Varför misslyckas vi så ofta?

G. Vandeman
Traktat Nr. 8
”Sätt på säkerhetsbältena!” – Den uppmaningen får passagerarna i flygplanet just när maskinen skall lyfta. Man vill vara säker på, att alla sitter på sina platser, om planet skulle fångas av någon vindil och kastas åt sidan. När man kommer upp i luften och färden går lugnt och stilla ovanför molnen, tar man av sig säkerhetsbältena, till dess man skall landa. När landningsbanan kommer inom synhåll på destinationsflygfältet, kommer uppmaningen tillbaka: ”Sätt på säkerhetsbältena”.
Detta sker vid varje flygning. Och en sådan erfarenhet är, vad människor i allmänhet väntar av det kristna livet. Man, så att säga, sätter på sig ett säkerhetsbälte förberedd för en mindre storm, för att komma upp i luften. Men därefter väntar man, att färden skall gå mjukt och stillsamt, åtminstone till dess man nalkas destinationsorten. Det har blivit så, att man väntar sig, att den största delen av det kristna livet skall tillbringas i lugn och trygghet och utan några större stormar och strider, där Kristus skall komma liksom en artig flygvärdinna och hjälpa en till rätta med livets små ting.

En lugn färd Stundom är också det kristna livet så, i synnerhet för den människa, som inte har valt en bestämd livsinriktning, utan bara likgiltigt hoppas, att resans slut skall innebära slutlig lycka och tillrättaläggande av alla problem.
Inte heller under flygfärderna, när man åker utan mellanlandning från det ena landet till det andra, den ena kontinenten till den andra, är det alltid nödvändigt, att följa den utstakade rutten. Det kan ju tänkas, att det där uppkommer något oväder och så dirigerar man planen över en annan rutt, där det råder lugnt väder.
En flygfärd är alltid fylld av överraskningar. Uppmaningen, att sätta på säkerhetsbältena, kan komma snabbt och oväntat. Det stora planet kanske helt plötsligt råkar in i luftgropar. Och färden där uppe i skyarna kan vara lika ojämn och gropig som på en gammal byväg, som man inte har underhållit. Inte alla, som påbörjar det kristna livet, räknar med några stormar på vägen. De blir ofta överraskade, när de upptäcker, att färden ”ovanför skyarna” inte alltid är så jämn och behaglig, utan att den stundtals inte alls går ovanför skyarna, ovanpå molnen, utan rakt igenom dem.

Oväntade luftgropar Oväntade svårigheter kan emellanåt överraska och överrumpla den nyomvände. En plötslig erfarenhet av, att komma in i frestelsernas luftgropar, kan ge honom anledning att fråga: ”Är jag alls omvänd?”
Vi tycker bättre om, att använda ordet ”omvänd”, än ordet ”frälst”. Dessa uttryck används ju i allmänhet, för att utpeka begynnelsen av det kristna livet. Men ordet ”frälst” har en smak av någonting slutgiltigt, som stundom kan göra den kristne missmodig.

Med Kristus vid rodret När en människa överlåter sitt liv till Kristus, blir hon omvänd, dvs. hon förvandlas till en annan person i sitt inre liv. Detta sker, genom att hon efter allvarligt övervägande väljer, att följa Kristus. Kristus gör för henne, vad hon inte kan göra själv. Han förvandlar henne, omformar hennes tänkande och inre liv och gör henne till en ny människa.
”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.” Andra Korintierbrevet 5:17.
Det var detta Jesus menade, då Han talade med Nikodemus och sade: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.’” Johannesevangeliet 3:3. Denna förvandling – denna nya födelse – är en ny och underbar erfarenhet för den kristne. Den tycks föra honom in i en hög och helig atmosfär – högt över molnen. Han känner och han vet, att ett under har skett i honom. Han känner sig annorlunda, än förr. Hans tankar och hans önskningar är annorlunda. Det han tycker om och inte tycker om är annorlunda. Själva hans sinne är annorlunda. Vad skulle nu kunna rubba honom? Han är övertygad om, att han aldrig mer kan synda.

