Kan man lyda Gud och lyckas i livet?

G. Vandeman
Traktat Nr. 16
Tro – bekymmer – anställning! Hur skall det gå med Ditt arbete, Din affär, om Du tar emot Guds Ord och tar Gud på orden? Hur kommer det att gå med Dig själv?
Vad menas egentligen med, vad vi kallar för tro? Är det kanske någon mystisk kraft inom oss, som vi måste lära oss att nyttja? Varifrån kommer den? Hur kan man få den?
Tro är nu inte en hemlighetsfull kraft inom oss. Om vi vore begåvade med all den förborgade kraft, som en del psykologer och även somliga predikanter påstår, att vi äger, skulle vi inte behöva någon Frälsare. Vi skulle endast behöva lära oss, vilken ”knapp” vi skulle trycka på, vilket magiskt ord vi skulle uttala, för att rädda oss själva.
Tro, liksom bön, är inte i sig själv någon kraft. Tro är ett begrepp, varmed vi omfattar Guds kraft. Kraften är hos Gud, i Hans löften – inte i oss eller vår tro eller våra böner. Det finns inget snabbare sätt, att falla djupare för en människa, än att lita på sig själv. En man, som halkar utför en bergvägg, sträcker sig efter något utanför sig själv – kanske bara en liten kvist. Allting inom honom är bara tung kroppsvikt.
Alla slags populära formler för en människas förborgade krafter är också bara ökad belastning. Tro på oss själva kan kanske ge oss nytt mod, eller en förändrad syn på tingen. Men den kan aldrig frälsa oss. Dock kan tro på Gud frälsa, och den kommer att göra det.
Någon har påstått, att ”tro är att ta det för givet, som man inte vet något om”. Det kan väl finnas tillfällen, när en sådan definition kan synas riktig, men den är aldrig riktig. Tro är, att ta emot Guds Ord, att ta Gud på orden. Det är, att lita på Hans ord, i stället för på vårt eget, eller någon annan människas ord, eller på omständigheter eller på, vad som syns eller på känslor. Tro, det är att ta Gud på orden, även om allt tycks tala emot dem.

Troshjältarnas erfarenhet ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser”, läser vi i Hebréerbrevet 11:1. Vi ser det, som är för ögonen. Tro, däremot, är ”en övertygelse” eller grunden för det man inte ser. Tro och de rådande förhållandena måste därför ofta stå i strid med varandra. ”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom.” (Vers 6.)
Läs hela elfte kapitlet. Du kommer att finna en spännande berättelse om kampen mellan tro och omständigheter, där tron alltid avgår med seger. Där läser Du om Noa, som trodde att det skulle regna, även om den tidens lärda sade, att det var omöjligt. Abraham trodde, att Gud skulle ge honom en son genom Sara, fastän sunda förnuftet sade honom, att det aldrig kunde ske. Josef trodde, att Gud hade sänt honom till Egypten, då det såg ut, som om Gud hade glömt honom. Jokebed trodde, att Gud skulle vaka, vaka över hennes lilla knyte, som hon lämnade i floden. Den lille blev den store ledaren Mose, som ansåg att litet med Guds folk var bättre, än all Egyptens lyx och skatter. Där läser Du också om martyrerna, som hellre valde att dö för sin tro, än att leva den förutan.
Läs också Jobs bok. Höjdpunkten och summan av hans troserfarenhet innefattas i hans ord i Job 13:15: ”Om han skulle dräpa mig, förlitar jag mig dock på honom.” (Engelsk översättning.) Och vidare: ”jag vet att min återlösare lever”. (Job 19:25.) Var tror Du, att människor finner en sådan tro? Vari består hemligheten?

Tro är, att lära känna Gud Tro på Gud kommer som en följd av, att man har lärt känna Gud. Det finns bara ett slags tro, som bär en människa genom en allvarlig kris. Det är inte en definition på tro, inte en formel eller något hämtat ur en bok. Det är inte, vad Gud har gjort för missionärer i Afrika eller på gränsen till Tibet. Tro är en följd av, vad Gud har fått göra för Dig personligen. Tro är, att själv känna Gud, känna Honom genom personlig gemenskap, till dess ens tillit är fullkomlig och helgjuten.
