Vad händer när vi dör?

Inledning

En rätt förståelse av vad som händer när vi dör har en mycket stor betydelse för varje bekännande kristen. Om man tror på att människans själ är odödlig innebär det att man också tror på att de ogudaktiga skall plågas i all evighet, eftersom dessa inte kan komma till himlen (de skulle fördärva himlen med sin omoral om de kom dit samtidigt som de inte skulle vilja vistas i himlens syndfria renhet). Men tron på människans odödliga själ går inte att förena med att ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8). En sådan förståelse innebär inte bara att man ger en helt felaktig bild av Guds karaktär. Man har då heller inte något försvar mot den kraftiga villolära - spiritismen - som skall bedra hela världen (förutom Guds folk) under slutstriden på jorden. I slutet på artikeln ges en förklaring varför spiritismen är så farlig – inte minst i samband med slutstriden på jorden. Läran om själens odödlighet ligger till grund för spiritismen. Därför är det mycket viktigt att förstå vad som händer när vi dör. Nedan följer en biblisk förklaring på det.

En av de främsta anledningarna till den här artikeln är att försöka förklara problematiska bibeltexter som ibland används som stöd för påståendet att själen är odödlig. Det handlar bland annat om Jesu ord till rövaren på korset (Luk 23:43), Jesu berättelse om den rike mannen och Lasarus (Luk 16:19-31), Jesu förkunnelse för andarna i fängelset (1 Petr 3:18-20), den eviga elden (Matt 25:41) och det eviga straffet (Matt 25:46).

Syndens lön är döden och Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus

”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 6:23). ”Döden” står här som motsats till ”evigt liv i Kristus Jesus”. Det är då logiskt att ”döden” också är evig, om vi förkastar frälsningen i Kristus Jesus. (Upp 20 talar om den andra döden som är evig. Den andra döden följer på de tusen åren som kommer direkt efter Jesu återkomst). Hur skulle Gud kunna straffa oss med evig död om Han skapade oss så, att vi inte kan dö? Hur skulle Gud kunna erbjuda oss evigt liv som gåva, genom Jesus Kristus, om vi redan hade det?

Bibeln lär oss att det bara finns två motsatser – liv och död. Det finns inget där emellan. Människan kan inte samtidigt vara både dödlig och odödlig. Om människan kan dö, så följer av detta att hon inte är odödlig. I Hes 18: 4 och 20 talas om evig död för dem som förkastar evangeliet om Jesus Kristus: ”Den som syndar skall dö.”

Kroppen utan ande är död

För att rätt kunna förstå vad som händer när vi dör, är det viktigt att förstå hur människan blev en levande varelse: ”Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” (1 Mos 2:7). I Pred 12:7 kan vi läsa vad som sker med människan vid döden: ”Stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån och anden vänder åter till Gud som gav den. ”

Vad är då ” anden” som ”vänder åter till Gud” i dödsögonblicket? I Job 27:3, 4 kan vi läsa: ”Så länge min ande är i mig och Guds livsande i min näsa, skall mina läppar ej tala orättfärdighet eller min tunga tala svek.” Gud ger oss livsanden när vi skapas och tar tillbaka livsanden när vi dör – oavsett om vi är rättfärdiga eller ogudaktiga. Vi förstår då att ”anden” inte kan tänka eller leva vidare utanför kroppen när denna dör. I Jak 2:26 framgår det tydligt:

”Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.”

Alla djur har tagit emot liv från Gud på samma sätt som människan:

”Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord...det som hade livsande i sig.” (1 Mos 2:19, 7:15).

När kroppen har ”ande” existerar livet. Utan ”ande” finns det inget liv. Detta gäller alltså både människor och djur:

”Det går människors barn som det går djuren, det går dem alla lika. Den enes död är som den andres. Alla har de samma livsande. Ja, människorna har inget att komma med framför djuren. Allt är förgängligt. Alla går till en och samma plats. Alla har blivit till av stoft, alla vänder åter till stoft.” (Pred 3:19, 20).

Spiritisterna påstår att människans ande överlever kroppen och kan efter döden komma tillbaka till de som fortfarande lever och ge dem tröst och värdefull information. Detta motsägs av Job 7:9, 10: ”Som ett moln löses upp och är borta, så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket. Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus.”

När människan är död är hon omedveten om vad som sker omkring henne: ”De som lever vet att de måste dö, men de döda vet ingenting.” (Pred 9:5).

Vad händer med själen när kroppen dör?

Det är en utbredd uppfattning i den kristna världen att när människans kropp dör lever hennes själ vidare i all oändlighet. Att människans själ inte är odödlig framgår av Matt 10:28 (Svenska Folkbibeln): ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen (psyche). Frukta i stället honom som kan fördärva både själ (psyche) och kropp i Gehenna.”

Det grekiska ord som översatts till ”själ” i Matt 10:28 (Svenska Folkbibeln) är alltså psyche”. Innebörden av detta framgår tydligt i Matt 16:25, 26 (Svenska Folkbibeln): ”Den som vill bevara sitt liv (psyche) skall mista det, men den som mister sitt liv (psyche) för min skull, han skall vinna det. Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ (psyche)? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? (psyche)?

Det grekiska ord (psyche) som översatts till ”liv” i Matt 16:25 (Svenska Folkbibeln) är alltså samma grekiska ord som här översatts till ”själ” i v 26. ”Liv” och ”själ” är då samma sak. Orden ”frukta i stället honom som kan fördärva både själ (psyche) och kropp i Gehenna” i Matt 10:28 innebär att när de ogudaktiga slutligen utplånas skall både själva livet (själen) och kroppen utplånas i den verkställande domen (efter de tusen år som följer på Jesu återkomst, se Upp 20).

Bara Gud är odödlig.

Det blir lättare att förstå vad som händer när en människa dör när man förstår Bibelns undervisning om att det endast finns En som är odödlig. Gud ”ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen.” . (1 Tim 6:16).

Inte ens änglarna är odödliga i sig själva. Innan människan föll i synd var hon alltså inte odödlig i sig själv, utan kunde leva vidare för evigt endast om hon var lydig mot Gud samt åt av livets träd (1 Mos 3:24). På samma sätt kommer Guds folk att kunna leva vidare vid uppståndelsen genom att vara lydiga mot Gud och äta av livets träd (Upp 22:2).

Det är vid uppståndelsen från de döda som Guds folk skall få odödlighet som en gåva (genom att äta från livets träd). Denna uppståndelse kommer att inträffa vid Jesu återkomst. Då skall de av Guds folk som ligger i graven väckas upp från sin ”sömn” för att aldrig mer dö:

”Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning. Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom...Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?”(1 Kor 15:21-23, 51-55).

