Då tiden var fullbordad

G. Vandeman
Traktat Nr. 19
Är Jesus av Nasaret verkligen Guds Son? Kan denne ringe galilé vara Israels utlovade Messias? Är det möjligt, att en som är så enkel och blygsam, kan vara den ivrigt Väntade?
Hur skall vi få veta? Hur kan vi veta, att Jesus från Nasaret inte helt enkelt är en självutnämnd lärare med stora drömmar och höga ideal? Hur skall vi förstå Hans underverk? Visst är det något särskilt med Hans liv! Men vad är det? Är Han en bedragare, som prästerna säger? Men hur skulle Jesus, om Han är en ond människa, kunna utföra sådana underverk och undervisa på det sätt Han gör?
Om och om igen skulle dessa frågor ha trängt sig på oss, om vi hade levat på den tiden. Och det skulle bara finnas ett sätt, att få svar på dem. Skrifterna – det Gamla Testamentets Skrifter – vittnar om Honom. Läs Johannesevangeliet 5:39. Skrifterna ger en beskrivning i förväg av Messias’ verk. Har Jesu liv följt denna beskrivning? Det finns mer, än två hundra profetior om Honom. Har Jesus uppfyllt dem?
Vi minns, att Jesus efter Sin uppståndelse, utan att bli igenkänd, vandrade med två av Sina lärjungar till Emmaus. ”Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” Lukasevangeliet 24:27. Det var till Skrifterna Han vände Sig, för att bevisa Sin gudomlighet. I Apostlagärningarna 8:35 läser vi, att Filippus predikade Jesus från Jesajas bok. Och Apollos bevisade genom Skrifterna, att Jesus var Messias. Apostlagärningarna 18:28.

Jesu liv uppfyllde profetiorna Jesus uppfyllde varje detalj av de gammaltestamentliga profetiorna. Och i dessa profetior om Messias finner vi inte bara en beskrivning av Hans verk, utan också en tidtabell för dem. Kristus måste inte bara uppfylla varje detalj, Han måste också göra det på rätt tid, i enlighet med den profetiska tidtabellen. Annars skulle Han inte ha kunnat göra anspråk på, att vara Messias.
Gud sände Sin Son, ”när tiden var fullbordad”. Galaterbrevet 4:4. Varför kom de vise männen från Östern, för att tillbe Jesus, då Han var nyfödd? Hade de inte från sitt studium av profetiorna kommit till den slutsatsen, att tiden var inne för Messias’ ankomst? Visste inte Simeon i templet, då han tog Jesus i sina armar, att tiden hade kommit för den Utlovades framträdande? Var prästerna i allt sitt studerande av profetiorna okunniga om detta? Skulle de ha fruktat Jesu inflytande, om tiden för Messias’ framträdande inte hade kommit?
Jesus Själv sade: ”’Tiden är fullbordad”, ”min tid ännu inte är inne”, ”Min stund är nära”, ”stunden har kommit”, ”Stunden har kommit”. Vi finner dessa uttryck angående tid i Markusevangeliet 1:15; Johannesevangeliet 7:8; Matteusevangeliet 26:18, 45; och Markusevangeliet 14:41. Vilken tid hänvisar Jesus till? Kan vi studera denna profetiska tidtabell i dag? Ja, det kan vi, och vi skall göra det. I det, att vi studerar Daniels tidsprofetia, skriven omkring 600 år före Kristus, skall vi finna det mest avgörande, och mest obestridliga, bevis för, att Jesus i sanning var Guds Son.
Slå upp Danielsboken 8:14 och läs noga: ”Då svarade han mig: ’Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.’” Daniel hade fått veta, hur den stora striden mellan gott och ont skulle fortsätta i framtiden. Av hela sitt hjärta längtar han efter, att få veta, hur länge dessa ting skall hålla på. I svaret han får, sägs det att efter 2 300 dagar skall helgedomen renas och återställas.
Om vi ser tillbaka på Daniels åttonde kapitel, finner vi att Daniel hade en syn, där vissa symboler visades honom, och sedan kommer vi till den vers, som vi precis har läst. Eftersom symboler används i detta kapitel, kan vi vänta oss, att de 2 300 dagarna också är symboliska, inte bokstavliga dagar. Vi minns från ett tidigare studium, att en dag i en symbolisk profetia betecknar ett verkligt år. Hesekiel 4:6 och Fjärde Moseboken 14:34 fastslår detta.
Vi har här i Danielsboken en period på 2 300 verkliga år, som i förbigående sagt är Bibelns längsta profetiska period. Vi har att göra med en profetia av stor betydelse. Vi finner att i denna profetia, med dess förklaring i kapitel 9, får vi det bestämda år, då Kristus skulle börja Sin offentliga verksamhet, samt tiden för korsfästelsen och ett annat år av livsviktigt intresse för oss.
I det, att vi går vidare i kapitel 8, ser vi att ängeln Gabriel kommer till Daniel och förklarar synen, ger honom en bokstavlig förklaring på symbolerna. Gabriel blir avbruten i sin förklaring, genom att Daniel ”blev kraftlös och låg sjuk en tid”, vers 27.

