tillbaka

Steps to Lifes Föreläsningar om Framtiden

Möte 37: Det stora Bedrägeriet vid Tidens Slut

___________________________________________________________________________

Bibliska profetior har under våra senaste möten visat, att i den yttersta tiden kommer nästan hela världen att bli bedragen (Uppenbarelseboken 12, 13, 16, 18). Vi har också sett (i Uppenbarelseboken 13), hur världen kommer att bli bedragen. Genom falska, övernaturliga yttringar och underverk kommer folk att tro sig se Guds mäktiga kraft i aktion. Man kommer att tro, att detta är alla tiders största väckelse och reformation. Emellertid kommer det att röra sig om en annan andes verksamhet. Bibeln uppfordrar oss till, att pröva andarna, ty inte alla andar är från Gud (Första Johannesbrevet 4:1). Under förra mötet såg vi också på några av Bibelns sätt att rannsaka andarna på och upptäckte, att dagens tungomålstalande rörelse inte motsvarar Bibelns krav på äkthet i förkunnelse och gärning.

Jesaja 8:20 ”Till lagen och till vittnesbördet! Om de inte talar enligt detta ord, beror det på att de saknar ljus” {King James Version}.

Guds lag står som osvikligt rättesnöre, med vars hjälp vi skall bedöma andarnas yttringar. Detta är det prov, som Gud bestämt – det första stora provet på övernaturliga yttringars äkthet. Gud har lovat, att den Helige Andes gåvor aldrig skall kunna uppvisas av någon, som inte lyder Hans lag. Det här är inget hot, utan ett omistligt skydd. Vi kan icke skilja goda och onda andar åt med hjälp av synliga yttringar, känslor, eller med bistånd av något förmodat sjätte sinne. Alltså har Gud gett oss ett antal riktlinjer, som Han alltid kommer att använda Sig av.

Satan har alltid motarbetat Guds lag, ty rättar man sig efter den, har man underkastat sig Gud. Satan har inrättat sina egna lagar, för att vi skall underkasta oss honom i stället. Här går skiljelinjen. Låt oss vara precisa: Budordet, som före alla andra budord utgör skiljelinjen mellan sant och falskt, är Sabbatsbudet.

Under den yttersta tiden kretsar allting kring den himmelska helgedomen med sin dom och den sjunde dagens vila. Håll i minnet, att det här är det sista varningsbudskapet till världen. Det är det falska, inbillade överförandet av Sabbatens helighet till Söndagen och iakttagandet av Söndagen, som är märket på vilddjurets auktoritet och beviset på dess omskrutna makt. Den stora stridsfrågan under den yttersta tiden blir Sabbaten såsom den står skriven i sten i Guds lag, eller Söndagshelgd enligt vilddjuret. Den ena vilodagens helighållande utgör tecknet på trohet mot Gud, medan den andra utgör tecknet på trohet mot vilddjuret och Satan. Detta är orsaken till, att Satan struntar i personens tro – vederbörande må vara protestant, katolik, spiritualist, eller något annat – bara personen inte lyder Guds lag.

Ingen särskild gåva från den Helige Ande har någonsin skänkts, eller kommer någonsin att skänkas, till någon, som ej helighåller den sjunde dagens vila. Under Medeltiden och den Protestantiska Reformationen förekom det alltid en del sanna Sabbatshållare, såsom många av valdenserna. Samtidigt förekom det många andra sanna kristna och reformatorer, som rättade sig efter allt det ljus de hade, men som inte fått tillfälle att lära känna sanningen om Sabbaten. Då levde Martin Luther, John Wesley, John Knox och Wycliffe – stora Guds män – men Gud skänkte ingen av dessa den Helige Andes särskilda gåvor, såsom skedde i den apostoliska församlingen. De utgjorde Guds redskap för att återföra oss, steg för steg, till Bibelns sanning; men ingen av dem påstod sig ha profetians gåva, eller kunna tala i tungor eller utföra helanden. Om Gud skulle utgjuta Sin Andes gåvor över dem, som inte håller Hans vilodag, ginge det inte att skilja mellan sanna och falska gåvor, såvida inte gåvornas mottagare började att helighålla Sabbaten.

