Vad säger Bibeln om de eviga straffen?

G. Vandeman
Traktat Nr. 11
En pojke sade till sin lilla syster, att om hon var elak, skulle hon hamna i helvetet. Så gör Gud med stygga människor.
Hur skulle ett barn kunna älska en sådan Gud? Hur kan någon människa älska en sådan Gud? Men om det nu är, som vi har funnit, att Bibeln lär att döden är som en sömn i graven och att en människa inte går vare sig till Himmelen eller helvetet vid döden, finns det då något helvete över huvud taget? Om det finns, hur ser det ut där? Brinner det nu? Hur länge skall det brinna? Kan en kärleksfull Gud kasta syndare i en sådan eld?
Tillber vi en kärleksfull Gud? Eller är Han en grym tyrann, som längtar efter att få pina dem, som inte vill lyda Honom? Vi kommer att finna svaret i Hans bok.
Först av allt skall vi fråga oss, om läran om ett evigt brinnande helvete är logisk och rättvis.
Helvetesläran representerar inte kärlekens princip. Det är absolut omöjligt, att förena tanken på en kärleksfull Gud med läran om en Gud, som kastar Sina skapade barn i en eld, som brinner för evigt. Det finns ingen människa, som är så grym. Någon diktator eller dåre kanske vill bränna sina fiender, men de vill inte, att pinan skall fortsätta i oändlighet. Ändå tror några, att en kärleksfull Gud skall pina en syndare i oändlig tid för ett par års tid i synd – eller några ögonblicks synd.

Blir vi utlämnade åt evig eld? Om människor störtas i helvetet vid döden, som många tror, har då inte Gud utmätt straff utan rannsakan och dom? Vi känner olust inför, att någon blir dömd, utan att han får tillfälle, att försvara sig. Gud har bestämt en dag, när Han skall döma världen, men om människan får lön eller straff vid döden, varför behövs det då en domedag senare, för att fastställa hennes skuld eller frihet från skuld? Anta, att det framgår vid rättegången, att ett misstag har begåtts och att en människa har plågats i århundraden i elden, då hon i stället skulle ha njutit Himmelens välsignelser. Kan en sådan människa begära resning och skadestånd från Himmelens Gud?
Att överlämna syndare till evig eld vid döden, vore den mest orättvisa handling man kunde tänka sig och ovärdig en rättvis Gud. Kain dödade en människa, sin bror Abel. Det skulle betyda, att han har våndats i helvetets eld i ungefär 6 000 år. Om någon modern diktator, som låtit döda tiotusentals människor, skulle kastas i lågorna, skulle en sådan aldrig kunna nå upp till Kains straff, även om båda plågades i evighet. Kain skulle, under alla omständigheter, ha fått ett 6 000 år längre straff, för att han dödade en människa, än diktatorn för mordet på tusentals, ja, hundratusentals människor. Är vi beredda, att tillskriva Gud en sådan orättvisa?
Om Gud, för övrigt, har någon känsla för rättvisa, skulle Han då kunna överlåta verkställandet av straffet åt sin värste fiende, Satan?
Är det inte på tiden, att vi inser, hur inkonsekvent läran om helvetet är?