Sjuttio årsveckor bestämda I det nionde kapitlet finner vi Daniel i allvarlig bön angående tillståndet ibland sitt folk. Det är en lång bön, som fortsätter t.o.m. vers 19. De närmaste verserna berättar, att ängeln Gabriel kommer, för att hjälpa honom, att förstå synen – alltså fortsätter förklaringen av synen. Läs nu vers 24: ”Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste.”
”Sjuttio veckor är bestämda...” Den ursprungliga textens ord för ”bestämda” betyder också ”avskurna”. Vi kan inte skära av en lång period från en kortare period. Denna tidsperiod på 70 veckor är avskuren från den längre tidsperioden 2 300 år. Det hebréiska ordet för vecka betyder en enhet på 7 dagar eller år, beroende på sammanhanget. Dessa ”70 veckor av år” utgör 490 år.
Vid den tidpunkt, då Daniels profetia skrevs, var den judiska nationen fortfarande Guds särskilt utvalda folk. Om och om igen vandrade de bort från Gud och gjorde uppror mot Hans ledarskap. Men ännu i 490 år skulle de vara det utvalda folket.
Låt oss göra ett diagram efter hand, som vi går vidare. Vi har en period på 2 300 år, och vi har 490 år, som är en del av den längre perioden, avskurna från den:

Tidpunkten historiskt framställd Men vi har inte ännu någon begynnelsepunkt för profetian. Denna begynnelse finner vi i vers 25: ”Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter.”
Den profetiska perioden skulle börja med ett påbud om, ”att Jerusalem skulle återställas och byggas upp”. Det enda påbud, som passar profetians detaljer, gjordes av Artaxerxes år 457 före Kristus. Vi placerar alltså år 457 på vårt diagram som begynnelsepunkt.

Från denna tidpunkt – hösten år 457 f.Kr. – skulle 7 veckor + 62 veckor räcka, till ”dess den Smorde Fursten kommer”. Här ser vi igen den profetiska perioden uppdelad i mindre avdelningar. Vi hade 70 veckor, nu nämns 69 av dem. 69 veckor, eller 483 år, skulle nå fram till Messias’ ankomst, ”den Smorde Furstens” framträdande.
Vi vet, att Jesus är Messias. Men till vilken tidpunkt i Hans liv skulle denna profetia nå – till Hans födelsedag, Hans dop eller korsfästelse?
Svaret på den frågan ligger i själva betydelsen av ordet ”Messias”. Det hebréiska ordet Messias {Mâshîyach} och dess grekiska motsvarighet Kristus {Christos} betyder ”den Smorde”, se Johannesevangeliet 1:41 {i Reformations-Bibeln} och fotnoten {i Gustav V:s Bibel}! Blev Jesus smord? Läs Apostlagärningarna 10:38. När skedde det? Vid Hans dop. Lukasevangeliet 3:21, 22.
Låt oss ta en illustration. Vi säger, att en kung eller drottning är krönt. Drottning Elizabeth II av Stor-Britannien var samma individ hela sitt liv, inte sant? Men var hon drottning som barn?
Om människor kunde läsa framtiden, som Gud kan, skulle det inte förvåna oss, om någon vid Elizabeths födelse hade talat om en drottnings födelse. Därför skulle det inte heller förvåna oss, att änglarna vid Jesu födelse sjöng om ”en Frälsare… han är Messias, Herren.” {Lukasevangeliet 2:11.} Men Jesus blev Messias, då Han blev smord. Denna period på 483 år måste nå fram till Hans dop.
En förklaring kan vara nödvändig här, ty i beräkningen av de 483 åren måste vi gå över gränsen mellan ”före Kristus” och ”efter Kristus”. Om vi räknar tillbaka från denna ”gränslinje” till hösten 457 f.Kr., använder vi bara litet mer, än 456 hela år. När vi drar dessa 456 år från 483, för det oss 27 år på den andra sidan om ”gränslinjen”. Eftersom Artaxerxes’ påbud trädde i kraft på hösten 457, slutar de 483 åren på hösten 27 e.Kr. Är detta klart?
Enligt Daniels profetia, skriven 600 år före Kristus, skulle alltså Messias bli smord och börja Sitt verk på hösten år 27. Uppfyllde Jesus denna profetia? Lukas 3, kapitlet berättande om Hans dop, säger i vers 1, att detta hände ”Under kejsar Tiberius femtonde regeringsår”, vilket historien bekräftar vara år 27.