Följande faktum är allvarligt, min vän, men sant: Det finns ingen Söndagshelgande församling i världen, som äger den Helige Andes verkliga gåvor. I alla dessa församlingar förekommer det uppriktiga kristna, och Guds Helige Ande söker att påverka alla människors hjärtan överallt. Dock har inte Gud skänkt dem Sin Andes särskilda gåvor, såsom tungomålstal, helande, eller profeterande, fastän många uppriktiga kristna tror sig ha de här gåvorna.

I dag vimlar det av den Helige Andes förmodade gåvor i de Söndagshållande församlingarna, men den förmodat Helige Ande förmår dem inte till, att övergå från laglöshet till att helga vilodagen. Således uppfyller inte den här anden de krav, som Gud uppställt för Andens äkthet i Jesaja 8:20.

Nå, genom vilkens försorg åstadkoms dessa mirakel och extatiska ord? Kan det tänkas, att Satan, ”som bedrar hela världen” (Uppenbarelseboken 12:9), är inblandad i somliga av dessa övernaturliga yttringar?

Tungomålstalets Historia

Dagens ”tungomålstal” är ingen ny yttring, det är inte ens en ursprungligen kristen företeelse. I Nya Testamentet stötte Jesus upprepade gånger på Satan, då denne talade genom människor; och Han påpekade alltid klart och tydligt, vem som låg bakom ljuden.

Markusevangeliet 1:23 ”Och se, i deras synagoga fanns nu en man som hade en oren ande och han skrek… 25 Men Jesus sade strängt till anden: ’Tig och far ut ur honom!’ 26 Den orene anden ryckte i mannen och skrek och for ut ur honom.”

Markusevangeliet 5:5 ”Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen, och han ropade och slog sig själv med stenar… 8 Jesus hade just befallt honom: ’Far ut ur mannen, du orene ande!’ ” {I King James Version heter det i vers 5, att mannen ”skar sig själv med stenar” – den orene anden fick honom alltså att skada sig själv på ett väldigt otäckt vis. Övers. anm.}

I berättelsen i Markusevangeliet 5 fick också Satan – som talade genom mannen – sitt offer att skada sig. I dessa yttersta dagar förmår inte gärna Satan sina tungomålstalande efterföljare att göra sig själva illa, eftersom han försöker att härma efter och nästla sig in i kristenheten. Under den yttersta tiden skall hans tjänare komma att uppträda ”som tjänare åt rättfärdigheten” (Andra Korintierbrevet 11:15). De falska tjänarna kommer dock att tro, att de är de rättfärdighetens tjänare, som de utger sig för att vara (Matteusevangeliet 7:21-23; Andra Tessalonikerbrevet 2:8-10). Få nu grepp om poängen, som är denna: På Jesu tid utstötte Satan ljud och talade genom människor, ja, han till och med styrde deras kroppsrörelser, så att de skakade och krampade. Jesus kände igen denna falska, övernaturliga yttring.

Profetian förutsäger entydigt, att samma makt skulle komma att uppfylla världen i den yttersta tiden i kristen förklädnad.

Falskt tungomålstal förekom inte bara på Kristi tid, utan långt dessförinnan. Det berättas, att år 1100 f.Kr. blev en ung tillbedjare av Amon (Solguden) i Egypten känd bland allmänheten, då han plötsligt besattes av en gud och började att ge ifrån sig läten på ett sällsamt, extatiskt ”tungomål”. Detsamma hände i den hedniska staden Byblos, en tempelstad i dåtidens Libanon, och står nedtecknat i den forntida ”Berättelsen om Wenamon” – Archaeology and the Bible, George A. Barton, Philadelphia: ”American Sunday School Union”, 1916, sidan 353.

Den grekiske vishetsläraren Platon omtalade även han på sin tid denna ”gåva” i sitt verk Phaedrus. Han nämnde flera familjer som, enligt honom, utövade extatiskt tungotal, bön och läten i besatt tillstånd. Vidare påpekade han, att detta bruk till och med innebar fysiskt helande för dem, som höll på med det. I likhet med flertalet av sina samtida, hävdade Platon att dessa tilldragelser orsakades av gudomlig inspiration. Som stöd för sin åsikt, lät han påstå (i Timaeus) att Gud tar sinnet i besittning, när en person sover eller är besatt och att Gud, medan personen befinner sig i det tillståndet, inspirerar vederbörande till ord och/eller med syner, som personen vare sig kan förstå eller tolka.

