Är Du redo, att följa Mästaren?

G. Vandeman
Traktat Nr. 26
Det hände i närheten av sjön Titicacas stränder i Syd-Amerika.
En dag kom en indianhövding, som hade rest flera hundra mil, till pastor Stahl, som i många år hade varit sjundedags-adventisternas missionär. Han begärde, att en lärare skulle sändas till hans stam. Pastor Stahl hade ingen lärare, att sända just då. Det enda han kunde göra, var att lova att sända en lärare, så snart som möjligt.
Hövdingen var en högst praktisk man. Han hade märkt, att några missionssällskap inte undervisade ur Bibeln, som andra. Han ville försäkra sig om, att den rätte lärare bleve sänd till honom. ”Hur skall jag veta, att Ni har sänt den lärare, som kommer till oss?”, sade han. Pastor Stahl var också en praktisk man. Han bröt en tunn stenplatta i två delar och gav ena hälften till hövdingen och stoppade den andra i sin ficka. ”När läraren kommer”, sade han, ”fråga honom då efter den andra hälften av stenen. Och om han kan visa fram den andra hälften, är han den lärare, som jag har sänt.” Så småningom besvarades hövdingens begäran om en missionär och en missionsstation, som kallas för ”Den Brutna Stenens Mission”, upprättades.
Vårt problem liknar hövdingens. Vi söker sanningen. Vi vill vara säkra på, att vi inte blir vilseledda. Men hur kan vi veta det? Det finns så många församlingar och samfund och alla gör anspråk på, att ha sanningen. Är vi då inte utlämnade åt slumpen? Det ser nästan ut så. Om vi kommer i kontakt med representanter från ett samfund, är vi då inte benägna, att låta övertyga oss om deras undervisning? Och om vi sedan får kontakt med något annat samfund, skulle vi då inte lika lätt ändra uppfattning efter deras undervisning?
Vilken försäkran ligger det inte i Jesu löfte i Johannesevangeliet 7:17: ”Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud”. Vi är inte utlämnade åt slumpen. Om vi verkligen vill göra Guds vilja, skall Hans Ande göra det möjligt för oss att veta, om det som vi studerar, är sanning eller inte.
För att finna sanningen och den rätta församlingen, har Gud gett oss något verkligt tillförlitligt. Han har gett oss bestämda igenkänningstecken på den rätta församlingen. På samma sätt, som de två delarna av den brutna stenen kunde fogas samman och de ojämna ytorna fullkomligt motsvarade varandra, har Gud gett oss dessa igenkänningstecken likt de ojämna ytorna på stenen. När vi finner en församling, som fullkomligt passar med Guds igenkänningstecken i varje detalj, då vet vi, att vi har funnit Guds sanna församling. Så enkelt är det.

Två grundläggande drag Vilka är dessa igenkänningstecken? Gud har inte bara gett oss ett eller två sådana tecken. Han har varit frikostig med dessa ojämna ytor på stenen, vars motsvarighet måste finnas i församlingen.
Hur många grunddrag i en lära måste vara fel, för att läran skall vara vilseledande? Naturligtvis bara ett. Om Du är kassör i en bank och tar emot en hundrakronorssedel, som i ett avseende skiljer sig från en äkta, väntar Du inte, till dess Du finner ett halvt dussin olikheter, innan Du vägrar, att ta emot den. En enda olikhet är nog. I regel är det så att de, som kontrollerar pengar, inte ägnar sin tid åt, att studera förfalskningen. I stället gör de sig så väl förtrogna med originalet, att de snabbt upptäcker varje avvikelse. Är inte detta en lärdom också för dem, som tycker att vi måste studera alla religioner, innan vi gör vårt val? Naturligtvis måste vi vara fördomsfria, men vi har ingen anledning, att fortsätta att studera någonting, som vi klart har funnit leder bort från Bibelns lära.
Det finns ingen uppenbarelse från Gud, som strider mot Hans skrivna ord. Om den Helige Ande skulle uppges ha uppenbarat något genom en människa, en ängel eller ett underverk, och det strider mot det, som Han har uppenbarat för Bibelns författare, kan vi veta att det inte kommer från Gud, eftersom Gud aldrig motsäger Sig Själv.
Detta gäller det viktigaste igenkänningstecknet på sanningen och det allra viktigaste igenkänningstecknet på Guds folk. Nu vänder vi oss till Uppenbarelseboken, där vi finner några högst detaljerade identifieringstecken. Kapitel 14:14-16 talar om Jesu andra ankomst. I vers 12 läser vi: ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.’”
Utan tvivel talar dessa ord om de heliga på Abrahams och Paulus’ tid, men också om den tid, som omedelbart föregår Kristi återkomst. Hans trogna efterföljare i de yttersta dagarna håller Guds bud och tror på Jesus. Här är två igenkänningstecken. Naturligtvis måste detta gälla alla bud. I Jakobsbrevet 2:10 heter det: ”den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.” Vi måste därför söka efter ett folk, som håller alla buden, även Sjundedags-Sabbaten. Detta kommer att betydligt begränsa vårt sökande. Helt naturligt måste vi då utelämna alla, som inte tror på Jesus, även om de håller alla buden.

