En Fast Grund.se

Jag glömmer det aldrig, trots att det var länge sedan, nämligen år 1998. Året innan hade jag lagt sparpengar på en begagnad bil (eftersom den jag haft tidigare rostat sönder), men den visade sig vara så dålig att jag inte kunde använda den mer än några månader. Vid den tidpunkten hade jag ont om pengar, och hade helt enkelt inte råd att köpa en riktig bil. Jag hade sedan ett antal år arbetat med att sprida de tre änglarnas budskap i Sverige genom flygblad och var mycket beroende av en bil för att kunna fortsätta med detta (till största delen spred jag flygbladet manuellt, bara till mindre del via posten). Vad skulle jag göra? Naturligtvis gick jag till Gud i bön. Han visste att jag inte skulle kunna fortsätta det verk Han kallat mig att utföra, om jag inte hade en fungerande bil. I sammanhanget är det viktigt att nämna att jag inte sagt till någon enda människa att jag behövde en bil. Jag lade allt i Guds händer. Hur löste Han då detta? Jo, ett par, tre veckor efter att jag började be fick jag ett fantastiskt bönesvar. En äldre broder, som jag känt sedan länge, visste vilket missionsarbete jag höll på med och ringde mig plötsligt en dag och frågade mig om jag ville ha hans bil. Han tyckte jag behövde den bättre än honom i missionsarbetet. Jag hade alltså inte tidigare berättat för honom att jag behövde en bil. Han hade en ganska ny Hyundai, men den visade sig vara för liten för mig (som är lång). Han erbjöd mig därför en helt ny Hyundai, genom att sälja sin egen och betala mellanskillnaden. Jag accepterade naturligtvis det generösa erbjudandet. Vi åkte ut till Göteborgs största återförsäljare av Hyundai-bilar, och den första bil jag fick ögonen på, bland många andra bilar, var exakt den jag behövde. En bil som var tillräckligt stor för mig och som var tillräckligt rymlig för att kunna transportera mitt missionsmaterial. Jag förstod snart att det var den bil som Gud valt ut åt mig. Vi kom överens om att bilen skulle vara en missionsbil (även om jag naturligtvis fick använda den för privata ärenden också). Om jag av någon anledning inte längre kunde använda den för missionen någon gång i framtiden, skulle jag lämna den vidare till någon annan som behövde den för sådan verksamhet. Jag glömmer aldrig den glädje jag kände när jag körde hem den splitternya bilen från återförsäljaren. Vilken stor och god Gud vi tjänar! Bilen har fungerat nästan perfekt sedan dess och numera använder jag den framför allt för att sprida Den stora striden (DSS) runt om i Sverige (samt Kärlekens beröring som är en sammanfattning av Vändpunkten (DA) av Ellen White på c:a 35 sidor samt ett flygblad med Adventbudskapet – för dem som vill ha något kortare än en bok på 640 sidor).

För ungefär fyra år sedan (hösten 2008) började jag erbjuda Den stora striden till människor jag mötte på gator och torg samt på gymnasier och högskolor runtom i Sverige. Jag har skrivit om detta i ett tidigare vittnesbörd, men skall här berätta om händelser som inträffat under ett halvårs tid (från juni-november 2012) efter det förra vittnesbördet. När det gäller själva presentationen av boken har jag redogjort detaljerat för detta i mitt tidigare vittnesbörd, och nämner därför inget om detta här.

Sverige är som bekant ett av världens mest avkristnade länder, men trots det finns det människor över allt som hungrar och törstar efter sanningen. På försommaren i år erbjöd jag Den stora striden till människor i centrala Mölndal (strax söder om Göteborg). Sedan jag presenterat bokens innehåll för en kvinna i 60-års åldern såg hon allvarligt på mig och sade: ”Jag skall läsa boken med stort intresse. Sedan skall jag lämna boken till min syster. Därefter skall jag lämna den till min granne. När hon har läst boken skall jag lämna den till mina trossyskon i min missionsförsamling.”

I Stockholm presenterade jag Den stora striden för en kvinna i 25-30 års åldern som tog emot den med intresse. Sedan började hon berätta sin historia. Hon var långtidssjukriven på grund av familjeproblem och hade varit kristen i tre år. Hon hade besökt en församling i statskyrkan och en i frikyrkan men blivit mycket besviken. Hon hade endast funnit oenighet och splittring där. Jag förstod att läran inte hade haft så stor betydelse i dessa församlingar, utan att gemenskapen var det viktigaste. Men eftersom gemenskapen på sanningens grund saknades uppstod splittring. Jag drog mig till minnes hur Ellen White i en syn fick se Guds sista församling gå på en smal gångstig och att ”alla tycktes vara nära förenade genom sanningen”, dvs de tre änglarnas budskap (Early Writings, sid 89). Vi samtalade en hel timma och hon verkade vara överens med mig om att protestantiska samfund en gång bildades, eftersom Gud gav dem sanningen för den tiden och att det var denna sanning som förenade människor. Jag gav henne allt material jag hade och hoppades att hon skulle ansluta sig till Guds sista församling en gång. Vi vet att avfallet i de fallna protestantiska samfunden skall utvecklas till midnattsmörker vid tiden strax för Jesu återkomst (Christ`s Object Lessons, sid 414). Eftersom detta tillstånd verkar vara mycket nära inom Babylon känns det extra angeläget att i dag nå Guds hungrande och törstande barn där med de tre änglarnas budskap för att de inte skall dras med i avfallet och gå under (Upp 18:4).

