (Dan 8:14), snart är över. Den yttersta domen har hållit på i snart 180 år. Det innebär att mycket lite tid återstår för oss att låta Gud fullborda frälsningen för var och en av oss, innan nådens dörr stängs och Jesu översteprästerliga tjänst är slut för alltid.

”Jesu, hans (Faderns) Sons, blod renar oss från all synd…Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:7, 9).

Kommentar till ”Kiastisk struktur av 3 Mosebok” (s 9, 10)
Försoningsdagen beskrivs mer utförligt i 3 Mos 16 än på något annat ställe i Bibeln. Faktum är att hela 3 Mosebok bygger på en s k kiastisk struktur, där försoningsdagen utgör en höjdpunkt.

I stort sett handlar den första hälften av 3 Mosebok om det levitiska offersystemet – det vill säga om förlåtelsen (den tillräknade rättfärdigheten). Den andra hälften däremot handlar, i stort sett, om hur man skall leva – det vill säga om helgelsen (den tillägnade rättfärdigheten). Försoningsdagen, som beskrivs däremellan, utgör en höjdpunkt för båda hälfterna i 3 Mosebok, det vill säga för hela 3 Mosebok. Detta inses av bokens kiastiska struktur, där båda hälfterna av boken kan liknas vid två sidor på en pyramid som möts på toppen (försoningsdagen). I denna kiastiska struktur kan båda hälfterna indelas i vardera tre delar där varje del i den ena hälften motsvaras av en del i den andra hälften (se sid 9, 10).

I kap 11-15 beskrivs hur individers orenheter försonas genom syndoffer. I den kiastiska strukturen motsvaras detta av moraliska lagar för individer i kap 17-20. I kap 8-10 beskrivs händelser där präster är inblandade. I den andra halvan av 3 Mosebok motsvaras dessa tre kapitel av kap 21 och 22 som beskriver moraliska lagar för prästerna. Kap 1-7 beskriver lagar för gudstjänsten, och dessa kapitel motsvarar lagar för gudstjänsten i kap 23 – 25 i den andra halvan.

Syndens överföring till helgedomen
Då Israels barn hade syndat individuellt eller kollektivt kunde de få syndernas förlåtelse genom de dagliga syndoffren i 3 Mos 4 kap. Syndaren lade sin hand på syndoffrets huvud och bekände sina synder, varefter han själv dödade djuret. Prästen tog sedan av offerdjurets blod och stänkte det i ”det heliga”, vid förhänget till ”det allra heligaste”, ”inför Herrens ansikte” (v 1-21). Guds tron fanns i ”det allra heligaste”, där även den överträdda lagen fanns. På så sätt fick syndaren förlåtelse för sina synder (men även kraft till att hålla lagen). Samtidigt överfördes synden från syndaren till syndoffret och sedan till helgedomen genom blodet som prästen stänkte i ”det heliga”.

I vissa fall tog inte prästen av syndoffrets blod och stänkte det ”inför Herrens ansikte”, utan prästen åt istället av syndoffrets kött, sedan syndaren hade bekänt sina synder över djurets huvud och därefter dödat djuret (3 Mos 4:22-35, 10:17-18).

I båda dessa fall överfördes synden från syndaren till helgedomen. I det senare fallet åt alltså prästen köttet från syndoffret. Då kom prästen att ” bära menighetens missgärningar…(3 Mos 10:17-18, King James Version och grundtexten enligt Strongs Concordance). Detta visar att de bekända synderna överfördes från syndaren till offerdjuret och därefter till prästen när han åt köttet. När prästen sedan beströk brännoffersaltarets horn med offerdjurets blod (3 Mos 4:22-35) överfördes synden från prästen till helgedomen, eftersom brännoffersaltaret var en del av helgedomen.

Helgedomens rening på försoningsdagen (3 Mos 16:16-20), som alltså kom vid slutet av gudstjänståret, resulterade i ett renat folk (v 30, 34). Detta innebär att deras synder tidigare måste ha överförts till helgedomen.

Det österländska tänkesättet - till exempel det hebreiska – överensstämmer inte alltid med det västerländska. Det förstnämnda karaktäriserar 3 Mosebok, där vi samtidigt finner såväl förorening som rening (i det hebreiska tänkesättet hade blodet på samma gång en renande och förorenande funktion). Blodet från syndoffret renade den botfärdige syndaren från hans synder, men förorenade samtidigt helgedomen med dessa synder.