”Under det sista århundradet före Kristus beskrev även Virgilius, i Aeneid, den sibyllinska prästinnans handlingar på ön Delos. Han tillskrev hennes extatiska tungotal hennes förening med guden Apollo, ett tillstånd som grep henne, medan hon mediterade i en grotta, där det brukade spöka och där vinden frambragte kusliga ljud, då den spelade märklig musik genom de trånga skrevorna i klipporna” – Glossolalia, Rene Noorbergen, copyright 1973, sidan 26.

Förvisso uppstod tungotalet långt före den första kristna Pingsten. Ja, Bibeln själv åsyftar det på Jesajas tid och förknippar saken med trollkarlarna och medierna på hans tid.

Jesaja 8:19 ”När de säger till er: ’Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar’, så svara: ’Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda till råds för de levande?’ 20 ’Till Guds undervisning, till vittnesbördet!’ Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem.”

Även i dag sätts ofta tungomålstal i förbindelse med spiritualistiska medier. Lyssna till det här uttalandet:

”Ett av de senare fenomenen inom den religiösa världen har varit intresset för tungomålstal… Då nutidens spiritualism såg dagens ljus år 1848, upplevde ett stort antal medier samma fenomen och det har i viss utsträckning fortsatt inom vår organisation… Tungomålstalande kommer, utan tvivel, att vara till stor hjälp åt de grupper, som nu håller på att sluta sig samman” – Robert J. MacDonald vid det 77. Årliga Spiritualistiska Rådsmötet. (MacDonald var rörelsens ordförande.)

Skeendet vid Pingsthögtiden

Om nu extatiskt tungomålstal förekommit i flera tusen år, med sitt ursprung i Babylon och Egypten, vad var det då, som hände under den första kristna Pingsten?

Händelserna under den första kristna Pingsten skiljde sig från allt annat, som inträffat före dess och gick inte att likna vid något hedniskt. Under den första kristna Pingsten talade man inte i tungor i extas, utan plötsligt skänkte den Helige Ande lärjungarna förmågan, att på ett förnuftigt vis förmedla evangeliet till människor med andra språk. Nu skall vi noggrant läsa redogörelsen för detta.

Apostlagärningarna 2:4 ”Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. 5 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. 6 Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. 7 Häpna och förundrade sade de: ’Är de inte galileer, alla dessa som talar? 8 Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? 9 Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien, 10 i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom, 11 vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber – vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar.’”

Det slags ”tungotal”, som lärjungarna fick på Pingstdagen, var förmågan att tala främmande språk. I texten heter det, att det var många utlänningar den Pingsten i Jerusalem och Herren gav lärjungarna förmågan, att kommunicera med dem, som talade främmande språk. Bibeln är glasklar härvidlag, ja, den nämner 15 av de verkliga språk, som lärjungarna predikade på. Tre gånger heter det i den här redogörelsen, att folket sade: ”vi hör dem tala på vårt eget språk”.

Vissa menar, att det här var ett mirakel, som gjorde att alla kunde höra på sitt eget språk, medan en viss person talade. Lägg dock märke till, att det inte talas om ”öronens gåva”, utan om ”tungomålstalets gåva”. Observera också, att det var apostlarna och de troende, inte folkskarorna, som erhöll gåvan. Gåvan tilldelades dem och så började de, att ”tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” Här talade Filippus till en grupp och där talade Jakob till en annan. De präster, som inte kunde språken i fråga, trodde att de här personerna var tokiga eller berusade, men de tilltalade kände igen sina egna språk.

Apostlagärningarna 2:11 ”… vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar.’ 12 De var alla mycket häpna och förvirrade och frågade varandra: ’Vad kan detta betyda?’”

Tungomålstalet på Pingstdagen bestod av den Helige Andes gåva till lärjungarna. Härigenom kunde de tala främmande språk, som dittills varit okända för dem. Svenska Folk-Bibeln 98 använder fullt riktigt ordet ”språk” här. Apostlarna fick språkets gåva. Grekerna och hebréerna talade om språk som tungor, på svenska kan vi säga tungomål. Det händer fortfarande, att vi använder det ordet som synonym (liktyding) till språk. Man kan, till exempel, fråga någon, som har kraftig brytning i uttalet: ”Vad är Ditt modersmål?” Man menar då: ”Vad är det språk, som Du är uppväxt med?” Så förhöll det sig också på Nya Testamentets tid.

