tillbaka

Steps to Lifes Föreläsningar om Framtiden

Möte 21: Kvinnan, som kommer att vilseleda hela Världen

___________________________________________________________________________

Vi skall nu närmare betrakta kvinnan, som kommer att vilseleda hela världen, och de 1 260 profetiska dagarnas förföljelse, som förutsagts av både Johannes Uppenbararen och profeten Daniel. Det är så viktigt att man förstår dessa profetior, att Gud gav mer än en person syner om dem. Dessa har nedtecknats särskilt med tanke på människorna i den yttersta tiden.

Uppenbarelseboken 12:18 ”Sedan stod jag på havets sand. 13:1 Och jag såg ett vilddjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn” {första meningen ur King James Version}.

Här ser vi ett vilddjur stiga upp ur havet, ändå likar det en drake. Vidare har det sju huvuden och tio horn. Detta är ytterligare en romersk makt, grundad på Staden på de Sju Kullarna, men här märker vi en liten skillnad gentemot draken i Uppenbarelseboken 12. Detta vilddjur har kronor på sina horn. Makten i fråga är densamma som det lilla hornet i Danielsboken 7, som identifierades som Romersk-katolska Kyrkan. Från Danielsboken 7 kommer vi ihåg, att det lilla hornet uppstod, sedan de tio andra hornen redan vunnit sin makt.

Danielsboken 7:24 ”De tio hornen betyder att tio kungar skall uppstå i det riket, och efter dem skall en annan uppstå”.

Det lilla hornet framträdde, sedan de tio andra hornen uppnått maktställning. Och i Uppenbarelseboken 13 sitter det redan kronor på hornen, när vilddjuret kommer till makten. Alltså hade dessa horn redan grundat sina välden, då den nya makten uppstod. Under vårt studium om Anti-Krist lade vi märke till, att det hedniska Rom splittrades i exakt tio riken mellan 351 e.Kr. och 476 e.Kr. Sålunda skulle vilddjurets konungsliga makt uppträda någon gång efter 476 e.Kr.

Uppenbarelseboken 13:2 ”Vilddjuret som jag såg liknade en leopard, och det hade fötter som en björn och ett gap som ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och stor myndighet.”

Makten vilddjuret var en blandmakt. Det hade ett gap som Babylon (lejonmakten). Vi kommer ju ihåg, hur Nebukadnessar skrävlade inför Gud och sade: ”’Se, detta är det stora Babel som jag har byggt upp” {Danielsboken 4:27}. Nebukadnessar tog på sig Guds roll och försökte tvinga människorna, att tillbe hans avgudabild {Gud godtar dock enbart frivillig tillbedjan: ”Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet.” Uppenbarelseboken 22:17}. Detta gick vi igenom vid vårt möte om ”En Avbild åt Vilddjuret”. Denna nya makt liknar i så mycket Babylon, att den ofta kallas för Babylon.

Uppenbarelseboken 17:5 ”På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: det stora Babylon, modern till skökorna och skändligheterna på jorden.”

Förutom ett gap likt lejonets i Babylon, ägde det flera av de utmärkande dragen hos Grekland och Medo-Persien. Dock härstammade dess ”makt och {dess} tron och stor{a} myndighet” från det hedniska Romarriket, draken.

Uppenbarelseboken 13:2 ”Vilddjuret som jag såg liknade en leopard, och det hade fötter som en björn och ett gap som ett lejon. Och draken (det hedniska Rom) gav det (det påvliga Rom) sin makt och sin tron och stor myndighet.”

Kejsarens titel, ”Pontifex Maximus” {den Överste Brobyggaren}, antogs av biskopen över Rom kort tid efter det, att kejsaren lämnat staden. I det hedniska Rom tillbads kejsaren som Solens företrädare, var den hedniska församlingens ofelbara överhuvud, och kallades officiellt för ”Pontifex Maximus”. I det påvliga Rom tillbeds påven som Guds Sons ställföreträdare, betraktas som den påvliga församlingens ofelbara överhuvud, och kallas officiellt för ”Pontifex Maximus”. På så vis har påven iklätt sig kejsarens myndighet.

Under hela Medeltiden gjorde påvarna anspråk på världslig makt. De hävdade enträget, att Roms kejsare tilldelat kyrkan denna.