Innan undret skedde Han ser tillbaka på tiden, innan detta under skedde. Han kommer ihåg sin fruktlösa kamp mot vanor, som han längtade efter att övervinna. Han försökte, att komma bort ifrån dem, genom att piska upp sin egen viljekraft: ”Jag vill försöka!” Och efter varje gång han hade misslyckats, sade han på nytt: ”Jag skall försöka igen!”
Men profeten Jeremia säger: ”Kan en nubier förvandla sin hud eller en leopard sina fläckar? Då skulle också ni kunna göra gott, ni som är så vana att göra ont.” Jeremia 13:23.
Profeten Jesaja säger: ”Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel.” Jesaja 64:6.
Och summan av detta resonemang ger oss profeten Jeremia i 17:9, där han säger: ”Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt.” Kristus kom och genom omvändelsens under gjorde Han för den kristne, vad denne aldrig skulle kunna göra för sig. Kristus har gett honom ett nytt hjärta. Och därför kan han aldrig upphöra, att prisa Gud!
”Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er.” Hesekiel 36:26.

Obehagliga överraskningar Så helt plötsligt kastas han in i frestelsernas luftgropar. Vad har hänt? Förekommer det ännu frestelser för mig – även i detta nya liv?
Denna erfarenhet skapar förvirring och bara själva förvirringen kan få honom att synda. Många av våra synder begås enbart av den anledningen, att vi fruktar, att vi redan har syndat. Många kristna faller inte i synd på grund av, att de öppet väljer, att synda, utan därför att de tror, att de redan har syndat.
Det kristna livet är inte ett liv utan frestelser och prövningar, men frestelsen är inte synd. Frestaren kan fresta. Men han kan inte tvinga en människa till, att synda. Hans frestelser kan måhända förvirra och ställa till oreda i vår tillvaro. Men de kan inte skada oss så länge, som vi inte går med på dem.
Om en kristen anklagar sig själv för sina frestelser, är han lik en person, som anklagar sig själv för, att tjuvar har brutit sig in och stulit i hans hus. Frestelserna är Satans verk, inte den människas, som frestas. Och ingen människa behöver be om förlåtelse för Satans onda gärningar.

Varför? Varför uppstår denna oväntade konflikt? Varför skall det finnas frestelser och strider och förvirring i den människas liv, som har riktat sina blickar mot Himmelen? Varför är hon inte upplyft över sådana ting, för alltid befriad ifrån dem? Varför tycks denna konflikt inom henne vara intensivare, än innan hon tog emot Kristus? Har inte Kristus omskapat henne till en ny människa? Eller var omvändelsen bara en tillfällig eller kortvarig illusion?
Kristus har ingjutit i henne ett nytt liv, en ny natur. Och detta, min vän, är orsaken till konflikten, till denna intensiva konflikt. Den oomvända människan har bara en natur – den gamla, syndiga naturen. Men den omvända människan har två naturer – den nya naturen, som Kristus har ingjutit i hennes hjärta och den gamla naturen, som inte vill dö, utan kämpar för att leva vidare.
Med dessa två stridande naturer inombords upplever den nykristne exakt samma erfarenhet som Paulus. Han beskriver sin upplevelse i Romarbrevet 7:18-19: ”Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Beslut, som inte håller Paulus hade avgjort sig för Kristus. Han hade riktat sina blickar mot Himmelen. Hans ideal var rätta. Hans beslut var riktiga. Men han upptäckte, att han gjorde saker och ting, som hans samvete anklagade honom för. Och till sist, då han kände det, som om han hade fullständigt misslyckats, ropade han: ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” Romarbrevet 7:24. Alltför många kristna har i sin tidigaste erfarenhet av omvändelsen blivit uppmanade, att göra det goda, utan att man har talat om för dem, hur de skall kunna göra det. Den kristna förkunnelsen har ofta varit bristfällig på den punkten.
Beslut fungerar inte alltid. Ganska ofta finner man, att så snart man har fattat besluten, bryter man dem och den, som gör denna upplevelse, blir förtvivlad över sitt misslyckande och finner, att i stället för att gå till Jesus med sina beslut, måste han gå dit med sin bekännelse. Men sådan inre strid behöver inte leda till missmod, frestelser behöver inte utmynna i besvikelse – inte ens misslyckande behöver leda till besvikelse. Samme Gud, som en gång lyfte upp oss, kan göra det än en gång. Vår synd har inte försvagat Hans kraft. Han är mäktig att frälsa, Han är villig att frälsa precis i samma utsträckning, som innan vi syndade eller gjorde misstag.
Någon gång kanske man frågar – är det bara förlåtelse man får hos Jesus? Finns det ingenting mer Han ger oss? Var det allt?