Läs den tjugoandra psalmen – den gripande profetian om Jesu erfarenhet på korset. Läs där om den fruktansvärda själstortyr, som Djävulen utsatte honom för. Övergiven av Gud! Varför hörde Gud Honom inte? (Vers 3.) ”Dock är du den Helige”, säger Han i vers 4. Gud har hört andra. Varför hör Han inte Mig? Själsångesten är obeskrivlig. Han känner Sig omgiven av hundar. Han synes vara i färd med, att uppslukas av lejon. Så, till slut, säger Han tillitsfullt i vers 22: ”du bönhör mig.”
Hur visste Jesus, att Gud hörde Honom? Det var då inte på grund av omständigheter. Han visste, att Hans Fader hade hört Honom, och detta av en anledning: Hans Fader var den Helige. Han kände Sin Fader. Det var nog! När vi känner Guds karaktär, kommer det att vara nog för oss, nog för vilken kris som helst.
Felet med alltför många av oss är, att vi ännu inte är fullt övertygade om Guds kärlek till oss personligen. Vi säger, att Han älskar oss. Men vi handlar, som om Han vore alldeles likgiltig. Vi tror, att Han hör bön. Men vi handlar, som om Han hade beslutat, att aldrig besvara en bön, som går över våra läppar.
Att ha kunskap om Gud är inte nog. Vi måste känna Honom. När vi en gång för alla får detta klart för oss, kommer vi att sluta upp med, att bekymra oss.
Vilka känslor hyser Gud gentemot oss? Vi vet svaret på den frågan. Golgata har sagt oss, hur Han känner det. Problemet är inte, och har aldrig varit, vilka känslor Gud hyser för oss. Nej, det är, vad vi tror om Guds känslor mot oss, som skapar alla svårigheterna. Felet finns i våra känslor.
Säg mig: Skulle Jesus gå hela vägen till Golgatas kors för vår skull, för att sedan utan vidare överge oss? ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Romarbrevet 8:32.
Skulle Gud kunna vara en tyrann och ändå göra, vad Han gjorde på Golgata? Varför lyssnar vi då till Djävulens lögner om Gud – och tror på dem?
”Var Du med, då de korsfäste min Herre?” frågar sångaren. Du och jag var inte med. Du och jag visste ingenting om saken. Du och jag var inte där, för att tala om vårt förlorade tillstånd för Gud, eller för att be om Hans nåd. Ändå kom Golgata till stånd. Tycker Du då, att det är förnuftigt att hysa bekymmer, när något mycket mindre står på spel?

Varför är vi bekymrade? Att hysa bekymmer innebär, att vi anser oss kunna lösa våra problem bättre, än Gud. Den Gud jag tillber, kan klara av vilka problem som helst, som jag ställs inför. Han har aldrig misslyckats eller svikit. Sviker Han Dig, kommer Du att bli den förste, som får den erfarenheten!
Herren säger i Matteusevangeliet 17:20: ”Om ni har tro, bara som ett senapskorn, skall ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting skall vara omöjligt för er.’” Du kan börja med endast litet tro – av ett senapskorns storlek. Men ett senapskorn har förmågan, att växa – och detsamma har tron, när Du ser, vad Gud kan göra.
Anta, att vi ägde ett teleskop starkt nog, för att vi skulle kunna se genom rymden ända till Guds tron – in i himlarnas Himmel. Himmelen är en verklig plats – lika verklig som Mars eller Saturnus. Anta, att vi genom vårt teleskop skulle kunna betrakta, hur Gud lyssnar till våra böner och se, hur änglarna beger sig i väg, för att besvara dem. Skulle det då med alla dessa bevis fordras tro, för att kunna lita på Gud?
Tro är inte, att tro på det, som inte finns. Nej, det är att tro på det, som verkligen finns, men som vi inte kan se. Det är ”en visshet om det man inte ser”. Tron vet, att detta existerar, därför att tron tar Gud på orden.