Jesus hade gett lärjungarna ett omfattande uppdrag, vilket framgår några verser före berättelsen om Pingstdagen. Gåvan på Pingstdagen gjorde det möjligt för lärjungarna, att utföra Jesu uppdrag. Närhelst Gud ber oss om att göra något, skänker Han oss också förmågan att utföra saken.

Apostlagärningarna 1:8 ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.’”

Lärjungarna skulle vittna om Kristus i hela världen, men hur skulle de klara av det, om de inte behärskade språken i världen? Gud gav dem, på ett mirakulöst sätt, färdigheter i andra språk.

När man tänker närmare på det hela, är det sannerligen ett mirakel – att förändra hjärnans synapser1 och mönster, så att en person genast förmår att tala och tänka på ett annat språk. Det är inget större underverk, att utstöta läten genom en annan person, vilken som helst demon eller Djävulen förmår det. En del människor kan bli så upphetsade, att de utstöter sina egna läten. Men det var inte den gåvan, som lärjungarna ägde. De gjorde inte ett stort spektakel av sitt eget kunnande, nej, de förkunnade Jesus och vädjade till förnuftet hos åhörarna. Herren hade ju redan sagt: ”Kom, låt oss resonera tillsammans” (Jesaja 1:18, King James Version). Lärjungarna gick åstad, för att rätt uttolka evangeliet för all världens folk på respektive folks språk. Tomas reste till Indien, Paulus till Europa och andra lärjungar annorstädes, förkunnande evangeliet, frälsningsplanen genom Jesus Kristus. I själva verket säger Paulus rakt ut, att man förkunnat evangeliet för allt skapat.

Kolosserbrevet 1:23 ”om ni verkligen står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna.”

Lärjungarna kunde förstås inte nå ut i hela världen själva. Då de vann andra för tron, skulle även de nyomvända bli missionärer. Således fick många av dem förmågan, att tala andra språk.

Apostlagärningarna 10:44 ”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. 45 Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. 46 Ty de hörde dem tala med tungor och prisade Gud. 47 Då frågade Petrus: ’Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?’ 48 Och han befallde att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.”

För att vi helt säkert skulle förstå, att detta var samma språkliga gåva som den apostlarna tidigare fått, nedtecknade Lukas tre uttalanden från Petrus, som bekräftar detta: 1.

1 ”… föll den helige Ande på dem, alldeles som på oss under den första tiden” (Apostlagärningarna 11:15). 2.

2 ”Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss…” (Apostlagärningarna 11:17). 3.

3 ”… genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss” (Apostlagärningarna 15:8).

Det är sant, att dessa personer inte hade gett sig ut för att predika evangeliet ännu, men Gud förberedde dem på att bli Hans missionärer. Alltså finner vi, att Bibelns två första berättelser om sant tungomålstal faktiskt handlar om, att de troende talade på för dem tidigare okända språk. Det är måhända överraskande, att Bibeln bara tar upp verkligt tungomålstal på ett ställe till, och det är i Apostlagärningarna 19:6. Där kommenteras inte händelsen. Emellertid har Lukas, som skrev Apostlagärningarna, i de två föregående redogörelserna för tungomålstal uttömmande förklarat, vad Pingstdagsmässigt tungomålstal verkligen handlar om. När författaren till en bok två gånger detaljerat förklarat, vad han avser med ett uttryck, skall man kunna förstå, vad han menar den tredje gången.

Vi har nu gått igenom varje text i Nya Testamentet om verkligt tungomålstal. Ytterligare ett ställe brukar anföras i sammanhanget, nämligen Första Korintierbrevet 12-14. Vi bör komma ihåg att Paulus, som skrev Första Korintierbrevet, och Lukas, som skrev Apostlagärningarna, reste tillsammans som missionärer. Mycket i Lukas’ redogörelse är historien om Pauli verksamhet. Även med mänskliga litteraturmått mätt, borde vi förstå följande: När två författare använder samma fackuttryck, betyder de samma sak. Dock är Bibeln inte en simpel produkt av människor, utan ett gudomligt verk. Den Helige Ande är den egentlige författaren till varje bok i Skriften. Den Helige Ande säger Själv, att om vi skall kunna förstå sanningen, måste vi betrakta varje utlåtande i Bibeln i ljuset från varje textställe, som behandlar samma ämne.

Jesaja 28:9 ”Vem kan han lära förstånd? För vem förklarar han budskapet? Dem som just är avvanda från modersmjölken, nyss tagna från modersbröstet? 10 Ty gudomligt bud måste läggas till gudomligt bud, gudomligt bud läggas till gudomligt bud, rad läggas till rad, rad läggas till rad, litet grand här, litet grand där” {vers 10 ur King James Version}.

