Har Söndagsfirandet stöd i Bibeln?

G. Vandeman
Traktat Nr. 14
Hur kan vi veta, att Bibeln har blivit rätt översatt? Kan Jesu efterföljare lita på Bibeln, eller har översättare förändrat den enligt egna åsikter?
Kan vi lita på att Bibeln, som vi har den i dag, visar oss frälsningens väg? Hur kan vi veta, att inte översättarna här och där har smugit in sådant, som inte skulle vara där?
Många är de, som har varit bekymrade över detta. Men jag tror, att vårt studium här skall ge klarhet. Om det är någon text man har velat finna och som man verkligen har sökt efter, är det en text, som ger stöd för Söndagsfirandet till minne av Jesu uppståndelse.
Vi kommer att noggrant läsa varje text i Nya Testamentet, där det talas om den första veckodagen. Om översättare eller avskrivare har förändrat Bibeln, skulle det framgå av just dessa texter. Om de på något ställe har fallit för frestelsen, att förändra Guds Ord, skall vi då också säkert finna den text, som tusentals män och kvinnor har velat finna under århundradenas lopp.

Finns det någon text i Bibeln, som ger stöd åt Söndagsfirandet? Men, säger Du, det måste finnas en text, som ger stöd åt Söndagsfirandet. Det är väl ändå inte möjligt, att nästan hela mänskligheten har fel?
Vi har all rätt, att ställa en sådan fråga och vänta oss, att finna ett svar i Bibeln. Böj Ditt huvud i bön och önska, att Gud skall uppenbara Sin vilja i denna betydelsefulla fråga.
Den första text i Nya Testamentet, som talar om den första veckodagen, är Matteusevangeliet 28:1: ”Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, gick Maria från Magdala och den andra Maria för att besöka graven.” Här sägs det, att den första veckodagen var uppståndelsedagen. Utan tvivel lämnade Jesus graven på Söndagsmorgonen. Men här nämns ingenting om, att man skulle hålla dagen helig, ingenting som visar, att den dagen skulle helgas som vilodag. I stället gör denna text klart för oss, att Sabbaten var över, då veckans första dag började.
Nästa text finner vi i Markusevangeliet 16:1, 2. Detta är en annan hänvisning till uppståndelsedagen, och av detta textsammanhang framgår det också tydligt, att ”sabbaten var över”. Också Markusevangeliet 16:9, Lukasevangeliet 24:1 och Johannesevangeliet 20:1 – de tre nästa texterna – talar alla om uppståndelsen.
Nu kommer vi till Johannesevangeliet 20:19. Här har vi ett Skriftställe, som kristna människor har försökt, att använda i brist på bättre stöd för Söndagsfirandet. Det har sagts, att detta var ett stort ”uppståndelsemöte”, som blev upptakten till helgandet av Söndagen. Men kunde detta vara ett uppståndelsemöte? Det talas ju om, att ”lärjungarna {var} samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna”. Det var inget öppet möte. Kunde det vara ett firande av uppståndelsen, innan lärjungarna ens själva var övertygade om, att Jesus hade uppstått?
Vi läser i Apostlagärningarna 20:7: ”Den första dagen i veckan var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus samtalade med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han att tala ända till midnatt.”
Detta är en ofta citerad text. Det är här fråga om ett möte på första veckodagen. Ingen kan tvivla på detta.
Men om man har gudstjänst på en särskild dag, innebär det, att den dagen är vilodag? Betyder det att de, som håller mötet, räknar den dagen som vilodag? Säkert inte! När Billy Graham talar till stora folkmassor varje kväll utom Måndag, betyder det att han, hans medhjälpare eller hans åhörare räknar Tisdag, Onsdag eller Torsdag som vilodag?
– Men, invänder Du, är det inte nattvarden det här är fråga om?
Tydligen är det så, fastän uttrycket ”brödsbrytelse” kan syfta antingen på nattvarden eller de vanliga måltiderna. Vilket det än hänvisar till, var det någonting, som gjordes varje dag enligt Apostlagärningarna 2:46. Av dem, som har studerat den tidiga kristna historien, finns det de som menar, att man betraktade nattvarden som så betydelsefull, att den firades varje gång de kristna samlades.
I vilket fall som helst föreligger det inget samband mellan nattvarden och vilodagen. Kristna människor har frihet, att ta del i nattvarden så ofta de vill. (Läs Första Korintierbrevet 11:26.) Om den skulle firas endast på samma veckodag den instiftades, skulle vi vara tvungna, att alltid fira den på en Torsdag.
I Apostlagärningarna 20:7 möter vi ett annat intressant problem. Om detta möte hölls på första veckodagen, och det framgår av texten, att det var ett nattmöte, måste det ha hållits på Lördag kväll, ty dygnet börjar vid solnedgången.
Följande dag gick Paulus till fots till Assus. Knappast ett sätt, på vilket vi skulle vänta oss, att han firade vilodagen. Om mötet däremot hölls på Söndag kväll, då hölls största delen av mötet inte alls på den första veckodagen, utan på natten till Måndagen.
Finns det då ytterligare någon orsak till, att använda denna text som stöd för Söndagsfirandet? Vi kan inte finna någon. Det var helt enkelt ett avskedsmöte.
Nästa text finner vi i Första Korintierbrevet 16:2, där det står: ”På första veckodagen skall var och en av er hemma lägga undan och samla ihop vad han lyckas spara, så att insamlingarna inte sker först vid min ankomst.”
Detta innebär inte, att Paulus lär oss, att vi bör gå i kyrkan på den första dagen i veckan och lämna vårt offer, när kollekten tas upp. Det nämns i detta sammanhang inte något om kyrkobesök. Paulus säger klart och tydligt, att gåvan skulle läggas åt sidan hemma.
Paulus gjorde en insamling för de behövande i Jerusalem. Han föreslog, att man skulle lägga undan de pengarna varje vecka, så att han inte skulle behöva använda sin tid till, att starta en insamlingskampanj, då han kom dit. Varför föreslog Paulus, att pengarna skulle läggas undan på Söndagen? Därför att Söndagen med all sannolikhet var den dag, då de kristna i Korint gick igenom sina räkenskaper från föregående vecka, eftersom de helighöll Sabbaten. Paulus kunde lika väl ha sagt: ”Varje vecka, när Du gör upp veckans budget, bör Du lägga något åt sidan för detta ändamål, så att Du är beredd att ge en summa, när jag kommer.”
Vi har nu läst alla texter i Nya Testamentet, som talar om den första veckodagen. Trots detta, har vi inte funnit ett enda ord till stöd för Söndagsfirandet.
Kardinal Gibbon säger i sin bok Våra Fäders Tro {Faith of Our Fathers}: ”Du kan läsa Bibeln från Första Moseboken till Uppenbarelseboken, och Du kommer inte att finna en enda rad, som stöder helgandet av Söndagen. Den ger eftertryck åt det religiösa helighållandet av Lördagen, en dag som vi aldrig helgar.” – 1893 års översättning, sidan 111.
Det finns tusentals uppriktiga kristna, som utan att känna till dessa fakta, är fast övertygade om, att det i Bibeln finns något textsammanhang, som stöder Söndagsfirandet. Kan orsaken vara, att Bibeln har blivit misstolkad? Ja, tyvärr har den misstolkats av många förkunnare och lärare. Men vi finner, att översättarna har varit noggranna i sina försök, att få fram den verkliga tanken från grundspråket. Visst kan vi finna olikheter i ordalydelsen i de olika översättningarna, men inga större avvikelser i fråga om innebörden.
Vad vi nu har kommit fram till, borde ge oss klarhet angående denna sak. Om det någonsin har varit någon text man har velat finna i Bibeln, är det en text, som kan ge stöd åt Söndagsfirandet. Men trots alla översättningar, som har gjorts, finns ändå inte den texten. Himmelens Gud har hållit Sin skyddande hand över Sitt Ord, ty Han vet, att vi är beroende av det, för att få kunskap om frälsningens väg. Vi kan tryggt och utan att tveka tro Guds Ord, som vi har det i dag!

