Försoningen förklarad

G. Vandeman
Traktat Nr. 20
Några år före 1844 började en man vid namn William Miller i Nord-Amerika, att flitigt studera Daniels profetior. Han rannsakade särskilt tidsperioden på 2 300 dygn, som omtalas i Daniels åttonde kapitel, ty en omsorgsfull beräkning övertygade honom om, att slutet på denna tidsperiod var bara några få år i framtiden. I likhet med många andra på hans tid, trodde han att helgedomen åsyftade jorden och han tog för givet, att helgedomens rening betydde jordens renande genom eld. För honom syntes profetiorna säga, att Herren snart skulle återkomma från Himmelen i härlighet.
William Miller var jordbrukare, inte predikant. Han hade ingen önskan om, att predika. Men hur skulle Du känna Dig, om Du plötsligt hade upptäckt tiden för Frälsarens återkomst och världen ingenting visste därom? Det fanns bara ett beslut, som ett ärligt hjärta kunde fatta. Världen måste varnas! Resultatet blev en stor väckelse under de få år, som William Miller tillsammans med predikanter och lekmän av olika trosåskådningar med kraft predikade Kristi nära förestående ankomst.
Som vi vet, kom inte Kristus år 1844. William Miller och hans vänner blev djupt besvikna. Deras uträkningar var korrekta, tidpunkten var riktig, men de hade misstagit sig angående den händelse, som då skulle äga rum.
Denna grupp, som kallades för adventister på grund av sin tro på Kristi snara ankomst, hade inte organiserats till ett samfund. Deras enda önskan var, att bereda sig att möta sin Gud. Efter den stora missräkningen började de uppriktiga ibland dem på nytt, att studera Bibelns profetior, för att få klarhet i, var misstaget låg. Och likaså studerade man åter helgedomen på Moses tid – för att om möjligt i dess ceremonier finna nyckeln till profetian i Daniels ord: ”sedan skall helgedomen renas”. {Kapitel 8:14.}

Missräkning förutsagd Käre vän, vet Du att missräkningen år 1844 är förutsagd i Bibeln? Du kan läsa Danielsboken 12:4 och Uppenbarelseboken 10:8-10. En liten bokrulle förseglades, men enligt profetian i Uppenbarelseboken är den öppen. Profeten Johannes fick befallning om, att äta bokrullen och den var i hans mun söt som honung, men senare kände han bitter plåga i sin buk. Likaså kändes det första, ivriga studiet av Daniels bok såsom ljuvlig sötma, ty det syntes visa, att Kristi ankomst stod för dörren. Men en bitter missräkning följde. Dessa, som gjorde misstaget, upphörde dock inte att verka för Herren. Från denna lilla början skulle det uppstå en världsomfattande rörelse.
Inte sällan utpekas sjundedags-adventisterna i dag som det folk, som gjorde misstaget. Detta är knappast korrekt, eftersom Sjundedags-adventistsamfundet ej organiserades förrän omkring år 1860. Att erkänna William Millers efterföljare som våra andliga förfäder, är ändå inte att acceptera misstaget, utan att acceptera arvet av en särskild plats och ett särskilt verk i Guds profetiska plan.
Några större missräkningar, än dem som mötte den första kristna församlingen, har inte mött dagens stora adventrörelse. Intressant är, att lägga märke till att båda hade sin uppkomst i en tid, då det förekom ett tillfälligt missförstånd och en viss förvirring. Föreställ Dig misstaget, som apostlarna gjorde angående Kristi rikes upprättande samt deras oförmåga, att fatta vad Kristus hade kommit, för att fullborda. Då Kristus gav Sitt liv på korset, kunde de inte fröjda sig över, att frälsning i fullt mått nu var tillgänglig för alla människor. Deras hopp hade krossats. Då Han med makt steg ut ur graven, sjöng de ingen segersång. I stället måste deras tvivlande hjärtan övertygas. De hade bekänt Honom som den utlovade Messias. De hade väntat sig, att Han skulle bli den konung, som skulle befria dem från det romerska oket. Då Hans kropp låg livlös i graven, var deras förvirring stor.
Så var det även år 1844. Men förvirringen ledde till nytt studium. Låt oss nu försöka, såsom de missräknade gjorde på den tiden, att förstå vad helgedomens rening innebär för dem, som önskar att vara redo, att möta sin Gud.