Vid Jesu återkomst skall alltså de som dött med en levande tro på Jesus uppstå. De skall då få oförgängliga kroppar som gåva (precis som de rättfärdiga som lever vid Jesu återkomst).

Joh 5:28, 29 visar att inte endast de rättfärdiga utan också de ogudaktiga skall kallas ur gravarna: ”Den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.”

De kristna som tror på själens odödlighet får problem. Skall själen komma ner från himlen vid Jesu återkomst för att förena sig med kroppen (hos Guds barn) som då uppväcks? Är detta rimligt? Nej, den citerade bibeltexten ovan säger ju att ”vi skall inte alla insomna” (1 Kor 15:51) , det vill säga en del av Guds folk skall vara levande när Jesus kommer tillbaka, medan de som då är döda ”sover” – tills Jesu väcker dem till liv igen. Döden liknas alltså vid en sömn, och nedan skall vi visa fler exempel på det i Bibeln.

Döden är en sömn

Bibeln liknar alltså (den första) döden vid en sömn:

”I berättelsen om Lasarus i Johannes 11:e kapitel kan vi läsa att Jesus talade om döden som en sömn (v 11 – 14). I v 11 säger Jesus till sina lärjungar: ”Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom.” Lärjungarna sade då till Jesus: ”Herre, sover han, så blir han frisk” (v 12). ”Jesus hade talat om hans död, men de (lärjungarna) trodde att han talade om vanlig sömn. Nu sade Jesus helt öppet till dem: Lasarus är död. ” (v 13, 14) . Lasarus hade varit död i fyra dagar (v 39), men Jesus kallade inte Lasarus ner från himlen, utan ur sin ”sömn” från graven, när Jesus uppväckte honom från de döda efter dessa fyra dagar: ”Lasarus, kom ut! Då kom den döde ut…” (v 43, 44). Berättelsen ovan visar med all tydlighet att Bibeln framställer döden som en sömn.

I Matt 9:e kapitel finns ytterligare ett exempel där döden framställs som en sömn. ”Medan Jesus talade till dem (Johannes lärjungar), kom en synagogföreståndare och föll ner för honom (Jesus) och sade: `Min dotter har just nu dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen.`...När Jesus kom fram till synagogföreståndarens hus och såg flöjtblåsarna och folkskaran som höll dödsklagan, sade han: `Gå härifrån! Den lilla flickan är inte död. Hon sover. ` Då hånskrattade de åt honom. Men så snart folket hade visats ut, gick han in och tog flickans hand, och hon steg upp.” (v 18, 23-25).

När Petrus predikade på pingstdagen sade han tydligt att kung David ”är både död och begraven, hans grav finns ibland oss än i dag…Ty David har inte farit upp till himlen.” (Apg 2:29, 34).

David har inte farit upp till himlen, eftersom han ”sover” i sin grav.

Rövaren på korset

I de flesta bibelöversättningar står det ungefär så här beträffande Jesu ord till den ene rövaren på korset ”Sannerligen säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradiset.” (Luk 23:43). Eftersom Jesus uppstod först på tredje dagen efter korsfästelsen, kan man fråga sig om Jesu själ - tillsammans med rövarens själ – trots allt gick direkt till himlen när Jesus dog. Sanningen är emellertid den att denna bibeltext kan översättas på två olika sätt enligt den grekiska grundtexten. Bibeltexten kan också översättas: ”Sannerligen säger jag dig i dag, du skall vara med mig i paradiset.” I följande fyra översättningar har man översatt bibeltexten enligt det senare alternativet:

”Jesus sade till honom, sannerligen säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Nya Testamentet från ursprungliga arameiska texter av George Lamsa).

”Och han sade till honom: (Sannerligen) Jag säger dig denna dag: Du skall vara i paradiset.” (Rotherhams översättning).

”Och Jesus sade till honom, sannerligen säger jag till dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Concordant Version).

”Jesus sade till honom: Sannerligen säger jag dig i dag, att du skall vara med mig i paradiset.” (Curetonian manuskript på syriska. British Museum).

Bibeln ger klara bevis för att detta senare översättningsalternativ är det riktiga. Jesus kom inte själv till himlen samma dag (på fredagen) som han korsfästes. Jesus uppstod ju på tredje dagen, det vill säga på söndagen. Det var på söndagen som Jesus sade följande till Maria: ”Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern.” (Joh 20:17). Varken Jesus eller rövaren var i paradiset samma dag som de korsfästes. Detta bekräftas av Jesu ord till sina lärjungar att det är först när Han kommer tillbaka som Han skall ta dem till sig och till himlen:

”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er. Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är. ” (Joh 14:1-3).

Hur mycket vet de döda?

Job 14:21 ger ett säkert svar på denna fråga: ”Du (Gud) besegrar henne (människan) för alltid och hon går bort...Om hennes barn kommer till ära, vet hon det inte, om de blir ringa, ser hon det inte.”

”I döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket? (Ps 6:6).

”De döda prisar inte Herren, ingen som har farit ner i det tysta.” (Ps 115:17).

”Till dig, Herre, ropade jag, till Herren bad jag om nåd:Vilken vinning har du av mitt blod, av att jag far ner i graven? Kan stoftet tacka dig, kan det förkunna din trofasthet? (Ps 30:9, 10).

”De som lever vet att de måste dö, men de döda vet ingenting och de får ingen lön mer, ty minnet av dem är glömt. Deras kärlek, deras hat och deras avund finns inte mer. Aldrig någonsin mer får de del i vad som sker under solen….Allt vad din hand kan göra, gör det med kraft. Ty i graven dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet.” (Pred 9:5-6, 10).

”Dödsriket tackar dig inte, döden prisar dig inte. De som far ner i graven hoppas inte på din trofasthet. Den levande, den som lever, tackar dig, så som jag gör i dag.” (Jes 38:18, 19).

”Därför vill jag (Herren) samla dig (kung Josia) till dina fäder och du skall samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon skall slippa se all den olycka som jag skall låta komma över denna plats.” (2 Kung 22:20).

Evigt straff

Bibeln talar om att de ogudaktiga skall drabbas av ”evigt straff” (Matt 25:46), och att de skall brinna i ”den eviga elden” (v 41). I Upp 20:15 kan vi läsa att de ogudaktiga skall kastas i ”eldsjön” . I Upp 20:10 står att de där skall ”plågas dag och natt i evigheternas evigheter”. Dessa bibeltexter används ibland som ”bevis” för att själen är odödlig.