Herrens dag Det finns en annan text i detta sammanhang, som också är högintressant. Det är Uppenbarelseboken 1:10. Johannes talar här om, att han hade en syn ”på Herrens dag”.
I våra dagar kallas Söndagen ofta för Herrens dag. En del menar, att Johannes skulle ha börjat att fira Söndagen som vilodag, då han skrev Uppenbarelseboken.
De kristna kallade aldrig Söndagen för Herrens dag förrän långt efter Johannes’ tid – någon gång under det andra århundradet e.Kr. Du kanske blir förvånad över, att denna sed inte kom från kristet håll, utan från hednisk soldyrkan. Redan Nebukadnessar talar om solguden såsom ”solen, min Herre”. Söndagen, solens dag, blev därför också kallad för Herrens dag, men det hade naturligtvis inte något samband med Kristus.
En portugisisk författare skriver angående mitraismen: ”Den första dagen i veckan, Söndagen, var helgad åt Mitra sedan långt tillbaka, vilket flera auktoriteter erkänner. Därför att solen var Gud, herrarnas Herre, blev Söndagen kallad för Herrens dag, vilket den också senare blev av kristenheten.” Agostinho de Almeida: Paiva o Mitraismo, sidan 3.
Det är sant, att Johannes var i andehänryckning på Herrens dag, men den dagen var en Sabbat – den enda dag, som Gud kallar för Sin egen. I Jesaja 58:13 talar Gud om Sabbatsdagen som ”min heliga dag”. På Jesu tid kände Hans efterföljare inte till något om Söndagen såsom vilodag. De helgade samma Sabbat som judarna. Det råder inget tvivel om, att de helgade den dag, som vi i dag benämner Lördag.

