En Fast Grund.se

”På ett särskilt sätt har sjundedagsadventister blivit satta som väktare och ljusbärare i världen. Åt dem har anförtrotts den sista varningen till en döende värld…De har fått en arbetsuppgift av allra största betydelse – förkunnandet av den första, den andra och den tredje ängelns budskap (Upp 14:6-12). Det finns ingen annan arbetsuppgift som har så stor betydelse. De får inte tillåta någonting annat att helt uppta deras uppmärksamhet. De viktigaste sanningar som någonsin anförtrotts dödliga har getts till oss för att vi skall förkunna dem för världen. Vår uppgift är att förkunna dessa sanningar. Världen skall varnas och Guds folk skall vara trogna det förtroende som getts till dem.” (Ellen White, Testimonies for the Church, vol 9, sid 19).

”Den stora striden…Jag är mer angelägen om att se en stor spridning av denna bok än någon annan bok jag skrivit. Orsaken är att i `Den stora striden` framställs det sista varningsbudskapet tydligare än i någon av mina övriga böcker.” (Ellen White, Colporteur Ministry, s 127).

”Resultatet av spridningen av denna bok (”Den stora striden”) får inte bedömas av det man nu ser. Genom att läsa den kommer en del att väckas och ha mod att genast förena sig med dem som håller Guds bud. Men ett mycket större antal av dem som läser boken kommer inte att ta ställning förrän de ser de händelser inträffa som förutsagts i den. Uppfyllelsen av en del av förutsägelserna skall resultera i tro som andra också tar till sig, och när jorden skall upplysas av Guds härlighet i det avslutande verket, kommer många att ta ställning för Guds bud som resultatet av denna bok.” (Colporteur Ministry, s 128-129).

De stora villoläror som skall bedra världen vid sista tiden - söndagens helighet och själens odödlighet - förklaras bättre i ”Den stora striden” (DSS) än i andra böcker (även Satans uppträdande i Kristi gestalt avslöjas grundligt här). Må inte människor bli bedragna vid den sista tiden och ”för sent förstå att det fjärde budets sabbat är den levande Gudens sigill” (GC, s 640) därför att vi inte spritt DSS i tillräckligt stor utsträckning.

Detta är det tredje vittnesbördet jag skrivit om mina erfarenheter när det gäller att ”sprida” ”Den stora striden” (DSS) i Sverige, sedan jag började att systematiskt ”sprida” boken i landet 2008. Eftersom jag märkt att Sverige förändrats en del sedan jag berättade om mina erfarenheter i de två första vittnesbörden som sträckte sig från 2008 till 2012 - samt genom Guds nåd gjort nya erfarenheter sedan dess - ger jag här ett tredje vittnesbörd, som sträcker sig från 2012 till 2016.

Trots att Sverige var kraftigt avkristnat redan 2008, när jag började med denna verksamhet, och att avkristningen tydligt fortsatt därefter, så finns det fortfarande (2016) människor som hungrar och törstar efter sanningen över allt i Sverige. De tycks vara få, men vart jag än åker runt om i landet möter jag dem – eftersom Gud sänt dem i min väg. Det är viktigt att kontinuerligt be Gud sända dessa människor i ens väg och välsigna hela verksamheten. Risken finns att man börjar arbeta i egen kraft, framför allt sedan man haft framgång i verket. Men vilken förmån är det inte att få missionera med ett kontroversiellt budskap i frihet. Friheten kan tas ifrån oss tidigare än vi anar. ”Vi har ingen tid att förlora. Slutet är nära. Att resa från plats till plats för att sprida sanningen kommer snart att möta hinder med faror på högra sidan och på den vänstra. Allting kommer att göras för att spärra vägen för Herrens budbärare, så att de inte skall kunna göra det som det är möjligt för dem att göra nu…Vi har varningar nu som vi kan ge, ett verk som vi nu kan utföra, men snart skall det bli svårare än vi kan föreställa oss.” (Ellen White, Testimonies for the Church, band 6, sid 22).

