Svarar Gud på bön?

G. Vandeman
Traktat Nr. 10
Bön förekommer i de mest oväntade sammanhang. Människor har kanske aldrig tidigare bett. De vet kanske inte ens, hur de skall börja. Men när svårigheter och prövningar möter dem, ber de i alla fall. Böner uppsänds ute på de upprörda haven, vid färder i luften och när oväntade situationer uppstår. Man ber vid sjukbädden, man ber, när döden klappar på dörren. Ja, människor ber, när de har en djup längtan efter det goda, som de känner sig själva oförmögna att förverkliga.
Men varför skall man vänta till de sista minuterna, eller till farans ögonblick, innan man vänder sig till Gud? Varför har vi inte fått lära oss att be, innan svårigheterna och farorna hotar oss? Varför dröjer människor med, att lära känna Gud, till dess att fartyget har förlist och de befinner sig ensamma i en gummiflotte ute på det vida havet, då de kunde ha blivit bekanta med Honom redan i hemmets stillhet?

Är bön en verklighet? Är det verkligen möjligt, att tala med Himmelens Gud, såsom med en vän? Kan en människa dagligen, under vardagslivets mångahanda, ha kontakt med den levande Guden genom bönen? Eller är bönen bara ett slags befrielse från överspända känslor, ett slags mental underkastelse i farans ögonblick?
Om bönen nu är en verklighet, vad kan det då bero på, att en del böner tycks nå fram till Gud, medan andra förefaller, att bli obesvarade? Är det så, att Gud inte besvarar bön, eller är det bara vi, som inte uppfattar Himmelens svar?

Allt beror på kontakt med Gud Bön är kontakt med Gud. Om inte, är bönen ingen verklig bön. Utan kontakt, är bönen lika verkningslös som t.ex. ett kylskåp, som inte är anslutet till en strömförande ledning. Du kan stoppa en hel massa saker in i det kylskåpet, precis som Du lägger in en mängd ord i Dina böner, ja, kanske tusentals ord. Men om det inte finns kontakt med kraftkällan, sker ingenting.
Det är inte våra böners längd, som är avgörande, inte heller de många vackra orden. Vi kan inte genom våra böner vinna frälsning, det är kontakt med Gud det gäller. Bön är ett kontaktmedel, genom vilket vi i tro griper om Guds kraft. Men själva bönen är inte kraften.
Hur kan vi nu få denna kontakt och behålla den? Först av allt måste vi säga, att man inte kan få kontakt med Gud, om man i sitt hjärta hyser synder, som man inte vill skilja sig ifrån. Synden bryter kontakten! ”Nej, det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er.” Jesaja 59:2.
För att bönen skall fungera, måste man ha tro. Inte bara en tro på Guds existens, utan en tro på Hans villighet, att besvara våra böner. ”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom.” Hebréerbrevet 11:6.
Mer, än tro Men bön är mer, än tro. Bön är överlåtelse. I bönen överlämnar vi oss fullständigt i Guds hand. Varje bön är ett sådant lugnt och tryggt överlämnande åt Guds vilja, vadhelst denna än må vara. När man utan fruktan anförtror sig helt åt Gud och Hans ledning, då börjar man att lära sig att be.
Vi skulle kunna ställa upp en hel del regler för bönen. Vi skulle kunna definiera den. Vi skulle kunna förklara den såsom varande tillbedjan, betygande av vördnad, förbön, tacksägelse och lovprisning. Men överlåtelse innebär mycket mer, än allt detta. Vi må tillbe och vörda Gud. Vi kan be för våra medmänniskor och tacka och prisa Gud, utan att fullständigt och helhjärtat överlåta våra liv till en Gud, som vi personligen har lärt oss, att förtrösta och lita på. Gud är inte så intresserad av regler och förordningar och förklaringar om bönen, som Han är av vårt hjärtas inställning. Han uppmanar oss att be! Naturligtvis finns det regler för bönen, men om vi bryter dem och försöker, att komma in genom en bakväg, kommer Gud inte att sända ut oss den rätta vägen. Han är emellertid tillfredsställd med, att vi har kommit till Honom.
En man vidtog väldiga förberedelser för en audiens hos en av världens stora män. Och så kom dagen, då han satt och talade med den store mannen på borggården till hans slott. Men helt plötsligt blev de avbrutna. Den framstående mannens unge son kom cyklande in på borggården och ropade: ”Hallå, pappa!” Han behövde inga ceremonier och inga noggranna förberedelser, för att tala till den framstående mannen. Han var ju hans son.