”Konstantins Gåva” var ett ”förfalskat dokument, som dök upp i Frankerriket i mitten av 700-talet. Det utgavs för att vara ett skriftligt överlåtande från kejsar Konstantin till påve Sylvester I (påve från 314 e.Kr. till 330 e.Kr.), som till påven och hans efterträdare förlänade andlig överhöghet över alla andra patriarker och biskopar i världen. Det överlät åt honom kejserlig ära och skänkte det högsta romerska prästerskapet senators betydenhet och hedersutmärkelser. Till överhöghet i andliga angelägenheter lades världslig makt över Rom, Italien, och provinserna, distrikten och städerna i den västra delen av riket. Att det var en förfalskning, fastställdes entydigt på 1400-talet.” Grolier Universal Encyclopedia, 1968, Band 6, sidan 242.

Fastän dokumentet var en förfalskning, utnyttjades det av varje påve i nästan 700 års tid för att grundmura och hävda deras anspråk på tronen i Rom. Vidare tycks Konstantin faktiskt ha överlåtit en del makt till påven. Praktiskt taget alla historiker medger, att då Konstantin lämnade Rom för Konstantinopel, intog påven Konstantins plats som härskare i Rom.

”Överförandet av (det hedniska romerska) Rikets huvudstad från Rom till Konstantinopel år 330 e.Kr. lämnade… biskopen i Rom på kejsarens tron. Denne var nu den mäktigaste mannen i Väst, och nödgades snart bli både politiskt och andligt överhuvud… Upprepade gånger… drevs han i själva verket till att åta sig den militära ledarrollen.” Alexander Clarence Flick: The Rise of the Medieval Church (omtryck, New York: Burt Franklin, 1959), sidorna 168-169.

Hör professor Labancas ord vid Universitetet i Rom: ”Till kejsarnas växling kom nu påvarnas växling i Rom. Då Konstantin lämnade Rom, gav han sin tron åt påven.” /Källa?/

”Biskopen i Rom var den ende överlevande arvtagaren till (den hednaromerska) befattningen som kejsare, eller, med Hobbs’ välkända utlåtande, ’spöket från det döda Romarriket, och satt nu krönt på dess grav.’” Philip Schaff: History of the Christian Church, Band 3, (5. upplagan; New York: Scribner, 1902), sidan 287.

Här har vi alltså ett till bevis för, att profetian handlar om Romersk-katolska Kyrkan. Förvisso finns det ingen annan makt, som kan påstå sig ha ärvt kejsartronen, än påvedömet.

Uppenbarelseboken 13:5 ”Och åt vilddjuret gavs en mun som talade stora och hädiska ord, och det fick makt att göra så i fyrtiotvå månader. 6 Det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bor i himlen. 7 Och åt vilddjuret gavs makt att strida mot de heliga och att besegra dem, och det fick makt över alla stammar och folk och språk och folkslag.”

I studium nr. 19 läste vi från olika katolska källor, att påven hävdar sig äga Guds företrädesrätt och titlar, ja, rent av att han kan förändra eller mildra Guds lagar. Prästerna inom Katolska Kyrkan påstår sig kunna förlåta synder, men Bibeln lär att bara Gud kan förlåta synder.

Den här makten skulle också komma att förfölja de heliga, vilket framgick av förrförra studiet. Vi såg då, att påvedömet genom tortyr har offrat mer än 50 000 000 personer. Orsaken var, att deras religiösa övertygelse skiljde sig från Kyrkans. Vissa kanske menar att så gick det till på den tiden, men det var Katolska Kyrkan som formade den tiden, och krävde att de skulle dödas.

Enligt profetian skulle påvemakten fortfara sin förföljelse under 1 260 år. När började och upphörde förföljelsens tid?

Danielsboken 7:20 ”Likaså ville jag ha förklaring till de tio hornen på dess huvud och till det nya hornet som sköt upp senare och för vilket tre andra horn föll av och som hade ögon och en mun som talade skrytsamt och såg större ut än de övriga.”

Profetian säger, att innan påvedömet kunde bli en världslig, förföljande makt, måste tre av de riken som Romarriket fallit sönder i, omstörtas.

Tre av rikena – herulerna, östgoterna och vandalerna – var ariska makter och förkastade påveväldet. Kruxet var, att dessa makter kontrollerade Rom, Italien och de omkringliggande områdena. Så länge som de fanns kvar, tilläts inte Rom att utöva världslig myndighet. Den romerske påven gjorde anspråk på världslig makt, men förmådde icke att använda sig av den. Då de tre rikena omstörtats, inledde påven sitt världsliga styre. Rikena omstörtades dessa år: Herulerna 493 e.Kr., vandalerna 534 e.Kr. och östgoterna, som härskade över Rom, drevs först ut (och utplånades sedermera) 538 e.Kr. Då den sista av de tre makterna omstörtats, blev påven världslig härskare över Rom.