De tre änglarnas budskap När vi nu vänder oss till Uppenbarelseboken 14, finner vi i verserna 6-11 ytterligare följande bestämda igenkänningstecken. Här talas det om tre änglar, symboler på tre budskap, som skall förkunnas för världen, innan Jesus kommer. I vers 6 sägs det, att den förste ängeln har ”ett evigt evangelium” att förkunna. Detta antyder, att det eviga evangeliet fram till denna tid inte hade blivit fulltonigt förkunnat. Vi tänker naturligtvis på den Mörka Tidsåldern, då evangeliet var skymt av villfarelser, tills Reformationen åter förde det fram i ljuset.
Den förste ängelns budskap skulle predikas till varje nation på jorden, ”för alla folk och stammar och språk och folkslag”. Det är inte ett lokalt begränsat evangeliskt verk, som här förutsägs, utan en världsomfattande rörelse. Vi behöver inte söka efter en grupp, som har det största antalet medlemmar. Majoritet har aldrig varit något avgörande bevis för sanning. Vi måste söka en världsvid verksamhet.
Vers 7 säger oss, vad den förste ängelns budskap är. För det första säger den, att ”stunden för hans dom har kommit.” Vi erinrar oss, att vi i ett av våra tidigare studier visat, att den undersökande domen började år 1844. Denna vers antyder sålunda inte endast innehållet hos det budskap, som skulle predikas, utan också den tid, då det skulle börja att predikas. Ty det står, att ”stunden för hans dom har kommit”; inte att den skall komma någon gång i framtiden. Det kunde inte sanningsenligt sägas 1500, 1620 eller 1798, att stunden var kommen, då Han skulle hålla dom. Därför måste vi söka en rörelse, som har sin början omkring 1844. Endast en sådan rörelse är det, som omnämns här.
Vi ser, hur bestämt detta kapitel anger tiden, då budskapet skulle ges. Det måste börja precis omkring 1844. Det kunde inte komma före den tiden. Och det måste fortgå fram till Jesu tillkommelse, som framställs nästan omedelbart efter detta budskap i verserna 14-16.
Ytterligare en sak i den sjunde versen. Den förste ängelns budskap utgör också en uppfordran: ”Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.’” Själva formuleringen här påminner oss om fjärde budet i Andra Moseboken 20:8-11. Sabbatens första uppgift är, att rikta vår uppmärksamhet på Gud som Skapare. Hur passande var det inte, att Gud i denna tid, då evolutionsteorierna dominerade undervisningen, genom förkunnelsen om Sabbaten gav en motvikt till detta!
Låt oss nu se på vers 8. Den andre ängeln predikar: ”’Fallet, fallet är det stora Babylon”, och kallar Guds folk ut därifrån. Vi skall strax tala om, vad Babylon är.
I verserna 9-11 finner vi den tredje ängelns budskap, som varnar oss för, att tillbe vilddjuret och dess bild och ta emot dess märke. Också detta är en viktig del av Guds budskap för denna tid.

