Varför tillåter Gud lidande?

G. Vandeman
Traktat Nr. 4
Ett nytt begrepp om rymdens storhet och människans litenhet har framkallat ett vimmel av frågor, som mer eller mindre har legat i dvala i människans tankar.

Om andra världar är bebodda – och både förnuftet och Bibeln tyder på, att de är det – hur är då människans förhållande till alltsammans? Om denna värld är den enda i universum, i vilken ondskan har slagit rot, varifrån kom den då? Om det finns en Gud – och varje klart tänkande människa vet, att det är så – varför tillät Han då synden? Då Han lade märke till de första tecknen på uppror, varför utplånade Han den inte då?

Hur allting började Det finns ingen människa, som över huvud taget tänker, som inte i något stilla ögonblick funderat över, varför sorg och sjukdom och krig och plötslig död tillåts, att fortsätta som en del av vardagslivet på denna planet, lika för skyldiga och oskyldiga.
Det får människan att önska, att hon kunde få sitta ned tillsammans med en invånare från någon avlägsen värld och upptäcka, hur allting började. Och sedan kommer hon ihåg, att hon inte behöver vänta, tills universum är besegrat, för det hon vill veta, finns så nära, som i hennes egen Bibel.
Bibelns första ord leder henne på vägen. Hon läser: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Människorna har aldrig funnit en bättre eller någon så förnuftig förklaring på livets börjanegering han kunde sätta upp.

Kristus är sann Gud Men kom nu med mig, när vi följer denna rörande, tragiska berättelse fram till dess dramatiska och tillfredsställande slut. Vi skall gå tillbaka in i evigheten till dagarna före vår världs början. Vår första text finns i Mika 5:2, en av de små böckerna i senare delen av Gamla Testamentet. Och den innehåller överraskande upplysningar.
”Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar.”
Kristus fanns till långt innan Han föddes i Betlehem. Mer än så, Han var Skapare till vår värld! Följ mig noga.
För ett ögonblick sedan hänvisade vi till Första Moseboken 1:1: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Troligen har Du tänkt på ”Gud” som Gud Fadern. Men i tjugosjätte versen heter det: ”’Låt oss göra människor till vår avbild”. Varför används pluralformen här?

Tre personer i Gudomen Det finns tre gudomliga varelser i universum, som är Gud. De är Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande. De är olika individer, men alla är Gud.
Här är en enkel illustration, men den kommer att hjälpa oss att förstå. Anta, att Du heter Johnson. Din hustrus namn är naturligtvis också Johnson. Och Din sons namn är Johnson. Ni är tre individer, men alla heter Johnson. På samma sätt är Fadern, Sonen och den Helige Ande lika gudomliga, alla är Gud, men de är tre individer. Men i karaktär och syfte är de en. De är lika. Det var därför, som Jesus sade: ”Den som har sett mig har sett Fadern” {Johannesevangeliet 14:9.} Hans karaktär var exakt lik Hans Faders. I själva verket kom Jesus till denna värld, för att visa människorna, hurdan Faderns karaktär verkligen är, genom att visa dem den genom Sitt liv.
Ändå är Jesus och Fadern inte samme individ. Om Du läser berättelsen om Jesu dop, i Matteus’ tredje kapitel, blir det klart. Jesus var på jorden vid Sitt dop, eller hur? Men Fadern talade från Himmelen, och Anden sänkte Sig över Jesus. Tre individer, på olika platser, men samma karaktär och samma syfte.

Kristus – Skaparen Låt oss nu gå tillbaka till skapelseberättelsen i Första Moseboken. Anden var där, för Han omnämns i Första Moseboken 1:2. Kristus var också där. Läs första versen i Johannes’ Evangelium. ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Vers 14 identifierar Ordet på detta sätt: ”Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet”.
Dessa ord kan endast syfta på Jesus. Med denna identifiering kan vi läsa första versen så här: ”I begynnelsen var Kristus, och Kristus var hos Gud, och Kristus var Gud.”
Vi läser vidare och finner i tredje versen, att allting är gjort genom Honom. Alltså är Kristus Skaparen. Enligt vers 10 var Kristus här på jorden och ”världen hade blivit till genom honom”, men människorna kände inte igen denne anspråkslöse man från Nasaret som sin Skapare.
Jag tror, att Du skulle uppskatta ytterligare texter på denna viktiga punkt. Hebréerbrevet 1:1, 2 säger oss, att ”Gud… har… nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son... genom honom har han också skapat världen.” ”Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom.” Kolosserbrevet 1:16.
Kan det förklaras tydligare? Kristus var Skaparen, långt innan Han föddes i Betlehem. Och vi ser igen, att Kristus är ämnet för hela Bibeln – inte bara för Nya Testamentet.