Varför firar så många kristna Söndagen som vilodag? Vad har då hänt under århundradenas lopp? Varför anges Söndagen vara vilodag i den kristna världen i dag?
Om Du frågar efter orsaken till Söndagsfirandet, är detta ett svar, som ges av många kristna: ”Naturligtvis är Lördagen Sabbat, men vi helgar Söndagen till minne av uppståndelsen.” Det är ett utmärkt skäl, för att ära Jesus. Men hur vill Jesus bli ärad?
I Gamla Testamentet berättas det, att Gud sade till kung Saul, att han inte skulle ta något från amalekiterna, utan förstöra allt. Någon dag senare fann profeten Samuel, att kung Saul inte hade åtlytt befallningen. Saul förklarade, att folket hade sparat en del av boskapen, för att offra den till Herren. De var olydiga mot Gud, för att kunna hedra Honom. Var det ett gott motiv? Samuel säger: ”Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar.” Första Samuelsboken 15:22.
Skulle inte Herren säga samma sak i dag till dem, som avsiktligt överträder Hans befallning, att helga Sabbatsdagen, den dag Han har sagt, att vi skall helighålla?
Jesus uppstod på Söndagen. Det finns en orsak, varför Han gjorde det. Paulus säger i Första Korintierbrevet 15:4, att Jesus ”uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna”. Och i Lukasevangeliet 24:44 finner vi Jesu egna ord om, att: ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.’”
Det var därför nödvändigt, att Jesus uppstod på Söndagen enligt de avbilder, som hade getts av Mose. Kristus måste uppstå på den dag, som kom efter Sabbaten.
De tre första dagarna av Påskhögtiden inföll alltid på den fjortonde, femtonde och sextonde dagen i den första månaden av det judiska året. Påskalammet slaktades på den fjortonde dagen, alltså den första Påskdagen. Den femtonde dagen, den andra i Påskhelgen, var en ceremoniell sabbat – en särskild högtid. Den sextonde dagen, den tredje högtidsdagen, var den dag man offrade ett förstlingsoffer från den nya skörden. Jesus korsfästes på första dagen i Påskhögtiden, Fredagen. Den andra dagen, Sabbatsdagen, vilade Jesus i graven och åter fullföljde Han avbilden. På tredje dagen uppstod Han och uppfor till Himmelen, för att frambära till Sin Fader förstlingsfrukten av Sitt offer, dessa som hade uppstått tillsammans med Honom. (Matteusevangeliet 27:52, 53; Johannesevangeliet 20:17; Efésierbrevet 4:8.)

Tre minnesmärken I dag har vi minnesmärken från dessa tre betydelsefulla dagar. Vi har nattvarden till minne av Jesu död. Vi har Sabbaten, som nu inte endast är ett minnesmärke över skapelsen, utan också över återlösningen, och vi har dopet, som är ett minne av uppståndelsen. (Romarbrevet 6:4-6.)
Försök, att för Din inre syn se, hur Skaparen vilade på Sabbatsdagen vid slutet på skapelseveckan, och att denne samme Skapare, vilken nu också är vår Frälsare, fyra tusen år senare vilar i graven på samma veckodag, för att återlösningsverket skall fullbordas. Hur betydelsefull blir inte Sabbaten för dem, som älskar sin Frälsare! Sabbaten avskaffades inte genom Jesu död på korset. För de kristna blev den däremot än mer betydelsefull genom Faderns villighet, att offra Sin ende Son för deras skull. Hur fulländade är inte Guds minnesmärken!
Gud har inte sagt, att vi bör fira uppståndelsedagen en gång varje år i samband med det traditionella Påskfirandet, eller en gång i veckan, genom att besöka kyrkan varje Söndag.
Gud har valt dopet till, att vara ett minne av uppståndelsen. I Romarbrevet 6:4 talas det om dem, som är döpta, att de ”skall leva det nya livet”. Gud fordrar inte ett ”en-gång-om-året” eller ”en-gång-i-veckan-minnesmärke”. Han önskar ett beständigt minne av uppståndelsen – att vi dagligen ”vandrar i ett nytt liv”.
Varje ögonblick av vårt liv borde ge vittnesbördet: ”Han (vår Frälsare) lever.” Det är detta minnesmärke över uppståndelsen, som Gud har gett oss.