Men uttrycken ”evigt” och ”evigheternas evigheter” behöver i nämnda texter inte nödvändigtvis betyda att det inte finns något slut. Dessa uttryck är översättningar från det grekiska substantivet ”aion” eller från adjektivet ”aionios” som är härlett från detta substantiv. Vi skall nu visa att dessa grekiska termer kan betyda en begränsad tidsperiod.

Matt 13:39 talar om att ”skördetiden är tidsålderns slut (aion)” . Här handlar det inte om en oändlig tidsålder utom om en ändlig sådan (aion). Denna bibeltext beskriver den tidsålder vi nu lever i.

I Ef 1:21 står att Kristus blivit upphöjd ”över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder (aion) utan också i den kommande. ”

I 2 Tim 4:10 kan vi läsa: ”Ty av kärlek till den här världen (aion) har Demas övergett mig…”

I både dessa bibeltexter har alltså ”aion” ett slut, eftersom ”aion” följs av något annat.

När Paulus skrev till Filemon beträffande återkomsten av hans slav Onesimus: ”Du skulle få honom tillbaka för alltid (aionios) , inte längre som en slav utan som något mer: en älskad broder.” (Filemon v 15, 16).

”För alltid” innebär här så länge Onesimus levde. (Här används adjektivet som är härlett från ”aion” )

Vi läser i Hebr 5:6 om Kristus: ”Du är en präst för evigt (aion) , på samma sätt som Melkisedek.”

”För evigt” innebär här denna tidsålder, eftersom Kristi verk som präst tar slut när hans försoningsverk är avslutat, strax före hans återkomst (se Upp15, 16).

Evig eld

I vissa bibelöversättningar förekommer ”evig eld” i samband med de ogudaktigas straff, men genom att låta Bibeln själv förklara dessa texter inses att det inte existerar någon ”evig” eld. I Jud v 6, 7 står det:

”Så är det med Sodom och Gomorra och städerna däromkring. På samma sätt bedrev de otukt och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld.”

Att denna eld inte är ”evig” framgår tydligt i 2 Petr 2:6:

”Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga.”

Sodom och Gomorra fick inte sitt straff i ”evig ” eld. Städerna brann så länge som det fanns någon näring för elden. När städerna brunnit upp lades de ”i aska”.

I Jes 34:8-11 kan vi läsa om Edoms undergång i eld:

”Varken natt eller dag skall den branden slockna, evinnerligen skall röken av den stiga upp. Från släkte till släkte skall landet ligga öde, aldrig i evighet skall någon gå fram där. Pelikaner och rördrommar skall ta det i besittning, uvar och korpar skall bo i det…” (1917 års översättning).

Röken av branden i Edom kan inte stiga upp ”evinnerligen” , eftersom landet skulle ligga ”öde” . När allt som kan brinna brunnit upp slocknar elden, röken upphör och landet ligger ”öde”. Först när elden slocknat och landet Edom ligger öde bosätter sig pelikaner, rördrommar m. fl. där.

I Jer 17:27 varnar profeten Jeremia Juda för vad som skulle hända om inte Juda omvände sig:

”Men om ni inte hör mitt bud att hålla sabbaten helig och att inte bära någon börda in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då skall jag tända en eld i dess portar och den elden skall förtära Jerusalems palats. Den elden kan inte släckas. ” (Jer 17:27).

Elden kunde inte släckas så länge det fanns något som kunde brinna. Därefter slocknade den av sig själv.

Samtliga exempel ovan talar om ”evig” eld, som i verkligheten är en eld som brinner en begränsad tid. Samma sak gäller för den ”eviga” elden som skall drabba dem som tar vilddjurets märke i Upp 14:9-11. ”Röken (som)... stiger upp (från elden) i evigheternas evigheter” i Upp 14:11 är ett citat från Jes 34:8-11, som vi såg beskriver en eld som är begränsad i tiden:

”Evinnerligen skall röken av den (elden) stiga upp” – tills ”landet ligger öde” (Jes 34:10). När det inte längre finns någon näring för elden slocknar den automatiskt och röken tar slut. Upp 14:9-11 talar alltså om en eld och rök som är begränsad i tiden.

Den andra döden

Nu kan det vara lämpligt att studera vad som skall hända med de ogudaktiga i den yttersta domen, se Upp 20:7-15. ”. ..var och en dömdes efter sina gärningar. Döden och helvetet kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön (v 13-15). Den andra döden (som inträffar efter de tusen åren, se Upp 20:5) innebär samma ”utslocknande” som den första döden, det vill säga de som dör den andra döden har inte längre något medvetande eller några tankar. Skillnaden är emellertid den att de som drabbas av den andra döden - de ogudaktiga - skall förintas för all framtid genom ”eldsjön” (de som drabbas av den första döden skall uppstå). De skall brinna upp fullständigt och för alltid, sedan de ”dömts efter sina gärningar” . Detta framgår tydligt i Mal 4:1 (som också handlar om den verkställande domen på den yttersta dagen):

”Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger Herren Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist. ”

”Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna.” (Hebr 10:26, 27).

Beskrivningen av elden som inte slocknar förrän den fullständigt har förintat de ogudaktiga framgår också av Matt 3:12 (där vetet är de rättfärdiga och agnarna de orättfärdiga):

”Han (Jesus) har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks. ”

De ogudaktiga skall alltså förintas i eldsjön under den verkställande domen (Upp 20:15).

Skillnaden mellan den första och andra döden

Vad som är kvar efter en människa efter den första döden är en uppteckning av hennes liv och gärningar i de himmelska ”böckerna”. Denna uppteckning i ”böckerna” skall visa om hon frias eller förklaras skyldig i domen på den yttersta dagen, se Dan 7:10; 2 Mos 32:32, 33; Upp 3:5; 2 Kor 5:10, Rom 14:10; Hebr 10:26, 27; Upp 20:11-15. Om hon frias skall hon uppstå till evigt liv vid Jesu återkomst. Men om hon förklaras skyldig skall hon uppstå efter de tusen åren och straffas ”efter sina gärningar” (Upp 20:12).