Vårt behov Vad vi behöver, är inte så mycket att känna till alla bönens regler, det är fastmer att känna vår Frälsare.
Jag kan inte förstå, hur Gud kan höra alla människors böner. Jag kan inte heller förstå en hel del andra saker, som har med bönen att göra. Jag kan t.ex. inte heller förstå elektriciteten. Men jag använder den och jag vet, att den fungerar.
Vi talar ofta om bönens kraft, men det är inte bönen, som är en kraft. Den är endast strömbrytaren, som vi vrider på, för att få kontakt med Gud, kraftens källa. Bönen i sig själv kan inte uträtta någonting. Men den Gud, som besvarar böner, Han förmår allt!
Inga böner går Gud förbi. Även hjärtats outtalade böner uppfattas av Gud och blir ofta på ett överraskande sätt besvarade.
Gud staplar inte upp våra böner som brev på Sitt skrivbord och väntar, att Han skall få tid, att kunna intressera Sig för dem. Man kan aldrig tänka sig, att Gud tar fram en bön precis som man brukar ta fram ett försummat brev och att Han skulle säga: ”Denna bön uppsändes för så länge sedan, att det inte är lönt att jag besvarar den nu, ty de bekymren som den handlar om, har redan gått förbi.”

Gud besvarar bön i lämplig tid Gud har aldrig kommit för sent. Hans klocka går alltid rätt. Ängeln stoppade Abrahams hand i det rätta ögonblicket. (Se Första Moseboken 22:1-13!) Det föreföll, som om Jesu kom fyra dagar för sent, då det gällde att besvara Martas och Marias böner. Men Han kom inte för sent. Han kom just i rätta ögonblicket, för att göra Lasarus delaktig av det största underverk, Han någonsin utförde. (Se Johannesevangeliet kapitel 11!)
Läs de sju första verserna av Psaltaren 37. Här är oändliga löften givna. Men den sjunde versen säger oss: ”Var stilla inför HERREN och vänta på honom.” Att vänta på eller förbida Herren, det betyder att med tålamod vänta på Hans ingrepp. Men det är inte så lätt för oss, ty vi har alltid bråttom. Vi slutar alltför snart med, att be för en sak. Vår tros hand släpper sitt grepp. Och ofta slutar vi att be i det ögonblick, när bara en liten stunds ytterligare bön skulle ha bringat svaret.
Gud hör varje uppriktig bön. Men ofta måste Han säga nej som svar på de böner om oviktiga saker, som vi framställer, för att i stället kunna säga ja till våra angelägna och verkliga behov. Han flyttar på det, som vi tror och menar oss behöva, för att Han skall kunna ge oss det, som är bättre, det som vi verkligen längtar efter. Han besvarar alltid våra böner, såsom vi skulle önska att få dem besvarade, om vi kunde förstå och se slutet på den kärleksfulla plan, som Han har för oss. Glöm aldrig det!
Kan inte Gud styra våra liv bättre, än vi själva förmår? Har Han inte lovat, att ta hand om alla våra behov? Läs uppmärksamt Matteusevangeliet 6:25-34. Han vårdar Sig om liljorna, om fåglarna, om gräset på marken, och Han gör det på ett riktigt sätt. Skulle Han inte också kunna ta hand om oss? Vi ber: ”Ge oss i dag vårt dagliga bröd.” Men någon har sagt, att det förekommer tillfällen, när vi inte kan tillgodogöra oss dagens bröd på grund av det magsår vi har fått, genom att oroa oss för morgondagens bröd.

