Morgondagens händelser

G. Vandeman
Traktat Nr. 5
Diktatorer – och drömmare. Varför slår deras drömmar inte in?
Du kanske menar, att den saken inte angår Dig. Men det gör den faktiskt.
Diktatorerna drömmer om segrar – de drömmer om, att lägga under sig fler och fler länder, till dess hela mänskligheten böjer sig under deras spira. Men årtusendena har visat, att deras drömmar inte alltid går i fullbordan.
De romerska kejsarna regerade världen. Före dem var Alexander ett av de stora världshärskarnamnen. Men sedan deras dagar har till och med den mest utstuderade strategi av någon underlig anledning inte förmått, att bygga världsvälden av tidigare format och livslängd. De bästa vapen, den skarpaste intelligens och det mäktigaste inflytande har inte fungerat. Karl den Store, Ludvig XIV och Napoleon försökte, att inrista sina namn i historien som världshärskare. Men de misslyckades.
Efter Waterloo fick Napoleon t.o.m. misstanken, att inte bara mänskliga faktorer hade sammansvurit sig mot honom. Han uttryckte det så: – Gud… har blivit för stark för mig.

Hade Napoleon rätt? Var det verkligen så? Hade Gud någonting med Waterloo att göra?
Europa tycks ha blivit en avstjälpningsplats för den ene aspiranten efter den andre på världsdominans. Här finns det god jordmån för diktatorer. Men det första en sådan måste göra, är att sammansvetsa kontinentens skilda nationer, och därtill har Europas folk visat sig alltför ovilliga.
Detta är egentligen egendomligt. Problemet kan inte vara, att dessa olika folkslag inte skulle kunna samarbeta, ty just samma skilda nationaliteter samarbetar ypperligt i USA. Hemligheten, varför så är förhållandet, vet vi inte, men att de aldrig skulle komma att enas, hade Gud – som ser in i framtiden – förutsett, och meddelat sin forntida profet Daniel i en enda koncis sats. Om diktatorerna och aspiranterna på världsherravälde hade läst de orden, och varit villiga, att ”tro Hans Ord”, skulle de ha förstått, att deras härskardrömmar inte kunde fullbordas.

I Nebukadnessars palats För att förstå de ord vi nyss hänsyftade på hos profeten Daniel och kunna betrakta dem i deras sammanhang, måste vi tänka oss tillbaka till den forntida kungen Nebukadnessars tid. Hans dröm om världsmakt hade redan uppfyllts. Han stod på den avundsvärda toppen av världsledarskap, då han började att undra, vad som fanns bortom toppen.
Han var omgiven av Forntidens väldigaste metropol, Babylon, som han själv hade skapat. Rikedom och slösande prakt kännetecknade staden och riket. Men överflöd, pompa och ryktbarhet har en obehaglig tendens, att ge en känsla av förgänglighet. Hur länge skall jag få behålla detta? Skall mitt blomstrande rike kunna överleva och bestå för alltid?
Det var väl sådana närgångna frågor, som en kväll upptog Nebukadnessars tankar, innan han somnade. Och Himmelens Gud, som kände hans oro, besvarade hans frågor i en dröm. Nebukadnessar ville veta, vad som låg fördolt i framtiden. Gud, som kände dessa hemligheter, såg vad som skulle hända ända ned till den tid vi lever i. Vi lever nämligen i den avlägsna framtid, om vilken Nebukadnessar drömde.