En fallen ängel Nu inträder en annan person på scenen. Slå upp Jesaja 14:12-14.
”Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken! Du sade i ditt hjärta: ’Jag skall stiga upp till himlen, ovanför Guds stjärnor skall jag upprätta min tron. Jag skall sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag skall stiga upp över molnens höjder, jag skall göra mig lik den Högste.”
Här presenteras för oss en överängel, som föll från Himmelen, som ville vara lik Gud. Vi skall senare lära känna honom under namnet Djävulen, det ondas ursprung. Hesekiel 28:12-19 beskriver honom vidare och kallar honom för ”kungen i Tyrus” – ett symboliskt namn, för kungen av Tyrus fanns aldrig i Edens Lustgård. Detta är utan tvivel samme person. Han var en skapad varelse, en ängel, men han hade en väldigt hög ställning – ”beskyddande kerub”. Han var en av de särskilda änglar, eller keruber, som stod på var sin sida om Guds tron. Han hade den högsta ställningen i Himmelen, näst Kristus. Men ”ditt hjärta var högmodigt på grund av din skönhet”. Han blev stolt, och sedan avundsjuk på den ställning, som tillhörde Kristus. Kristus var naturligtvis Gud och inte en skapad varelse och förtjänade en sådan tillbedjan, som aldrig skulle ges åt en ängel, en skapad varelse.
Slutligen kan vi konstatera, att änglarna existerade, innan jorden skapades. Därför är änglarna inte andar från de människor, som har dött här. Änglar är de varelser, som Gud har skapat, för att bo i Himmelen, precis som människorna är de varelser, Han har skapat, för att bo på jorden.

Är lagen nödvändig? Föreställ Dig denna fullkomliga Himmel, om Du kan. Så vacker, att den inte går att beskriva, och alla i den synnerligen lyckliga! Och sedan kröp något, som vi kallar för synd, in i en överängels hjärta. Synd kan inte motiveras. Att motivera den, skulle vara att ursäkta den, och synd kan inte ursäktas. Överängelns handling kan inte bero på omgivningen, för hans omgivning var fullkomlig. Men så småningom fylldes hans hjärta med synd och uppror mot Gud. ”Synd”, läser vi i Första Johannesbrevet 3:4, ”är brott mot lagen.” Denne mäktige ledare för änglarna gjorde uppror mot Guds lag, och hävdade, att änglarna inte behövde någon lag.
Behöver de det? Behöver heliga änglar en lag? Jag svarar: Överängeln var en ängel, så helig som någon skapad varelse. Och han behövde en lag!
Anta, att vi någonstans i vår värld skulle upptäcka ett samhälle, där inga brott begås. Det skulle tyckas, att ett sådant samhälle inte skulle behöva någon lag. Men anta, att en besökare skulle begå ett brott inom dess gränser. Brottslingen kunde inte straffas, om det inte funnes någon lag, som kunde identifiera hans brott.
Tänk igenom detta. Om Himmelen inte hade haft någon lag, skulle det inte ha funnits någonting, som definierade synd. Allt det elände och förstörelse, som Satan har fört med sig till världen, skulle ha ansetts som gott. Och utan lag skulle anledning, att påtala det, ha saknats.