Profetians folk I Uppenbarelseboken 12:17 finns ytterligare en text, som hjälper oss att identifiera Guds sanna församling. Vi läser här, att draken vredgades på kvinnan – Djävulen är vred på församlingen. Kvarlevan av församlingen – den sista delen av den, eller församlingen i de yttersta dagarna – skulle vara ett folk, som ”håller Guds bud” och ”har vittnesbördet om Jesus”. I Uppenbarelseboken 19:10 sägs Jesu vittnesbörd vara profetians ande.
Profetians ande uppenbaras alltid och endast genom profeterna. En man kan vara predikant eller evangelist. Men om profetior förmedlas genom honom, blir han en profet. Om profetians ande skall visa sig i församlingen i de yttersta dagarna, då måste det finnas en profet i den församlingen. Detta erbjuder ett högst intressant studium, som jag hoppas att vi i detalj kan fördjupa oss i vid ett annat tillfälle.
Hur tydligt har inte Herren tecknat huvuddragen av det särskilda verk, liksom dess särskilda arbetsområde, Han har gett Sin församling i denna tid! Då är sjundedags-adventisterna inte endast ett samfund ibland de andra, i stället är de ett profetians folk. Såsom Johannes Döparen, då han blev tillfrågad om, vem han var (Johannesevangeliet 1:19-23), citerade profeten Jesajas ord, vilka uppfylldes genom hans framträdande (Jesaja 40:3), kan sjundedags-adventisterna, när de tillfrågas om vilka de är, hänvisa till den profetiska framställningen om sin verksamhet i Uppenbarelseboken 14.
I sanning, sjundedags-adventisternas uppgift är, att fullborda Reformationen. De stora reformatorerna, Luther, Calvin, Wesley och andra, började att uppenbara de stora evangeliska sanningar, som länge hade varit dolda. Var och en av dem byggde på den andres grundval. Utan tvivel var dessa män ledda av Gud. Men en mans livstid var inte tillräcklig, för att upptäcka all sanning. Och olyckligtvis fanns det en tendens hos en del av deras efterföljare, att bygga upp sina lärosatser omkring sina ledares trossatser, i stället för att fortsätta sökandet efter sanningen, som så lysande påbörjades av de stora reformatorerna.

Varför så många samfund? Vi ställs nu inför en viktig fråga. Hur förhåller det sig med skiljaktigheterna mellan kyrkosamfundens läror? Kommer de alltid att finnas? Är inte detta ett tecken på osäkerhet, eller ett förnekande av, att Herren har lett dem?
Låt oss gå tillbaka till aposteln Paulus’ tid. Han var en from jude. Den judiska nationen hade under många århundraden varit Guds utvalda folk – Guds sanna församling. Profetiorna om den kommande Messias hade getts till det hebréiska folket. Men nu hade Messias kommit till Sina egna och ”hans egna tog inte emot honom”. Johannesevangeliet 1:11. På grund av denna förkastelse, övergav Gud dem. (Lukasevangeliet 13:35.) Den sanna församlingen hade blivit den falska församlingen. Genom sin tradition hade den gjort Guds budord om intet. Se Matteusevangeliet 15:6. Trots att Paulus var trogen mot sin församlings traditioner, förföljde han Guds Son. Därför måste han på vägen till Damaskus ändra uppfattning. Läs Apostlagärningarna 9. Paulus och varje annan sann Guds efterföljare, som vill förbli Hans barn, måste byta församling, måste lämna de judiska traditionerna och följa den uppståndne Frälsaren.
Stundom upprepar historien sig själv. Paulus förutsåg, att sanningen skulle vändas till lögn, att den nya kristna församlingen, som på den tiden var så ren i sin lära, skulle bli uppblandad med falska läror. Den tid skulle komma, då traditionen åter skulle sättas framför Guds bud. Människorna skulle vända sina öron från sanningen till fabler. Läs Andra Timoteusbrevet 4:2-4 och Andra Tessalonikerbrevet 2:1-7, där Paulus omtalar och förutsäger det stora avfall, som skulle komma.
Ibland oss finns det en stor religiös organisation, som gör anspråk på, att vara den ursprungliga kristna församlingen. Och det påståendet är sant. Den kan spåras tillbaka till apostlarnas dagar. Men den har en lång historia av förfall genom uppblandning av hedniska läror. Likt en klädnad, som är lappad många gånger, är denna organisation ännu samma församling, men den har föga kvar av apostlarnas rena lära.
I Uppenbarelseboken talar Johannes om detta samma avfall, som Paulus nämner. Johannes kallar det för Babylon och säger, att Babylon är fallet. Vad är Babylon? I profetians symbolik står en kvinna som representant för en församling – en ren kvinna för den sanna församlingen och en fallen kvinna för en fallen församling. Läs i Uppenbarelseboken 12:1 den vackra skildringen av kvinnan, som representerar den sanna församlingen. Men i Uppenbarelseboken 17:1-6 framställs motsatsen. Det är en kvinna med tvivelaktig karaktär och hennes namn sägs vara Babylon. I vers 18 står det, att ”kvinnan… är den stora staden”. Detta kan inte gälla det gamla geografiska Babylon, som blev förstört långt innan dessa ord skrevs. Babylon måste därför vara namnet på kvinnan, som är en symbol på en fallen församling – ett passande namn, därför att själva ordet Babylon betyder förvirring.