Mer, än förlåtelse! En kidnappare kräver en viss penningsumma, för att återlämna det barn, som han har rövat bort. Föräldrarna betalar summan och barnet befrias. Skulle några föräldrar vara villiga, att betala summan, om de på förhand visste, att barnet inte skulle överlämnas till dem, utan stanna i rövarens hand? Kan man tänka sig, att Jesus skulle dö, för att återlösa oss och sedan ändå låta oss förbli under fiendens inflytande?
Misslyckas verkligen Jesus med Sin mission? Kom Han, för att ”göra slut på djävulens gärningar” {Första Johannesbrevet 3:8}, bara för att göra den hemska upptäckten, att synden är så stark, att vi måste stanna kvar i dess grepp, och att det enda Han kan göra för oss, är att förlåta oss våra synder?
Nej, pris ske Gud, Kristus gör mer för oss, än bara förlåter oss synden! Evangelium betyder mera, än förlåtelse. Kristus dog visserligen, för att göra förlåtelsen möjlig. Men Han gjorde mer, Han dog, för att fullständigt bryta syndens makt över oss. Det är evangelium!

Seger ”… du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.’” Matteusevangeliet 1:21. Jesus kom, för att frälsa oss ifrån våra synder, inte i dem. Det är en utarmad religion, som förlåter, utan att förvandla. Förlåtelsens glädje blir tragiskt fördunklad, när en människa faller i samma synd igen. Evangeliets sanna frihet är inte endast frihet från syndens straff. Den är frihet ifrån att synda!
Jag läser min Bibel från Första Moseboken till Uppenbarelseboken, men jag finner inte ett enda ord om en delvis och ofullständig seger över synden. Jag finner inte ett ord, som säger att en människa måste vara tillfredsställd med ett liv, som pendlar mellan seger och nederlag. Nej, i stället läser jag: ”Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.” Första Korintierbrevet 15:57. Och jag läser vidare i Judasbrevet vers 24 om Honom, ”som förmår bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande”. Och Paulus utropar med förvissning: ”Synden skall inte vara herre över er”. Romarbrevet 6:14.
Ingen behöver fortsätta, att falla för frestelserna och därmed känna sig som en skrymtare eller hycklare, så länge som sådana löften är bestående!

Din vilja och Dina känslor Att råka in i en konflikt behöver inte överraska oss. Frestelser behöver inte få oss ur balans. Misslyckanden behöver inte göra oss missmodiga. En konflikt och en strid är en helt naturlig företeelse i det nya livet. Men kom ihåg, att frestarens synder är inte Dina synder och trots att Du kanske misslyckas, har Jesus aldrig misslyckats!
Vi behöver aldrig heller bli överraskade eller förvirrade eller missmodiga på grund av, att våra känslor inte alltid är desamma. Det nya livet är inte ett liv byggt på känslor, trots att det påverkar vårt känsloliv. Det nya livet börjar med en viljeakt och viljan fortsätter, att vara den avgörande, den kontrollerande, faktorn i vårt liv.
Strid och frestelse och ett oväntat misstag eller en synd kan inte allvarligt störa våra känslor. Som vi nyss sade, började det nya livet med ett väl övervägt val, en viljeakt från vår sida. Har vi nu förändrat detta avgörande? Önskar vi nu, att vända oss bort ifrån Kristus? Vill Du inte nu välja, att följa Honom? Önskar Du inte nu över allting annat, att Han skall frigöra Dig ifrån synden?
Kom ihåg detta, det är Din vilja, inte Dina känslor, som avgör Ditt öde. Det väl övervägda avgörandet i Din vilja är det, som räknas. Gud begär inte, att Du skall kontrollera omständigheterna eller frestaren eller Dina egna känslor, Du förmår ingenting av allt detta.

