tillbaka

Steps to Lifes Föreläsningar om Framtiden

Möte 48: Siste Man släcker Lyset

___________________________________________________________________________

Evangelium till allt Skapat

Kort tid efter den Mörka Dagen började Herren att varna världen för den stundande domen. Slutet på profetian om de 2 300 dagarna eller åren i Danielsboken 8:14 närmade sig raskt. Världens uppriktiga medborgare måste få veta det. Den händelse, som den Stora Försoningsdagen (Yom Kippur) i den jordiska helgedomstjänsten under 1 400 år varje höst pekat fram mot ända till Jesu död, skulle nu gå i uppfyllelse i den himmelska helgedomen. Den 22. Oktober, 1844 skulle Jesus stiga in i himmelens domstol, för att granska varje person, vars namn skrivits in i Livets Bok. Orsaken var, att man skulle se, vilka det var som verkligen blivit omvända och, genom Guds nåd, kunde tas till himmelen, och vilka det var som skulle gå förlorade. Jesus ville, att världens invånare skulle vara medvetna om denna betydelsefulla händelse och bereda sig på Hans återkomst. Alltså inspirerade Han budbärare i hela världen till, att uppmärksamma människorna på dessa respektingivande profetior.

År 1821 började dr. Joseph Wolff, en omvänd jude som gick under namnet ”världsmissionären”, att förkunna Herrens snara ankomst. I likhet med många andra tidiga reformatorer inom Adventrörelsen, insåg inte Wolff, att den förundersökande domen i den himmelska helgedomen föregick Jesu återkomst. I stället trodde han, att den Stora Försoningsdagen och helgedomens rening måste vara en bild på Jesu återkomst.

Herrens Lärjungar misstog sig också

Det har hänt, att Herren använt feltolkningen av en profetia, för att åstadkomma en stor förbättring och ett noggrannare studium av Skrifterna. Före Jesu korsfästelse var den religiösa världen strängt upptagen av sitt ändlösa kretslopp av ceremonier. Man var fullständigt omedveten om faktumet, att tidsåldrarnas ojämförligt största tilldragelse snart skulle äga rum. Fem dagar före Sin död, på den dag som vissa kallar för ”Palm-Söndagen”, sände Jesus ut lärjungarna med detta häpnadsväckande budskap:

Lukasevangeliet 19:38 ”’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!’”

Jesus följde efter lärjungarna, ridande på ett åsneföl, vilket var brukligt för nya kungar, som skulle bestiga tronen. Samtidigt strödde mängden palmkvistar i Jesu väg och bredde ut sina kläder så, att fölet fick trava fram på dem. Här tågade ett kungligt följe fram. Lärjungarna förkunnade Jesu världsliga rike och förväntade sig helt och fullt, att Hans styre i härlighet skulle inledas den Påsken. Kristus åtföljdes av jubel, men till Påsken hade allt ändrats. Händelserna då väntade man sig inte.

De skriftlärde och fariséerna sade åt Jesus, att Han skulle säga åt Sina lärjungar ”att tiga!’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa’” (Lukasevangeliet 19:39-40).

Folkets uppmärksamhet måste väckas, även om de inte tillfullo kunde förstå den händelse, som skulle äga rum – världshistoriens viktigaste tilldragelse skulle inte få passera obemärkt.

Likadant var det 1844 – världshistoriens näst viktigaste händelse, såsom framgår av den stora betydelse, som knöts till Jehovas helgedomstjänst på den Stora Försoningsdagen. Den näst viktigaste tilldragelsen mellan Jordens skapelse och Jesu återkomst skulle heller inte få passera obemärkt. Liksom de tidiga lärjungarna, misstolkade de tidiga adventistreformatorerna händelsen. Dock tjänade händelsen Guds avsedda syfte. Lärjungarna väntade sig, att Kristus skulle bestiga Sin härlighetstron vid Påsken. I stället besteg Han vanärans kors. De tidiga adventistreformatorerna väntade sig, att Kristus skulle återvända till Jorden i härlighet 1844. I stället gick Han in i det allraheligaste i den himmelska helgedomen som beredelse inför Sin andra ankomst. Därmed påbörjade Han processen, att döma varje man och kvinna, som levat. Dock kom budskapen båda gånger från Gud och Hans Ande gav dem kraft.