Vem är Babylon? Vem är Babylon? Vad innesluter denna symbol? Gäller det allt, som är falskt i motsats till det, som är falskt? Eller är det något mera bestämt? För det första kan inte Babylon betyda allt, som är falskt i den religiösa världen, ty Babylon är fallet. Och det, som är fallet, måste ha stått på ett högre plan. Det kan inte sägas om hedniska religioner, att de har fallit.
Vad innefattar ordet Babylon? Vi finner svaret i två texter i Uppenbarelseboken. Den första finner vi i Uppenbarelseboken 17:3. Johannes förklarar, att han i anden blev bortförd till en öken. Det andra tillfället omnämns i Uppenbarelseboken 12:6, 14. Där framställs den sanna församlingen såsom jagad ut i öknen, där hon skulle vistas under en tid av 1 260 år. I Uppenbarelseboken 17:1-6 framställs Babylon i öknen tydligt såsom den förföljande makten, ty kvinnan – dvs. Babylon – sägs vara drucken av de heligas blod, martyrernas blod. Därför måste Babylon vara den makt, som förföljde Guds församling under den Mörka Tidsåldern, under den 1 260-åriga perioden 538-1798. Och naturligtvis visar historien klara igenkänningstecken, att endast en stor kristen församling utövade kontrollen under denna tid. Samma makt omnämns i Danielsboken 7:23-25 under symbolen av ett litet horn, som skulle växa upp och kväva tre riken, som opponerade sig, samt förfölja de heliga och förändra {förfalska} Guds heliga lag.
Under den 1 260-åriga tidsperioden bestod Babylon uteslutande av en stor organisation med huvudsäte i Rom. Babylon i Uppenbarelseboken 17:5 sägs vara skökornas moder. Och Babylon av i dag måste därför innefatta de fallna döttrarna. Dessa döttrar stod en gång på ett högre plan och var rena i sin hängivenhet för Gud, men liksom modern har de fallit från sin höga ställning. Reformationens fältrop var: ”Bibeln och Bibeln allena.” Men i dag hör vi inte detta rop från många talarstolar.

Följer vi Bibelns undervisning? I dag upplever vi ett stort intresse för religion och Bibelläsning. Men lever vi inte alltför litet i harmoni med Bibelns föreskrifter?
Förstår Du, varför vi läser Uppenbarelseboken 18:2, om ängeln som ropade med hög röst och sade: ”’Fallet, fallet är det stora Babylon!”? Och vi läser i vers 4 Guds kallelse: ”’Gå ut från henne, mitt folk”.
Min vän, missförstå inte detta. Vi får inte säga och inte tro, att alla Guds sanna barn finns i ett enda samfund. Detta kan inte vara sant i dag. Ty hur skulle Gud kunna kalla Sitt folk ut ur Babylon, om det inte funnes några av Hans folk i Babylon? Jesus sade: ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde.” Johannesevangeliet 10:16.
Varför finns det så många fårahus? Varför tillåter Gud den förvirring, som råder på det religiösa området? Varför finns det så mycken falskhet? Tänk tillbaka till tiden just före floden, eller då Babels torn byggdes. De otroende var då i stor majoritet. Om Gud hade tillåtit dem, att fortsätta att tala samma språk, så att de hade kunnat samarbeta, skulle det ha varit svårt för den lilla minoriteten, som tillbad den sanne Guden, att existera.
Så är det också i dag. Trots att Gud inte är ansvarig för de många falska religioner, som finns i världen, är det Hans nåd, att de är delade i små partier och ofta ligger i strid med varandra. Om det i dag endast funnes en falsk religion, en stor och mäktig kyrka, skulle religiös frihet säkerligen inte existera. Och Du och jag, som med iver söker efter sanningen, skulle då förmodligen inte få något tillfälle till det. Därför bör vi vara tacksamma, att Babylon är delat.
Varför behöver vi gå ut ur Babylon? I Uppenbarelseboken 18:4 läser vi om två orsaker. ”’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Att medvetet bli kvar i en församling, där villfarelse förkunnas, är detsamma som, att göra sig medansvarig. Och den, som förblir i Babylon trots Guds varning, kan inte vänta sig, att undkomma de plågor, som snart skall falla.
Denna kallelse, att gå ut ur Babylon, ut från falskhet och in i sanningen, är en kärlekens kallelse. Det är kärleken, som varnar mot faran, som kallar oss bort från ödeläggelsen. Vi har våra vänner och våra anhöriga i Babylon. Skall vi stanna kvar i Babylon, innanför den förbjudna stadens portar, för att vinna dem? Genom att stanna kvar, kommer vi aldrig att leda dem ut ur staden. Liksom ängeln förde Lot ut ur Sodom, leder vår älskade Frälsare Sina barn bort från den fördömda staden till trygghet. ”’Gå ut från henne, mitt folk”, vädjar Han. Och i Johannesevangeliet 10:27 säger Han: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.”