Gud skapade allt fullkomligt Men nu en fråga. Du har undrat över den. Om Gud skapade en djävul, är Han då inte ansvarig för det onda?
Min vän, Gud skapade inte en djävul. I Hesekiel 28:14 sägs det, att han var ypperst ibland härliga skapelser, en kerub som skuggade vida och som hade blivit placerad på ”Guds heliga berg”.
Anta, att Du skulle se platsen efter en förskräcklig tågolycka. Du hittar en del av lokomotivet, på vilken står dessa ord: ”Statens Järnvägar”. Skulle Du då säga: ”Varför ställer Statens Järnvägar till en sådan här olycka?” Naturligtvis inte. Fabriken gjorde ett lokomotiv, som var helt, som det skulle vara. Olyckan berodde på andra faktorer, kanske på lokföraren.
Gud skapade överängeln fullkomlig. Men han blev själv, genom sitt eget val, orsaken till att han blev en djävul.
Kunde inte Gud ha förhindrat detta? Jo, det kunde Han, men bara på ett sätt. Han kunde ha gjort alla Sina skapade varelser utan möjlighet att välja. Han kunde ha gjort människorna så, att de måste tillbe Honom, precis som stjärnorna går i sina banor, för att de är gjorda så. Men skulle Gud få någon glädje av den tillbedjan, som Hans skapade varelser måste ge Honom, antingen de ville eller inte? Och kunde de finna någon glädje i, att tillbe Gud, om de vore tvingade till det?
Vad skulle Du tycka om, att ha det så? Anta att Du, i stället för Din bråkige, oberäknelige fyraårige son, skulle ha en lydig docka, som skulle sitta stilla på sin lilla stol, och komma till Dig på klockslaget varje timme, för att säga: ”Pappa, jag älskar Dig.” Det skulle nog vara bra en liten tid, men Du skulle inte tycka om det i längden. Det skulle inte Gud heller!
Gud ville ha barn, som skulle tillbe Honom, därför att de ville tillbe. Men då Han skapade varelser med fri vilja, tog Han risken, att någon skulle välja fel. Gud måste antingen ha ett universum fullt av maskiner, eller lämna det tomt, eller ta en risk – en av dessa tre möjligheter.

Gud handlar rätt Genast frågar Du: ”Varför utplånade inte Gud Djävulen med detsamma han syndade?” Det kunde Han ha gjort. Men vad skulle ha hänt?
Anta, att kungen i ett land anklagas för ett grovt brott och anklagaren är tronföljaren. Nästa dag skulle man höra, att tronföljaren har mördats under mystiska omständigheter och samtligas misstankar riktas då mot kungen. Detta vore ganska självklart.
Himmelens Gud anklagades för, att vara tyrann, orättvis, utan kärlek. Och anklagelserna kom från Hans högste ängel. Hur skulle det ha sett ut, om Gud plötsligt hade förgjort honom?
Hur skulle Gud ha förklarat det? Nästa dag skulle änglarna ha letat efter överängeln.
”Var är överängeln?”
”Överängeln? Jag måste förgöra honom.”
”Men varför?”
”Därför att han syndade.”
”Vad är synd?”
”Synd är förskräcklig.”
Gud skulle aldrig ha kunnat förklara för änglarna. Och, kanske omedvetet, skulle fruktan ha stört deras tjänst för Gud – fruktan, att ett liknande öde skulle drabba dem, om de inte lydde.
Änglarna visste ingenting om synd. De hade aldrig sett dess förskräckliga resultat. Syndens underliga planta måste tillåtas att utvecklas, så att hela universum kunde se dess blomma. Gud måste ge Djävulen lång tid, för att visa, vad synd är och vad den leder till. Satan måste få visa sin karaktärs orättfärdighet och svagheten hos den regering han kunde sätta upp. Det fanns inget annat sätt.

Syndens följder Himmelen – och alla världarna – betraktade, då överängeln, som nu kallades för Satan, följde Kristi fotspår, för att försöka, att förgöra Honom. De såg honom nagla sin egen Skapare vid ett kors. Hela universum förstod syndens och Satans verkliga natur.
Gud ville, att universum skulle övertygas. Han vill, att Du och jag skall bli övertygade. Under tiden fortsätter lidande, krig, oskyldigas och skyldigas död. När vi ser dessa ting och känner igen dem som resultatet av synd, Satans verk, kan vi vara säkra på, att Satans anklagelse är felaktig och att Gud är rättvis och god.
Du förstår, när Gud en gång tar människorna till Himmelen, som Han skall göra en dag, kommer Han inte att ta bort deras förmåga, att välja rätt eller fel. I det kommande livet kommer inte människorna att bli hindrade från att synda genom tvång, utan därför att de har sett, vad synd är och inte vill ta del av den.
Tillbaka till berättelsen. I Uppenbarelseboken 12:7-9 upptäcker vi, att: ”En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.”
I Himmelen fanns det ingen synd. Och jorden blev slagfältet. Vers 4 säger, att en tredjedel av Himmelens stjärnor följde med Satan och kastades ut med honom. (Sammanhanget ger vid handen, att dessa stjärnor är en symbol för änglar.) Dessa fallna änglar är de onda andarna i vår värld i dag.
Utan tvivel hade det faktum, att Kristus hade fått privilegiet, att skapa denna värld, då Satan ville ha den äran, endast ökat rebellernas avundsjuka. Nu beslöt Satan, att rycka denna jord från dess Skapare, om möjligt, genom att få Adam att följa sig.

