Lag eller nåd – eller bådadera?

G. Vandeman
Traktat Nr. 21
Skulle Du välja Sinai eller Golgata? Ned genom århundradena, som har gått sedan Sinai, dånar ekot av Guds majestätiska besök. Sedan kom ett annat berg i blickpunkten – en annan höjdpunkt i denna förtappade världs erfarenhet. Vi kallar det för Golgata. Åter besökte Gud människan. Första gången hade Han kommit, för att varna. Nu kom Han, för att frälsa! Men måste vi välja mellan Sinai och Golgata? Kan det vara så, att vi inte helt har förstått, vad som hände på varje berg? Överskuggar den kärlek, som uppenbaras på Golgata den lag, som proklamerades på Sinai? Varje kristen vill följa Frälsaren – vill tro Hans ord. Men vad betyder det, att tro Hans ord på denna sida om korset?
Följ med mig tillbaka genom seklerna till den dag, då Mose klättrade uppför bergstopparna på lagens berg Sinai. Och låt oss se, vad som hände. Mose erfarenhet under sina fyrtio dagar med Gud är en erfarenhet, sedan synden kom in i världen. Ingen annan har talat med Gud ansikte mot ansikte såsom Mose. Ingen annan människa har fått se en uppenbarelse av Guds makt och avsikt i så hög grad, som Mose. Vi kommer aldrig att få veta allt, som hände där. Men i dag har vi kommit till den punkt i våra studier, där det är ytterst viktigt att förstå några ting angående Sinai, som vi kanske inte har förstått i det flydda.
Gud skrev här de Tio Budorden på stentavlorna. Dessa budord är grundvalarna i Guds herradöme. Bibeln säger: ”HERREN talade till er ur elden. Ni hörde orden men såg ingen gestalt, ni hörde endast rösten. Han förkunnade för er sitt förbund som han befallde er att hålla, de tio orden, och han skrev dem på två stentavlor.” Femte Moseboken 4:12-13.
Här uppenbarades makt – auktoritet – lag. Människorna stod med bävan inför allt detta. De såg, att Guds bud var goda, att de var heliga, att de var eviga. Men de såg även någonting annat. I det avslöjande strålkastarljuset av tio korta bud såg de sig själva som syndare. Lagen, de Tio Budorden, kunde uppenbara deras syndfullhet, men den förmådde inte, att frälsa dem. Hade Gud ett svar att ge?
Följ med mig tillbaka i tiden ett steg till, från Sinai till Edens Lustgård. Jag tror att Du kan förstå, att det i Edens Lustgård måste ha funnits en lag. Samma principer, som senare skrevs på stentavlorna vid Sinai, måste Adam och Eva ha känt till och förstått. Deras olydnad skulle annars inte ha kunnat betecknas som synd, som ju är lagöverträdelse. Vi skall åter igen läsa de texter vi har läst tidigare: Första Johannesbrevet 3:4, Romarbrevet 4:15 och Romarbrevet 3:20.

En lag för människan Eden hade alltså en lag. Om människan hade förblivit fullkomlig, skulle ingen annan lag ha varit nödvändig. Men så snart, som människan hade begått synd, behövde hon en Frälsare. För att hjälpa människorna, att förstå det oerhörda pris, som synden krävde, för att hjälpa människorna, att förstå vad det skulle betyda för Guds syndfrie Son, att ge Sitt liv för fallna människor, lärde Gud dem, att frambära offer. De var en levande, ständig påminnelse såväl om behovet som om löftet om en Frälsare!
För att undervisa människorna om på vilket sätt dessa offer skulle frambäras, gav Gud genom Mose en lång och detaljerad föreskrift, som Mose skrev i en bok. Vi kallar den för Moselagen. ”Sedan Mose till alla delar hade skrivit ner orden i denna lag i en bok”. (Femte Moseboken 31:24.) Offersystemet, som redan praktiserades på ett enkelt sätt, blev nu utvidgat till en mer omfattande avbild, det stora passionsdramat i öknen, som vi har talat om tidigare.
