Var, när och hur om de tusen åren

G. Vandeman
Traktat Nr. 22
Det har sagts, att ord som en gång har blivit uttalade, inte kan förändras. Men med vår tids bandupptagare kan det fullt väl låta sig göra. Hur är det med Guds ”bandupptagare”? Visst blir våra ord och våra liv registrerade på något sätt. När Gud förlåter, utplånar Han synden. Men vad skulle hända, om dessa anteckningar skulle behöva mer, än endast redigeras? Vad skulle hända, om ”hela bandupptagningen om våra liv” inte är bra? Skall Gud arrangera det så för oss, att vi kan göra om det igen? Kan vi göra det rätta valet någon gång i framtiden?
Människorna tycker om att tänka sig, att de får ett andra tillfälle. De älskar att tro det! En man kom in i en affär med ett exemplar av en högst populär bok under armen. Boken handlade om reinkarnationen. En annan kund frågade honom, om han trodde att det fanns någon sanning i boken. ”Jag vet inte”, svarade han, ”men jag tror hellre på den, än på ingenting. Jag vill inte dö. Jag tycker om, att få ett andra tillfälle.” Människorna vill ha ett andra tillfälle. De tycker inte om, att tänka sig ett ”så är det”. De tycker om, att höra om ett tusenårsrike, där var och en fullständigt kan förändra liv och karaktär – ett andra tillfälle för alla. Djävulen tycker också om idén. Han vill att vi skall tro, att det i dag inte är så viktigt, vad vi gör, och att vi kan ändra oss i morgon.
Se nu saken så här: Antingen finns det ett andra tillfälle i ett framtida liv, eller finns det inte. Om vi har trott på ett andra tillfälle, men det aldrig kommer, är vi förlorade. Då är det för sent, att ändra sig. Om det, å andra sidan, finns ett andra tillfälle, har vi inte förlorat någonting på, att göra det rätta valet i dag!
Men Bibeln uttrycker sig entydigt på den punkten. Vi behöver inte stå och vänta på, vad som kommer att ske. Något tusenårsrike nämns inte i Bibeln. En tusenårig period är uttryckligen omtalad i Bibeln – närmare bestämt i Uppenbarelseboken kapitel 20. Vi skall återkomma till den.

Två uppståndelser Men först läser vi i Johannesevangeliet 5:28, 29: ”Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.” Av den texten blir det klart, att alla skall uppstå och att det finns två uppståndelser – en uppståndelse till liv och en uppståndelse till dom – en uppståndelse, där de rättfärdiga uppstår och en uppståndelse, där de ogudaktiga uppstår. Sker dessa olika uppståndelser vid samma tidpunkt, eller vid olika tider? För att besvara den frågan, skall vi gå till Uppenbarelseboken 20. Läs vers 6 väldigt noggrant: ”Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden inte någon makt, utan de skall vara Guds och Kristi präster och regera med honom i tusen år.” Här är de tusen åren uttryckligen omtalade – som en tid, när de heliga skall vara tillsammans med Kristus. Det talas om den första uppståndelsen. Det måste alltså finnas en andra uppståndelse? Annars skulle ju Bibeln helt enkelt tala om ”uppståndelsen”. Men det finns två! Och den första uppståndelsen är de rättfärdigas uppståndelse, ty det sägs, att dessa som har del i den, är välsignade och heliga. Om alltså den första uppståndelsen gäller de rättfärdiga, då måste den andra vara de orättfärdigas uppståndelse. Är det inte logiskt?

De rättfärdigas uppståndelse Läs nu sista delen av vers 4 (ur Uppenbarelseboken 20): ”… De levde och regerade med Kristus i tusen år.” Här talas det om de rättfärdiga. Nu till vers 5: ”Men de andra döda” – det är de ogudaktiga – ”levde inte, förrän de tusen åren hade gått.” Detta (den uppståndelse vi nyss har talat om) är den första uppståndelsen. Vers 6 börjar: ”Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen.”
I enlighet med detta ser vi, att den första uppståndelsen – de rättfärdigas uppståndelse – äger rum före de tusen åren. Då måste den andra uppståndelsen äga rum efter den perioden. Texten säger ju, att de ogudaktiga inte skulle bli levande igen, förrän de tusen åren hade gått till ända. Och vi skall finna, att så verkligen är fallet. Av det vi har läst, kan vi se att de tusen åren, som nämns här, begränsas av två uppståndelser – de rättfärdigas uppståndelse i början av perioden och de ogudaktigas uppståndelse vid periodens slut. Vi har tidigare talat om de rättfärdigas uppståndelse, som äger rum vid Jesu andra ankomst. De tusen åren börjar sålunda vid Jesu återkomst.