Sammanfattningsvis kan vi alltså säga att den första döden är en sömn, medan den andra döden är förintelse av kropp och själ. Om det skulle existera evigt straff i betydelsen evigt lidande skulle det innebära att det onda aldrig kommer att utplånas. Eftersom de ogudaktiga skall straffas ”efter sina gärningar” (Upp 20:12), varför skall då ett kort liv straffas med evigt lidande? Om de rättfärdigas själar går direkt till himlen vid döden, varför är det då ”bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas” (Hebr 9:27)? ”Människan” syftar ju här på både rättfärdiga och ogudaktiga människor. (Även de rättfärdiga skall ställas inför Guds domstol, se Rom 14:10, 2 Kor 5:10).

Bibeln lär oss tydligt att de människor som redan är i himlen antingen har förvandlats levande eller har uppstått från de döda. De som förvandlats levande är Hanok (1 Mos 5:24) och Elia (2 Kung 2:9-11). De som uppstått är Mose (Matt 17:3, Judas v 9) och de som uppstod när Jesus uppstod (Matt 27:51-53, Ef 4:8).

Bibeln lär oss också att om inte Jesus uppstått från de döda kommer inte heller de som haft en levande tro på Honom att uppstå någon gång:

”Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade.” (1 Kor 15:16-20).

De ogudaktigas mask skall inte dö och deras eld skall inte utsläckas

”Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas.” (Jes 66:24).

”Deras mask skall inte dö” innebär att de maskar som livnär sig på liken inte dör förrän de ätit upp liken. ”Deras eld inte utsläckas” innebär att elden brinner tills det inte längre finns något kvar av liken som kan ge näring åt elden.

Som vi sett skall de ogudaktiga brännas upp i eldsjön och upphöra att existera under den verkställande domen (Upp 20:15). Påståendet att endast kroppen förintas här, medan anden eller själen lever vidare har vi motbevisat genom Matt 10:28: ”Frukta honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.”

Vi såg tidigare Jeremias varning till judarna: ”Om ni inte hör mitt bud att hålla sabbaten helig...då skall jag tända en eld i dess (Jerusalems) portar och den elden skall förtära Jerusalems palats. Den elden kan inte släckas. ” (Jer 17:27).

I 2 Krön 36:19-21 kan vi läsa om uppfyllelsen av denna profetia från Jeremia när babylonierna brände upp Jerusalem:

”De (babylonierna) satte eld på Guds hus och bröt ner Jerusalems mur. Alla stadens palats brände de upp i eld och förstörde alla dyrbara föremål…”

Ingen påstår att Jerusalem brinner än i dag av den eld som babylonierna tände för tusentals år sedan. På liknande sätt skall Jes 66:24 förstås, när det gäller ”deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas”.

I Mark 9:43-48 hänvisar Jesus till Jes 66:24, varför det inte behövs någon mer förklaring på Jesu ord.

Ytterligare exempel

Ytterligare exempel på att det som översatts till ”evig” eller ”för alltid” i Bibeln ibland kan innebära en begränsad tidsperiod finner vi i 1 Sam 1:22-28:

”Jag (Hanna) vill vänta tills pojken (Samuel) har blivit avvand. Då skall jag ta honom med mig och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid…Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig till Herrens hus...Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever skall han tillhöra Herren.”

”För alltid” innebär alltså här för resten av livet (”så länge han lever”).

2 Mos 21:1-6 ger oss ytterligare ett sådant exempel. Här handlar det om vad Mose lag säger om hebreiska slavar:

”Om du köper en hebreisk slav skall han tjäna dig i sex år, men det sjunde året skall du ge honom fri utan lösen.” (v 1). Men om slaven, av orsak som framgår av sammanhanget, inte vill bli fri ”skall han för alltid vara sin herres slav.” (v 6).

Det är uppenbart att ”för alltid” innebär så länge slaven lever, inte i all evighet.

De som genom tron på Jesus Kristus väljer livet får löftet om ett liv utan slut

”Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom skall inte förgås utan ha evigt liv.” (Joh 3:16, 1917 års översättning).

Gud har inte skapat ett universum där synd, syndare och lidande existerar i all oändlighet. Hur skulle de rättfärdiga kunna glädjas i paradiset om de visste att vänner och nära anhöriga plågades för all framtid i ett evigt brinnande helvete? Men Gud har skapat ett universum där alla har en fri vilja. De som väljer synden skall drabbas av den andra döden. De skall ”förgås”. De som ”tror på honom (Jesus Kristus) skall inte förgås utan ha evigt liv” . De väljer livet och skall få en härlig framtid helt utan lidande, där Jesus är ljuskällan och centrum för deras glädje. De som dött med en levande tro på Jesus har fått följande löfte, som skall uppfyllas vid Jesu återkomst:

”Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom...först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren.” (1 Tess 4:14-17).

Varifrån kommer läran om själens odödlighet?

Läran att människans själ är odödlig kan vi läsa om redan i början av Bibeln. Gud hade varnat Adam och Eva att om de åt av det förbjudna trädet, så skulle de dö, se 1 Mos 2:17. Satan talade genom en orm till Eva och sade direkt emot vad Gud hade sagt:

”Ni skall visst inte dö!” (1 Mos 3:4).

Satan fortsatte: ”Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” (1 Mos 3.5).

Eva lät sig bedras av denna lögn. Därefter ”gav hon också till sin man som var med henne, och han åt”. ( 1 Mos 3:6).

Satan lyckades alltså i sitt första försök att bedra människan (Eva). Han har sedan dess fortsatt med att försöka bedra människan genom att påstå att människans själ är odödlig. Detta bedrägeri ligger till grund för spiritismen. Under slutstriden mellan gott och ont på jorden kommer Satan att använda spiritismen för att bedra människorna (som vi snart skall se).

Det dröjde inte länge efter apostlarnas död förrän villoläror smög sig in i den kristna församlingen, se Matt 24:11, 24; Apg 20:26-32; 2 Tess 2:1-15; 2 Tim 4:3, 4.

Kyrkofadern Tertullianus (155 e Kr – 220 e Kr) berättar att redan på hans tid hade läran om själens odödlighet förankrats inom de kristna leden. Han upplyser också att denna lära kom från grekerna:

”Vissa ting är kända från naturen själv. Själens odödlighet, till exempel, är accepterad av många. Jag kan därför använda Platons uppfattning när han förkunnar att: `varje själ är odödlig.` (Tertullianus, Ante-Nicene Fathers, vol 3).

Judarna förklarar varifrån Platon (428 f Kr – 348 f Kr) fått denna uppfattning:

”Tron på själens fortsatta existens efter kroppens död finner man inte på något ställe uttryckligen fastställt som lära i den heliga Skrift (Gamla Testamentet). Tron på själens odödlighet överfördes till judarna genom grekiskt tänkande. Särskilt genom Platons filosofi. Han var den främste förkunnaren av denna lära och han hämtade den från orfiska och eleusiniska mysterier, som är en märklig blandning av babyloniskt och egyptiskt tänkande.” (Jewish Encyclopedia – `Immortality of the soul`).