Två ting är framträdande, när vi betraktar Sinai. Berget Sinai har alltså två lagar. Gud var författaren till båda lagarna. Men Gud Själv skrev ned de Tio Budorden. Andra Moseboken 31:18 säger, att Gud skrev dem med Sitt eget finger. Gud anförtrodde nedtecknandet av den andra lagen åt Mose och Mose skrev den inte på tavlor av sten, utan i en bok. Lagen, som skrevs på sten, var evig. Lagen, som nedtecknades i en bok, var på grund av sin karaktär av tillfällig natur.
Denna andra lag, som hade blivit nödvändig genom att människan överträdde den första lagens principer, var en lag av ceremonier. Den innehöll även borgerliga lagar, hälsolagar, m.m. för dåtidens människor. Men huvudsakligast talade den om bilder på offer, utpekande en i framtiden kommande Frälsare. Då Frälsaren skulle komma och ge Sitt liv, skulle inte längre några offer vara nödvändiga. Sinais avbilder skulle blekna i ljuset av Golgata. Men Sinais eviga lag skulle lysa än klarare, då dess principer hade blivit uppfyllda genom det liv Guds Son levde på jorden och genom att lagen nu skrevs på hjärtats tavlor hos dem, som efterföljer Guds Son.

Motsägelserna skenbara Vi börjar nu, att förstå några av Nya Testamentets texter, som kanhända har förvirrat oss. I Nya Testamentet förekommer därför skenbara motsägelser, tills vi förstår att det är två lagar och inte en. Lägg märke till, att jag säger ”skenbara” motsägelser, för motsägelserna smälter bort, så snart som vi förstår.
Jag skall ge några exempel. Vi kan läsa i Romarbrevet 3:31, att lagen ”upprätthålls”, i Efésierbrevet 2:15, 16, att den har ”tagits bort”. I Romarbrevet 7:14 talas det om, att ”lagen är andlig”. I Hebréerbrevet 7:16 talas det om ”jordisk härstamning”. I Jakobsbrevet 2:10-12 berättas det, att vi skall ”dömas efter frihetens lag”, medan Kolosserbrevet 2:16 säger: ”Låt därför ingen döma er…” I Romarbrevet 7:12 betecknas lagen som: ”helig och budordet heligt, rätt och gott” och i Kolosserbrevet 2:14, att den ”vittnade mot oss”. Jakob kallar den för ”frihetens lag” i Jakobsbrevet 2:12 och Paulus benämner den i Galaterbrevet 5:1 ”slavoket”.
Om Paulus och Jakob talar i de här citerade texterna om en och samma lag, då har, utan något som helst tvivel, några direkta motsatser tillkommit. Men skulle Jakob motsäga Paulus? Skulle Paulus motsäga Jakob? Skulle den Helige Ande (Andra Petrusbrevet 1:21) motsäga Sig Själv? En mor talar till en främling om ”min son”, som har blont hår. Hon har två söner. Främlingen tror, att hon endast har en. Främlingen blir förvillad genom hennes skenbart motsägande uttalanden – tills han upptäcker, att hon har två söner. Varje skenbar motsägelse i Paulus’ brev är inte svårare att klara upp, än den nyss nämnda. Han skrev om viktiga problem av avgörande betydelse på hans tid.

Morallag och stadgelag Paulus skrev om två lagar, men gjorde inte alltid tydlig skillnad mellan dem. Det skulle vara bra för oss, att veta något om bakgrunden till de problem, som existerade på Paulus’ tid.
Som vi vet, bestod den nya kristna församlingen av två grupper – sådana, som hade en judisk bakgrund och sådana, som inte hade det. De, som fanns i den ena gruppen, var vana vid, att noggrant efterleva Moselagen – lagen om ceremonier och offer. De, som var i den andra gruppen, var inte vana vid att göra det. Den nya kristna församlingen såg nu tillbaka till korset – inte fram emot det! De levde på den här sidan om korset och det stora offret. Alla offer och lagen angående dem hade förlorat sin betydelse, för Guds Son hade redan gett Sitt liv. Varför skulle hedningarna, nu omvända kristna, bli lärda att iaktta en lag, som inte längre var i kraft?