Eftersom vi nu är nära de förhållanden som rådde på Noas tid och under Sodom och Gommorra – som ju visar att Jesu återkomst är nära (Luk 17:26-30) – måste vi räkna med att det kan ta tid innan vi möter rätt människor när vi är ute och missionerar bland dem. Personligen tar jag med mig min cykel när jag är ute och utför detta verk (när jag har bilen med mig), bland annat därför att människorna i samhället har ett högt tempo och man når mycket fler människor om man använder cykel, oavsett om man missionerar mitt i en ”storstad” eller på landsbygden. Med två cykelväskor (en på vardera sidan av cykeln) kan man dessutom ta med sig så mycket material som det är svårt att ta med om man bara går omkring. Jag har naturligtvis inte bara med mig ”Den stora striden” (DSS), utan också en sammanfattning av ”Vändpunkten” på 30 sidor (”The Desire of Ages”), en sammanfattning av DSS på 46 sidor (”Den dolda kampen”) samt ett flygblad (4 A4-sidor) med de tre änglarnas budskap. Som jag berättat i ett tidigare vittnesbörd erbjuder jag människorna ett gratis exemplar av min ”favoritbok” (som jag uttrycker det) när jag kontaktar dem. Om de då blir intresserade frågar jag om jag får ta 30 sekunder i anspråk för att kort beskriva DSS genom att bland annat nämna de kapitel i boken som jag vet intresserar dem mest, ”Det ondas ursprung”, ”Den nära förestående konflikten” och ”Den sista varningen”. Men jag nämner också kort kapitlen om Martin Luther och Olaus Petri (den svenska reformatorn) för att de skall förstå att DSS är en verkligt kristen bok.

Det är inte många över 30 år som tagit emot boken - även om det finns en och annan över 30 som är verkligt intresserad – men det har varit mycket uppmuntrande att se hur många i gymnasieåldern som varit intresserade samt i den ålder som är normal för högskole- och universitetsstudier. Det kan nämnas att sedan 2010 då jag började dela ut DSS på gymnasier och universitet i Sverige (nu är det april 2016) har tyvärr intresset allmänt blivit mindre på gymnasier runtom i Sverige. Dess bättre finns det fortfarande en del gymnasier i landet där intresset är lika stort som för 6 år sedan. Ett exempel är den största gymnasiekolan i Linköping där jag för inte så länge sedan fick ut c:a 30 exemplar av DSS under 4-5 timmar. Men det för mig mest positiva är att intresset på universitet och högskolor är lika stort som det var omkring 2010. Låt oss säga att jag aldrig hade missionerat på dessa institutioner och någon berättat för mig att högskolor och universitet är det bästa missionsfältet i Sverige. Då skulle jag ha haft svårt att tro på det. Jag skulle ha trott att stolthet härskade där eftersom de som studerar där vet att de utgör samhällets intellektuella elit och snart skall inta toppositionerna i samhället. Men vilken stor överraskning har det inte varit för mig att åka omkring på de flesta av Sveriges högskolor och universitet och finna ett större intresse där för DSS än på nästan alla andra ställen i Sverige. Dessutom är det ju av naturliga skäl lättare för dem att läsa en bok på över 600 sidor än för många andra i dagen samhälle, där det mesta skall ”serveras” snabbt.