Satan kan göra underverk

Kristus använder sin kraft till att frälsa människor. Satan använder sin kraft till att bedra och förstöra.

Satan kan göra under. Det är ett viktigt faktum att Satan och de fallna änglarna - som föll med Satan i himlen - nu vistas på jorden (Upp 12:3-4, 7-9). De försöker bedra människorna genom tecken och under:

”Falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.” (Mat 24:24).

I detta bedrägliga verk försöker Satan och hans änglar framställa sig som rättfärdighetens tjänare:

”Satan själv gör sig lik en ljusets ängel.” (2 Kor 11:14).

”Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta.” (2 Tess 2:9, 10).

Ovanstående bibeltext lär oss att Satan och hans fallna änglar skall bedra många människor genom falska tecken och under, så att de går förlorade, därför att de ”inte tog emot sanningen”.

I versen innan (v 8) får vi veta att ”den laglöse” skall gå under vid Jesu återkomst. Vad är det då för sanning som människorna genom falska tecken och under inte skall ta emot på grund av bedrägeri, strax före Jesu återkomst? Upp 7:1-8 och 13:13-18 visar oss att det handlar om att i stället för att ta emot Guds sigill skall de allra flesta ta emot vilddjurets märke (att vilddjurets märke är söndagen - motsatsen till Guds sigill - förklaras utförligt i ”Gud vill återupprätta sin avbild i sitt folk” av Lennart Wiberg, se ”enfastgrund.se”) :

”Det gör stora tecken och får till och med eld att falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. Genom de tecken det har fått makt att göra inför vilddjuret vilseleder det dem som bor på jorden...det tvingar alla..att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket…”

Senare i den här artikeln skall förklaras att de falska tecken och under som skall bedra en stor del av mänskligheten strax före Jesu återkomst, i samband med vilddjurets märke, kommer att inträffa i anknytning till spiritismen.

Bibeln varnar för spiritismen

Läran om själens odödlighet ligger till grund för spiritismen. Vad är det då som händer vid seanser? Bibeln lär oss att det är Satan och hans änglar som uppträder i seanser och inte de dödas andar som spiritisterna påstår. Genom seanser försöker Satan och hans änglar bedra människor med fabler, så att de inte skall ta emot sanningen från Gud och bli frälsta.

Gud ger oss allvarliga varningar i Bibeln när det gäller att ha något att göra med spiritism och spådomar, se 3 Mos 19:31; 20:6, 27; 5 Mos 18:9-12; Jes 8:19, 20; Apg 13:6-8.

Sedan kung Saul avfallit från Herren befattade han sig med spiritism för att söka råd, se 1 Sam 28:6-16 och 1 Krön 10:13, 14. Men det var Satan som svarade honom.

Spiritismen i slutstriden

”Genom de två stora villfarelserna, själens odödlighet och söndagens helighet, kommer Satan att föra människorna bakom ljuset med sina bedrägerier.” (Ellen White, The Great Controversy, s 588). (Mer information om vilken betydelse söndagen har i detta samband ges i Fotnot 2 nedan).

Ellen White skriver i ”The Great Controversy” , s 551-562, 588-591:

”Läran om människans medvetenhet i döden, särskilt tron att de dödas andar återvänder för att tjäna de levande, har berett vägen för vår tids spiritism...Han (Satan och hans fallna änglar) har makt att framställa för människorna skepnader som liknar deras avlidna vänner. Förfalskningen är perfekt. Den välkända blicken, orden, tonfallet, återges med förunderlig noggrannhet. Många tröstas av förvissningen att deras nära och kära njuter av himlens lycka, och utan att misstänka någon fara lyssnar de till `villoandar och till onda andars läror`. (1 Tim 4:1)...För många kommer de onda andarna att framställa sig (för dem som de försöker bedra) i samma skepnad som deras älskade anhöriga och vänner och skall framföra de farligaste villoläror för dem. Dessa besökare kommer att vädja till våra ömmaste känslor samt göra under för att bevisa sina påståenden. Vi måste vara beredda att stå emot dem med den bibliska sanningen, att de döda inte vet någonting (Fotnot 1), och att de som framträder på detta sätt är onda andar....Satan har länge förberett sig för sina sista ansträngningar att bedra världen. Grunden för hans verk blev lagd, när han försäkrade Eva i Eden:

`Ni skall visst inte dö!` `Den dag ni äter av den (den förbjudna frukten) skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.` (1 Mos 3:4, 5).

Steg för steg har han förberett vägen för sitt mästerliga bedrägeri i utvecklingen av spiritualismen. Han har ännu inte helt fullbordat sina planer, men det kommer att ske under den allra sista tiden. Profeten säger:

Jag såg `tre orena andar som liknade paddor. De är ondskefulla andar som gör tecken, och de beger sig ut till kungarna i hela världen för att samla dem till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag`. (Upp 16:13, 14).

Hela världen kommer att dras med i denna villfarelse, med undantag av dem som bevaras genom Guds makt, därför att de tror på hans ord. Människorna kommer att snabbt invaggas i en ödesdiger säkerhet, från vilken de kommer att väckas först när Guds vrede utgjuts. Herren säger:

`Jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet. Hagel skall slå ner lögnens tillflykt, vatten skall skölja bort gömstället. Ert förbund med döden skall upplösas, ert fördrag med dödsriket skall inte bestå. När gisslet far fram som en översvämmande flod, skall ni bli nedtrampade av det.`(Jes 28:17, 18).”