Eftersom Paulus visste, att de som läste hans brev, förstod honom, nämnde han inte alltid den lag han åsyftade. Därför är det nödvändigt för oss, att omsorgsfullt läsa sammanhanget i Paulus’ uttalanden, om vi vill veta, vilken lag han talar om. Med dessa fakta för ögonen, skall vi se på ett fåtal texter, som har förvirrat många ärliga kristna.
Först till Efésierbrevet 2:15: ”Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar”. Här talas om en avskaffad lag bestående av stadgar. Stadgarna reglerar religiösa ritualer eller ceremonier. De Tio Budorden innehåller varken ritualer eller ceremonier. Det är Moselagen – offerlagen – som är full av sådana stadgar.
Nu till Kolosserbrevet 2:13-17: ”Han har… strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset… Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma...” Åter igen är det en stadgarnas lag, som blev utplånad och naglad fast vid korset. Dessa ord kan knappast åsyfta Guds Tio Bud, ty i dem finns det ingenting, som påminner oss om mat och dryck eller högtider (fester) eller nymånadsdagar. Det är ceremoniallagen, som talar om spisoffer och dryckoffer och festdagar. Det är också bevisat, att det fjärde budets Sjundedags-Sabbat inte kan vara åsyftad här, för Sabbaten är ett minnesmärke över skapelsen och pekar tillbaka till den dag, då Gud vilade, efter att ha skapat jorden. Men de ”sabbatsdagar”, som omtalas i Kolosserbrevet, pekar framåt, de var endast ”en skugga av det som skulle komma”.
I den forna helgedomstjänsten inrymdes sju årliga sabbater, bestämda dagar under ett år, där speciella fester och ceremonier skulle iakttas. Dessa särskilda dagar omtalas i Tredje Moseboken kapitel 23 och i Fjärde Moseboken kapitel 28 och 29. I Tredje Moseboken 23:38 sägs det, att dessa sabbater skall hållas ”förutom HERRENS sabbater”. Dessa sju årliga sabbater var en del i ett stort system av ceremonier, som pekade framåt mot korset. Enligt Paulus i Kolosserbrevet 2:16 skulle ingen dömas, för att han höll eller inte höll dessa ceremonier, fester och särskilda dagar, eftersom de inte längre hade någon funktion.
Nu kommer vi till texten om träldomsoket, vilken har förvillat många ärliga kristna. Vi finner texten i Galaterbrevet 5:1: ”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket.” Vem av oss skulle önska sig ett träldomsok? Läs vidare väldigt omsorgsfullt. Paulus kan förvisso inte tala om Guds Tio Bud, ty i vers 2 säger han ”om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er”. Guds Tio Bud säger inte ett ord om omskärelsen!
Lägg märke till vers 4: ”Ni har kommit bort ifrån Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden.” Varför talar Paulus om, att samtliga har kommit bort ifrån Kristus och att de har fallit ur nåden? Låt mig förklara: Under många sekler hade offren framburits, varje offer pekade på Kristus. Varje gång en syndare frambar ett offer, gav han därmed uttryck för sin tro på en Frälsare, som skulle komma.

Efter Kristus Men nu hade Kristus kommit. Han hade gett Sitt liv. Om en man nu frambar ett offer, uttryckte han då inte genom sin handling, att Frälsaren ännu inte hade kommit och att han fortfarande väntade på Honom? Förnekade han inte på det sättet Kristus? Det är därför inte underligt, att Paulus använder så starka ord. Hur kunde Jesu Kristi nåd betyda någonting för dem, som förnekar Honom? Tacka Gud för, att vi är frälsta av nåd och inte på grund av gärningar. ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” Efésierbrevet 2:8, 9. Om det finns en enda sak, som Paulus försöker att lära oss, är det den att vi är frälsta av nåd och icke genom att hålla lagen – eller någon som helst lag.