Vi ser, hur viktig denna profetia är. Om Jesus hade framträtt 100 år senare, eller 50 år senare, eller 10 år senare, kunde Han inte ha gjort anspråk på, att vara Messias, Guds Son. Den sanne Messias måste framträda i enlighet med Guds tidtabell. Och det gjorde Jesus.
Det är fortfarande en vecka kvar av de 70. Daniel 9:27 säger: ”… mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer…”
Hela offersystemet var givet för ett enda syfte: Att peka framåt till det stora offer, som Guds Son skulle göra. Varje offer ned genom seklerna hade pekat framåt mot – annonserat, kan vi säga – den kommande Återlösaren. I det ögonblick, då Han gav Sitt liv, förlorade offren sin innebörd. Alltså skulle korsfästelsen äga rum ”mitt i veckan” under den sjuttionde veckan. Detta blir våren 31.

Kan vi se den underbara vissheten eller det klara beskedet i denna profetia? Kristus började Sitt verk vid den utpekade tiden och gav Sitt liv vid den utpekade tidpunkten. Paulus säger i Romarbrevet 5:6: ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne.” Weymouth’s översättning av denna vers lyder: ”i rätta ögonblicket”. Ja, Kristus dog verkligen i det bestämda ögonblicket.
Låt mig förklara. I Första Korintierbrevet 5:7 talar Paulus om Kristus som ”vårt påskalamm”. Påskalammet hade varit en bild på Kristus. Påskalammet slaktades alltid på den fjortonde dagen i judarnas första månad klockan 15. Det var just den tidpunkt, då Jesus dog – det rätta ögonblicket. Den, som var den sanne Messias, vår Frälsare, måste ge Sitt liv i det ögonblicket. Vilket slående bevis för gudomligheten hos den Herre vi älskar!
Föreställ Dig detta ögonblicks drama! Prästen stod i templet med sin kniv lyft, för att slakta lammet. Prästen kunde ha vetat, att Guds lamm i det ögonblicket hängde på korset. Plötsligt kom det en jordbävning, och förlåten eller förhänget i templet rämnade uppifrån och ända ned, orsakat av en osedd hand. Låt om det i Matteusevangeliet 27:50-52. Det allra heligaste i templet var öppet för allas insyn. Tempeltjänsten hade inte längre någon mening, ty den länge Utlovade hade kommit.
Nu återstår tre och ett halvt år, den sista hälften av den sjuttionde veckan. Detta för oss ned till hösten år 34. Då inföll slutet på de 70 veckor, som var bestämda för judarna. Under en liten tid efter Kristi död predikade lärjungarna bara för judar. Sedan fördjupade den judiska nationen sin förkastelse av Kristus, genom att stena Stefanus, och evangelium fördes till hedningarna. ”… se, då vänder vi oss till hedningarna”, sade Paulus och Barnabas i Apostlagärningarna 13:46. Judarna som individer kunde fortfarande ta emot Kristus, kunde fortfarande bli frälsta. Men Gud kunde inte erkänna som Sitt utvalda folk en nation, som hade förkastat Hans Son.
Denna profetia sträcker sig över en period på 2 300 år. Vi har nu förklarat de 490 första. Detta lämnar kvar 1 810 år, vilka från år 34 räcker fram till år 1844 som slutpunkten för denna profetia.

Detta för oss nära vår egen tid. Profetian säger oss, att helgedomens rening skulle börja 1844. I vårt nästa studium skall vi se, vad som menas med helgedomens rening. Vi kan vara säkra på, att Gud inte använder någon obetydlig händelse som slutpunkt för denna Bibelns längsta tidsprofetia, vilken så avgörande bevisar vår Herres gudomlighet.
En mängd profetior uppfylldes noggrant i vår Frälsares jordeliv, död och uppståndelse. Men den profetia, som vi har studerat i dag, bevisar i kalla, hårda, obestridliga siffror, att den vi älskar, Han som gav livet för oss, är den utlovade Messias, världens Frälsare – Din Frälsare och min.
Gud vare tack, att vi kan förtroendefullt be denna bön:
”Vår himmelske Fader! Vi tackar Dig för det extra mått av tro och tillförsikt, som denna stund har gett oss. Vi tar emot Din Son i våra hjärtan på nytt i dag – inte bara som vår Frälsare, utan som den utlovade Messias och våra livs Furste. Amen.”