Tron kan stiga ned i en avgrund och veta, att Gud skall ställa våra fötter på fast mark. Tron kan gå in i mörker och veta, att Gud skall göra mörkret ljust. Tron kan uthärda sorg, ty Gud skall förvandla den till sång. Tron tar upp korset med glädje, ty den vet, att Gud av korset skall forma en krona.

Din försörjning Men hur blir det nu med Ditt arbete, Din affärsverksamhet? Vad skall man göra, när man lever i en värld, som inte är inställd på, att leva efter Guds bud? Är det då inte denna värld, som Gud har ställt Dig i? Tror Du för ett ögonblick, att Gud skulle ställa Dig här i världen och be Dig, att göra något, som Du inte kan göra, och sedan straffa Dig, för att Du inte gör det? I varje Guds befallning finns beviset för och löftet om, att den kan åtlydas.
Låt oss tänka oss, att Du äger en affärsverksamhet, en blomstrande affär. Så har Du ett tillfälle, att knyta en god, kunnig man, en verklig toppkraft, till Din arbetsstab. Skulle det skada Din verksamhet, att anställa honom? Kan Du då för ett ögonblick tro, att det skulle skada Din affär, att ta med Gud i verksamheten?
Du tänker väl på Sabbaten. Tänk, om Du skulle förlora Ditt arbete? Det är ont om sådant arbete som Ditt, och Du är familjeförsörjare.
Hur många arbeten behöver Du? Är det oresonligt att tro, att Himmelens Gud kan finna ett arbete åt Dig – ett, som passar både Dina förmågor och Dina behov? Kunde det inte vara möjligt, att Guds val av arbete åt Dig skulle till och med vara bättre, än Ditt eget?
Låt oss föreställa oss, att Du har en vän, som är millionär. En dag säger han till Dig: Jag vill, att Du skall göra något åt mig. Jag vill, att Du härefter inte skall arbeta på Lördagarna. Du kanske tycker, att det här är en underlig begäran, men jag garanterar, att Du inte skall förlora något på det.
Du undrar naturligtvis, hur det kommer att gå och hur Din arbetsgivare skall reagera. Men Du har Din väns, millionärens, löfte. Därför gör Du slag i saken och gör, som han har bett Dig.
Min vän, jag kan tala om något ändå underbarare, än detta – något, som inte är en fantasiprodukt. Vi läser i Jesaja 58:13, 14: ”Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till HERRENS ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i HERREN och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jakobs arvedel. Så har HERRENS mun talat.”
Om Du är varsam med Din fot på Sabbaten, så att Du inte trampar den under Dina fötter, kommer Din familj då att lida brist? Vi läste ju, att Gud ”skall föra dig fram över landets höjder”. Det står, att Han skall ”giva dig… näring”. {Gustav V:s Bibel.} Därtill skriver Herren Själv Sitt namn under detta löfte och säger: ”Så har HERRENS mun talat”. Det här är inte bara en millionärs ord, utan Skaparens!
”Förtrösta på HERREN och gör det goda, bli kvar i landet och sträva efter trofasthet. Ha din glädje i HERREN, han skall ge dig vad ditt hjärta begär.” Psaltaren 37:3, 4. Detta löfte täcker både hyra och mat, eller hur? Tänk på saken så här: Har inte Herren gett Dig mat och kläder och husrum under alla dessa år, då Du inte har lytt Honom? Du förstod visserligen inte bättre. Du visste inte, vad Gud fordrade. Men nu vet Du det. Nu väljer Du, att lyda Honom. Kommer inte Gud att ta vård om Dig nu, lika säkert som då Du inte kände till och inte följde Hans vilja?
Låt oss läsa den tjugofemte versen i samma psalm: ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har inte sett den rättfärdige övergiven eller hans barn tigga om bröd.”
Det hände för några år sedan, att jag böjde mina knän tillsammans med en man och hans hustru, som hade ställts inför vilodagsfrågan. Vi läste dessa ord och sedan bad vi. I kraft av detta löfte i texten fattade så mannen sitt beslut, att lyda Gud, vad det än skulle kosta. Två år senare mötte jag honom. Hans ansikte strålade. ”Du kommer ihåg”, sade han, ”att jag trodde att vi skulle svälta ihjäl, om vi började, att hålla Sabbaten. Men nu har jag ett mycket bättre arbete. Och folk kommer nu till mig, för att få arbete.”