Även om man hållit på och cyklat en längre stund innan man träffar en person som verkligen är intresserad av sanningen blir glädjen desto större när man väl träffar en sådan. Det var det jag gjorde i Kalmar. Dagen började närma sig 6 på kvällen och jag var beredd att avsluta ett dagsverk med missionsarbete. Jag hade några minuter tidigare erbjudit DSS till bland annat en flicka i 20-årsåldern, men hon verkade helt ointresserad. Strax därefter gick jag in i en matbutik för att handla mat för kvällen. När jag handlat färdigt och gick ut ur affären fann jag till min stora förvåning att denna flicka stod och väntade på mig utanför dörren. Hon ställde sig nära mig och såg på mig och sade ungefär: ”Jag kan tänka mig ett annat liv än det jag nu lever.” Hon ville alltså att jag skulle ge henne information om detta andra, andliga, liv. Den helige Ande hade arbetat på hennes hjärta sedan vi träffades. Vilken utmaning var det inte att ge henne information om detta andra, andliga, liv. Ber man Gud sända intresserade personer i ens väg i den ort man arbetar gör Han också det.

Jag stod utanför Karlstads största gymnasieskola och erbjöd DSS för eleverna där. Det var så många elever som ville ha boken att jag stod där så länge att rektorn kom ut och undrade vad jag höll på med. Jag presenterade bokens innehåll för honom. Han lyssnade vänligt. När jag var klar med presentationen frågade han mig: ”Kan jag få ett exemplar också?” Han var uppenbart intresserad.

Jag gick omkring i Triangeln i det centrala Malmö och erbjöd DSS. En man som visade sig vara flykting från Iran lyssnade på min presentation. Han tog emot boken med stor glädje. Han berättade för mig att han växt upp som sjundedagsadventist och följt med sina föräldrar till en adventkyrka i Iran tills han blev 12 år. Då inträffade revolutionen i Iran, år 1979, och han tvingades fly landet. Han hamnade i Malmö. 36 år senare träffade jag honom på Triangeln och han berättade kort sitt livs historia. Han hade under dessa 36 år ofta undrat över vad SDA egentligen tror på. När han flydde från Iran visste han inte riktigt det. Det var en fröjd att se hur han lyste upp när han förklarade för mig att han skulle läsa DSS noggrant för att ta reda på det.

I Helsingborg mötte jag en man som studerade Uppenbarelseboken. Hur glad blev han då inte för att han nu fick en bok som förklarade denna bok för honom. I Helsingborg mötte jag en annan man som höll på att läsa Nya testamentet. Han tog nu tacksamt emot DSS av mig för att bättre kunna förstå både reformationen och Uppenbarelsebokens symboler.

I Piteå mötte jag en person som läste en grundläggande (alfa) kurs i kristendom som svenska kyrkan arrangerade. Han förstod tacksamt att det var Guds ledning att han fick DSS av mig. I Örebro träffade jag en person som också studerade denna kurs. Han gladde sig över att han nu fick veta ännu mer om den kristna tron.

På torget i Sollentuna (Stockholm) mötte jag en person som studerade teologi i Umeå som tog emot DSS med tacksamhet.

I Linköpings centrum sände Gud en lärare i teologi i min väg som intresserat tog emot DSS sedan han fått veta vad boken innehöll.

Ibland kan det hända att någon annan än den som fått DSS läser den. Jag gav boken till en gymnasieelev i Borås för några år sedan. Något år senare träffade jag honom på nytt och frågade vad han tyckte om boken. Han svarade att han själv inte läst boken utan lånat den till sin farbror som nu läste den (tydligen hade han mer tid att läsa den just då).

Denna ”kedjereaktion” har jag varit med om mer än en gång. På universitetet i Stockholm tog en student tacksamt emot DSS av mig. Efter en stund kom hon tillbaka till mig och hade med sig sin studiekamrat. Hon ville också ha ett exemplar av boken.

En liknande erfarenhet gjorde jag på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg. Sedan en student villigt tagit emot boken på den kemiska fakulteten där, sprang en annan student ut efter mig när jag var på väg därifrån och bad om ett exemplar.

I Lidköping erbjöd jag DSS till en kvinna, som själv visade sig vara ointresserad, men hon lovade ge boken till sin son som studerade religionskunskap i Jönköping.

I Uddevalla erbjöd jag boken till en tonåring som också var ointresserad men som skulle ge boken till en av sina föräldrar som var präst.