På hemvägen från Stockholm tillbringade jag en heldag i Norrköping för att missionera på gymnasier och bland allmänheten där. Även om hela dagen var välsignad var det speciellt en händelse som jag vill berätta om. När jag anlände till Norrköping gick jag direkt till gymnasierna, men på vägen dit möttes jag av en bedrövlig syn. Jag fick se en flicka i 18-20 års åldern som satt i en rullstol och kördes av en person förbi mig. Flickan var så fysiskt nedgången att jag var osäker på om hon över huvud taget kunde tala. Jag gjorde emellertid ett försök och erbjöd DSS till henne. Det visade sig att hennes tanke- och talförmåga fungerade mycket bra. Och vad bättre var: Hon visade stort intresse för boken sedan jag presenterat den för henne. Hon tog emot ett exemplar och lovade läsa den. Jag kommer än idag ihåg vilken strålande glädje hon visade när hon tog emot boken.

För några veckor sedan var jag iväg på en 10 dagars missionsresa med bil till 5 städer i sydöstra Sverige - framför allt till gymnasieskolor - som blev mycket välsignad. Som jag nämnde i mitt förra vittnesbörd är intresset för DSS mycket större på de teoretiska linjerna på gymnasierna än bland folk i allmänhet (bland de som är 25- 30 år och äldre är intresset mycket mindre). Här följer några exempel på hur Gud välsignade min 10 dagars missionsresa. Samtidigt som jag erbjöd DSS till elever på Växjös största gymnasium strax utanför huvudentrén gick två elever (flickor) inne på skolgården och diskuterade Bibeln under en rast. Det är viktigt i sammanhanget att de inte kände till min verksamhet utanför entrén. De tyckte att vissa delar av Bibeln var svåra att förstå och ville få mer kunskap om den. Framför allt ville de få mer kunskap om Uppenbarelseboken, eftersom de tyckte att den var speciellt svår att förstå. Strax efteråt lämnade de två eleverna skolan för ett ärende nere i staden. De passerade då mig och jag erbjöd DSS till dem. Sedan jag presenterat boken för dem frågade en av dem om boken gav en bra förklaring på Uppenbarelseboken. Jag svarade att DSS gav den bästa förklaringen jag kände till på Uppenbarelseboken, och då berättade flickorna för mig om deras samtal inne på skolgården strax innan. Sedan jag gett dem var sitt exemplar sade jag till flickorna att detta måste vara Guds ledning och de höll båda med om att så måste vara fallet.

När jag gav DSS till en elev på ett annat av Växjös gymnasier försäkrade han mig att han var väldigt intresserad av att läsa boken samt att hela hans familj säkerligen också var väldigt intresserad av att läsa den. Detta är en erfarenhet som jag gjort bland gymnasieelever. Är de själva verkligen intresserade av att läsa boken, kommer många av dem att lämna den vidare till vänner eller familjemedlemmar. I sammanhanget kan jag nämna att jag strax efter denna missionsresa erbjöd boken för gymnasieelever på Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg. Strax efter att jag gett boken till en intresserad kvinnlig elev där, kom denne tillbaka till mig med en studiekamrat, som hon rekommenderat att också ta emot boken. Glädjestrålande tog hon emot boken, sedan jag gett henne en närmare förklaring på bokens innehåll.

Kalmar var den andra av dessa städer jag besökte under missionsresan. Det andliga intresset där var större än jag väntade mig. Första dagen sände Gud till mig 40 personer - framför allt gymnasieungdomar - som var så andligt intresserade att de tog emot och skulle läsa DSS. Vädret hade också varit bra under den första dagen (precis som under de två dagar jag tillbringade i Växjö strax innan). Men under den andra dagen regnade det när jag på morgonen kom ut från vandrarhemmet, där jag sov över. Det regnade så pass mycket att jag snabbt fick söka skydd för att inte bli blöt. Jag gick in till den person som arbetade i receptionen på vandrarhemmet och frågade hur vädret skulle bli under dagen. Svaret blev att väderleksprognosen visade dagsregn - med eventuellt kortare avbrott under dagens lopp! Överraskad av vädret funderade jag på vad jag skulle göra. Jag hade bett om bra väder innan jag började missionsresan och var inte beredd på detta regn. Vad skulle jag då göra? Jo, be på nytt naturligtvis. Första dagen hade ju varit mycket välsignad, och jag var säker på att Gud ville att jag skulle missionera i Kalmar denna dag också. Nästan omedelbart efter det att jag bett upphörde regnet och jag kunde arbeta hela dagen utan regn. När mitt arbete var över senare på dagen hade Gud sänt 60 personer i min väg som var andligt intresserade och skulle läsa DSS som jag gett dem. Aldrig tidigare hade jag fått ut så många exemplar av DSS någonstans i Sverige under en enda dag. När arbetet var slut för den dagen sken solen på mig för första gången sedan regnet upphörde, och mina tankar gick omedelbart till Malaki 4:2, ”rättfärdighetens sol” - dvs Jesus. Jag förstod att det var Han som både gav mig bra väder och sände 60 andligt intresserade personer i min väg den andra dagen i Kalmar.