Herrens Budbärare

Joseph Wolff, i likhet med de andra adventistiska reformatorerna, väntade sig Kristi ankomst till omkring 1844. Han reste till nästan alla länder och förmedlade evangeliet. Vid sitt besök i Förenta Staterna föreslog tidigare presidenten John Quincy Adams till Representanthuset, att man skulle låta dr. Wolff tala inför hela den församlade Kongressen. Representanthusets medlemmar röstade enhälligt för förslaget. Då Wolff framförde sina åsikter, blev mötet ärat genom ”att alla medlemmar av kongressen var närvarande tillsammans med… prästerna i Washington och stadens borgare” – Journal of the Reverend Joseph Wolff, sidorna 398-399 {anfört i Ellen G. Whites bästsäljare Den Stora Striden, sidan 349}.

Andra reformatorer anammade också budskapet. I England började omkring 700 präster inom Anglikanska Kyrkan att förkunna samma budskap. I Syd-Amerika började en spansk Jesuitpräst vid namn Lacunza att predika budskapet och skrev en klar och tydlig utläggning om ämnet, vilken översattes till engelska och orsakade stor uppståndelse i England. I Tyskland lärde den lutheranske prästen Bengel ut samma sanning. Alla de här reformatorerna drog samma slutsats oberoende av varandra. Dock hade Martin Luther föregått Bengel i Tyskland med 300 år. Luther insåg också, att profetian pekade fram mot domen, som han trodde skulle inledas i början av eller i mitten på 1800-talet. Luther sade: ”Jag är helt övertygad om att domens dag kommer innan trehundra år har gått” – The Reign of Christ on Earth, or The Voice of the Church in All Ages, av Daniel T. Taylor, Boston, 1882, sidan 158 {anfört i Ellen G. White, Den Stora Striden, sidan 294}. Liksom de andra, insåg ännu inte Luther skillnaden mellan inledningen på den förundersökande domen och Kristi återkomst. Herren lät ljuset skina på en sanning åt gången i den takt och på det sätt, som Han valde.

Så från det ena landet till det andra fördes budskapet med kraft, att domen skulle inledas år 1844 – och att domen hade att göra med Kristi återkomst. Liksom lärjungarna gjorde under det minnesvärda intåget i Jerusalem, återgav de det budskap, som Gud avsett skulle väcka upp en förlorad mänsklighet och göra den medveten om vad, som skulle hända.

En amerikansk Reformator

Budskapet frambars med störst kraft i Förenta Staterna. Där valde Gud som Sitt redskap en enkel jordbrukare, som också var en ihärdig, lärd man. Denne hette William Miller.

Miller växte upp i ett baptisthem, men ändå blev han – liksom Jefferson, Franklin, Webster och andra – deist. Det vill säga, han trodde att det fanns en Gud, som en gång i tiden skapat världen, men som sedan låtit den klara sig själv. Han trodde inte på Bibelns underverk och profetior.

Efter en tid kände han sitt behov av en Frälsare. Som ung, framgångsrik jordbrukare innehade han ett flertal politiska förtroendeuppdrag på den egna orten. Han började dock att inse människans syndfullhet och tomhet. Denna tomhet kände han också av i sitt inre.

Miller, liksom Abraham Lincoln, var självlärd. Han hade läst varje bok, som gick att uppbringa på åtskilliga kilometers omkrets. Till sist slog han upp Bibeln. ”Åh, om jag bara kunde tro, att dess ord är sanning”, sade han åt sig själv. Han kom att älska Frälsaren, och då han fortsatte sina studier, blev han övertygad om Bibelns sanning, och så gav han sitt hjärta åt Herren.

Hans gamla deistiska vänner var inte sena, att påpeka de invändningar mot Bibeln, som han själv tidigare närt. Hans svar löd, att om Bibeln verkligen var Guds bok, kunde den inte innehålla några motsägelser. Den saken tänkte han bevisa. Annars skulle han förbli deist.

År 1816 började han därför att väldigt noga gå igenom Bibeln. Han startade med Första Moseboken 1:1, och beslutade sig för, att han inte skulle gå fortare fram, än att han kunde förstå varje vers. Såsom varje annan Bibelläsare borde göra, bestämde han sig för, att lägga åsido alla mänskliga kommentarer, tills han själv ihärdigt studerat Skriften. Han hämtade en Bibelordbok och Bibeln och lade ned många timmar varje dag på sina forskningar. Under läsandets gång lade han märke till, att varje svårt textavsnitt förklarades fullt ut på något annat ställe i Skriften. Han kände sig som förtrollad av, hur profetia efter profetia hade gått i bokstavlig uppfyllelse. Efter många månaders noggrant studium i Skrifterna, kom han så till Danielsboken.