Men i vilket förhållande till de Tio Buden befinner den kristne sig, som lever under nåden? Detta leder oss raka vägen till en ofta citerad text: ”Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden.” Romarbrevet 6:14. Hur ofta har inte denna text använts, som om den vore en tillåtelse, att synda på denna sida om korset! Protestanterna har under flera sekler uttryckt sitt ogillande beträffande Roms avlatshandel – att mot pengar utdela syndaförlåtelse. Men har inte många allvarliga protestanter, medan de inte riktigt har förstått nådens verkliga betydelse, oavsiktligt gjort korset till en sorts avlatshandel för synd?

Den fria nåden ”Vad menar Du med det?”, undrar Du. Helt enkelt detta. Genom att missförstå Paulus’ ord i Romarbrevet 6:14, har många kommit till den tron, att korset med sin fria nåd är ett befriande från lydnad mot Gud. Ingenting skulle vara mera avlägset från sanningen, än något sådant. Det kan inte finnas något mera kraftfullt motiv för en omtänksam, medveten lydnad, än korset på Golgata. Guds nåd är en fri gåva. Men nåden är ingen avlat för, att synda! Den är oförtjänt nåd för synden. Den ger oss inte fria händer att synda, utan den är en makt, som avhåller oss från, att synda. Nåden är fri, men den är det dyrbaraste i hela universum, ty den krävde Frälsaren hjärteblod.
”… ni står inte under lagen utan under nåden”. Hur ofta har vi inte stannat vid dessa ord och försummat, att läsa vidare: ”Hur är det alltså? Skall vi synda, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Naturligtvis inte!” Romarbrevet 6:15. Kunde Paulus ha använt ett starkare språk? Finns det här någon antydan om, att nåden försonar synden? Sanningen är, att vi genom alla gångna år inte till fullo har förstått, vad Romarbrevet 6:14 egentligen åsyftar. Detta Skriftställe omtalar inte för oss, att vi får synda. Skriftstället säger oss, att vi kan upphöra, sluta att synda. Det är ett härligt löfte om, att ”Synden skall inte vara herre över er”.
Har vi varit bundna genom synden, genom vanor så starka, att vi är maktlösa att bryta dem? Här är löftet om befrielsen! Låt oss tänka denna tanke till slut. Behöver alkoholisten någon, som tröstar honom, genom att förklara för honom, att nu, vid denna sida om korset, är det rätt och riktigt att dränka sina bekymmer i alkohol och att kasta bort sitt människovärde? Eller behöver han någon, som hänvisar honom till kraften, som vill sätta honom i stånd till, att sluta att dricka, och till en Frälsare, som kan lyfta upp honom från förtvivlans brant? Korset på Golgata är inte en tillåtelse, att synda, utan något, som lyfter oss bort från synden. Skulle Du bara för ett ögonblick kunna tänka Dig, att Jesus skulle ha gått den tunga vägen till Golgata, bara för att människorna skulle kunna synda utan några betänkligheter? Aldrig!

Naglad vid korset Jesus kom, för att ”frälsa sitt folk från deras synder’”, inte i deras synder. {Matteusevangeliet 1:21.} Hur fruktansvärt har vi inte missförstått korsets betydelse! En lag bestående av ceremonier och offer naglades fast där. Men våra samveten naglades aldrig fast där! Inte en enda föreskrift hos Guds morallag – inte ett enda bud hos de Tio Budens lag blev naglat fast vid korset. Glöm aldrig, att om det andra budet eller det tredje eller det fjärde eller vilket som helst blev naglat på korsets stam, skulle alla tio av Guds bud ha varit där. Förstår Du inte, att om det är rätt och förnuftigt, att inte helga Guds Sabbat på denna sida om korset, är det lika rätt och förnuftigt, att inte följa alla de övriga buden, även dem förbjudande stöld, mord och äktenskapsbrott? Ja, vi ryser vid blotta tanken!
Anta, att en missionär predikar Kristus för människorna i ett fjärran land. Några av dem lämnar sina avgudar. En av de omvända lär sig, att läsa och studerar sin Bibel. Han kommer så i sitt studium till Andra Moseboken, till det fjärde budet. Han finner till sin förvåning, att den sjunde dagen är Sabbaten, vilodagen, och skyndar sig nu till missionären, för att berätta om sin upptäckt. Men missionären försäkrar honom, att han nu är under nåden, inte under lagen.