Denna regel måste sålunda få vägleda oss i förståelsen av Första Korintierbrevet 12-14.

Svårigheter i Korint

Korint var en hamnstad rik på skilda språk, och därför gav Herren många av medlemmarna av församlingen där förmågan, att kommunicera evangeliets skatter till sådana i Korint, som hade en annan kultur och ett annat språk. Men medlemmarna i Korint missbrukade tungomålstalandets gåva. För det första ansåg de, som erhållit tungomålets gåva, att alla verkligt omvända individer borde ha mottagit den gåvan. Eftersom de mottagit gåvan, tyckte de sig på något vis vara upphöjda över de andra. Vad hade Paulus att säga om detta?

Första Korintierbrevet 12:11 ”Men allt detta verkar en och samme Ande, som efter sin vilja fördelar sina gåvor åt var och en… 14 Kroppen består ju inte av enda lem utan av många… 27 Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar. 28 Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. 29 Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? 30 Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda?”

Den Helige Ande bestämmer, vem som får en viss gåva, och Han fördelar olika gåvor till olika personer. Dessutom, säger Paulus, utgör tungomålstalets gåva den minst viktiga av gåvorna, inte den viktigaste. Visst är det trevligt att kunna kommunicera på andra språk, men vad tjänar det till, såvida inte man har något vettigt att säga på dessa språk? Sedan räknar Paulus upp den Helige Andes gåvor till församlingen: ”för det första”, säger han, har Han satt några till ”apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra” och allra sist några till ”att tala olika slags tungomål.”

Ja, av så ringa vikt var tungomålstalandets gåva jämförd med den Helige Andes övriga gåvor, att av de tre olika uppräkningarna av Andens gåvor, som Paulus gjorde (Romarbrevet 12:3-8; Efésierbrevet 4:7-12; Första Korintierbrevet 12:4-10, 28), är uppräkningen i Första Korintierbrevet 12 den enda, där han alls nämner tungomålstalandets gåva. Här nämner han den gåvan sist, och han gör det som åthutning till dem, som trodde att den var av så stor vikt.

Paulus åthutar medlemmarna i Korint, därför att några av dem som fått tungomålstalets gåva, varigenom de kunde kommunicera med sådana som talade utländska språk, ”briljerade” med sin storartade ”tungomålsgåva”, genom att förkunna och bedja på dessa främmande språk i kyrkan. Men, sade Paulus, när så sker, blir ingen uppbyggd, och församlingen fick gåvorna i uppbyggande syfte (Efésierbrevet 4:12).

Första Korintierbrevet 14:1 ”Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andra gåvorna, framför allt profetians gåva. 2 Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter.” {Rubrikerna i Svenska Folk-Bibeln 98 i det här kapitlet lyder: ”Profetians gåva är större än tungomålstalets”; ”Tungomålstalet måste uttydas”; ”Tungomålstalet är ett tecken för dem som inte tror”; ”Ordningen vid gudstjänsten”. Sätt nu dessa rubriker i samband med resonemanget i detta mötesreferat! Läs avsnittet i Folk-Bibeln själv. Övers. anm.}

I vissa översättningar har man lagt till ordet ”okända” eller ”extatiska” för tungomål, men det gjorde alltså översättarna, inte Paulus.

Om man ber och förkunnar Guds hemligheter på ett främmande språk, som ingen annan i församlingen förstår, vem blir då uppbyggd?, undrar Paulus. Personen talar då enbart till Gud, men för dem i kyrkan är vederbörande en främling. Lägg nu omsorgsfullt noga märke till följande verser:

Första Korintierbrevet 14:9 ”Så är det även med er. Om ni inte i ert språk talar begripliga ord, hur skall man då kunna förstå vad ni säger? Ni kommer att tala ut i tomma luften. 10 Hur många språk det än kan finnas i världen, så är inget ljud utan mening. 11 Men om jag inte vet vad ljuden betyder, blir jag en främling för den som talar, och den som talar blir en främling för mig. 12 Så är det också med er. Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då att i överflöd få sådana som uppbygger församlingen… 19 Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål.”

Paulus fördömer inte helt och hållet den, som talar på ett främmande språk i kyrkan – det kanske sitter någon där, som bara kan det språket. Nå, då skall vederbörandes tal tolkas.