I tidigare vittnesbörd har jag skrivit om att Gud alltid välsignat vädret när jag evangeliserat, trots regniga väderleksprognoser. Det kan jag vittna om nu också. Ett exempel är min mission helt nyligen i Mariestad, där prognosen var regn och regnskurar under den aktuella dagen. Under dagens lopp, när jag arbetade i Mariestad, hade jag inget problem med regnet, men precis när jag var klar och satte mig i bilen efteråt började det ösregna – och det fortsatte så.

Umeå universitet är så stort att det går att missionera i korridorerna där utan att väcka uppmärksamhet, om man går diskret till väga. Men man måste naturligtvis alltid först be om Guds beskydd och vägledning, så att inte någon lärare upptäcker en och ber en gå därifrån. Då kan man ju inte gärna fortsätta på det universitet. Jag letade upp den teologiska fakulteten på Umeå universitet. Jag erbjöd DSS där för en person som berättade för mig att han specialstuderade reformationen. Han blev mycket glad när han tog emot boken, sedan jag sammanfattat innehållsförteckningen för honom. Han utbrast: ”Det var precis vad jag ville ha.” N

är jag missionerar i Stockholm besöker jag då och då Uppsala eftersom jag märkt att det finns ett klart andligt intresse på den historiska och (förstås) den teologiska fakulteten på universitet där. Båda fakulteterna ligger alldeles intill varandra och genom åren har jag, genom Guds nåd, fått ut många exemplar av DSS på båda fakulteterna. En ganska stor del av boken innehåller ju kristen historia och därför är det knappast förvånande att de som studerar på den historiska fakulteten är mer intresserade av boken än vad som är vanligt på vissa andra fakulteter. Det har jag upptäckt på andra universitet i Sverige också. Men när jag åker till Stockholm - och nu då också till Uppsala – åker jag tåg dit och har inte min cykel med mig. Det har vållat mig problem vid den teologiska fakulteten i Uppsala. Den är placerad på ett sätt att det är svårt att stå utanför huvudentrèn utan att väcka sådan uppmärksamhet att jag troligtvis skulle bli ombedd att gå därifrån om jag stod där i t ex en timma. Många av studenterna där cyklar till universitetet och jag hinner inte nå många av dem när de cyklar hem efter undervisningen (cyklarna är placerade precis utanför huvudentrèn). Jag bad till Gud om hjälp att lösa problemet. Genast gav Han mig bönesvar. ”Ställ dig vid ingången till lunchresturangen, så når du dem som du tidigare inte nått.” Den historiska och den teologiska fakulteten har gemensam lunchrestaurang och genom att erbjuda studenterna DSS utanför dörren till matsalen under lunchtid fick jag ut c:a 20 exemplar av DSS på en dryg timma till intresserade.

I Lund ligger också den teologiska och historiska fakulteten tätt intill varandra. Nyligen (mars 2016) missionerade jag där mellan 4 och 5 timmar och Gud sände 30 personer i min väg som tog emot DSS. Broschyrer och flygblad som jag har med mig med hade en motsvarande åtgång. Men det gäller naturligtvis på andra ställen också. När det går lätt att sprida DSS, går det också lätt att sprida broschyrer och flygblad med motsvarande innehåll (motsatsen gäller naturligtvis också).

När det gäller den teologiska fakulteten på Uppsala universitet så presenterade jag boken bland annat för en lärare där och han undrade vilket samfund jag kom från. Jag besvarade hans fråga och han undrade då om det stod något om sjundedagsadventismens uppkomst i boken. När han fick reda på att så var fallet sade han att han skulle studera det med intresse och jag såg på honom att han menade allvar.

När man sprider DSS behöver man ibland höra ett vittnesbörd från någon som verkligen läst denna bok. Det fick jag från en person som kom från Kamerun (i Afrika). Hon studerade på universitet i Kalmar och hade fått boken av sin syster i Kamerun, som var sjundedags-adventist. ”Den är jättebra”, sade hon (som inte var sjundedagsadventist) till mig.