Det här är ingenting sensationellt – ingenting alls ovanligt. Vi har många liknande erfarenheter. Sådan är den Gud vi tjänar. Han tar inte bort något, utan att ge oss något bättre i dess ställe.

Först söka Hans rike Du kommer väl ihåg orden i Jesu Bergspredikan: ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”? (Matteusevangeliet 6:33.) Vad är det då fatt med vår tro? Enkelt, rättframt och allvarligt frågar jag: Litar vi inte på Gud? Sätter vi större tilltro till lönechecken eller till arbetslöshetsunderstödet, än till Gud i Himmelen? Kan vi inte ta Gud på orden?
Det är väl ingen sak, att öva tro, när vi ser, hur Gud har börjat att verka? Jakob nekade att tro, att Josef var vid liv – ända till dess han såg vagnarna, som denne hade sänt. Läs om detta i Första Moseboken 45:26, 27. Alltför många väntar på vagnarna!
Om Josua levde i dag, skulle han kunna berätta en spännande erfarenhet om tro. Den är nedtecknad i Josua 3. Folket stod där vid Jordanfloden, där vattenmassorna i floden var som djupast. Gud befallde dem, att gå över floden. Där fanns inga broar, inga båtar, ingenting. Bara gå över floden. De skulle gärna gå över floden, om Gud dreve vattenmassorna tillbaka, såsom Han hade gjort vid Röda Havet. Men hur kunde de gå, innan Gud hade gjort ett underverk?
De kunde ha väntat länge. Vem vet? Men då folket lydde, då de satte i gång med övergången och prästernas fötter faktiskt var nere i vattnet, då gjorde Gud ett under.
Några av oss behöver sätta våra fötter i vattnet – i lydnadens vatten. Hur underbart kan och skall då inte Gud verka för vårt bästa! Vi kommer då att få en hel del trosberättelser gemensamma med Josua, när vi träffar honom i Guds rike. Kommer det inte att bli underbart, att höra dessa trons män omtala sina upplevelser på trons väg – och så berätta för dem om våra egna! Ser Du inte fram emot mötet med några av martyrerna, till exempel, dessa som med glädje gav sina liv, hellre än att vara olydiga mot Gud?
Föreställ Dig, om Du kan, hur det skulle kännas, att sitta ned med en av martyrerna under livets träd. Spännande skulle det, minst sagt, vara, att i detalj få höra berättelsen om, hur han levde för Kristus, levde med honom och dog, hellre än att leva utan Honom. Vilket gripande klimax, när han berättar om den dag, då han fattade sitt beslut, att dö, hellre än att svika sin Mästare.
Anta sedan, att han vänder sig till Dig – eller mig – och säger: ”Berätta nu för mig, vad Du har upplevt. Tala om för mig, vad Du försakade för Kristi skull. Vilket beslut fattade Du?” Tänk, om Du eller jag skulle bli tvungen att säga: ”Jag försakade egentligen ingenting. Jag visste, att jag borde ha lytt Gud. Jag visste, att jag skulle ha helgat Guds vilodag. Men jag, jag kunde inte riskera, att förlora mitt arbete.”
”Kunde Du inte riskera, att förlora Ditt arbete?” utropar han. Och då ser Du bort alldeles förlägen, endast för att möta Frälsarens kärleksfulla, men besvikna, blickar. Himmelen skulle den stunden för Dig vara den mest obehagliga plats i universum.
Men detta kommer aldrig att hända Dig eller mig. Om vi inte älskar Frälsaren mer, än så, om vi inte har brytt oss mer om, att lyda Honom, så att vi har riskerat något för Honom, som övergav Himmelens härlighet för vår skull, då kommer vi inte alls att vara med. Martyren i livsträdets skugga kommer att samtala med någon annan.
Det här slutet tycker jag inte om. Det gör inte Du heller. Men vi kan ändra det. Vi kan skriva ett annat genom det beslut vi fattar i dag. Jag uppmanar Dig enträget, att inte göra Din Frälsare besviken.