Rådgivarna inkallas Nebukadnessar vände sig till sina rådgivare, för att få hjälp med uttydningen av sin märkliga dröm. Dessa så kallade vise män var spåmän, besvärjare och astrologer. De menade sig stå i kontakt med gudarna och kunna uttyda drömmar. Kungen föraktade bedrägeri, och han hade säkerligen många gånger haft anledning, att tvivla på deras anspråk. Nu skulle han få tillfälle, att se, vad de förmådde.
Han kallade in dem och begärde, att de skulle uttyda hans dröm. Det skulle de med största nöje göra, det vållade inte så stora svårigheter. Men vad hade han drömt? Döm om deras förskräckelse, när kungen säger:
– Det är just problemet. Jag har alldeles glömt bort drömmen. Ni måste också berätta för mig, vad jag har drömt.
De förbindliga leendena dog bort. Den formella artigheten förbyttes i vrede. De kände sig fångade i en fälla. Vilken kung har någonsin begärt något sådant? ”’Det finns ingen människa på jorden som kan meddela konungen det han vill veta. Det har aldrig hänt att någon kung, hur stor och mäktig han än varit, har begärt något sådant av någon spåman eller besvärjare eller kaldé”, sade de. Danielsboken 2:10.
Även kungen blev vred, och det hade han all anledning till. Det hade varit så angenämt för honom, att ha dessa män omkring sig. Deras smidiga och smickrande förklaringar och förutsägelser hade tilltalat honom. Men nu ville han ha fakta. Han ville veta sanningen. Han var trött på deras bedrägerier, ja, så färdig med dem, att han genast gav order om, att alla de vise i Babel, både skyldiga och oskyldiga, skulle dödas.

Dödsdomen Alla kungens rådgivare var inte med vid detta tillfälle. Men de drabbades alla av dödsdomen. Chefen för kungens livvakt sökte upp dem alla, för att meddela domen. Så kom han också till Daniel och hans tre kamrater. De var judar och tillbad den sanne Guden. Trots att de skilde sig från de andra vise, hade de på grund av sina nobla karaktärer, sitt förstånd och sin pålitlighet utsetts till kungens rådgivare.
Daniel ville veta, varför denna stränga befallning hade utgått. Då han fick kännedom om kungens dröm och det, som hade utlöst hans vrede, begärde han omedelbart audiens hos Nebukadnessar. Kungen visade sitt förtroende för Daniel, genom att ge honom tid, att be till sin Gud om, att drömmen och dess uttydning skulle uppenbaras. Detta var märkligt, ty han hade just innan anklagat de andra vise för, att vilja vinna tid. (Danielsboken 2:8.)
Skulle man kunna tänka sig en statsminister vända ryggen till sina ministrar och i stället vända sig till en krigsfånge, för att få råd i en viktig angelägenhet? Men här är en världshärskare, som är färdig att utplåna hela sin regering och i stället sätta sig ned och lyssna till en hebréisk fånge, som utlägger framtiden för honom.

Bön löser problem Daniel och hans tre kamrater gick till Gud med sina problem. Och Gud svek dem inte. Följande morgon gick Daniel till översten för livvakten och saken var klar. De vise behövde inte avrättas, ty Daniel skulle nu gå in och meddela kungen det han ville veta.
Det var sannerligen en underlig dröm kungen hade haft. Den omtalas i Danielsboken 2:31-35. Och enligt verserna 28, 29 hade den anknytning till, vad som skall ske i kommande dagar, vad som skall ske i framtiden.
”Du, o konung, såg i din syn en stor staty”. Vers 31.
– Ja, just det! Det var, vad jag drömde! Nu kom han ihåg drömmen. Det var exakt så, som Daniel beskrev den, han hade sett den. Bildstodens huvud var av guld, bröst och armar var av silver, buken och länderna eller höfterna var av koppar och benen av järn. Fötterna var en underlig blandning av järn och lera.
”Medan du såg på den revs en sten loss, men inte genom människohänder, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet, och allt blev som agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det så att man inte längre kunde finna något spår av det. Men av stenen som hade träffat statyn blev det ett stort berg som uppfyllde hela jorden.” Danielsboken 2:34, 35.