Det är Du, som skall välja Det står i Din makt, att välja. Du kan ge Kristus Din vilja. Du kan be Honom, att kontrollera den. Du kan be Honom, att göra, vad Du inte själv förmår. Du kan välja, att bli kvitt synden och Han förverkligar Din vilja.
”Det är vi själva som driver ut synden. Det är riktigt att vi inte har någon egen kraft genom vilken vi kan befria oss från Satans välde, men när vi vill befriade från synden och i vår stora nöd ropar efter en makt som finns utanför och ovanför oss själva, kommer våra egna själskrafter att förstärkas av den helige Andes gudomliga energi och de lyder viljans anvisningar att fullborda Guds vilja.” The Desire of Ages, sidan 466/Vändpunkten, sidan 467.
En sådan överlåtelse betyder, att uppleva den högsta form av frihet. Genom att ge Din vilja åt Honom, har Du dock inte frånsagt Dig Ditt fria val. Gud har inte gjort våld på Din självklara rätt, att själv fatta ett beslut. Du är fri, att välja att lämna Honom, när helst Du önskar. Men Gud vare tack, Du är också fri, att låta Honom kontrollera Dig och låta Honom möta de frestelser i Ditt liv, som Du själv inte förmår, att övervinna. Du är fri, att uppleva en ständig seger, där Du med Din egen kraft endast skulle fått uppleva ständigt nederlag.
Att leva ett kristet liv, är en viljeangelägenhet. Viljan är den mänskliga naturens centrala befästning. Det är inte känslorna, som räknas. Det är Ditt fria val. Inga omständigheter, inga känslor och inga frestelser, ingen makt i Himmelen eller på jorden kan tvinga Dig till, att mot Din vilja synda!
Detta är ett underbart budskap! Du behöver inte synda! Samme Kristus, som ingöt den nya naturen i Ditt inre, kommer också att vaka över, att den tillväxer – om Du tillåter Honom, att göra det.

Vem vinner? Du har två naturer inom Dig nu. Och dessa två naturer är i konflikt med varandra. Slutligen kommer den ena att leva och den andra att besegras och dö. Ditt eviga öde avgörs av, vilken natur, som besegrar den andra.
Tänk Dig, att en person har två hundar. Den ena hunden ger han den mat den behöver, medan han svältföder den andra. När sedan den sistnämnda hunden blir svag och knappt orkar att röra sig, arrangerar man en strid mellan dem. Vilken hund vinner? Naturligtvis den, som har fått ordentlig föda och därför är stark. Så är det också med oss människor. Den natur i vårt inre, som vi underhåller, den kommer att vinna striden! Det är en stor sanning. Om Du föder båda naturerna på ett sådant sätt, att Du bara precis håller dem vid liv, då är det inte underligt, att det uppstår konflikt i Ditt inre. Om Du föder den gamla naturen med nöjen och andlig likgiltighet, medan Du samtidigt svälter den nya naturen genom försummelse av Bibelstudium och bön, är det inte så underligt, om Din erfarenhet med Kristus inte är, vad Du förväntar Dig, att den skulle vara. Du kan inte kontrollera omständigheter och känslor. Men det står i Din makt, att välja, vilken herre Du vill tjäna. Det står i Din makt, att föda den natur inom Dig, som Du önskar skall bli segervinnare. Ty Du behöver inte synda!
Det var i Edens Lustgård, som en förslagen fiende bildligt talat gillrade sin gyllene fälla. Han arbetade, utan att bli observerad. Han byggde sin fälla runt det lockande kunskapens träd, vars frukt var förbjuden genom Guds befallning.
Hörde Du, hur fällan slog igen? Såg Du det demoniska leendet på fiendens ansikte, då han stängde dörren till den gyllene buren? Hans fångar var inte några av lustgårdens vackra djur. Hans fångar var inga mindre, än vårdarna av lustgården. Efter denna erfarenhet skulle de för alltid förbli hans slavar. Deras barn skulle födas, leva och dö i fångenskap. Så planerade han och hans planer slog in. Men lustgårdens ägare observerade alltsammans. Han kom och talade med slavarna, som var fångade i den gyllene buren. Han sade till dem, att de en dag skulle få se ett grovtimrat kors på en avlägsen höjd.
Efter många år såg deras barn korset på den kulle, som kallades för Golgata, och de såg Guds egen Son naglad fast vid det grova korset, döende. Och de uppfattade budskapet: Jag förlåter Er.
Förlåtelse! Kunde något underbarare budskap nå deras öron! Gud har förlåtit! Slavarna är ännu slavar, men slavar, som har fått förlåtelse!