När jag åker tåg till Stockholm - c:a 40 mil från Kinna där jag bor - tar jag ibland tillfället i akt att på hemvägen missionera i större orter som ligger på vägen mellan Stockholm och Kinna. Jag åker då tidigt på morgonen från Stockholm och går av på stationen i den ort jag vill besöka och missionera i och tar sedan tåget till Kinna på kvällen sedan jag arbetat en heldag på orten. Detta har jag bland annat gjort i Linköping. För 4-5 år sedan fick jag en speciell erfarenhet där en vinterdag. Jag hade ett par månader tidigare beställt biljetter både till Stockholm och (på hemvägen) till Linköping och litade på att Gud skulle ge mig bra väder. I Stockholm finns det ett stort tunnelbanesystem och därför är jag inte så beroende av vädret där som på andra ställen i Sverige. Men det finns inget sådant i Linköping varför jag blev konfunderad när jag gick av på perrongen vid Linköping station och upptäckte att det var 12 minusgrader där samtidigt som det blåste markant (vilket ju gjorde det ännu kallare). Det gick helt enkelt inte att missionera i Linköping under dagen som jag planerat. Vad skulle jag göra? Gud hade naturligtvis lösningen. Det var en fredag och studenterna från Linköpings universitet ”vällde in” på stationen vid lunchtid och senare på dagen för att åka hem till sina hemorter. Gud sände c:a 30 personer i min väg på stationen i Linköping som var intresserade av DSS och tog emot den under den fredagen där. Det var då jag insåg att de hade ett stort universitet i Linköping och att jag skulle missionera där senare (vilket jag gjort ett par gånger och funnit ett uppenbart intresse för sanningen där).

Går det att dela ut DSS utanför en gudstjänstlokal efter gudstjänsten i en söndagsfirande kyrka? Min erfarenhet är att det är svårt, men det kan gå om man är försiktig. Fungerar det kan man ju nå många intresserade personer på kort tid. Står man alldeles utanför gudstjänstlokalen upplever säkert besökarna det som alltför provocerande. Men min erfarenhet är att om man går diskret till väga och går fram till en lämplig person en bit från kyrkolokalen kan det fungera bra. Sedan kan man fortsätta lika diskret till ytterligare någon person (genom att förflytta sig hela tiden blir man mer osynlig). Det var så jag arbetade utanför Smyrnakyrkan i Göteborg - Göteborgs största pingstkyrka – efter en söndagsgudstjänst och fick på det sättet ut 15-20 exemplar av DSS på en timma. Men missionerar man utanför en gudstjänstlokal gäller det alltså att vara så diskret som möjligt, vilket är svårt om det är mer än en person som missionerar där. När det gäller min erfarenhet utanför Smyrnakyrkan (ovan) kan jag berätta följande. Jag har genom åren regelbundet missionerat i Göteborg eftersom jag bor bara c:a 6 mil därifrån. Men en gång fick jag tanken att jag aldrig missionerat på en söndag där. Söndagen är normalt den sämsta dagen att missionera ute på stan eftersom det är mindre folk i rörelse där då (skolorna är ju stängda och få personer arbetar). Jag tänkte i alla fall testa det i Göteborg. Jag behövde inte missionera länge med DSS i Göteborg på söndagen innan jag kunde konstatera att det gick betydligt trögare än under övriga dagar på veckan. Jag fick ut så lite exemplar av DSS att jag bestämde mig för att i stället för att sprida boken dela ut broschyrer och flygblad på bänkar och liknande ställen. Jag tänkte att det kunde vara lämpligt att gå till Järntorget där det brukar samlas mer folk än vad som är vanligt i Göteborg (samtidigt som jag skulle dela ut på vägen dit). Men utan att veta det hade Gud planerat inte bara sträckan utan också tidpunkten för mig. På vägen till Järntorget gick jag förbi

Smyrnakyrkan – precis när söndagsgudstjänsten där var över. Jag hade inte haft en tanke på att gå dit över huvud taget eller vid någon särskilt tidpunkt, men Gud hade planerat det så. När jag kom dit förstod jag genast att det var Guds vilja att sprida DSS vid Smyrnakyrkan och - som jag berättat ovan – där lät Gud mig träffa 15-20 personer som tog emot DSS med intresse efter gudstjänsten.