Den unge mannen är så borta några Söndagar från sin kyrka och missionären går, för att förmana den försumlige. När han kommer in i den lilla hyddan, ser han sin nyomvände vän knäböja framför en avgud. ”Kommer Du inte ihåg att Bibeln säger, att vi inte skall dyrka avgudarna?” ”Jag har inte glömt det”, svarar den unge mannen. ”Jag minns Er undervisning glasklart. Men jag är inte längre under lagen. Jag är under nåden!” Är den nyomvändes resonemang inte mera konsekvent, än missionärens?

För människans skull Sabbatsbudet är faktiskt det bud av alla tio, som allra mest är förenat med nåden, ty det representerar ett nådens verk i hjärtat. Sabbatshållandet är inte frälsning genom laggärningar. Det är raka motsatsen.
I Andra Moseboken 31:13 förklaras avsikten med Sabbaten. Sabbaten blev given, så att människorna skulle ”veta att jag är HERREN som helgar er.” Sabbaten är en påminnelse om, att vi inte kan helga oss själva, vi kan inte frälsa oss själva, vi kan inte förvandla våra egna liv. Det är Herren, som gör det, som måste göra det. Helgelsen är ett nådens verk! Nåd och Sabbatshållande hör samman.
Den stora tacksamhet, som en benådad syndare känner, skulle leda honom till den mest kärleksfulla och omsorgsfulla lydnad. En benådad brottsling, benådad genom kungens nåd, kommer troligen inte att överträda lagen igen. Han befinner sig inte enbart under en tvåfaldig förpliktelse, att hålla lagen omsorgsfullt – han vill lyda den. Skulle inte vår kärlek till en förlåtande Frälsare leda oss till, att med glädje vandra på rättfärdighetens väg – inte för att förtjäna frälsningen, utan därför att vi inte kan glömma Hans ord: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud”? {Johannesevangeliet 14:15.}
Vad betyder det, att tro på Hans ord vid denna sida om korset? Det betyder, vad det alltid har betytt och alltid kommer att betyda. Det betyder medveten, omsorgsfull och kärleksfull lydnad. Kärlek, lydnad och nåd har aldrig resulterat i olydnad. Och de kommer heller aldrig att göra det!
Vi har sett på Sinai. Allt, som är oklart beträffande det, som hände där, är nu uppklarat. Nu ser vi på korset. Vad sker nu, i ljuset från Golgata, med Sinai, vad sker med lagen? Svaret är enkelt. En av Sinais lagar smälte bort, den behövdes inte längre. Den andras principer lyser ändå klarare i korsets ljus. Johannes såg dem i en syn i Himmelen såsom måttstock i den domens timme, under vars skugga Du och jag lever. Läs Uppenbarelseboken 11:18, 19.
Man kan också uttrycka det så här: En av Sinais lagar pekade framåt i tiden, hjälpte människorna att veta, vad som skulle ske på korset. Den andra, varför det hände. Jesus skulle aldrig ha behövt dö, om Guds eviga lag, Hans morallag, kunde ha blivit ändrad och åsidosatt. Att åsidosätta denna lag, skulle ha betytt att Gud hade underminerat Sitt eget herradöme. Den kunde inte förändras, den måste gälla, även om detta kostade Hans egen Sons liv. Golgata är Guds ovedersägliga svar till dem, som vill omintetgöra Hans lag. Golgata förtäljer för hela universum, att Guds Son uppskattade (ärade) lagen mer, än Sitt eget liv. Människan stod dömd framför en överträdd lag. Hon fann förlåtelse vid Golgata. Men hon fann mer! Hon fann kraften, som befriade henne från, att synda. Överst på korsets stam står inte skrivet en tillåtelse att synda, utan det löfte varje syndare och varje desperat människa behöver: ”Synden skall inte vara herre över er”. {Romarbrevet 6:14.} Det är detta Golgata betyder. Ingen behöver välja mellan Golgata och Sinai. Vi behöver endast välja Frälsaren, som i Sin dödstimme omfamnade dem båda – och oss!