Stora likheter

Det finns stora likheter mellan prästens dagliga syndofferstjänst (3 Mos 4) och översteprästens syndofferstjänst på försoningsdagen (3 Mos 16), vilket visar deras nära samband. (”uppenbarelsetältet”) med blodet, där han utförde en tjänst liknande den tjänst han just utfört i ”det allra heligaste”, se v 16, 33. Denna tjänst i ”det heliga” innefattade blodbest-rykning av hornen på rökelsealtaret (se 2 30:10).

Det dagliga syndoffret i 3 Mos 4	Syndoffret på försoningsdagen i 3 Mos 16.
1. Prästen stänkte blodet sju gånger i ”det heliga” inför arken och inför ”Herrens ansikte” (v 6, 17).	1. Översteprästen stänkte blodet sju gånger i ”det allra heligaste”, inför arken och inför ”Herrens ansikte” (v 14, 15).
2. Prästen beströk hornen på rökelsealtaret (i ”det heliga”) med blodet (v 7, 18).	2. Översteprästen gick tillbaka ut till ”det heliga”
3. Prästen beströk brännoffersal tarets horn med blodet (v 25, 30, 34).	3. Översteprästen beströk brännoffersaltarets horn med blodet (v 18).
4. Syndoffrets hud, kött och orenlighet fördes bort utanför lägret och brändes upp (v 11-12, 21).	4. De båda syndoffersdjurens hud, kött och orenlighet fördes bort utanför lägret och brändes upp (v 27).
5. Prästen förbrände fettet (se Fotnot 4) från syndoffren på brännoffersaltaret (v 8-10, 19, 26, 31, 35).	5. Översteprästen förbrände fettet (se Fotnot 4) från syndoffren på brännoffersaltaret (v 25).

Fotnot 4: Fett symboliserar synden, se 1 Sam 15:22, Ps 119:70, Jes 43:24.

Överträdelser och orenheter

I 3 Mos 16:16 sägs att översteprästens försoningsverk på försoningsdagen skulle rena helgedomen ”från Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må ha syndat”. ”Orenheter och överträdelser” är de två huvudområden som behandlas i den första halvan av kiasmen i 3 Mosebok, det vill säga i kap 1-15. 3 Mos 1-7 behandlar ”överträdelser”, medan 3 Mos 11-15 behandlar ”orenheter” . Såväl ”överträdelser” som ”orenheter” försonades genom syndoffer i dessa kapitel.

Det bör noteras att 3 Mos 16 talar om syndoffer och inte om försoningsoffer på försoningsdagen. Detta visar på sambandet med syndoffer i den dagliga offertjänsten.

Viktiga skillnader

Samtidigt som det fanns många likheter mellan den dagliga syndofferstjänsten och syndofferstjänsten på försoningsdagen (se sid 4, 5) fanns det också vissa – och viktiga – skillnader. Under den dagliga syndofferstjänsten stänkte prästen blodet sju gånger i ”det heliga” inför Herrens ansikte. Detta kunde ske när som helst under gudstjänståret fram till försoningsdagen. På denna dag stänkte emellertid översteprästen blodet sju gånger i ”det allra heligaste” . Detta skedde endast en gång varje år – vid avslutningen av gudstjänståret. Detta visar att syndofferstjänsten på försoningsdagen var en höjdpunkt på den dagliga syndofferstjänst som alltså ägde rum tidigare under gudstjänståret. Detta bekräftas av försoningsdagens läge i kiasmens mitt i 3 Mosebok.

En annan väsentlig skillnad på dessa båda syndoffer är att under den dagliga syndofferstjänsten i 3 Mos 4 lade syndaren sin hand på syndoffersdjuret (och bekände sina synder), men det gjorde han inte under syndofferstjänsten på försoningsdagen i 3 Mos 16. Det blod som översteprästen på försoningsdagen stänkte sju gånger inför Herrens ansikte och inför förbundsarken med Tio Guds Bud i ”det allra heligaste” (samt i ”det heliga” och på brännoffersaltaret) var rent. Inga synder hade tidigare överförts till detta blod från någon botfärdig syndare. Detta rena blod ”tog upp” alla de synder från helgedomen som tidigare överförts till denna från den botfärdige syndaren genom blodet från det dagliga syndoffret. (På samma sätt tog syndoffrets rena blod upp synden från den botfärdige syndaren i den dagliga tjänsten). Översteprästen, medlaren, lade sina händer – som var blodiga efter stänkningen i ”det allra heligaste” (samt i ”det heliga” och på brännoffersaltaret, enligt 3 Mos 16:15-18) – på den levande bockens huvud (3 Mos 16:21) och bekände alla Israels synder över denna. Eftersom denna bock inte dödades kan den inte symbolisera Jesus. Detta symboliserade den händelse som innebär att Satan en gång skall få lida för alla de synder han fick Guds barn att begå under sina liv.