”Genom de två stora villfarelserna, själens odödlighet och söndagens helighet, kommer Satan att föra människorna bakom ljuset med sina bedrägerier. Medan den första lägger grunden till spiritism, skapar den senare ett föreningsband med den romersk-katolska kyrkan (Fotnot 2)...Han (Satan) kommer att visa sig som en ljusets ängel. Genom spiritismen kommer underverk att utföras, sjuka kommer att botas och många oförklarliga underverk kommer att utföras...Skiljelinjen mellan bekännande kristna och de ogudaktiga kan nu nästan inte märkas. Församlingsmedlemmar älskar det som världens människor älskar och är redo att ansluta sig till dem. Satan bestämmer sig för att förena dem till en enhet och därmed stärka sin sak genom att föra dem alla in i spiritismens led. Katoliker, som berömmer sig över underverk som ett tydligt tecken på den sanna kyrkan, skall lätt bli bedragna av denna undergörande makt. Och protestanter, som har kastat bort sanningens sköld, skall också bli vilseledda. Katoliker, protestanter och världsliga människor kommer alla att anta gudaktighetens sken men sakna dess kraft. De skall i denna förening se ett stort steg framåt mot världens omvändelse och inledandet av det länge väntade tusenårsriket….Den makt som utför underverk, och som uppenbarar sig genom spiritismen, skall använda sitt inflytande mot dem som väljer att lyda Gud mer än människor. Budskap från andarna skall tillkännage, att Gud har sänt dem för att övertyga dem som förkastar söndagen om deras villfarelse, samt att landets lagar bör lydas som Guds lag. De skall beklaga sig över den stora ogudaktigheten i världen och stödja de religiösa lärarnas påståenden, att den stora omoralen är en följd av att söndagen vanhelgas. En stor vrede kommer att uppväckas mot alla som vägrar att ta emot deras budskap.”

Fotnot 1: Se Pred 9:5.

Fotnot 2: Vilddjuret från havet i Upp 13:1-10 är påvemakten, medan vilddjuret från jorden i Upp 13:11-18 är den fallna protestantismen i USA. Båda dessa vilddjur kommer att tillsammans med världens alla politiska ledare strida mot Guds folk strax före Jesu återkomst. De båda vilddjuren samt jordens alla politiska ledare kommer att i slutstriden försöka tvinga hela mänskligheten att ta vilddjurets märke – söndagen. Men Jesus kommer då tillbaka till jorden för att rädda sitt folk som vägrar ta vilddjurets märke, samtidigt som Guds fiender då kommer att gå under, se Upp 19:11-21. I Upp 19:20 sägs att det är genom tecken och under som människorna skall bedras, så att de tar emot vilddjurets märke. Det är ingen tvekan om att dessa falska tecken och under har ett nära samband med spiritismen.

Satan skall uppträda som Kristus

”Satan har inte fått tillåtelse att förfalska det sätt på vilket Kristus skall komma tillbaka. Frälsaren har varnat sitt folk för ett sådant bedrägeri och har tydligt förutsagt det sätt på vilket han skall återkomma.

`Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda...Om de alltså säger till er: Han är i öknen, så gå inte dit, eller: Han är i de inre rummen, så tro det inte. Ty liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara.` (Matt 24:24-27; se även v 31; 25:31; Upp 1:7; 1 Tess 4:16, 17).

Denna återkomst finns ingen möjlighet att efterlikna. Den kommer att bli känd över allt på jorden och kommer att ses av hela världen.”

”Som kronan på verket i bedrägeriets stora drama skall Satan slutligen försöka framställa sig som Kristus. Församlingen har länge bekänt att den väntar på Kristi återkomst, då dess hopp skall förverkligas. Nu skall den store bedragaren få det att se ut som om Kristus har kommit. I olika delar av världen skall Satan uppenbara sig bland människorna som ett majestätiskt väsen med bländande skönhet, som liknar den beskrivning av Guds Son som Johannes ger i Upp 1:13-15. Den härlighet som omger honom överträffar allt vad dödliga människor ännu har sett. Ett triumferande rop ljuder genom luften: `Kristus har kommit! Kristus har kommit!` Folket kastar sig ner och tillber honom, medan han lyfter upp sina händer och uttalar en välsignelse över dem, så som Kristus välsignade sina lärjungar, när han var på jorden. Hans röst är mjuk och lågmäld, men ändå melodisk. Med vänliga och medkännande ord presenterar han några av de nådefulla, himmelska sanningar som Frälsaren förkunnade. Han botar folkets sjukdomar, och sedan han utgett sig för att vara Kristus, påstår han att han har förändrat sabbaten till söndagen och befaller alla att hålla den dag helig som han har välsignat. Han förklarar att de som envisas med att hålla den sjunde dagen helig hädar hans namn, eftersom de vägrar att lyssna på hans änglar som han har sänt till dem med ljus och sanning. Detta är en stark och nästan överväldigande villfarelse. Precis som samariterna blev bedragna av trollkarlen Simon, så kommer folkmassorna, från den störste till den minste, att ge akt på dessa trolldomskonster och säga: `Han är Guds stora kraft` (Apg 8:10).”

”Men Guds folk kommer inte att låta sig bedras. De läror som denne falske kristus förkunnar stämmer inte överens med Bibeln. Hans välsignelse uttalas över dem som tillber vilddjuret och dess bild. Bibeln säger emellertid att dessa skall drabbas av Guds oblandade vrede.” (Ellen White, The Great Controversy, s 624, 625).

Den rike mannen och Lasarus

Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus i Luk 16:19-31 används ibland som stöd för uppfattningen att själen är odödlig. I liknelsen ligger en fattig man (Lasarus), hungrande och full av sår, vid en rik mans port och längtar efter att få sin hunger stillad av den rike mannen. Denne bryr sig emellertid inte om Lasarus, som dör i sitt elände. Lasarus förs av änglarna till platsen vid Abrahams sida. När den rike mannen senare dör hamnar han i dödsriket där han plågas av eld. Han får då syn på Abraham och Lasarus ” långt borta (v 23) och ber Abraham att sända Lasarus till hans fars hus för att varna hans fem bröder, så att inte de också skulle komma till samma `pinorum`” (v 28).

Precis som i alla andra liknelser Jesus förkunnade, vill Han här lära ut en grundläggande sanning. Eftersom det är en liknelse behöver inte detaljerna nödvändigtvis ha någon betydelse.

Uppenbarligen riktade Jesus denna liknelse speciellt till fariseerna, se v 14, 15. I liknelsen fortsätter Jesus den undervisning han inledde med liknelsen om den otrogne förvaltaren (v 1-13), där Jesus ville visa att det är hur vi använder detta livet som bestämmer hur det blir därefter. Från och med vers 9 vänder sig Jesus från sina lärjungar (se v 1) till de närvarande fariseerna, men de vägrade ta emot lärdomen i liknelsen och gjorde narr av honom (v 14).

Fariseerna satt fast i sina pengar (v 13, 14). De ansåg att rikedom och välstånd var bevis på Guds accepterande, medan fattigdom var Guds straff. Jesu syfte med liknelsen om den rike mannen och Lasarus var att motbevisa detta genom att försöka visa att det är hur vi alla använder tillfällen och förmåner i det här livet som avgör om vi skall få evigt liv eller inte. Ingen värderas efter sina ägodelar som vi fått till låns av Honom för att användas efter Hans vilja. Det är sättet på vilket vi använder detta lån som vi en gång skall stå till svars inför Honom.