Mose fick befallning om, att bygga en helgedom. Och den skulle byggas i enlighet med en mönsterbild, som Gud gav honom på berget. Läs Andra Moseboken 25:8, 40: ”De skall göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem.” ”Se till att du gör detta efter de mönsterbilder som har visats för dig på berget.”

Ett drama i öknen Här i öknen, femton hundra år före Kristus, satte Gud en sandlåda i jätteformat, om vi får kalla den så, för att illustrera frälsningsplanen. Den utlovade Frälsaren hade ännu inte kommit. Människornas sinnen måste ständigt riktas framåt mot Honom. Alla ceremonier och offer hade detta ändamål. I detta dagliga drama i öknen fick de förståelse för, hur Kristus en dag skulle dö för deras synder. Jesus sade angående Mose: ”om mig har han skrivit.” Johannesevangeliet 5:46. I de ceremonier, som gavs Mose, finner vi gång på gång Kristus symboliserad. Hans verk illustrerat. Vi har inte tid, att närmare studera dessa symboler. Vi kan knappaste påbörja detta. Dessa symboler är så underbara, så fyllda av skönhet, att Mose mer än två hundra gånger påminner oss om, att Gud – inte Mose – är deras upphovsman. Detta forntida ökendrama placerar evangelium i en infattning av dyrbara juveler.
Denna helgedom, använd för gudstjänst och tillbedjan, byggdes av Mose efter ett mönster, vars underbara original finns i Himmelen. Läs Hebréerbrevet 8:1, 2: ”Detta är en huvudpunkt i vad vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren själv har rest och inte någon människa.”
Här omtalas, att Kristus är vår överstepräst i Himmelen, ”som tjänar i helgedomen,… som Herren själv har rest och inte någon människa.” Prästernas tjänst på Moses tid var endast ”en skuggbild av den himmelska helgedomen” – vers 5 – en symbol på den tjänst, som Kristus uträttar för oss i Himmelen.
I Hebréerbrevet 9:1-5 har vi en kort beskrivning av helgedomen. På förgården var det stora brännoffersaltaret och kopparbäckenet, i vilket prästerna tvådde eller tvättade sig. Helgedomen var delad i två avdelningar, åtskilda av en tung förlåt eller förhänge. Läs Andra Moseboken 26:33. I första avdelningen var skådebrödet, ljusstaken och det gyllene rökelsealtaret. I allt detta finner vi vackra och uttrycksfulla symboler. Skådebrödet representerade Kristus, som kallade Sig Själv för livets bröd. Det skulle förnyas varje Sabbat – på samma sätt, som vi får motta ny andlig mat varje Sabbatsdag. Endast prästen fick tända ljusstaken. Vi bör vara världens ljus, men endast Kristus kan tända våra lampor. Om inte Han tänder våra lampor, kan vi inte ha något budskap till världen. Och vår lampa måste underhållas av den Helige Andes olja. Rökelsen representerar Kristi rättfärdighet, genom vilken våra böner blir välbehagliga inför Gud. Såsom rökelsen tändes morgon och afton, bör vi komma inför Gud i bön varje morgon och afton.
I helgedomens andra avdelning, det allra heligaste, fanns arken innehållande stentavlorna, på vilka de Tio Budorden var skrivna. Arkens lock kallades för nådastolen, för att visa hur Guds rättvisa och nåd förenas. På nådastolen var två änglar, utskurna i guld, representerande de änglar, som står på vardera sidan om Guds tron. Här, över nådastolen, var platsen, utvald av Gud, där Han uppenbarade Sig. Det är av stor betydelse, att Gud för Sin närvaro utvalde den plats, där Hans lag förvarades. Här ser vi, hur högt Han aktade Sin lag. Att det finns en helgedom i Himmelen, framgår av Uppenbarelseboken 11:19, där det omtalas, att Johannes ser arken i Guds tempel i Himmelen.
Låt oss återvända till Hebréerbrevet, denna gång till kapitel 9:6-10, där vi har en beskrivning av prästernas tjänst i Helgedomen. Vi finner i verserna 9 och 24, att tjänsten var en ”bild”, som skulle gälla, tills Kristus skulle komma i världen – verserna 10 och 11.

Försoningsdagens mening Vi läser, att prästerna varje dag tjänstgjorde i det heliga. Endast översteprästen gick in i det allra heligaste – och detta blott en gång om år, på den Stora Försoningsdagen. Tredje Moseboken 23:26-30. Vilken allvarlig högtid var ej denna dag för israeliterna! Var och en, som ej rannsakade sitt hjärta och bekände sina synder, skulle utrotas ur Herrens folk.