Under den dagliga syndofferstjänsten i 3 Mos 4 kan vi hela tiden läsa att ”när prästen bringar försoning för honom, får han förlåtelse” (v 20, 26, 31, 35). Försoning och förlåtelse för den bekända synden var här oskiljaktiga. Under syndofferstjänsten på försoningsdagen kan vi emellertid inte en enda gång finna ordet ”förlåtelse” nämnas, medan ordet ”försoning” förekommer ofta (3 Mos 16:6, 11, 16, 17, 18, 20, 27, 30, 32, 33, 34). Detta beror på att Israels barn fick förlåtelse indirekt, eftersom det var helgedomen som skulle renas.

Fotnot: I 3 Mos 4 står det tydligt att försoning och förlåtelse skedde under den dagliga prästtjänsten när prästen stänkte blodet vid förlåten till det allra heligaste, inför Herrens ansikte - inte när offerdjuret slaktades (se t ex v 13-21).

Försoningsdagen – höjdpunkten på den tillräknade rättfärdigheten, det vill säga på förlåtelsen (se Fotnot 5)

Fotnot 5: Resten av artikeln (förutom schemat på sid 9, 10) är ett tillägg av Lennart Wiberg.

Händelserna under försoningsdagen symboliserar den undersökande dom på Guds folk som är nödvändig för att rentvå Gud och Hans folk från Satans falska anklagelser mot dem inför universums invånare (Rom 3:4, 2 Kor 5:10). Denna undersökande dom innebär att Guds barn, trots Satans anklagelser mot dem, får förlåtelse (tillräknad rättfärdighet) helt och fullt genom Jesu Kristi medling för dem, trots att Guds barn inte är personligen närvarande där domen sker. Inför universums icke-fallna invånare hänvisar Jesus till hur Hans barn, genom Hans blod, uppriktigt bekände och övergav alla sina synder. Denna dom har pågått alltsedan 1844 e Kr, enligt Dan 8:14.

Den kiastiska strukturen av 3 Mosebok bekräftar att den tillräknade rättfärdigheten (förlåtelsen) för Guds barn - som beskrivs i den första hälften av denna bok - fullbordas under försoningsdagen.

Man kan kanske fråga sig varför det står att Guds barn får förlåtelse under den dagliga tjänsten (3 Mos 4) när det är först under försoningsdagen som de får förlåtelse helt och fullt. Man kan jämföra med Jesu död för vår skull på Golgata kors. De som levde under Gamla Testamentets tid fick syndernas förlåtelse genom tron på Kristus, trots att Hans död hörde framtiden till när synden begicks. På liknande sätt fick judarna syndernas förlåtelse under den dagliga prästtjänsten trots att försoningsdagen inträffade senare. Men att försoningsdagens händelser skulle inträffa var lika säkert som Jesu död för våra synders skull. Därför står det att den botfärdige fick syndernas förlåtelse under den dagliga prästtjänsten. Förebilden till detta lär oss att den som i tron på Jesus verkligen ångrat, bekänt och övergett sina synder har fått syndernas förlåtelse, eftersom Jesu medlartjänst för den personen inte kommer att misslyckas under den undersökande domen (över honom), som i de allra flesta fall sker efter den troendes död.

Försoningsdagen – höjdpunkten på den tillägnade rättfärdigheten, det vill säga på helgelsen
Försoningsdagen var höjdpunkten även för helgelsen - som beskrivs i den andra hälften av 3 Mosebok - enligt bokens kiastiska struktur. Härav förstår vi att Gud vill fullborda och slutföra också helgelsen på sina barn under den verkliga försoningsdagen, som alltså började 1844. Detta bekräftas av 3 Mos 16:29-31 där Guds folk (på försoningsdagen) skulle ”fasta…Ty på den dagen skall försoning bringas för er, till att rena er. Från alla era synder skall ni renas inför Herrens ansikte.” Det uttryck som här översatts till ”fasta” betyder egentligen ”rannsaka sin själ” enligt Strong`s Concordance (jämför den engelska bibelöversättningen King James Version) .