Be i tro ”Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror.’” Matteusevangeliet 21:22. Vilka underbara löften väntar inte på förverkligande, om vi bara tror! I den tjugoförsta versen säger Jesus: ”Om ni har tro och inte tvivlar, skall ni inte bara kunna göra det jag gjorde med fikonträdet. Ni skall också kunna säga till detta berg: Lyft dig och kasta dig i havet, och det skall ske.” Och i Markusevangeliet 9:23 säger Jesus till en bedjande människa: ”’Om du kan, säger du. Allt förmår den som tror.’” Och i ett annat sammanhang betygar Han: ”’Som ni tror skall det ske med er.’” Matteusevangeliet 9:29.
En del böner besvaras inte på grund av, att vi helt enkelt inte önskar, att få dem besvarade. Vi framställer dem, medan vi inbillar oss, att vi bör be på det sättet. Men innerst inne bävar vi för, vad bönesvaret skulle kosta oss. Våra böner är inte alltid så uppriktiga som vårt undermedvetna.
En del böner framställer vi bara händelsevis. Vi ber Gud om någonting lika händelsevis, som vi begär ett kilo socker hos vår handlare, och sedan två veckor därefter kommer vi ihåg, att vi bad om den saken och undrar, varför Gud inte gav oss svar. Varför skulle Gud besvära Sig med, att besvara böner, som inte alls är så betydelsefulla för oss själva ens?

Uthållig bön Har vi någonsin bett så angeläget, som om det gällde livet? Om vi skulle be för vårt eget liv eller för någon av våra käras liv, då skulle vi inte behöva någon övning eller formalitet, utan själva ivern skulle ge oss de rätta orden. Och vi skulle inte behöva en lista över de ting, vi skulle be om. Vi skulle bara vara angelägna om en enda sak. Men hur ofta späder vi inte ut intensiteten i våra böner genom en massa böneämnen, som vi lägger in i dem och som egentligen är obetydliga för oss!
Stundom behöver vi be med verklig intensitet. Och dock behöver inte bönen alltid vara ett kämpande och en ångest. Ju bättre vi känner den person, som vi talar med, desto mindre spänning finns i vårt samtal. Ju bättre vi känner Gud, desto mer tar våra böner formen av ett lugnt och tryggt överlåtande av oss själva och våra problem till Honom, utan någon spänning eller fruktan. Och om våra böner innehölle mera tillit och mindre bekymmer, mera förtröstan och mindre ”försök”, hur mycket mera glädje skulle det inte bringa oss – och Gud!

Bön i Jesu namn Gud besvarar inte våra böner på grund av, att de är så fullkomligt framställda, att orden i dem är så korrekta, eller på grund av, att vårt minne är så perfekt, att vi kan inför Honom rekonstruera hela dagen och alla dess synder. Gud hör oss inte heller på grund av våra meriter, utan på grund av våra behov. Den enda merit, som vi någonsin kan framställa som orsak för, att få ett bönesvar, är Jesu Kristi merit.
Herren säger oss, att vi skall komma till Honom i bön i Jesu namn. ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.’” Matteusevangeliet 18:20. Och i den nittonde versen finner vi detta löfte: ”Om två av er här på jorden kommer överens om, att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen.”
Ger Gud oss här ett löfte in blanco, som gäller allt, vad vi kan tänka oss att be om, oberoende av, hur klokt det skulle vara, att uppfylla en sådan bön? Skulle inte förhållandena i världen och hos individerna vara i ständigt uppror, om Gud handlade efter en sådan princip?
Jag tänker mig, att en del människor inte har förstått detta löfte. Skulle verkligen Himmelens Gud lova, att utan undantag besvara alla de böner, som två personer tillsammans kan tänka ut? Om förhållandena skulle vara så, då skulle ju Gud vara beroende av människors egendomliga tankar.
Men låt oss säga, att Gud verkligen är redo, att höra två människors böner, så väl som den enskildes! Men vad betyder detta uttryck i texten ”kommer överens om”? Grekiskans uttryck heter ”symfonia”, vilket helt enkelt skulle kunna tolkas så, att i en bön skall det råda samma harmoni, som i en symfoni. Tänk Dig en symfoniorkester, som just är färdig, att uppföra ett vackert musikstycke. Liksom varje instrument i en stor orkester måste vara stämt, måste alla instrumenten vara stämda i harmoni eller samklang med varandra. Det är på samma sätt vi skall komma överens med varandra eller vara i harmoni med varandra, men inte bara med varandra som människor, utan också samtidigt i samklang med Gud. Först då kan vi förvänta oss, att våra böner skall besvaras.
Kom ihåg, att när vi är stämda i samklang med Gud, kommer alltid våra böner att ha samma form som Jesu bön: ”Ske Din vilja.”