”Så fruktansvärd var Försoningsdagen, att en judisk ritualbok berättar, att till och med änglarna skyndade fram och tillbaka i fruktan, sägande: ’Se, domens dag har kommit!’” – Frederic W. Farrar i The Early Days of Christianity, sidan 276.
Låt oss läsa i Tredje Moseboken 16:7, 8, 15, 16, 21, 22 angående den tjänst, som utfördes på denna dag. Vi finner att Aron, översteprästen, på Försoningsdagen skulle föra fram två bockar. Genom lottkastning avgjordes, vilken bock som skulle representera Kristus; den andre skulle representera Asasel eller Satan. Bocken, som representerade Kristus, dödades och dess blod bars av översteprästen in i det allra heligaste och stänktes framför nådastolen. Detta måste göras på grund av ”Israels barns orenheter och överträdelser”. {Vers 16.}
Om denna tjänst på Försoningsdagen förrättades på grund av folkets synder, måste den innebära rening. Här har vi sålunda funnit den tjänst, som på Moses tid innebar helgedomens rening.
Den andre bocken, som representerade Satan, skulle inte dödas. Där utgöts intet blod, därför hade denne bock ingen del i försoningen. ”… utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” Hebréerbrevet 9:22. Satan har ingen del i vår frälsning. Men denna tjänst på Försoningsdagen illustrerar syndens slutliga utrotande och därför måste Satan komma in i bilden.
Satan är upphovet till varje synd, som vi har begått. Men vi har fått förmåga, att välja och vi har aldrig blivit tvingade till, att följa hans frestelser. Frälsaren har bringat försoning för Dina och mina synder. Men Han har aldrig försonat Satans synder. Satan måste själv ta straffet för sin del i de synder, som vi har begått. Detta visar oss, varför Satan är så angelägen om, att vi inte skall bekänna våra synder. Vi kommer själva att dömas för obekända synder, men Satan måste ta sin del av straffet för de synder, som vi har bekänt. Ingen försoning har gjorts, för att bortta hans ansvar för synderna. Den levande bocken, som sändes ut i den obebodda öknen för att dö, illustrerar hur Satan en gång kommer att vara fängslad på denna jord under tusen år, i en obebodd öken, tvingad av omständigheterna till den fruktansvärda tortyr, som det innebär, att ensam tänka över all den förstörelse, som han har åstadkommit.
På vilket sätt blev denna tjänst en rening? Under hela året hade män och kvinnor, då de hade syndat, bringat fram sina offer till helgedomen. Symboliskt hade deras synder blivit överförda till offerdjuren, från djuren över till prästen, och från prästen till helgedomen. Så hade helgedomen, bildligt talat, blivit besudlad med folkets synder. Den måste renas. Synderna måste utplånas.

Ett verk i Himmelen Ceremonierna på den Stora Försoningsdagen representerar ett stort verk, som en dag måste utföras i Himmelen, den himmelska helgedomens rening. Varför behöver Himmelen renas? Hur kunde den bli besmittad? Genom att varje människas synder har blivit upptecknade där. Synden, även allt som har uppskrivits i Himmelens böcker, måste utplånas. Läs Malaki 3:16 och Danielsboken 7:9, 10, 13.
Änglarna kan inte helt enkelt kasta bort de böcker, som de har skrivit i, och sålunda avlägsna synderna från Himmelen. Böckerna måste öppnas och varje själs ställning måste undersökas, för att det skall bli uppenbart, vilkas synder som är bekända och försonade genom Jesu blod, och vilkas som är obekända. Dessa, som har bett om förlåtelse och mottagit försoning genom sin Frälsare, skall få tillträde till Himmelen. De, vilkas synder är obekända, skall lämnas utanför. Sålunda är denna rening av den himmelska helgedomen, denna undersökning av det som står skrivet i böckerna, en domens dag – inte en årligen återkommande domens dag, utan Guds slutliga gränslinje, efter vilken ingen förlåtelse ges.
Vi vill betona, att den avgörande faktorn vid denna undersökning av böckerna inte är antalet synder eller antalet goda gärningar. Ett liv i goda gärningar kan inte lägga något till Guds kraft att frälsa oss, ej heller kan ett liv i synd minska Hans kraft. Frälsning är en fri gåva. Vårt accepterande eller vårt tillbakavisande av denna gåva avgör vårt eviga öde – avgör, huruvida våra namn är skrivna i livets bok. Uppenbarelseboken 13:8.