Första Korintierbrevet 14:13 ”Därför skall den som talar tungomål be om att kunna uttyda det… 27 Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. 28 Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud.”

Det skulle inte vara svårt att förstå Första Korintierbrevet 14, om vi jämförde det med vad Bibeln i övrigt säger om tungomålstal. I dag förekommer det ju samman fenomen, som det gjorde i Korint. I dag finns det församlingar, där man sjunger och ber på ett främmande språk – till exempel på latin. Det händer att församlingen även lär sig de främmande orden, på hebréiska eller latin, eller något annat språk, till en viss bönesång och stämmer in i den – men blir kyrkobesökarna uppbyggda av det? Nej, säger Paulus.

Första Korintierbrevet 14:14 ”Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt. 15 Vad innebär nu detta? Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet. 16 Men om du tackar Gud i anden, hur skall då den som inget förstår kunna säga sitt amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. 17 Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd.”

Första Korintierbrevet 14:14 och 15 är de enda två texter i hela Bibeln, som det alls går att peka på som stöd för det som i dag är känt som extatiska ord, men då måste dessa verser rivas loss ur sitt sammanhang. I vers 14 står det skrivet: ”Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt.” Vad innebär det, att en talares förstånd bär frukt? Det innebär, att han får fram sin poäng till församlingen och blir förstådd. Verserna 14-17 utgör en enhet och att anföra vers 14 eller 15 utan att även anföra verserna 16 och 17, är lika med att riva loss dem ur sammanhanget. I vers 17 heter det: ”Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd.”

Första Korintierbrevet 14, liksom alla andra omnämnanden av tungomålstal i Nya Testamentet, handlar om främmande språk. Nutidens extatiska ljud är inte detsamma som Nya Testamentets tungomålstal. Nutidens tungomålsljud är samma fenomen, som förekommit i årtusenden, och som började i Egypten.

Tungomålstalets Gåva i Dag

Bibeln säger inte, att tungomålstalet skulle vara en särskild gåva under den yttersta tiden. Det förekommer äkta gåvor från den Helige Ande, som Gud har lovat ut till den yttersta tidens kristna och dem skall vi betrakta vid nästa möte. Emellertid omnämns aldrig tungomålstalet som en av gåvorna under de sista dagarna. Likväl kan Gud, i Sitt missionsarbete, fortfarande fullt ut tillhandahålla tungomålstalandets gåva, närhelst den krävs.

Pastor Hugh Stevenson var en pastor i Syd-Afrika, som helighöll den bibliska vilodagen. En gång, då han höll en serie väckelsemöten hos en av de inföddas stammar som inte förstod engelska, kom aldrig tolken. Vad skulle pastorn göra? I tro ställde han sig i talarstolen och då han öppnade munnen, förstod han genast områdets språk och kunde kommunicera evangeliet till åhörarna. Många själar vanns för Kristus. Därefter behärskade han det språket. Jodå, Gud är lika mäktig i dag, som på den första kristna Pingstdagen och därefter. Dessutom skänker Han de gåvor, som vi behöver för att verkställa Hans uppdrag: Att föra ut evangeliet i hela världen.

Vad är den Helige Andes särskilda, egentliga uppgift?

Johannesevangeliet 16:13 ”Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske.”

”Han skall föra er in i hela sanningen.” Där har vi själva grundbulten igen – sanningen. Det Gud bryr Sig om i dag, liksom alltid annars, är sanningen. Den Helige Ande vill lära och undervisa oss, Han vill däremot inte ordna med spektakel och underhållning. Lärjungarna fick tungomålstalets tunga, så att de kunde lära ut sanningen till människor med andra modersmål.

Den Helige Ande utgavs för att ”förhärliga Jesus”, och detta genom att undervisa om Honom. Han, Anden, skall föra oss in ”hela sanningen.” Men otroligt nog förhåller det sig så, att många som antas ha mottagit den Helige Ande, bryr sig föga eller inte alls om sanningen. De är nöjda med, att bli bedragna av diverse villoläror.

Utan tvivel finns det i dag många, många sanna kristna, som utövar en falsk form av tungomålstal. Detta sker antingen genom känslosvall, eller med själve Satans makt. På Jesu tid var det många ärliga människor, som vilseförts av Satan. Ja, vi har alla vilseletts av Satan i viss grad vid olika tillfällen och under olika omständigheter. Men i dag uppmanar Jesus oss, att lämna dessa grupper och att skilja oss från dem. Vi kan nämligen inte stanna kvar där, utan att riskera våra själar.