Guds barns djupa hjärterannsakan på försoningsdagen innebar att helgedomens rening utsträckte sig till att innefatta även de synder som bekändes och övergavs på denna dag. På samma sätt kommer de synder som Guds sanna barn uppriktigt bekänner och överger nu på den verkliga försoningsdagen att utplånas från böckerna i den himmelska helgedomen. Förutsättningen för att ”alla era synder” (3 Mos 16:30) skall utplånas från de himmelska böckerna är emellertid att ”alla era synder” bekänns och överges här på jorden genom Jesu översteprästerliga tjänst, där Han förmedlar såväl fullständig förlåtelse som kraft till fullständig lydnad, genom sitt blod:

”Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.” (Hebr 7:25; jämför 4:15-16, 8:6-12, 10:5-17).

Det sista budskapet
Den undersökande domen på Guds bekännande folk är en viktig del av Guds sista nådes- och varningsbudskap till mänskligheten, det vill säga de tre änglarnas budskap i Upp 14:6-12. Den första ängelns budskap handlar bland annat om denna dom: ”… Frukta Gud…ty stunden för hans dom har kommit…” (v 7). Den grekiska grundtexten säger oss att denna ”dom” har börjat - ”har kommit” - när budskapet om domen går ut. Eftersom Jesus kommer tillbaka först när de tre änglarnas budskap slutat förkunnas, enligt v 14 – 19, kan denna dom inte vara den dom som sker när Jesus kommer tillbaka.

Den tredje ängelns budskap talar bland annat om ”dem som håller Guds bud…” (v 12) , det vill säga Guds sista kvarleva som har övervunnit alla sina synder (eftersom ”synd är överträdelse av lagen” enligt 1 Joh 3:4). Guds barns lydnad för Hans lag, som den tredje ängeln talar om, är till stor del en följd av att de tagit emot kunskapen om den undersökande domen i sina hjärtan, och låtit den helige Ande rena deras hjärtan fullständigt från synden. Ordningsföljden av de tre nämnda delbudskapen är alltså viktig.

Medan den levande Guden renar det himmelska templet renar Han samtidigt, genom den helige Ande, Guds andliga tempel på jorden (1 Kor 3:16), det vill säga Guds folks hjärtan. I slutstriden skall alla de som då låter sig frälsas från synden ”följa” Jesus i Hans tjänst som Överstepräst i det allra heligaste (se Upp 17:14, 1917 års översättning).

De tre änglarnas budskap, som alltså innehåller denna undersökande dom på Guds folk, är Guds budskap genom vilka Han vill fullborda försoningen för Guds sista kvarleva. Den fullmogna grödan (Guds folk) åtföljt av inbärgningen av denna skörd (Jesu återkomst) i Upp 14:14-16 är följden av att ” jordens gröda” har tagit emot det trefaldiga budskapet – med bland annat domen – i v 6-12. Den fullmogna vinskörden (de ogudaktiga) och dess inbärgning (de ogudaktigas undergång i samband med Jesu återkomst) i Upp 14:17-20 är följaktligen följden av att de ogudaktiga har förkastat de tre änglarnas budskap.

När Kristus kommer tillbaka hit till jorden skall Han ha ett berett folk, de 144 000, som samtliga är ”fläckfria” enligt Upp 14:5. Sanningen gjorde dem fria från all synd, genom Jesu blod (se Joh 8:32-36).

”Jesu, hans (Faderns) Sons, blod renar oss från all synd.”, ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:7, 9).

När Kristi översteprästerliga tjänst är avslutad beskrivs detta i Bibeln som att ”ingen kunde komma in i templet, förrän de sju plågorna från de sju änglarna hade nått sitt slut.” (Upp 15:8). Ingen kan få tillträde till nådastolen, där Gud sitter, och få syndernas förlåtelse under de sju sista plågorna, som inträffar omedelbart före Jesu återkomst (se Upp 15, 16).