Guds löften ges på bestämda villkor Gud har uppställt bestämda villkor för bönhörelse. Och dessa villkor kan vi inte gå förbi. Vi måste ställa Gud och Hans rike först i vårt liv. Då får vi löftet i Matteusevangeliet 6:33, att allt annat också skall tillfalla eller ges oss: ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.”
Första Johannesbrevet 3:22 innehåller ett villkor, som man ofta förbiser: ”vad vi än ber, det får vi av honom, ty vi håller hans bud och gör det som gläder honom.”
Vi kan visserligen inte förtjäna bönesvar. Men har vi rätt, att förvänta oss, att Gud skall hedra våra önskningar med bönesvar, samtidigt som vi inte hedrar Honom med vår lydnad? Det kan hända, att vi inte till fullo förstår allt, vad Gud förväntar Sig av oss. Vi kanske inte förstår någonting, utom vårt behov. Och det är nog. Vi får komma just sådana vi är, vårt behov är det största och starkaste argument vi kan frambära inför Gud. Det finns en bön, som Gud alltid besvarar. Det är den botfärdige eller ångerfulle syndarens bön.
Gud reder ut tilltrasslade liv I en del frågor vet vi inte riktigt, vad som är Guds vilja. Men när vi ber om förlåtelse, när vi ber om kraft till, att övervinna synden, behöver vi aldrig sätta i fråga, om det är Hans vilja, att höra oss. Gud säger aldrig någonsin nej till en sådan bön. Vi kan veta, att vi har det svar, som vi ber om.
Vi tillber en Gud, som förstår oss. Han är intresserad av oss, Han är angelägen om vår frälsning och av vår eviga välfärd. Men Han bryr Sig också om vårt livs småting, till och med sådant, som vi skulle kalla för triviala eller vardagliga och obetydliga ting. Ingenting, som är stort nog för att bekymra oss, är för litet för Honom att ta Sig an. Inte ett enda litet bekymmer och inte en enda outtalad önskan kan undgå vår Frälsares uppmärksamhet.
Det är helt naturligt, att med tacksamhet tänka tillbaka på alla underbara ting Gud har gjort för oss – de ögonblick vi har upplevt av befrielse, eller hjälp, som Han har gett oss i oförutsedda, kritiska situationer eller de nådens under, som våra hjärtan har erfarit. Ingenting gör Frälsaren mera dyrbar för en människa, än det att Han bryr Sig om henne även i småting.
Gud gör allt detta inte för fullkomliga människor, utan för ofullkomliga människor, som kommer till Honom med sina orena hjärtan, för att få dem återställda. Han helar skadorna, utan att döma, och därefter säger Han: ”Gå, och synda inte mer!’” {Johannesevangeliet 8:11.}
Det finns tillfällen, när vi är tämligen oresonliga med avseende på, vad vi väntar oss, att Gud skall göra med de svårigheter, som vi själva har skaffat oss. Emellanåt liknar vi den där lilla flickan, som gick hem ifrån skolan och bad: ”Gode Gud, gör Aberdeen till Skottlands huvudstad, för så skrev jag i geografiskrivningen i dag.”
Gud förändrar inte Sin grundprincip: ”det människan sår skall hon också skörda.” Galaterbrevet 6:7. Men den älskande Frälsaren vandrar vid vår sida, medan vi skördar.