Orsaken till att Jesus i denna liknelse uttrycker sig på ett sätt som delvis motsäger Bibeln för övrigt är att Han mötte åhörarna där de befann sig. På så sätt kunde Han bättre undervisa dem. Många av åhörarna trodde på ett medvetet tillstånd mellan döden och uppståndelsen (se Fotnot). Jesus utnyttjade alltså en populär uppfattning för att lära åhörarna en viktig sanning, i stället för att få en debatt om själens tillstånd i döden eller när belöning och straff inträffar.

Om denna liknelse verkligen är en verklighetsbeskrivning av livet efter döden hamnar vi i de mest orimliga motsägelser.

1) Skulle himmel och jord ligga så nära varandra, att de frälsta hela evigheten igenom skulle kunna se sina nära och kära plågas av eld? Skulle de hela evigheten igenom kunna tala med dem i deras lidande men inte kunna hjälpa dem? Vilken ”himmel” skulle det bli för de frälsta?

2) Skulle klyftan mellan himmel och helvete vara så bred att ingen kan komma över, men så smal att man kan tala med varandra?

3) Får vi hårdare hjärtan och blir okänsligare för andras lidanden ju närmare Gud vi kommer eller är det tvärtom? Skulle någon frälst vilja ha en sådan ”himmel”?

4) I liknelsen sägs inget om att det är någon själ eller ande som plågas. Det är hela tiden kropparna det handlar om: ”blicken” (v 23), ”fingerspetsen” (v 24), ”tunga” (v 24).

5) Det är väl Jesus som tar emot de frälsta och inte Abraham? Det är uppenbart att liknelsen är riktad till judarna.

6) Det nämns ingenting om Lasarus och den rike mannens förhållande till Gud. Blir alla fattiga frälsta som dör av hunger och umbäranden (även om de förkastar Jesus)?

Jesu uppmaning i liknelsen att Guds Ord är det enda rättesnöret i andliga frågor gäller då även frågan om själen är odödlig eller inte (v 29, 31). Svåra bibeltexter skall förklaras med andra bibeltexter.

Avslutningsvis kan nämnas att Jesus skall ge alla dem som tagit emot Honom som sin Frälsare evigt liv, när Han kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar (se Matt 16:27; 25:31-41; 1 Kor 15:51-55; 1 Tess 4:16, 17; Upp 22:12). Detta skall inträffa eftersom Jesus är ”uppståndelsen och livet” (Joh 11:25).

Fotnot: Den judiske historieskrivaren Flavius Josephus skriver i ”The Complete Works of Flavius Josephus”, s 901, att judarna hade den här uppfattningen om tillståndet i döden.

Predikade Kristus för de dödas andar strax efter sin korsfästelse (se 1 Petr 3:18-20)?

”Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten.” (1 Petr 3:18-20).

Var det så att Kristus efter sin död predikade för dem som var olydiga på Noas tid? I så fall skulle dessa fått en andra möjlighet att ta emot evangeliet sedan de dött rent fysiskt medan deras andar fortfarande levde. Eftersom dessa levde på Noas tid och var ”olydiga” och befann sig ” i fängelset” skulle de mellan Noas tid och Jesu korsfästelse ha utsatts för tortyrliknande förhållanden som straff för deras olydnad. Men efter Jesu korsfästelse skulle de då få en andra chans att ta emot evangeliet genom Jesu förkunnelse. En sådan uppfattning går emellertid emot Bibelns undervisning.

Först måste man fråga sig om Kristus efter sin korsfästelse skulle ha predikat för olydigas andar, varför skulle Han ha valt ut just de andar som var olydiga på Noas tid? Fanns det inte andra som kunde få en andra chans att bli frälsta?

Hur predikade Kristus för dessa som var olydiga på Noas tid? Bibeltexten ovan säger tydligt att det var genom ” Anden” som Kristus predikade för ” andarna i fängelset” – inte efter Jesu korsfästelse utan på Noas tid. Fanns det då någon som genom den helige Ande kunde predika för dem som var ” olydiga” på Noas tid? Jo, Noa själv förkunnade evangeliet för dem som ” rättfärdighetens förkunnare” (2 Petr 2:5).

Vad innebär det att dessa ” olydiga” befann sig i ” fängelset”? Bibeln säger att Messias (Jesus) skulle ” föra fångar ut ur fängelset” (Jes 42:7). ” Fängelset” är den symboliska plats där syndens ” fångar” befinner sig. Jesus predikade evangeliet för människorna för att de skulle befrias från syndens fångenskap:

”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren...” (Luk 4:18-21; jämför Jes 61:1-2).

Slutligen kan det vara lämpligt att fråga sig varför de som Noa predikade för kallas ” andarna” (i fängelset) (1 Petr 3:19) om de var människor som fortfarande levde på jorden och som alltså ännu inte hade dött?

I Hebr 12:22-24 skriver Hebreerbrevets författare till kristna att ”ni har kommit till...det himmelska Jerusalem...till det nya förbundets medlare, Jesus…”.

Författaren skriver alltså till kristna som lever och beskriver här symboliskt hur kristna samlas kring Guds tron i himlen. På liknande sätt inbjuds de att ”frimodigt gå fram till nådens tron” (”för att få barmhärtighet och finna nåd”) i 4:16.

Då är det naturligt att ”andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen” (Hebr 12:23) är en beskrivning av hur kristna samlas inför Guds tron i himlen i anden – inte rent fysiskt, eftersom de fortfarande levde på jorden.

Detta bekräftas av att ”ni har kommit” (”till...det himmelska Jerusalem”) i Hebr 12:22 talar om hur alla kristna som lever – Guds osynliga församling - samlas symboliskt kring Guds tron i himlen.

I Hebr 12:9 läser vi: ”Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva?”

I denna vers och i v 10 framställs en kontrast. Om vi respekterar en jordisk faders tuktan, hur mycket mer borde vi inte då respektera vår himmelska Faders tuktan. I båda fallen beskrivs levande människor, men argumentationen går från det mindre till det större. Det är därför det står ”andarnas Fader” (det större).

”Gud som råder över anden i allt kött” i 4 Mos 16:22 och 27:16 handlar om levande människor, inte om andar som lämnat den fysiska kroppen.

Vad menade Paulus?