Jesu uppmaning till sina lärjungar att missionera ”i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och sedan intill jordens ända” (Apg 1:8) bör vi tillämpa i vårt eget land. Även om man bor i en stad i Sverige innebär inte det automatiskt att missionsfältet är begränsat till denna stad, trots att det finns tillräckligt med människor för att regelbundet missionera där. Gud kanske sänder oss bort från ”Jerusalem” för att missionera i ”Judeen” och senare ”Samarien…” Det kan ju finnas områden långt bort från oss som inte fått de tre änglarnas budskap på väldigt länge och att det därför finns en del människor där med en särskild hunger efter sanningen. Den erfarenheten gjorde jag t ex i Norrland för ett par tre år sedan. Jag besökte orter där som ligger långt från någon adventkyrka och trots att avkristningen gått långt i Norrland upptäckte jag en andlig hunger i de flesta orter jag besökte där som var större än vad man kunde vänta sig. Första missionsresan till Norrland gjorde jag med min bil för c:a 3 år sedan. Men ett år senare åkte jag tåg upp och sände i förväg iväg ett paket med DSS till varje ort jag besökte. Jag sände paketen till vandrarhemmen jag övernattade på (sedan de gått med på det) eftersom jag hade broschyrer och flygblad med mig på tåget tillsammans med de personliga tillhörigheter jag behövde. Det hade helt enkelt blivit för mycket att också ta med sig böcker på tåget.

När det gäller min första missionsresa till Norrland (med bilen) skall jag begränsa mig till att berätta om två erfarenheter ”mellan” själva missionsprojekten som visar Guds beskydd och ledning i såväl litet som stort (se Matt 6:25-33). Jag började missionsprojektet i Sollefteå och hade där så mycket material med mig att bilen var full. Jag övernattade på ett vandrarhem i Sollefteå, och när jag lämnat Sollefteå bakom mig på riksvägen utmed Östersjö-kusten sedan kanske ett par timmar började jag fundera på om jag fick med mig min rakapparat, som jag använt kvällen innan. Det är ju viktigt hur man ser ut när man missionerar. Jag undersökte mina personliga tillhörigheter, där jag brukade lägga rakapparaten, och upptäckte att den inte fanns där. Jag trodde att jag glömt den på vandrarhemmet i Sollefteå. Skulle jag nu förlora dyrbar tid med att hitta en affär som sålde en lämplig rakapparat samtidigt som jag tvingades betala åtminstone 500 kr i onödan? Jag bad till Gud om hjälp. Omedelbart fick jag bönesvar. Jag såg för min inre syn rakapparaten ligga överst i en låda som var nästan fylld med evangelisationsmaterial. Jag hade i hastigheten lagt rakapparaten överst i en låda som näst intill var fullpackad med broschyrer kvällen innan sedan jag hade rakat mig, vilket jag helt hade glömt bort.