Under det här 10 dagars-projektet i fem städer hade jag betalt 3595 kr i utgifter för övernattning på olika vandrarhem. När jag kom hem hade två trossyskon tillsammans satt in 3660 kr på mitt postgiro för att hjälpa mig i min missionsverksamhet. De hade ingen aning om vilka städer jag besökt eller hur länge jag varit iväg – dvs de hade ingen aning om mina utgifter. När det gäller bensinkostnaderna bestämde jag mig för att betala hälften av dessa själv för 10 dagars-projektet. Det blev 992 kr totalt, varav jag alltså skulle stå för 496 kr (även om jag förstås lagt ut allting själv under själva resorna). Jag talade inte om för någon enda människa vilka bensinkostnaderna var för dessa resor. Strax efter det att jag kommit hem fick jag ett telefonsamtal från ett trossyskon som berättade att hon satt in 500 kr på mitt postgiro för min missionsverksamhet medan jag var iväg. Hon visste alltså inte om mina bensinkostnader.

Efter detta missionsprojekt reste en ung hängiven sjundedagsadventist (elev på Stenshult) och jag till Malmö och Lund för att sprida framför allt DSS på gymnasier och högskolor. Sista dagen på missionsresan bestämde vi att vi skulle arbeta i Lund, trots att väderleksprognosen visade att det skulle bli regn hela dagen i hela området i och kring staden. När vi anlände till Lund regnade det så intensivt att jag inte ens kunde gå ut ur bilen för att betala parkeringsavgiften. Vi hade bett om uppehållsväder för dagen, men ännu såg vi inget bönesvar. Jag drog mig då till minnes Elia som fick be sju gånger innan det började regna i Israel efter 3,5 års torka (1 Kon 18:41-45), även om det den här gången handlade om att få regnet att upphöra. I Kalmar hade regnet upphört direkt efter en bön, men ibland vill Gud att vi skall be flera gånger innan bönesvaret. Det gjorde vi nu. Plötsligt började det blåsa starkt. Vi kände hur vinden tog tag i bilen. Blåsten var så stark att den ”jagade iväg” regnet omedelbart, och resten av dagen hade vi uppehållsväder. När vårt arbete var slut sent på eftermiddagen och vi satt oss i bilen för att åka hem började det regna kraftigt igen.

Men Gud gjorde fler underverk för oss i Malmö och Lund. Han sände många gymnasister och högskolestudenter i vår väg som var intresserade av DSS. Jag kan t ex nämna att Lund har en stor teologisk institution och ett stort antal blivande präster och religionslärare tog emot boken med glädje. Även om gymnasister på de teoretiska linjerna i Sverige är mycket mer intresserade av DSS än de som är 25-30 år och äldre, så har intresset för boken varit allra störst på de teologiska institutioner runt om i Sverige som jag besökt. Men å andra sidan är naturligtvis antalet teologistuderande få i jämförelse med antalet gymnasister på de teoretiska linjerna.

En viktig erfarenhet jag gjort är att Gud ibland sänder personer i ens väg som själva inte är särskilt intresserade av evangeliet, men som har anhöriga eller vänner som är intresserade och som vill vidarbefordra DSS till dem. I Malmö stod jag utanför en gymnasieskola och presenterade boken för en medelålders man som passerade och som skulle ge boken till sin intresserade fru, som var lärare i religionskunskap. Senare på dagen passerade han mig tillsammans med sin fru och hon visade sin uppskattning för boken hon fått.

När jag ser tillbaka på min verksamhet på totalt 108 gymnasier runtom i Sverige - samt ett dussin högskolor - och tänker på att Gud där sänt tusentals elever i min väg som tagit emot DSS därför att de var intresserade av boken och skulle läsa den, känner jag stor tacksamhet mot Gud för friheten att kunna arbeta med detta. Totalt har det endast varit fyra gymnasister som känt till DSS – och alla dessa fyra var sjundedagsadventister! Det innebär att troligen ingen enda av alla de andra gymnasieelever jag mött kände till de tre änglarnas budskap, som ju är det stora budskap vi fått Guds uppdrag att förkunna för världen. Mina tankar går till valdenserna som under medeltiden vittnade om sanningen för deras tid. En del av dem fick lida martyrdöden på grund av sitt vittnesbörd under en tid när det saknades religionsfrihet. Deras budskap var kontroversiellt, precis som vårt budskap är i dag. Men skall inte vi utnyttja den dyrbara gåva från Gud som religionsfriheten är för att gå ut med de tre änglarnas budskap innan friheten tas ifrån oss? ”Det arbete som församlingen försummat att utföra i en tid av fred och välgång skall den tvingas utföra under en fruktansvärd kris, under de mest nedslående och avskräckande förhållanden.” (Testimonies for the Church, band 5, sid 463).