Då han jämförde profetiorna i Danielsboken med dem i Matteusevangeliet och Uppenbarelseboken, förstod han att den stora nödtiden redan var över, den väldiga jordbävningen hade inträffat på utsatt tid, likaså Solens förmörkelse. Det enda återstående tecknet i himlen var stjärnfallet. Sedan skulle domen börja.

Då Miller jämförde Bibelvers med Bibelvers, förstod han att Jesus sagt att ingen, åtminstone på Hans tid, visste om tidpunkten för Hans återkomst – men Han hade inte sagt, att vi aldrig skulle kunna känna till den. Dessutom sade Han, att vi skulle känna till tidpunkten, när ”han är nära och står vid dörren” {Matteusevangeliet 24:33}. Ytterligare studier visade att Paulus sagt, att Gud ”har fastställt en dag då han skall döma världen”, och att Gud i tillägg omtalat, att ”stunden för hans dom” skulle ”förkunnas” med ”hög röst” ”för alla folk och stammar och språk och folkslag” (Apostlagärningarna 17:31; Uppenbarelseboken 14:6-7). Vidare studier i Danielsboken visade, att profetian om de 2 300 dagarna eller åren, där tiden för helgedomens rening under domen, sträckte sig fram till 1843 eller 1844. Detta lärde han sig år 1818.

Han kände genast, säger han, en stark överbevisning om, att han måste varna världen. Om nu Jesus verkligen skulle komma inom 25 år, skulle världen veta det.

Men han ryggade tillbaka inför uppgiften. I likhet med andra reformatorer, trodde han att alla kristna skulle fröjdas och jubla över tanken på Herrens snara ankomst. Vid den tiden trodde få religiösa människor på Jesu andra ankomst, som ju omtalas i hela Bibeln. I stället trodde man, att det snart skulle bli ett tusenårigt fredsrike med välstånd och välgång. William Miller förmodade, att då de kristna skulle komma att se profetiornas uppfyllelse, vilka alla pekade fram emot Kristi bokstavliga återkomst inom en nära framtid, skulle de bli så stormande glada åt att få följa Frälsaren hem, att de i sin stora fröjd skulle ta emot denna lära utan att ens kontrollera den i Bibeln. ”Men tänk, om jag har fel”, sade han, ”och för andra vilse?”

Därför satte han igång med, att noga gå igenom allt det han lärt sig och undersöka varje del av Skriften, som handlade om domen och Kristi återkomst, samt att ingående studera varje invändning, för att se om han kunde ha misstagit sig. I fem års tid fortsatte han sina efterforskningar, tills han slutligen var säker på, att han hade rätt.

Nu framstod än tydligare skyldigheten, att meddela andra sina upptäckter. Dock ryggade han tillbaka för det. Herren fortsatte att förmana honom. ”Under mitt arbete”, sade han, ”genljöd det ständigt i mina öron: ’Upplys människorna om den fara de svävar i.’ Följande text dök ständigt upp i mitt sinne: ’När jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige, du måste dö! och du då inte varnar honom för den väg han går, så skall den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för den väg han går, för att han skall vända om ifrån sin väg, då skall han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat ditt liv’” (Hesekiel 33:8-9).

I nio års tid spjärnade han emot Andens vädjanden, fastän han fortsatte att studera Bibeln. Hur skulle Du känna det, i fall Herren lade en sådan börda på Dig?

Slutligen, år 1831, härdade han inte ut längre. Miller sade: ”Nåväl, Herre, skulle någon be mig om att predika, skall jag göra det.” För första gången kände han en stor frid – och han var säker på, att ingen skulle be en femtioårig bonde om att predika. Men inom en halvtimme knackade en person på dörren och framförde just en sådan inbjudan.

Efter att ha mottagit inbjudan, stegade Miller med raska och arga kliv till en lund vid gården. Han var vred på sig själv, för att han lovat Gud en sådan sak. Han var vred på Gud, för att Han bönhört honom. Han var dessutom väldigt rädd. ”Nej, Gud – Du vet om, att jag inte kan predika. Var så snäll och skicka någon annan”, bad han. Men efter en timme kapitulerade han helt inför Herren, och genast genomströmmades hans själ av en fantastisk frid!