Uppenbarelseboken 18:1 ”Sedan såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av strålglansen från honom. 2 Och han ropade med stark röst och sade: ’Fallet, fallet är det stora Babylon! Det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla orena andar och ett näste för alla orena och avskyvärda fåglar. 3 Ty av hennes otukts vredesvin har alla folk druckit, och jordens kungar har bedrivit otukt med henne, och jordens köpmän har blivit rika genom hennes omåttliga lyx.’ 4 Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor. 5 Ty hennes synder har nått upp till himlen, och Gud har kommit ihåg hennes brott.”

Många av Guds finaste barn tillber i Söndagshållande och tungomålstalande församlingar, men i takt med att Satans förtrollande makt tilltar, kan de inte stanna kvar där. Annars kommer även de att bli bedragna. Det är därför, som Gud utfärdar Sitt sista varningsbudskap, med hög röst, till världen i dag. Budskapet lyder: ”’Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna’” (Uppenbarelseboken 14:7).

I dag har kristendomen, i hög utsträckning, fallit och därför stiger Satan in i tomrummet i Guds ställe. Gud har man ju förkastat. Avsaknaden av lydnad mot Gud ”gottgör” Satan med tecken och under samt falska, övernaturliga yttringar. Gud säger därför: ”’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor” (Uppenbarelseboken 18:4).

När Jesus anländer, kommer just Du antingen att ingå i Babylon – de religiösa samfund och grupper, som överträder Guds lag och uppvisar spiritualistiska mirakel och yttringar – eller i kvarlevan, som håller Guds bud och har Jesu tro (Uppenbarelseboken 14:12).

Liksom på Noas tid, ger Gud, före världens ödeläggelse, ett varningsbudskap för att alla skall få tillfälle att fatta sitt beslut – vilken sida tänker Du stå på? Tänker Du vara en av dem, som Uppenbarelseboken kallar för de heliga – vilka lyder buden – eller ämnar Du stanna kvar i Babylon, där man helighåller Söndagen eller Fredagen – ja, vilken dag som helst, utom den dag, som Gud säger åt oss att helga – och bli grundlurad av spiritualistiska yttringar?

Gud ser, att massor med människor hotas av sin eviga undergång. Alltså ropar Gud genom Sin Helige Ande, i dag, innan Guds ödeläggande plågor inträffar (dessa skall vi studera vid kommande möten). Herren säger till människorna: ”Här är vägen; vandra på den.” Beträffande andliga yttringar säger Gud: ”Till lagen och vittnesbördet! Om de inte talar enligt detta ord, beror det på att de saknar ljus.”

Käre vän, om Du vill bli frälst vid Jesu ankomst, måste Du lämna Babylon – Djävulen finns i Babylon (Uppenbarelseboken 18:1-4). Vad innebär detta? ”Inte kan väl”, invänder någon, ”Djävulen gå i kyrkan!” Men det är precis vad Bibeln säger, ty en kvinna står för en församling, och var håller Djävulen till? (Se Uppenbarelseboken 18:1-5.)

Den, som syndar, är av Djävulen (Första Johannesbrevet 3:8). O, min vän! Om jag står i talarstolen och lär ut, att man skall överträda Guds bud, vem behärskar då mig och min församling? Det gör Djävulen. Om jag är andefylld och den anden inte får mig att lyda Guds lag, ej heller undervisar i enlighet med Guds lag, vad är då det för ande? Det är Djävulens ande.

På grund av Sin omätliga kärlek till förlorade människor, ropar Gud till folk, Han ropar till Sitt folk, som älskar Honom och fortfarande är i Babylon. Han säger: ”’Gå ut från henne, mitt folk” (Uppenbarelseboken 18:4).

Ordförklaring

1 Synaps: ”(grekiska), kontaktställe mellan två neuroner i centrala nervsystemet eller mellan en nervtråd och en muskelcell. Nervimpulserna passerar synapserna (en spalt som är 1/50 000 mm bred) med hjälp av kemiska s.k. signalsubstanser, bl.a. acetylkolin” – Bra Böckers Lexikon, Del 22, sidan 256. Brepols, Belgien, 1980. Kung David sade: ”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad” – Psaltaren 139:14. Övers. förtydligande.