Vi ser nu den oerhörda betydelsen av år 1844, ty detta år började den undersökande domen i Himmelen. Lägg märke till, hur klart detta framgår av Hebréerbrevet 9:22-24. Den jordiska helgedomen renades genom blodet av djur, men den himmelska helgedomen renas genom Kristi blod.
Denna stora sanning innebär inte, att offret på Golgata var ofullkomligt. Offret var fullkomligt, men måste tillämpas på den enskilde. Kristus åberopar Sitt blod, Sitt fullbordade offer, för Dig och för mig. Detta är Jesu verk nu i Himmelen.
I det forntida ökendramat har vi tydligt sett Frälsarens verk för oss illustreras. Tjänsten på helgedomens förgård representerar Kristi verk på jorden, då Han gav Sitt liv som offer. Tjänsten i det heliga representerar Kristi verk som vår överstepräst, sedan Han hade uppfarit till Himmelen. Tjänsten i det allra heligaste representerar den särskilda del av Hans verk, som Han påbörjade år 1844 – ett domens verk.
Det är logiskt, att domen – den undersökande delen därav – måste ske före Kristi återkomst. Nu talar vi inte om domens slutliga verkställande, som äger rum efter de tusen åren. Den dom, som nu pågår, kan liknas vid en rättegång. Det är naturligtvis inte för, att informera Gud om, vem som är skyldig eller oskyldig. Domen sker inte för Guds skull, men för att universum skall förstå Hans handlingssätt. Lägg märke till, att det står i Uppenbarelseboken 11:18, 19, att domen inte sker efter Kristi ankomst, utan medan nationerna vredgas.

Vår sak skall prövas Vilken stor sanning har vi ej funnit! När de dödas sak har blivit avgjord, kommer domen att övergå till de levande, till Dig och mig. Gud ger oss varken ett tecken eller en varning, för att omtala för oss, när vår sak kommer upp i den himmelska domen. Detta innebär, att vi måste rannsaka våra tankar och våra liv. Vi kan inte längre uppskjuta vårt avgörande för Kristus och tro, att vi kan motta Honom kort tid, innan vi dör, eller just före Hans ankomst. När som helst kan Din eller min sak avgöras.
Den sista profetiska tidpunkten, som Bibeln ger oss, är 1844. Vi väntar inte, att någon tidsprofetia skall gå i uppfyllelse år 1975 eller 2004 eller något annat år, innan Kristus kan återvända till jorden. Frälsaren väntar i Sin nåd på oss.
Snart skall domen vara avslutad. Varje människas eviga öde skall vara avgjort. Såsom översteprästen i helgedomen i öknen kom ut från denna högtidliga tjänst och bytte sina kläder, skall Kristus – som nu är vår förespråkare i Himmelen – en dag byta Sin klädnad. Vår överstepräst skall bli vår domare och vår konung. Läs Första Johannesbrevet 2:1 och Johannesevangeliet 5:22. Det högtidliga och fruktansvärda påbudet skall ljuda: ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.’ Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge åt var och en efter hans gärningar.” – Uppenbarelseboken 22:11, 12.
Jag erinrar mig berättelsen om en kvinna, vars sak skulle komma upp i en domstol. Man rådde henne, att uppsöka en advokat, men hon väntade. Kort före den fastställda tiden besökte hon en framstående advokats kontor och bad honom, att representera henne. Han förklarade, att han inte kunde göra det. Hon tiggde och bad. Slutligen lutade han sig över sitt massiva skrivbord och sade allvarligt: ”Om Ni hade kommit i går, skulle jag ha kunnat hjälpa Er. Men just i morse blev jag utnämnd till Er domare.”
Käre vän, har Du bett Frälsaren, att representera Dig i den himmelska domen? Är Ditt namn skrivet i Livets Bok? När Frälsaren kommer till Ditt namn, skall Han då kunna säga: ”Fader, Mitt blod, Mitt blod har utgjutits för denne själ”?
”Vår himmelske Fader, framför allt önskar vi, att våra namn må vara skrivna i Din bok, för att aldrig utplånas. Må Frälsaren få vara vår förespråkare. Vi ber i Hans namn. Amen.”