Uttydningen Vad kunde allt detta betyda? Kungen var högst intresserad av, att få veta, vad det glittrande guldhuvudet betydde. Vad sade Daniel?
– Du, o konung, konungarnas konung,… Du är det gyllene huvudet. Verserna 37, 38.
Om bara Daniel hade stannat där! Varje skicklig diplomat skulle ha gjort det. Men Daniel höll på, att uttyda drömmen precis så, som Himmelens Gud hade gett den. ”Men efter dig skall det uppstå ett annat rike, obetydligare än ditt”. Vers 39, första delen.
Nebukadnessar var envåldshärskare i hela den värld han kände till. Men hans rike skulle inte bestå för alltid. Det skulle efterträdas av ett annat världsvälde – ett, som dock var ringare, än Babylonien.
Denna upplysning var ett slag, som drabbade hans djupaste känslor. Det var denna uppenbarelse, som någon tid senare ledde honom till, att ute på Duraslätten resa en stor bildstod, som var helt och hållet av guld – den skulle representera hans gyllene välde, som aldrig skulle efterträdas av något annat rike. Men hur fatala är inte människornas egna drömmar om gyllene bildstoder, när Herren har talat! Bilder, musik och smattrande trumpetfanfarer kan inte ändra på Guds planer mer, än de kunde förändra de tre trogna hebréiska ungdomarnas beslut därute på slätten. (Läs denna intressanta erfarenhet i Daniels tredje kapitel!)
Daniel fortsatte tolkningen om, att ytterligare ett tredje rike, ett av koppar, skulle uppstå och råda över hela jorden. Vers 39.

Profeternas Gud talar Denna profetia innehåller historia skriven i förväg. Babylonien skulle snart falla och efterträdas av det Medisk-persiska Riket. Härföraren Kyros {Kores} intog Babylonien den natt, då en gudomlig hand skrev rikets dom på väggen i kungapalatset. Därefter uppstod den tredje världshärskaren, Alexander den Store. Det var han, som grät över, att det inte fanns flera riken att besegra. Till sist stod Järnriket, Romarriket, som hela världens härskare.
Fyra världsriken uppstod efter varandra. Bara fyra! Och därefter: ”att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett splittrat rike… Att tårna på fötterna delvis var av järn och delvis av lera betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt.” {Verserna 41, 42.}
Fyra riken! Och därefter delning – sönderfall. Historien bekräftar för oss, att det Gud här sade, var sanning. Romarriket sönderföll faktiskt i tio delar, liksom det fanns tio tår på bildstodens fötter. Och de utgör i dag Europas splittrade nationer.
Nu kommer vi till det mest intressanta uttrycket i detta kapitel. Lyssna till vers 43: ”Att du såg järnet vara blandat med lerjord betyder att människor skall blanda sig med varandra genom giftermål men att de inte skall hålla samman, lika lite som järn kan förenas med lera.” Detta är en gudomlig förutsägelse.
Lägg märke till de kursiverade sex orden: ”att de inte skall hålla samman”. Så har heller aldrig skett.
Man har försökt alla medel, att hålla samman Europas splittrade nationer. Men ingenting har fungerat. Kungahusen har gift in sig i varandra, för att därmed bevara de goda förhållandena, men inte ens det har lyckats. Man har ingått förbund, överenskommelser och pakter, men ingenting har hjälpt. Det kommer heller aldrig att hjälpa nationerna till enhet. Ty det står: ”De skall inte kunna hålla ihop med varandra.” Detta är en gudomlig förutsägelse.
De europeiska folken kommer aldrig att kunna bli ett med varandra. Så länge som Europas stater inte kan förenas, kan inte heller den övriga delen av världen bli behärskad av en enda person. Fyra stora världsvälden har vi sett i historien. Men ingen människa kommer någonsin att kunna överta väldet i världen och grunda det femte världsriket. Gud Själv säger, att det aldrig kommer att hända.
Men – vad är det då, som skall komma? Vi har följt denna gudomliga historiekarta ned genom tiden från Babylon över Medien-Persien och Grekland och Rom. Ja, vi har kommit ända ned till bildstodens tår och fötter, som representerar det moderna, splittrade Europa.