”Profeten säger: `Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han visar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa. Som en guldsmed skall han sätta sig ner och smälta silvret och rena det. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver, och sedan skall de bära fram åt Herren en offergåva i rättfärdighet.` (Mal 3:2, 3). De som lever på jorden när Kristi tjänst i helgedomen i himlen avslutas kommer att stå inför en helig Guds ansikte utan någon medlare. Deras kläder måste vara fläckfria, deras karaktärer renade i Kristi blod. Genom Guds nåd och genom egen målmedveten insats måste de segra i striden mot det onda. Medan denna undersökning pågår i himlen … skall det bland Guds folk på jorden utföras ett särskilt verk av rening, ett avlägsnande av synden. Detta beskrivs mer utförligt i de budskap som omtalas i Upp 14. När detta verk är färdigt kommer Kristi efterföljare att vara beredda för hans uppenbarelse.” (Ellen White, The Great Controversy, s 424, 425).

”Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han bereda en utväg, så att ni kan härda ut.” (1 Kor 10:13).

”Det är få som inser nödvändigheten av att ständigt sträva efter att övervinna. De minskar sin flit och, som ett resultat, blir själviska och ger efter för det egna jaget…Mänskliga ansträngningar blir inte en del av det kristna livet…Som Guds trogna budbärare måste vi ständigt be ivrigt till Gud för att bevaras genom hans kraft. …Det finns hopp för oss alla, men endast på ett sätt, och det är att förena oss med Kristus och använda all energi för att nå upp till fullkomligheten i hans karaktär. ” (Ellen White, Testimonies for the Church, del 5, s 540).

Det är ett faktum att i samtliga av de sju församlingarna - som täcker hela den kristna historien – i Upp 2-3 sägs att endast de som segrar över synden blir frälsta, se Upp 2:7, 11, 17, 26, 3:5, 12 och 21. De förstod att ”Jesus…frälser sitt folk från deras synder” (Matt 1:21) – inte i deras synder.

”Den som inte har tillräckligt stark tro på Kristus för att tro att han kan bevara honom från att synda har inte den tro som skall ge honom inträde i Guds rike.” (Ellen White, Review & Herald, 10 mars, 1904).

”De som tar emot varje uppmaning från Gud och uthärdar varje prov och övervinner, till vilket pris som helst, har tagit emot det sannfärdiga Vittnets råd och skall ta del av det sena regnet. På så sätt blir de lämpliga för förvandlingen.” (Ellen White, Testimonies for the Church, del 1, s 187).

Försoningsdagen

Tillräknad rättfärdighet --> Tillägnad rättfärdighet --> (förlåtelse) --> (helgelse)

Försoningsdagen

Kommentar av Lennart Wiberg. Eftersom `kiasm` innebär att parallella satsdelar vänds mot varandra inses sambandet mellan C och C`, mellan B och B`, mellan A och A`. D blir då höjdpunkten på ABC och A`B`C` (a till vänster i C hör ihop med a till höger i C`, osv). Sammanfattningsvis är alltså ABC i 1:a hälften av 3 Mos paralleller till A`B`C` i 2:a hälften av 3 Mos.(Slut på Lennart Wibergs kommentar).

Lagar för individens orenhet			Lagar för individens moral
kap 15 Lagar för flytning och utgjutning (e			a)Lagar för mat	kap 17
kap 14 Lagar för orena hus (d	C	C`	b) Lagar för äktenskap	kap 18
kap 13 Lagar för sjukdomar (c	kap	kap	c) Lagar för helighet	kap 19
kap 12 Lagar för födslar (b	11-15	17-20	d) Mot orening i templet	kap 20a
kap 11 Lagar för mat (a			e) Lagar mot förbjudet könsumgänge	kap 20b
Prästernas historik			Lagar för prästerna
kap 10 Avfall från prästämbetet (c	B	B`	a) Lagar om krav för prästämbetet	kap 21
kap 9 Offer avslutar invigningen (b	kap	kap
kap 8 Prästernas invigning (a	8-10	21-22	b) Lagar om krav på djuroffer	kap 22
Lagar för gudstjänsten			Lagar för gudstjänsten
kap 6-7 Lagar för olika offer (b	A	A`	a) Lagar för högtiderna A	kap 23
	kap	kap	b) Underhåll av helgedomen	kap 24a
kap 1-5 Lagar för olika offer	(a 1-7	23-25	c) Lagar mot hädelse	kap 24b
			d) Lagar för högtiderna B	kap 25
			e) Villkor för välsignelser och förbannelser	kap 26
			f) Lagar för lösen från löften	kap 27

Fotnot 6: Uppställningen, Kiastisk struktur av 3 Mosebok, är hämtat från Daniel & Revelation Committee Series, vol 3, s 131-168.