Vad sker med dem, som har förkastat Gud? Låt oss nu se, vad som sker med de fyra grupper av människor, som finns vid tiden för Jesu återkomst – nämligen de rättfärdiga, som lever, de rättfärdiga som har dött, de ogudaktiga som lever och de ogudaktiga som har dött. Vi kommer ihåg, att vi tidigare har talat om, att de rättfärdiga levande skall bli upptagna på Himmelens skyar, få en odödlig kropp, förvandlas utan att smaka döden. De rättfärdiga döda skall också uppstå och bli upptagna tillsammans med de rättfärdiga, som lever vid Jesu återkomst. Tillsammans skall de tas till den plats, som Kristus nu bereder för oss – dvs. Himmelen.
Vi har också funnit, att de ogudaktiga levande vid Jesu återkomst omkommer genom Kristi uppenbarelse vid Hans ankomst. De ogudaktiga dör. Nu läser vi, att de ogudaktiga döda skall förbli döda under tusen år. Om alla de rättfärdiga är i Himmelen och om alla de ogudaktiga är döda, hur många människor skall det då finnas kvar här på jorden under de tusen åren? Om alla de ogudaktiga är döda, hur kan de då få ett ”andra tillfälle”? Döda människor är inte särskilt lovande objekt för omvändelseförsök. Därför måste var och en göra sitt slutliga val här i livet. Varje människas framtid måste vara avgjord, innan Jesus kommer. Det måste vara känt vid denna tidpunkt, vem som är frälst och vem som är förlorad, ty alla de frälsta har blivit upptagna till Himmelen och alla de förlorade har lämnats döda.
Detta leder oss fram till en annan viktig tidpunkt. Vi talar ofta om domens dag, när Gud avgör varje människas öde. Vi ser nu, att varje människa som har dött, måste bli dömd, innan hon uppstår, ty de rättfärdiga skall ju uppstå tusen år före de ogudaktiga. Alltså måste de av oss, som lever, bli dömda före Hans återkomst. Därmed blir det bestämt, vilka av oss skall bli upptagna med Kristus och vilka skall bli tillintetgjorda genom Hans uppenbarelse. Skulle annars inte något tragiskt misstag kunna bli följden, om det skulle ske på ett annat sätt?
Låt oss läsa några andra Skriftställen, som visar att ingen människa, varken god eller ond, skall vara levande på jorden under de tusen åren. Läs Jeremia 25:33: ”De som på den dagen blir slagna av HERREN skall ligga från jordens ena ände till den andra. Man skall inte hålla dödsklagan efter dem, inte samla upp och begrava dem, utan de skall bli gödsel på marken.” De, som har blivit slagna av Herren – alltså de, som har blivit tillintetgjorda vid Hans återkomst – skall lämnas utströdda på marken. Varför skall man inte begrava dem? Därför att det inte finns någon, som kan begrava dem! Om någon av de rättfärdiga verkligen vore här på ett uppdrag att undervisa, skulle de då inte begrava de döda omkring sig?
Läs nu Jesaja 24:1-3. Jorden skall vara tom. Jorden har aldrig varit tom, sedan Adam och Eva skapades. Det är här inte fråga om tiden, innan vi blev skapade, ty det ligger döda överallt. Lägg märke till sista delen av vers 1. Ytterligare en text finner vi i Jeremia 4:23-27. Det sägs i vers 25: ”Jag såg mig om, och se, där fanns ingen människa”. Även fåglarna hade försvunnit. Himlen hade inga ljus. Vilken tröstlös syn! Detta kan inte handla om den tid, då skapelsen pågick, ty det talas om städer. Du kommer ihåg, att vi läste i Uppenbarelseboken 16:19, att städerna omstörtas strax före Jesu återkomst.

Under tusen år ”Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, den gamle ormen, det är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Sedan kastade ängeln honom i avgrunden, stängde till den och förseglade den över honom, för att han inte längre skulle bedra folken, förrän de tusen åren har nått sitt slut. Därefter skall han släppas lös för en kort tid.” Uppenbarelseboken 20:1-3.
Det är en beskrivning av, hur den totalt ödelagda jorden ser ut under de tusen åren. Kedjan? En verklig kedja, som skulle binda Satan, kan inte framställas. Kedjan är här en symbol på de omständigheter, som binder honom. Anta, att någon undrar, om Du vill gå med och lyssna till en konsert i kväll. Och Du säger: ”Jag beklagar, jag skulle tycka om att följa med, men i kväll är jag redan bunden.” Eller anta, att Du befinner Dig i ekonomiskt nödläge och Du ber en vän om hjälp. Och han säger: ”Jag är så ledsen, jag vill gärna hjälpa Dig, men just nu är mina händer bundna.” I inget av fallen är någon bunden med handbojor eller något annat.