Hur länge bestod påvedömets världsliga herravälde? Tills Berthier, den franske generalen under Napoleon, tillfångatog påve Pius VI och förde honom till Valance, Frankrike. Härigenom ställdes Rom under fransk kontroll. Överhögheten övergick senare till Italiens myndigheter. Intill dess att Mussolini år 1929 skänkte påven ett mindre landområde, benämnt Vatikanen, saknade påven världslig makt.

Alltså styrde och ställde påveväldet både som religiös och världslig makt från 538 e.Kr. till 1798 e.Kr. Hur många år blir det? Precis 1 260 år!

Paulus tillkännagav, att makten Anti-Krist redan fanns i världen på hans tid, men att den inte skulle kunna vinna hela sin överhöghet, förrän ett annat välde undanröjts (det hednaromerska riket, som fortfarande innehade tronen). Paulus underströk också, att den här makten kommer att existera ända tills Jesus utplånar den vid Sin andra ankomst.

Andra Tessalonikerbrevet 2:1 ”När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst… 3 Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud… 6 Ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka (den hedniska makten), så att han kan träda fram först när hans tid kommer. 7 Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han (kejsaren) som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. 8 Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst.”

Angående makten vilddjuret kan vi således säga, att den: 1) förekom på Paulus’ tid; 2) skulle vara en världslig, förföljande makt under 1 260 år efter det hedniska Roms fall; och 3) skulle existera fram till sin undergång vid Jesu återkomst. Det har förstås bara funnits en sådan makt.

Under de 1 260 årens påvliga förföljelse föll drygt 50 000 000 kristna offer som martyrer, eller blodsvittnen. De brändes levande på bålet, dog på sträckbänken, eller omkom på andra sätt. Förvisso är det här tillräckligt många för att ge rättvisa åt beteckningen ”vedermöda”. Nu skall vi betrakta några historiska vittnesbörd från den tiden.

”År 1208 beordrades ett korståg av påve Innocentius III mot valdenserna och albigenserna, varunder en million människor dödades. Från Jesuitorderns början, mellan 1540 och 1580, dödades niohundratusen.” Albert Barnes: Notes on Daniel (New York: Cleavett and Allen, 1859), sidan 328. Deras brott? De vägrade att erkänna påvens överhöghet, genom att tillbedja honom. Dessutom översatte och undervisade de om Bibeln på folkets eget språk.

I sitt verk History of the Rise and Influence of the Spirit of Rationalism in Europe, Band 2, sidan 40 (nytryck, New York: Braziller, 1955), uttalar W. E. H. Lecky: ”Att den romerska kyrkan har spillt mer oskyldigt blod än någon annan mänsklig inrättning, ifrågasätts inte av protestanter med god insikt i historien.”

I D. Juan Antonio Llorentes History of the Inquisition in Spain, sidorna 575-583 (London: George B. Whittaker, 1827), belade han att 31 912 personer brändes på bål under Inkvisitionens 300-åriga historia i Spanien. Detta gäller bara antalet brända på bål, som det återfunnits anteckningar om hos högkvarteret för den spanska Inkvisitionen. Häri ingår inte de tusenden, som dödades på andra sätt.

Bibeln symboliserar ropen från de döende offren för förföljelsen:

Uppenbarelseboken 6:9 ”När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade. 10 De ropade med hög röst: ’Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?”

Gud kommer att minnas deras rop vid Kristi återkomst.

Nu har vi alltså beskrivit den förutsagda skökan, som tronar på de Sju Kullarnas Stad, och härskade som en religiös, politisk, förföljande makt under 1 260 år. Det var förstås Satan, som sökte att utplåna Guds folk och Hans sanning från Jordens yta, såsom Bibeln förutskickat:

Uppenbarelseboken 12:13 ”När draken såg att han hade blivit nerkastad på jorden, förföljde han kvinnan som hade fött barnet.”