Den andra erfarenheten är mer dramatisk. I slutet av mitt missionsprojekt i Norrland missionerade jag i Söderhamn och hade beställt rum på ett vandrarhem som låg en bit utanför staden, på ett campingområde. Det var oktober, på en fredagskväll, och när jag betalt vaktmästaren för rummet innan sabbaten, såg jag fram mot att vila ut under de heliga timmarna efter ett missionsprojekt som tagit på mina krafter. När vaktmästaren gått hem var jag (så vitt jag kunde förstå) helt ensam på campingområdet. Jag hade fått tillåtelse att ställa min cykel just utanför lägenhetsdörren för att skydda cykeln från tjuvar som kanske ”strök omkring” utanför vandrarhemmet. Trots ensamheten kände jag en härlig frid i Guds gemenskap samtidigt som jag njöt av att få vila ut rent fysiskt samt i Hans Ord under sabbatens inledande timmar. Tystnaden var total. Men plötsligt inträffade något oväntat. Ytterdörren hade kod och två personer hade lyckats komma över koden och komma in på vandrarhemmet trots att de inte var gäster där. Jag hörde en hotfull och aggressiv knackning på min dörr. Jag öppnade dörren och mitt framför mig stod två påtända knarkare. De förstod att jag var där eftersom min cykel stod utanför min dörr. Det var lätt för mig att se skillnaden mellan dessa påtända knarkare och två påtända alkoholister (utan att redogöra för skillnaden). Knarkare behöver ju ofta snabba pengar för att upprätthålla sitt missbruk och jag förstod att de kanske skulle försöka råna mig eller till och med döda mig för att komma åt mina pengar. Ingen människa fanns inom hör- eller synhåll än dessa. Jag förstod att det fanns fara för mitt liv. Påtända knarkare har som bekant inte alltid kontroll över sina gärningar. De hade förstått att det fanns en TV-apparat på vandrarhemmet och planerade att se på TV:n under kvällen i tro att de var helt ensamma på vandrarhemmet. När jag öppnat dörren och såg dessa knarkare vända mot mig såg det ut som om de granskade mig noggrant. Om de gjorde det av nyfikenhet eller för att gissa sig till om jag hade tillräckligt med pengar för att vara ”värd” att råna vet jag inte. Men den levande Guden som gjorde de hungriga lejonen lugna och ofarliga när Daniel var i lejongropen skyddade mig från att attackeras av dem (om de verkligen ville råna mig). Sedan vi talats vid en stund gick de sin väg och satt framför TV:n hela sabbatskvällen utan att ofreda mig. Tilläggas kan att de bråkade ordentligt sinsemellan. Jag kunde naturligtvis ha åkt bort från vandrarhemmet några timmar i mörkret, men den frid som Gud lät mig erfara i början av sabbaten innan knarkarna bankade på min dörr fanns kvar inom mig även sedan de kommit in i vandrarhemmet och jag litade på Hans beskydd. Visst var det obehagligt, men jag var trots allt aldrig rädd. Efteråt kom jag att tänka på valdenserna som missionerade under medeltiden och var utsatta för livsfara hela tiden under sin verksamhet. Jag hade trots allt kunnat sprida evangeliet i Norrland i ett par veckor i frihet och varit utsatt för livsfara bara några timmar på fredagskvällen. Snart skall den frihet vi nu har tas ifrån oss och göra det lika farligt att gå ut med vårt kontroversiella budskap som det var för valdenserna under medeltiden.

Det har varit en fantastisk erfarenhet att åka omkring i Sverige och sprida DSS och annat material (se ovan) under de år som gått sedan 2008. Jag har jobbat med ett civilt arbete c:a 5 månader under sommarhalvåret och under resten av året har Gud gett mig tillfällen och kraft att (de senaste 9 åren) missionera i 94 städer runtom i Sverige. Genom Guds nåd har jag sedan 2008 fått ut 9300 exemplar av DSS till intresserade personer. Även om jag alltså delar ut broschyrer och flygblad med vårt budskap försöker jag i första hand dela ut DSS. Vi har blivit undervisade om att ”lägga ut på djupet” (Luk 5:4-7) för att få en så stor människofångst som möjligt i evangeliets nät. Det har varit en stor glädje att se hur Gud sänt intresserade personer i min väg och påverkat deras hjärtan med sin Ande.

Slutligen vill jag bara nämna att om man skall missionera på universiteten är det viktigt att försöka få med sig engelska exemplar av DSS, eftersom det finns en hel del utländska studenter som studerar där.