I Fil 1:23 skriver Paulus att ”jag skulle vilja bryta upp och vara med Kristus, det vore mycket bättre”. (”Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar” , v 24).

Om man bara läser den här texten av Paulus kan det verka som om att han skriver att han direkt efter döden skulle komma till himlen och leva med Kristus. Men det skulle gå emot det han skriver på andra ställen i sina brev. I 2 Tim 4:8 skriver Paulus tydligt att det är först vid Jesu återkomst som han, och alla övriga Guds barn, skulle få ”vara med Jesus” (Fil 1:23):

”Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.”

I 1 Tess 4:13-18 skriver Paulus att det är först vid Jesu återkomst som han och övriga Guds barn skulle få ”vara med Jesus”:

”...därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland molnen tillsammans med dem (de som dött i Kristus och uppstått) för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren...” (se v 17).

Frågan är varför Paulus uttrycker sig som han gör i Fil 1:23? Uppenbarligen uttrycker han sin önskan att lämna det lidande han fick utstå för att vara med Kristus utan att nämna den tid som går mellan hans död och Jesu återkomst. Han var säker på att han skulle få ”rättfärdighetens segerkrans” (2 Tim 4:8) när Jesus skulle komma tillbaka. Trots att Paulus varit död i ett par tusen år, så är han ju inte medveten om detta. Tiden mellan dödsögonblicket och Jesu återkomst är ju som ett kort ögonblick för den som dött i Kristus, oavsett hur många år man varit död.

Själarna under altaret

När det femte sigillet bröts i Upp 6:9-11 uttrycks symboliskt att martyrernas ”själar” befann sig ”under altaret” (v 9) och ropade till Gud om hämnd (v 10). Martyrernas ”blod” (v 10) är uppenbarligen en hänvisning till brännoffersaltaret i 3 Mos 4:18, 30, 34, där syndoffrens blod hälldes ut vid foten på brännoffersaltaret. På liknade sätt fanns martyrernas blod symboliskt ”under altaret” , sedan Guds trogna barn blivit dödade för sin trohet mot Gud under påvemaktens förföljelser under medeltiden.

”Själarna” under altaret är också symboliskt. Skulle man tolka detta bokstavligt skulle det innebära att martyrerna inte är lyckliga i himlen, eftersom de utkräver hämnd. Men Jesus säger om sina äkta efterföljare att de ” älskar era ovänner och ber för dem som förföljer er.” (Matt 5:44).

Själarna under altaret som ropade om hämnd liknar den symboliska framställningen i 1 Mos 4:8-10 där Kain dödade sin bror Abel och Gud sade till Kain: ”Din brors blod ropar till mig från marken” (v 10).

I båda bibeltexterna är ropet om hämnd alltså en symbolisk framställning av att de som dödat Guds folk skall få sitt rättmätiga straff – inte av dem som blivit mördade, utan av Gud själv.

”`Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det är skrivet: `Min är hämnden, jag (Gud) skall utkräva den`” (Rom 12:19).

Det är värt att notera att framställningen av sigillen i Upp 6 i stor utsträckning är symbolisk - till exempel de fyra stridshästarna och Lammet - och att det därför är logiskt att själarna under altaret i den femte basunen också är symbolik.

Skärselden

Den romersk-katolska kyrkan har den uppfattningen att de som ”dött i Guds nåd” - och alltså inte förtjänar att komma till helvetet - men som inte varit redo för paradiset kan få sina synder utplånade i skärselden. Först därefter skulle dessa som ”dött i Guds nåd” komma till paradiset. Den romersk-katolska kyrkan säger följande om skärselden: ”Alla som dör i Guds nåd och vänskap, men som ännu inte blivit fullständigt renade har fått försäkring om evig frälsning. Men efter döden genomgår de en reningsprocess för att de skall nå upp till den helighet som är nödvändig för att komma in i himlens glädje.” (Catechism of the Catholic Church, s 291; New York: Doubleday, 1995) Man påstår också att de som plågas i skärselden kan få sina plågor minskade genom till exempel de näras och käras förböner. ”Kyrkan rekommenderar också allmosor, avlat och botgöringshandlingar på deras vägnar (de som plågas i skärselden).” (Catechism of the Catholic Church, s 291).

Läran om skärselden går emot Bibelns undervisning på flera punkter. Bibeln lär oss att: 1) De döda ”sover” i sina gravar omedvetna om vad som händer omkring dem (Pred 9:10). 2) En människas rättfärdighet kan inte överföras till en annan människa (Hes 18:20-22). 3) Det finns bara en Medlare och det är Jesus Kristus (1 Tim 2:5). 4) Efter döden följer den yttersta domen som inte ger någon andra chans att ångra, bekänna och överge synder man begått i detta livet (Hebr 9:27).

Reinkarnation

Den hedniska uppfattningen om själens odödlighet ligger till grund för läran om reinkarnationen. Reinkarnation eller själavandring är tron på att själen/jaget återföds i en ny kropp efter döden, antingen som människa eller djur beroende på vilka handlingar – goda eller onda – som utförts i det tidigare livet.

De flesta kristna tror på en odödlig själ, där själen efter döden antingen går till ett evigt liv i himlen eller evigt straff i helvetet. Men det finns också kristna som tror att den odödliga själen - på grund av reinkarnationen – genomgår många cykler av död och återfödelse här på jorden. Somliga tror att reinkarnationen innebär en andlig utveckling där anden gradvis kan uppnå högre tillstånd av kunskap och moral mot fullkomligheten. Men som visats tidigare i den här artikeln finns det inget bibliskt stöd för reinkarnationen. Nedan följer några huvudpunkter som visar att reinkarnationen och Bibelns budskap inte går ihop:

1) Bibeln säger att själen kan dö (Matt 10:28, 1 Tim 6:16). Bibeln säger också att de som dör sover i sina gravar och skall uppstå antingen vid Jesu andra ankomst eller efter de tusen år som följer på Jesu andra ankomst (Joh 14:1-3, 1 Tess 4:13-18, Upp 20:5).

2) Bibeln lär oss att vi blir frälsta av nåd genom tro på Jesu Kristi återlösningsverk och alltså inte blir frälsta genom egna mänskliga gärningar (Ef 2:8-10, Tit 3:5).

3) Bibeln säger att vårt eviga öde bestäms av vad som händer i detta liv (Matt 25:31-46, Upp 20:11-15).

4) Bibeln undervisar om att det inte finns någon möjlighet att segra över synden efter döden, det vill säga vi får inte en andra chans efter döden (Hebr 9:27; Upp 20:12, 13).