Hur har villfarelsen om helvetet uppstått? Hur har en sådan lära uppstått? Satan har lyckats övertyga nästan alla människor om, att när en människa dör, dör hon inte alls, utan är mer levande, än någonsin. Vi har fått lära oss, att människan vid skapelsen utrustades med en själ, som inte kan dö. Om människan inte kan dö, lever hon vidare antingen i Himmelen eller någon annanstans. Enligt det resonemanget, uppstod ett teologiskt behov av en plats, där odödliga syndare kunde vistas i evighet och så konstruerades ett evigt brinnande helvete, för att tillgodose detta behov. En sådan lära passar fint in i Satans propaganda, ty ända sedan skapelsen har han anklagat Gud för, att vara en tyrann och inte en kärlekens Gud. Om det funnes ett sådant helvete, skulle det vara ett avgörande bevis för, att Satans anklagelse mot Gud är riktig.
Vi vill inte för ett ögonblick påstå, att vi, när vi läser Bibeln, inte skall finna ett helvete. Vi kommer att finna ett bokstavligt helvete med verklig eld. Men vi kommer också att i den undervisningen finna en kärlekens Gud.
Vad säger Bibeln egentligen om helvetet? Vi läser i Andra Petrusbrevet 2:9 {Reformations-Bibeln}: ”Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ut ur frestelsen, och att förvara de orättfärdiga till att straffas på domens dag.” De ogudaktiga straffas redan i detta liv genom sitt orättfärdiga liv och de gudfruktiga räddas ur prövningen. Straffet, som ådöms den orättfärdige i Guds dom, verkställs efter domen {jämför Reformations-Bibeln ovan!}. Den vers, som kastar det största ljuset över hur straffet drabbar den ogudaktige, finner vi i Uppenbarelseboken 20:9: ”De drog upp över hela jordens vidd och omringade de heligas läger och den älskade staden. Men eld kom ner från himlen och förtärde dem.” Här möter vi berättelsen om, hur de onda människorna, efter sin uppståndelse, gör ett sista försök, att störta Guds regering. De marscherar mot det Nya Jerusalem, som har kommit ned till jorden. Men när de har omringat den Heliga Staden, faller eld från himlen och förtär dem. Denna text besvarar flera av våra frågor. Vad är helvetet? Det är den eld, som Gud låter falla över syndarna, för att förgöra dem. Var är helvetet? Det blir på denna jord. När framträder helvetet? Vid slutet av de tusen åren, som vi senare skall behandla.
Hur länge skall det brinna och hur fullkomlig blir den förgörelse, som helvetet orsakar? I Malaki 4:1 läser vi: ”Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist.” När någonting har brunnit upp, finns det inte mycket kvar. Har Du någon gång sett åkerstubb brinna? Den brinner hastigt och elden dör hastigt – det glimtar till och allt är borta. Låt oss läsa Psaltaren 37:20: ”Men de ogudaktiga skall gå förlorade. HERRENS fiender försvinner som ängarnas prakt, de försvinner som rök.” Försvinna som rök! Det är svårt att tänka sig, att någon skulle kunna lida nämnvärt, efter att ha gått upp i rök.
Vad skall vi säga om den eviga elden i Matteusevangeliet 25:41? På domens dag kommer Gud att säga till de ogudaktiga: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden”. I vers 46 talas det om evigt straff och det förklarar, vad som avses med evig eld. Straffet är evigt. Dödens lidande varar inte i evighet. Döden, som orsakas av den eviga elden, är däremot slutgiltig – evig. Från den finns det ingen uppståndelse. Den, som dör i denna eld, kommer att vara död i evighet.

Ett till sin verkan evigt straff Bibeln visar detta fullt tydligt. För de ogudaktiga blir straffet evigt, dvs. evig död. För de rättfärdiga blir lönen evigt liv. Varken död eller liv har i detta sammanhang någon ände. De rättfärdiga får leva för evigt och de ogudaktiga är döda för evigt. I Romarbrevet 6:23 läser vi också om evigt liv för de rättfärdiga och {oändlig} död för de ogudaktiga: ”Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.”
Om vi drar två parallella eller jämsgående linjer på ett pappersark, och den ena representerar evigt liv och den andra den eviga döden, finner vi, att dessa linjer kan dras ut hur långt som helst, utan att mötas. Så är det med det eviga livet – det tar aldrig slut – detsamma gäller döden – den upphör aldrig.
Vi lär i Judasbrevet vers 7 {Bibel 2000}: ”Tänk också på Sodom och Gomorra och deras grannstäder… de straffades med evig eld och är ett varnande exempel.” Sodom och Gomorra förstördes i ”evig eld”. Brinner dessa städer i dag? I Andra Petrusbrevet 2:6 framställs dessa städer som ett exempel på, hur Gud en dag skall förgöra de ogudaktiga. På samma sätt, som Han lät eld regna över Sodom och Gomorra, skall Han låta eld regna över de ogudaktiga utanför det Nya Jerusalem. Dessa städer förstördes genom ”evig eld”, men då elden hade utfört sitt verk, slocknade den. Eldens effekt var evig, eftersom städerna aldrig blivit uppbyggda igen och återställda efter eldens härjning.
Men talar inte Bibeln om eld, som inte utsläcks? undrar Du. Svaret blir Matteusevangeliet 3:12. Även i dag finns det eldar, som inte brandkåren kan bemästra. Men elden slocknar alltid förr eller senare. När elden har utfört sitt verk, kommer den att slockna.
En annan förvirrande text är Uppenbarelseboken 20:10, där vi läser: ”Och de skall plågas dag och natt i evigheternas evigheter.” Men låt oss betrakta texten noggrannare. Det talas här om Satan och enligt all rättvisa borde han straffas mest och längst. I Hesekiel 28:12-19 talar Herren till Satan: ”Du fick ett fasansfullt slut och du skall inte mer finnas till.’”