Ett erfarenhetsmättat liv De människor, som lär sig att be, lever i ett ständigt äventyr i bästa bemärkelse. Tänk på Elia och den stora seger, som han vann på Karmelberget. Eller tänk på Petrus på Pingstdagen. Eller tänk på den sjuka kvinnan, som sträckte ut sin hand och vidrörde Frälsarens klädnad och upptäckte, att hon ögonblickligen blev botad.
Det finns tillfällen, när man kan uppleva en särskild intensitet i bönen. Så var det för Mose, då han bad för sitt folk. Läs hans bön i Andra Moseboken 32:32. Hur många av oss skulle vara villiga, att såsom Mose få vårt eget namn utstruket ur Livets Bok, om detta kunde hjälpa andra, att få behålla sina namn eller få dem inskrivna i den boken? Men det var så Mose bad. Jesus bad och levde och dog på samma sätt.
Jesus bad alltid i en förlåtande anda, och så måste vi be. Han bad: ”’Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.’” {Lukasevangeliet 23:34.} Och martyren eller blodsvittnet Stefanus återspeglade sin Herres karaktär, då han bad med liknande ord: ”’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.’” {Apostlagärningarna 7:60.}
Vi ber för dem, som vi älskar, men stundom ber vi på ett sådant sätt, som om det vore nödvändigt, att övertyga Gud om, att Han bör intressera Sig för dem. Vi borde komma ihåg, att dem vi älskar, är aldrig någonsin tryggare, än i Hans omvårdnad. Hans intresse för dem är större, än vårt eget. Han älskar dem mer, än vi älskar dem. Bönen måste vara en överlåtelse – inte bara av oss själva, utan också av andra åt Hans fullkomliga kärlek och planer.

Bönen är den kristna själens andedräkt Den, som inte har tid till att be, har inte tid till att leva. Bönen är den kanal, genom vilken människan håller ständig kontakt med det himmelska riket, som har blivit hennes hemland. Bönen är den kanal, genom vilken liv och ljus och kärlek överförs till människan från Honom, som är alla goda gåvors källa och ursprung.
Psykologerna kan, och om det tycker att det är intressant, tala om bönen såsom bara en befrielse för känslolivet. Bönen är verkligen det. Och vem skulle vilja påstå, att det inte är en befrielse för känslolivet, att samtala med någon, som man älskar! Bönen är alltså inte, att bara tala mot en vägg. Det bönen uträttar för oss, det sätt, på vilket den lyfter av våra bördor, bevisar att vi under bönen talar med någon och inte ut i tomma luften. Någon är där och lyssnar och besvarar våra böner. Det är därför bönen har en sådan helande kraft. Det är inte bönen, som helar, utan det är den, som vi ber till.
Bön är alltså mycket mer, än bara befrielse ur en känslostämning eller känslospänning. Den är personlig kontakt med den levande Frälsaren, till vilken vi framför alla gårdagens synder, för att få förlåtelse för dem, och alla denna dags frestelser, för att kunna möta dem i gemenskap med Segraren Själv, och alla morgondagens förhoppningar, för att sammansmälta dem i Hans förunderliga plan för var och en av oss personligen.
Vår livserfarenhet kan mer och mer uppfyllas av besvarade böner. Men i Sin gudomliga visdom lämnar Han kanhända en del av våra önskningar till synes obesvarade. Men även om bönesvaret inte kommer omedelbart, har Himmelen dock i beredskap åt oss ett svar, som överträffar våra djärvaste drömmar!
”Herre, lär oss att be!”