Från och med den stunden kom det bud och invitationer om att predika i raskare takt, än han kunde uppfylla önskningarna. Tusentals åhörare infann sig; tusentals andra hånade och drev gäck. Varthelst han än for, följde en stor religiös väckelse i hans spår. I varje stad, dit han kom, blev mängder, ja, i vissa fall så många som hundratals personer, omvända till följd av hans förkunnelse. På många platser öppnade protestantiska församlingar inom nästan alla samfund kyrkportarna på vid gavel för honom, och vanligtvis bjöd pastorerna hos flera församlingar in honom till verksamhet.

Det Stora Stjärnfallet

År 1833, två år efter det att William Miller börjat med sina offentliga föredrag om bevisen för Kristi snara återkomst, inträffade den sista händelse, som Frälsaren förutsagt som tecken på Sin andra ankomst. Efter den väldiga jordbävningen och Solens förmörkelse, sade Jesus, att: ”Stjärnorna skall falla från himlen”. I Uppenbarelseboken står det skrivet, att: ”Himlens stjärnor föll ner på jorden, som när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas” (Matteusevangeliet 24:29; Uppenbarelseboken 6:13). {I King James Version lyder avslutningen i Uppenbarelseboken 6:13: ”när det skakas av en kraftig vind.” Övers. anm.} Profetian uppfylldes på ett slående och imponerande vis genom den kraftiga meteoritskuren den 13. November, 1833.

R. M. Devens beskrev den i sin bok med titeln American Progress: or The Great Events of the Greatest Century. ”Hela himlen över hela Förenta staterna var under timmar ett enda flammande tumult. Inte något himmelskt fenomen, som har visat sig i detta land…, har betraktats med så stor förundran av en klass i samhället och med så stor fruktan och oro av en annan.’ … Regndroppar har aldrig fallit mycket tätare än stjärnskotten föll mot jorden. I öster och väster, norr och söder var det likadant. Det var som om hela himlen hade varit i rörelse… … Från kl. två till dess att det var dagsljus” – Kapitel 28, stycke 1-5 {anfört i Ellen G. White, Den Stora Striden, sidorna 323-324}.

”Det såg ut som om hela stjärnhimlen hade samlat sig på en enda plats i närheten av himlens medelpunkt och som om stjärnorna på en gång sköt fram med blixtens hastighet mot alla delar av horisonten. Och ändå uttömdes inte källan. Stjärnor i tusental följde snabbt efter varandra som om de hade skapats för detta tillfälle” – F. Reed, The Christian Advocate and Journal, den 13. December, 1833 {anfört i Den Stora Striden, sidan 324}.

Den bländande uppvisningen lyste upp natten och väckte de sovande. De, som inte väcktes av ljusskenet, väcktes av grannarnas skrik och utrop. Astronomen Arago i Boston räknade ut, att: ”Inte mindre, än 240 000 meteorer syntes samtidigt över Boston” – Our First Century, R. M. Devens, sidan 329.

Så här tedde sig alltså det sista tecknet på Hans ankomst. Jesus betonade vikten av dessa tecken för lärjungarna så här: ”När ni ser allt detta vet ni på samma sätt att han är nära och står för dörren” (Matteusevangeliet 24:33).

Vad såg Johannes hända efter det stora stjärnfallet?

Uppenbarelseboken 6:13 ”Himlens stjärnor föll ner på jorden, som när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas. 14 Och himlen försvann som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sin plats. 15 Kungarna på jorden, stormännen och härförarna, de rika och de mäktiga, alla slavar och fria, gömde sig i hålor och bland bergsklyftor, 16 och de sade till bergen och klipporna: ’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. 17 Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?’”

Den Milleritiska Rörelsen

Genom att sådana profetior som de om den Mörka Dagen och stjärnfallet infriades, fortskred Milleriternas arbete med stor kraft och verkan. Folk vände sig till Herren av hela hjärtat, de upphörde med sina synder, de rannsakade Skriften. En väckelse av dylik omfattning kunde lätt ha utmärkts av skrikande, yttre åthävor och fanatism, men sådant uteblev här. Hundratals pastorer från alla slags protestantiska samfund förenade sig med William Miller i förkunnandet av budskapet om Frälsarens återkomst.

Tidpunkten närmade sig allt mer. Studier av Bibelns verser om helgedomstjänsten på Israels tid lät somliga av pastorerna förstå, att den Stora Försoningsdagen inföll den 22. Oktober det året. Man resonerade så här: Eftersom de sextionio och en halv första veckorna i profetian fullbordades under Påsken, skulle de 2 300 dagarna sträcka sig till den Stora Försoningsdagen.