Föreligger det en motsägelse? Här möter oss en skenbar motsägelse mellan två Bibeltexter. Båda talar om Satan, varvid en säger, att han skall få ”ett fasansfullt slut”, och den andra talar om, att han skall ”plågas dag och natt i evigheternas evigheter”. Båda Bibelförfattarna blev inspirerade av samme Helige Ande. Vi vet av erfarenhet, att Bibeln inte motsäger sig själv, utan att denna skenbara motsägelse beror på, att vi har missförstått den ena eller den andra texten. Hur används uttrycket ”för evigt” i andra sammanhang i Bibeln? Vi läser i Andra Moseboken 21:1-6 om, att hebréerna kunde sälja sig själva som slavar, men inte för hela livet. Vart sjunde år skulle alla slavar bli fria. Om en hebréisk slav hade äktat sin herres dotter, kunde han själv bli fri det sjunde året, men han fick inte ta med sig sin hustru och sina barn. Om slaven önskade, att stanna med sin familj och fortsätta, att tjäna sin herre, måste en särskild ceremoni företas. I vers 6 står det: ”då skall hans herre… genomborra hans öra med en syl. Sedan skall han för alltid vara sin herres slav.” Betyder detta, att han skulle tjäna sin herre i evighet utan slut? Naturligtvis inte! Slaven skulle tjäna sin livstid ut och inte längre.
Samuels mor lovade, att hon skulle föra sin son till Herrens hus, för att ”föra fram honom inför HERRENS ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid.’” {Första Samuelsboken 1:22.} I Första Samuelsboken 1:28 står det: ”Därför vill jag nu ge honom tillbaka till HERREN. Så länge han lever skall han tillhöra HERREN.’” Nu är det lättare, att förstå att Uppenbarelseboken 20:10 inte talar om evig pina. Människan plågas, så länge det finns liv. Jesu liknelse i Lukasevangeliet 12:47, 48 talar om, att det blir olika grader av straff, en del straffas längre, än andra. Dock kommer slutet för varje förlorad människa att bli tillintetgörelse genom eld från himlen.
Profeten Obadja beskriver de nationer, som är Guds motståndare, ”som om de aldrig varit till.” {Obadja vers 16.} Detta är det slutliga ödet för var och en, som stöter bort Guds kallelse till frälsning.

Gud är kärlek och rättvisa Tänk, vilken kärleksfull Gud vi har! Han är inte den tyrann, som Satan vill göra honom till, utan en Gud, som inte vill att någon skall förgås. ”… om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under”, säger Herren. {Lukasevangeliet 13:5.} Gud vill inte se någon gå förlorad. Han vill, att alla skall bli frälsta, men eftersom Han inte vill göra oss till slavar, får vi själva välja, vilken väg vi vill gå. Synden och syndarna måste utrotas ur universum. De, som inte väljer evigt liv, får inte evigt liv. Gud finner ingen glädje i deras utrotande och inte heller vill Han onödigtvis förlänga deras lidande. I Jesaja 28:21 {Gustav V:s Bibel} talas det om Guds handlande mot de ogudaktiga som ”ett sällsamt verk” och säkerligen är det så, ty vad kan vara svårare för en kärleksfull Skapare, som längtar efter, att leda alla till frälsning?
Läran om helvetet, som den framställs i Bibeln, motsäger inte läran om en kärleksfull Gud. Synden måste utrotas. Kärleken kan inte handla annorlunda. Det finns människor, som anser att Gud skulle frälsa alla, oberoende av vårt eget val. Det kommer Gud aldrig att göra. Att frälsa människor mot deras egen vilja, skulle vara detsamma, som att fylla Himmelen med slavar. Gud vill se oss som fria medborgare i Himmelen, inte som slavar eller fångar.
Men nu förändras bilden plötsligt. Den eld, som har tillintetgjort synden och syndarna, används också av Gud, för att rena jorden, så att Gud kan återställa den i dess ursprungliga skick, som den var efter skapelsen. Läs i Andra Petrusbrevet 3:10-13, hur Guds plan för denna jord blir fullbordad. Han skall då fullfölja Sin ursprungliga avsikt med vår jord. En ny jord, ny ren luft att andas, synd och syndare borta för evigt!
Men om – tänk, om någon, någon gång, när denna ohyggliga erfarenhet med synden är över, skulle välja att synda? Ty möjligheten till att synda kommer alltid att finnas i och med den fria viljan. I Nahum 1:9 svarar Gud på denna fråga: ”Vad ni än tänker ut mot HERREN skall han komma med fullständig ödeläggelse. Nöden skall inte komma två gånger.”
Synden kommer att få ett definitivt slut. Den kommer inte att uppstå mer. Universum blir tryggat mot synden – inte därför att vi inte kan synda – utan därför att Golgata kors har visat oss syndens verkliga natur och dess följder. Vi kommer inte att vilja synda mer, ty vi har sett alltför mycket av syndens tragiska slut. Golgata skall förhindra, att universum återfaller i synd och Golgata kommer att göra så för evigt. Synd och frestelse kommer att vara borta för alltid. Spikhålen i Jesu händer kommer att för all framtid påminna oss om priset Han betalade, för att skapa en trygg evighet.
”Fader i Himmelen, rena oss från synd på samma sätt, som Du snart skall rena universum från all synd. Vi ber i Jesu, vår Frälsares namn. Amen.”