Eva var inte oskyldig Det är en gripande tragisk berättelse i de första kapitlen i Första Moseboken. Adam och Eva tilläts, att äta av varje träd i lustgården, utom ett. Och straffet för olydnad var död. Gud sade i Första Moseboken 2:17: ”ty den dag du äter av det skall du döden dö.’” I Första Moseboken 3:4 motsade Satan Gud genom ormen: ”’Ni skall visst inte dö!” Och människan föll. Därmed inleddes den epok av synd, lidande och död, i vilken även vi lever.
Varför hade Gud förbjudit detta enda träd? Var det inte, för att ge människan tillfälle till, att visa Gud sin lojalitet? Utan ett sådant förbud, utan möjlighet till synd, skulle det inte ha funnits något sätt för människan, att visa sin Skapare sin lojalitet. Människan skulle, trots allt, ha varit en maskin!
Någon har sagt, att Gud var orättvis, då Han skickade Satan till en oskyldig värld och då Han gav Eva ett så hårt straff, då hon blev bedragen. Det är sant, att det var en oskyldig värld och att Eva blev bedragen. Men Gud har ytterligare någonting ”orättvist” att utföra. Han måste fördöma andra, som blir oskyldigt bedragna.
Du förstår, Eva kunde inte äta av den förbjudna frukten, utan att först ha närmat sig det förbjudna trädet. Och hon kunde inte tro Djävulens lögn, förrän hon först hade tvivlat på Guds ord.
Låt mig illustrera detta. Anta att en man och hans hustru litar fullständigt på varandra. Men en dag får hustrun höra en chockerande historia om sin man. Säg mig, kan hon tro på historien, utan att först tvivla på sin man? Så länge hon har förtroende för sin man, tvivlar hon på den, som berättar historien. Eva hade syndat på två sätt – då hon närmade sig det förbjudna trädet och då hon tvivlade på Gud – innan hon blev bedragen.
Synden hade objuden kommit till en fullkomlig värld. Men den kunde inte förstöra skapelsens skönhet, den kunde inte så de första fröna till lidande och nöd och död i vår värld, förrän människan av egen fri vilja gav efter för den.
Vi kanske inte finner ett fullständigt svar på detta livs lidande. Kanske det inte är möjligt. Men vi får möjlighet till inblick i Guds kärlek och karaktär, när vi ser, hur Han bemöter synd och lidande. Därmed dras vi också till Honom.

Gud var förberedd Sådan är berättelsen om syndens och lidandets inträde i vår värld. Men Gud var inte oförberedd på detta. Så snart det fanns synd, fanns det en Frälsare. Så snart människan hade syndat, uttalades frälsningsplanen. Du kan läsa om detta i Första Moseboken 3:15. Planen var inte en efterklokhet. Fadern och Sonen, som visste att människorna kunde välja synd, lade den planen före världens skapelse. De hade kommit överens om, att i fall människan syndade, skulle Sonen ge Sitt eget liv, för att betala skulden för en överträdd lag. De hade kommit överens om Golgata. Tänk på det, min vän! Golgata låg gömt i det hjärta, som Satan anklagade, det hjärta som han sade var kärlekslöst! Denna världs historia har varit en svart fläck i evigheten. Men en dag skall allt detta ta slut. Synden skall för evigt utplånas. Löftet är, att Herren skall göra en ände på den. Nahum 1:9. Ingen kommer sedan att vilja synda – inte för att han inte kan, utan för att han har sett, vad synden har gjort universum, världen och mänskligheten.
Tänk på, vad synden har gjort Frälsaren. När synd och lidande och plåga är borta, kommer en sak att finnas kvar – ärren i Jesu händer. Han kommer fortfarande att vara vår Frälsare. Han kommer fortfarande att höra till mänskligheten. Du kommer ihåg orden i den mest älskade texten Johannesevangeliet 3:16. Gud lånade oss inte Sin Son. Han gav oss Honom, för att Han för evigt skulle bli vår! Synden orsakade ett dödligt sår. Men Gud lät kärleken läka det.
”Himmelske Fader, vi tackar Dig för korset – för gåvan, Din Son – för planen, som innefattar varje människa. Ta emot oss nu, när vi vill bli Dina söner och döttrar. I Jesu namn. Amen.”