En gruvlig Besvikelse

Då den preciserade dagen inföll, visade Sig inte Jesus på himmelens skyar. De väntandes hopp maldes till fint pulver och de blev bittert besvikna, alldeles som lärjungarna blev vid Jesu korsfästelse. Båda gruppers hopp dog.

Likväl hade Gud förutsagt 1844 års väldiga skuffelse.

Uppenbarelseboken 10:1 ”Och jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen klädd i ett moln och med regnbågen över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som pelare av eld. 2 I handen hade han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden. … 5 Och ängeln som jag hade sett stå på havet och på jorden lyfte sin högra hand mot himlen 6 och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter och som har skapat himlen och vad som finns i den, jorden och vad som finns på den och havet och vad som finns i det: ’Tiden är ute. 7 Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad, så som han har förkunnat i det glädjebudskap han gett sina tjänare profeterna.’”

Den väldige ängeln hade i handen en liten bokrulle, som var öppnad. Gud hade sagt, att Daniels bok var ”förseglad”, men skulle öppnas i den yttersta tiden (Danielsboken 12:4). Den lilla bokrullen skulle öppnas efter den stora vedermödans tid. Sedan kunde det sägas, att: ”’Tiden är ute” (Uppenbarelseboken 10:6). (Ordet ”Tiden” är rätt översatt i Svenska Folk-Bibeln 98. Det kommer från grekiskans ”chronos”, som gett upphov till de svenska orden kronologi och kronometer, som betyder tideräkning, respektive noggrant ur. Jesus använde samma ord i Markusevangeliet 1:15, då Han efter Sitt dop sade så här: ”’Tiden är fullbordad”. Med det menade Han uppfyllelsen av tiden i den profetia, som pekade fram emot inledningen på Hans jordiska gärning.)

Den profetiska tiden sträckte sig fram till 1844. Efter det året har det inte förekommit någon ytterligare profetisk tid. Så snart som Guds folk på Jorden var redo för Hans ankomst och hade fullbordat sitt arbete med att förkunna evangeliet i världen, och så snart som domen var klar i himmelen, skulle Jesus komma.

Dock tycktes det reformatorerna vara uppenbart, att ”’Tiden är ute” måste åsyfta Jesu andra ankomst. Liksom lärjungarna vid intåget i Jerusalem, hade de räknat ut rätt datum, men misstagit sig på själva tilldragelsen. Dock lät Gud dem förkunna budskapet, för att väcka en förlorad värld och uppmärksamma människorna på profetiorna, som gått i uppfyllelse.

Uppenbarelseboken 10:8 ”Och rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sade: ’Gå och tag den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på jorden.’ 9 Jag gick då bort till ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: ’Tag den och ät upp den! Den skall ge en svidande smärta i din mage, men i din mun skall den vara söt som honung.’ 10 Jag tog den lilla bokrullen ur ängelns hand och åt upp den, och i min mun var den söt som honung. Men när jag hade ätit upp den, kände jag en svidande smärta i min mage.”

Tillkännagivandet, att ”’Tiden är ute”, vilket gjordes då den dittills förseglade Danielsboken fick sigillet brutet, var sannerligen ”sött som honung” i munnen. Det innebar den högsta glädje för sanna kristna, att se fram emot Herrens snara återkomst. Men då tiden för Hans förmodade ankomst stundade, kände man ”en svidande smärta” i magen. Varför?

Uppenbarelseboken 10:11 ”Och han sade till mig: ’Du måste profetera på nytt om många folk och folkslag och språk och kungar.’” {Versens inledning är tagen ur King James Version, varav framgår, att ängeln talade till Johannes. I Folk-Bibeln valdes det mindre specifika ”Och man sade till mig”. Övers. anm.}

De troende menade, att med ”’Tiden är ute” avsågs världens slut, inte slutet på all profetisk tid och slutet på Bibelns längsta tidsprofetia, som pekade fram emot domen före Kristi återkomst. Då man fick klart för sig profetians riktiga betydelse, och att deras verk på Jorden ännu inte var över, utan att de fortfarande måste ”profetera på nytt om (bokstavligen ”inför”, såsom översatts i KJV) många folk och folkslag och språk och kungar”, kände de förvisso en svår besvikelse.

Den sista Rörelsen upplevde först en Skuffelse

Den 22. Oktober, 1844 innebar en svår besvikelse för dem, som trodde på Kristi snara ankomst. Dock tjänade erfarenheten en högst påtaglig avsikt – härigenom bortsållades de icke uppriktiga och de andra kom att studera mera ingående, tills mysteriet blev löst.