Vad kommer härnäst? Bibeln säger: ”i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt inte skall överlämnas till något annat folk.” {Vers 44.}
Kristus Själv skall bli det rikets härskare, och den regimförändringen kommer att ske på den tiden och på det sättet, som Gud högst detaljerat har förutsagt.
Den stora stenen, som blev lösriven utan människohänder och som träffade bildstoden på fötterna, är Kristi eviga rike. Judarna på Jesu tid och även lärjungarna själva väntade, att Messias redan då skulle bygga upp Sitt rike på jorden. Men – tiden hade inte kommit. Stenen, står det, skulle träffa bildstodens fötter. Alltså i de yttersta dagarna skulle Han upprätta Sitt rike, när nationernas förhållande till varandra ser ut som järn och lera, som inte kan blandas med varandra, och vi ser ju tydligt, att det gäller vår tid. Det gällde inte Jesu tid, ty den var Romarrikets tid, som representerades av bildstoden ben av järn.

Kristi eviga rike När Kristus skall upprätta Sitt eviga rike, betyder det inte bara, att Han övertar makten. Det kunde Han ha gjort redan för 1 900 år sedan. Då var ju också människorna vid flera tillfällen beredda, att proklamera Honom som sin kung. Men – trots det intryck Hans undervisning gjorde på världen, var inte stunden kommen. Kristus botade de sjuka. Men det fanns många tusen sjuka på den tiden, som aldrig hade tillfälle, att möta den Store Helbrägdagöraren. Kristus förlät synder. Men milliontals syndare fick aldrig tillfälle, att komma till Honom, för att ta emot förlåtelse och försoning.
Och förhållandena är faktiskt likadana i dag. Vi kan sätta i gång ett kolossalt utvecklings- och uppfostringsprogram i världen. Hednanationerna kan vända sig till kristendomen. Men det skulle i alla fall finnas fängelser och polismakt, sjukhus och ambulanser, begravningar och begravningsplatser. Utbildning och uppfostran är inte tillräckligt. Att bara erkänna Kristus som kung, är inte nog. Själva världen måste bli förvandlad och med den de människor, som befolkar den.
Allt detta finns visserligen inneslutet i Guds plan. Men Gud har mera att erbjuda oss, än bildning och utveckling. Kristi andra tillkommelse är Guds svar på världens behov. Och det bästa av allt är förvissningen, att Han skall komma i denna tid.
Börjar Du att se bilden, som Gud tecknar? Ser Du redan nu, att det är en strålande framtid Gud talar om?
Det är inte så många år sedan man talade om, att världen håller på att bli bättre och utvecklas och att underbara dagar ligger framför mänskligheten. Men så kom atombomben och Hiroshima och förändrade alla mänsklighetens utsikter. Och de, som hade målat en så strålande framtid för världen, de doppade sina penslar i svart och målade i stället mörka domsmoln över horisonten. De hade inga andra färger. De har nog inte fått några andra färger i dag heller. De har inte tillräckligt med orange eller gult eller rött, för att kunna måla det svagaste hoppets strålar över den svarta färgen.

Det finns hopp för mänskligheten Gud har dock något annat att erbjuda oss. Denna ändlösa fruktan och dessa besvikelser och missräkningar skall inte fortsätta generation efter generation. Allt skall förvandlas – ”i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike”. Detta: ”i de kungarnas dagar” gäller vår tid – det splittrade Europas tid.
Lägg märke till, att fred och trygghet i denna värld inte kan återställas genom krig eller vapen. Men tryggheten kommer att återställas en dag. Och då skall allt bli rent. Det är Gud Själv, som skall åstadkomma detta. Och inte ett enda spår av synd eller dess resultat kommer att lämnas, förut såren i vår Frälsares händer. Men dessa kärleksfulla händer skall skapa en ny värld, som är formad efter Guds ursprungliga plan.

En ny jord och nya människor Där kommer aldrig att finnas någon syndare. Inte därför att någon människa kommer att uteslutas från Guds nåd, men på grund av, att människan har fri vilja att välja. ”Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får träda in i hans helgedom?” Så frågade David i den tjugofjärde psalmen. Och han svarar själv: ”Den som har oskyldiga händer och rent hjärta”. {Verserna 3-4.}
Endast Gud kan skapa en ren värld och endast Han har möjligheter, att förse Dig med ett rent hjärta. Det finns möjligheter för Dig och mig, att få vara med i Guds eviga rike.