Sönderbrutna fängelsegaller Men är det allt korset kan uträtta för oss? Förmår korset endast, att förlåta synd? Måste människorna ännu vara syndens fångar?
Nej! Budskapet är underbarare, än så. Korsets budskap är detta: Du får förlåtelse. Du är fri.
Korset innehåller mer, än ett budskap om förlåtelse för syndens fångar. Det proklamerar för varje syndens slav: Nu är Du fri, nu kan Du vandra ut ur fångenskapen, fängelsegallren är sönderbrutna. Du är inte längre en slav. Du behöver inte synda. Du är fri.
Varenda människa kan genom Jesus Kristus i dag säga till frestaren: Det står skrivet: ”Synden skall inte vara herre över er”. {Romarbrevet 6:14.} Pris ske Gud för ett förlåtelsens evangelium! Men tänk, hur mycket mer det betyder, att Gud helar våra syndasår. Han förvandlar vår inre människa, detta är frigörelsens evangelium. Det är ett evangelium, som förändrar människor, som gör dem rena och bevarar dem rena. Det är ett evangelium, som gör människor starka i Kristi levande kraft.
Det är sant, att det kan finnas en yttre redbarhet i vårt sätt att leva, utan att hjärtat har blivit förnyat genom Kristi kraft. En önskan, att vinna inflytande och andras aktning, kan utgöra drivfjädern till ett gott och hederligt liv. Självaktning kan leda oss till, att utvärtes undvika det onda. En självisk människa kan vara frikostig. Hur skall vi då avgöra, på vilken sida vi står?
Vem behärskar våra hjärtan? På vem är våra tankar riktade? Vem älskar vi, att tala om? Vem ägnar vi vår varmaste tillgivenhet och våra bästa krafter? Om vi hör Kristus till, kretsar våra tankar kring Honom och det, som rör Honom. Allt vi har och är, helgas åt Honom. Vi längtar efter, att likna Honom. Vi behärskas av Hans Ande, gör Hans vilja och försöker, att leva som Han vill i allting.
De, som har blivit nya skapelser i Kristus Jesus, skall bära Andens frukter: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.” {Galaterbrevet 5:22-23.} De skall inte längre rätta sig efter sina tidigare vanor, utan i tro på Guds Son vandra i Hans fotspår, återspegla Hans karaktär samt rena sig själva, såsom Han är ren. Det, som de en gång hatade, älskar de nu och det, som de en gång älskade, påverkar dem inte längre. De stolta och egensinniga blir ödmjuka och milda. De fåfänga och högmodiga blir allvarliga och blygsamma. Drinkaren blir nykter och den otuktige kysk. De lägger bort världens fåfängliga seder och moden. De kristna fikar inte efter yttre prydnader, utan deras prydnad skall bestå i ”hjärtats dolda människa med den oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande. Det är mycket dyrbart i Guds ögon.” {Första Petrusbrevet 3:4.}