Hebréerbrevet 12:25 ”Se till att ni inte avvisar honom som talar. Ty om inte de kunde komma undan, som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur mycket mindre skall då vi kunna det, om vi vänder oss bort från honom som varnar oss från himlen. 26 Den gången kom hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat och sagt: Än en gång skall jag komma inte bara jorden utan också himlen att skaka.’ 27 Orden ’än en gång’ visar att det som skakar skall försvinna, eftersom det är skapat, för att det som inte kan skaka skall bestå. 28 Då vi alltså får ett rike som inte kan skaka, låt oss vara tacksamma och tjäna Gud efter hans vilja, med vördnad och fruktan. 29 Ty vår Gud är en förtärande eld.”

Gud förmår, att skilja agnarna ifrån vetet. Adventrörelsen dog inte ut på grund av den Allvarliga Missräkningen, i stället fick besvikelsen de återstående trofasta att under bön och åkallan studera Bibeln som aldrig förr. Deras djuplodande ledde dem fram till de övriga sanningarna för den yttersta tiden, såsom heligheten hos den sjunde dagens Sabbat, tillståndet i döden och innebörden av den himmelska helgedomstjänsten, med dess förundersökande dom. De här sanningarna måste också tillkännages, innan Jesus återvänder.

Ur askan efter denna missräkning reste sig den Stora Rörelsen för Kristi Återkomst (Guds sista återstående rörelse, enligt de identifierande kännetecknen i Uppenbarelseboken 12:17). Låter det hela märkligt? Nå, historiskt troende adventister skäms inte för Missräkningen. Den ingick nämligen i Guds storslagna plan, precis som lärjungarnas tillkännagivande på Palm-Söndagen i Jerusalem. Det tillkännagivandet utmynnade, som bekant, i en svidande missräkning för dem.

Korset var något, som judarna hånade, ty det stod för en förfärlig missräkning och svikna förhoppningar för lärjungarna. Lärjungarna var säkra på, att Jesus skulle inta Davids tron under Påsken. I stället hängde Han på ett kors. Deras förväntningar var grundlösa och de hade missuppfattat, vad deras eget tillkännagivande betydde. Korset betydde en missräkning, men skämdes Paulus för den skull för korset?

Romarbrevet 1:16 ”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, främst juden och sedan greken.” {Med ”greken” avses förstås alla icke-judar. Övers. anm.}

Första Korintierbrevet 1:18 ”Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.”

Skuffelsen 1844 motbevisar lika litet Guds nutida budskap som skuffelsen 31 e.Kr., då Jesus blev korsfäst. Snarare kommer den rörelse, som Gud igångsatte 1844, att fullborda sitt uppdrag ifrån Gud.

Ett utkallat Folk

Jesus har alltid haft en grupp människor, som Han kallat ut. (Ordet församling kommer från grekiskans ”ekklesia” – vilket ordagrant betyder ”utkallade”.) Jesus har grundat Sin församling på sanningen. Här får människors traditioner stryka på foten (se Matteusevangeliet 16:13-18). Det händer, att det krävs en missräkning, innan vi mera ingående studerar Bibeln och fjärmar oss från mänskliga traditioner. Kristus inrättade apostlaförsamlingen och renade den med en besvikelse. Sedan skänkte Han församlingen den Helige Andes rika gåvor. På samma sätt har Han gått tillväga med Sin sista kvarlevas rörelse. Den inrättade Han, för att Guds verk skulle fullbordas på Jorden och människor skulle göras redo för Hans återkomst. Kristus lovade, att denna rörelse skulle utgöra Hans sista rörelse på Jorden och att den inte skulle upphöra, förrän den förverkligat Hans syften med den.

Efésierbrevet 5:27 ”Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara.”

I dag pågår denna reningsprocess. Kristus håller på att rena rörelsen för Frälsarens återkomst och Hans budskap når ut med kraft. I dag manar Kristus just Dig till, att följa Honom steg för steg. Då kan Han nämligen leda Dig bort ifrån och befria Dig ifrån världens traditioner. Därmed stärks banden mellan Honom och Dig. Han vill få fylla Dig med Sin Ande och göra Dig till en av dem i Kristi återstående folk. Guds ideal når högre, än den mest svindlande tanke i människors sinnen. Han älskar Dig och har finare och underbarare planer för Dig, än Du någonsin kunnat lägga för egen räkning. Väljer Du, att följa Honom i dag?