De orättfärdigas uppståndelse Satan har under sex tusen år gjort det till sin uppgift, att förföra. Men om han är fängslad, inspärrad på den här jorden under de tusen åren, och om alla de rättfärdiga är i Himmelen och alla de ogudaktiga är döda, då är han bunden genom det faktum, att han inte har någon att förföra. Han har nu tusen år på sig, för att sitta och tänka på allt, vad han har gjort. Och just det faktum, att Satan inte har någon att fresta och förföra, ”binder” honom. När de ogudaktiga uppstår vid slutet av de tusen åren, kommer det alltså att ”lösa eller befria” honom. Åter igen kan han då förföra dessa, som redan är förlorade. Läs nu Uppenbarelseboken 20:7-9: ”Och när de tusen åren har nått sitt slut skall Satan släppas ut ur sitt fängelse. Och han skall gå ut för att bedra folken vid jordens fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till striden, och deras antal är som sanden i havet. De drog upp över hela jordens vidd och omringade de heligas läger och den älskade staden. Men eld kom ner från himlen och förtärde dem.”
Jag kan föreställa mig, att Satan omtalar för de ogudaktiga, att han har uppväckt dem, att världen genom ett bedrägeri har tagits ifrån honom och om de endast vill stå vid hans sida, kan de inta Guds heliga stad – som i jämförelse med de ogudaktigas stora antal är bebodd av så få – och sedan äga denna värld som sitt rike. Redan förlorade, blir de förledda av Satan till, att marschera mot Guds stad i ett sista desperat försök, att omstörta Guds regering.
Men hur kommer Guds stad hit ned? Uppenbarelseboken 21:2, 3, 10 berättar det. Gud, staden och de heliga kommer till denna jord vid slutet på de tusen åren. Och Sakarja 14:4 berättar för oss, var staden skall vara belägen. Satans sista angrepp kommer inte att bli framgångsrikt. Innan de slutgiltigt tillintetgörs, skall Satan och de ogudaktiga härskarorna erkänna, att Gud är god, sann och rättfärdig. Orden i Filipperbrevet 2:10, 11 skall då gå i uppfyllelse. Alla skall bli övertygade och varje knä skall böjas och varje tunga skall erkänna Guds rättvisa. Inte en enda skall bli tillintetgjord, utan att veta, varför han går förlorad och veta, att det var hans eget val. Med obeskrivlig dödsångest och medvetna om, att glädjen av en evighet tillsammans med Gud kunde ha blivit deras lott, upplever de ogudaktiga, hur eld faller ned från himlen och förtär dem. Den bibliska läran om helvetet som ett slutgiltigt straff är här sammanfattad i Uppenbarelseboken 20:9. Straffet är helt enkelt den eld, som Gud låter falla ned över människorna. Straffet kommer att drabba dem på denna jord. Men det skall ske efter de tusen åren. Sedan förändras bilden.
Nya himlar och en ny jord Samma eld, som förtär de ogudaktiga, används av Gud, för att rena jorden. Gud gör jorden ny och underbar, enligt Sin ursprungliga plan. Läs om det i Andra Petrusbrevet 3:10-13, där det talas om ”nya himlar och en ny jord”. Läs den levande beskrivningen om den nya jorden i Uppenbarelseboken 21:1-5. Gud Själv skall torka bort alla tårar. Jorden skall bli lika härlig, lika underbar, som då Gud skapade den. Gud skall Själv göra denna värld till Sitt hem. Hur kan vi fullt förstå en sådan kärlek? Läs hela kapitlet (Uppenbarelseboken 21). Det är en levande beskrivning av Guds stad med portar av rena pärlor. Läs kapitel 22 lika omsorgsfullt. Detta är verkligt, käre vän, lika verkligt, som att världen finns i dag. Och vi skall vara verkliga människor. Vi skall bygga hus och plantera vingårdar. Läs Jesaja 65 och sedan Jesaja 35. Läs Uppenbarelseboken 22:14 och se, vem som är värdig, att gå in i den härliga framtid, som Gud har berett. Bestäm Dig för, att vara med ibland dem. Det sägs i Första Korintierbrevet 2:9 {kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98}: ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.” Jag vill vara redo för detta. Jag vill, att även andra skall vara med mig där. Jag vill möta Dig där, vid livets träd, och jag vill, att vi skall kunna berätta alla våra erfarenheter om det, som Gud har gjort för oss.
Varför vänta tusen år? Du kanske undrar, som många redan har gjort, varför Gud i Sina planer har inrymt en period av tusen år mellan Sin återkomst och utplånandet av synden och syndaren? Varför tar inte Gud hand om allt detta vid Sin återkomst? Det finns ett svar även på det, ett högst tillfredsställande svar. Anta, att Gud skulle slutgiltigt utplåna synden, när Han kommer. Anta, att någon som Du älskar bleve utplånad, någon om vilken Du menar, att han var en fin och ärlig kristen. Skulle Du då inte börja Ditt eviga liv med en fråga, som skulle inverka menligt på Din lycka eller på Ditt förtroende för Gud? Gud utplånar ingen av dem Du älskar, förrän Du förstår, varför. Under de tusen åren skall Du ha möjlighet, att få insyn i de himmelska böckerna. Läs Första Korintierbrevet 6:2, 3. Du kan få veta, hur många gånger Gud försökte, att nå Din älskade. Du skall då se, att en oändligt tålmodig Frälsare gjorde allt, som var möjligt, för att frälsa vederbörande. Gud har planerat vist, för att universum skall vara tryggt mot en andra erfarenhet av, vad synd innebär.