Förföljelsens ursinne visste inga gränser och klappjakten pågick i mer än tusen år. Den avfallna kyrkan tycktes ha avgått med segern. Skulle den lyckas utrota Guds församling helt? Var befann sig Guds församling på den tiden? Styrde den över sitt eget rike? Profetian tillhandahåller på nytt svaret åt oss:

Uppenbarelseboken 12:14 ”Men den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan, så att hon kunde flyga ut till sin plats i öknen, där hon får sitt uppehälle en tid, tider och en halv tid, borta från ormen. 15 Då sprutade ormen vatten ur sin mun som en flod efter kvinnan, för att hon skulle föras bort med floden. 16 Men jorden hjälpte kvinnan, den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun.”

Under hela Medeltiden hade små grupper med kristna sina hem i Norra Italiens och Södra Frankrikes oländiga och klippiga berg. Dessa berg utgjorde ett naturligt skydd för de spridda samhällena. I hundratals år skickade valdenserna och albigenserna ut missionärer till hela Europa från sina bergfästen. På öarna mellan Skottland och Irland undervisade män som Columba ynglingar i evangeliet och sände dem likaledes omkring i Europa. Tack vare de frön, som såddes, hörde så småningom personer som Wycliffe evangeliet. Wycliffes skrifter lästes och antogs av Johann Huss, och Huss’ skrifter lästes och antogs av Martin Luther. På enkla tillflyktsorter i bergen hölls sanningen vid liv och därifrån spred man Bibeln. Församlingen höll sig gömd – den var i ödemarken.

Vi får inte glömma, att många av Guds trofasta barn levde enligt det ljus de hade inom Katolska Kyrkan. Gud hade rättrogna efterföljare inom olika grupper. Hans församling hölls dold under den Mörka Tidsåldern.

Vid slutet av den påvliga perioden skulle Guds folk ånyo framträda som en märkbar rörelse, för att sprida evangeliet till världen, liksom Petrus och Paulus gjorde på apostlatiden. I den yttersta tiden skall Guds budskap förmedlas till hela världen med djärvhet och kraft.

Uppenbarelseboken 14:6 ”Och jag såg en annan ängel flyga högst uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag. 7 Han sade med hög röst: ’Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.’”

Djävulen förmår att utplåna Guds församling lika litet som han förmådde att utplåna Kristus. Församlingen må, i likhet med Paulus, bli förföljd, men Gud håller Sin skyddande hand över den. Då förföljelsens långa år var slut, och Guds folk kom ut ur ödemarken, hur skulle de då gå att känna igen?

Uppenbarelseboken 12:17 ”I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.”

Bara två kännetecken: De lyder Guds bud och de älskar Jesus. De har Hans vittnesbörd. De är segervinnare, ty de älskar Herren mer än något annat i världen, ja, mer än livet självt.

Uppenbarelseboken 12:11 ”De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden.”

Kära vänner, det pågår en väldig strid mellan Kristus och Satan. Den började före världens skapelse. Djävulen har alltid ståtat med flest anhängare, flest världsliga hedersbetygelser, den största pompan. Guds folk har alltid varit få till antalet. Jesus Själv dödades på ett kors. Men till sist kommer Gud att segra. Han vann kriget i himmelen. Han triumferade på korset, och Han kommer att bli segerrik vid Kristi andra ankomst.

Uppenbarelseboken 19:11 ”Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. 12 Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. 13 Han var klädd i en mantel som hade doppats i blod, och det namn han har fått är ”Guds Ord”. 14 De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt, rent linnetyg. 15 Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med, och han skall styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. … 19 Och jag såg vilddjuret och jordens kungar och deras härar samlade till strid mot ryttaren på hästen och mot hans här. 20 Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och genom dessa tecken vilselett dem som hade tagit emot vilddjurets märke och tillbett dess bild. Levande kastades de båda i eldsjön som brinner av svavel. 21 De andra dödades med ryttarens svärd, som går ut ur hans mun, och alla fåglarna åt sig mätta av deras kött.”

Käre vän, Guds seger säkras på slutet. Jag väntar gärna på den segern. Den är en evig seger. Om Guds sanning är illa omtyckt i dag, gör det inget. Jag är bara angelägen om, att stå på god fot med Honom, kosta vad det kosta vill.

Käre vän, jag bryr mig inte om torr teologi. I Uppenbarelseboken har Gud gett oss viktiga budskap, för att vi skall kunna förstå historien och veta, hur vi skall förbereda oss inför framtiden. Vad nyttar dessa föreläsningar, om de inte medför ett sunt förhållande till Honom?

Under Medeltiden var folk redo att dö för Herren. Älskar vi Herren så mycket som de? Detta är det slags tro, som Herren längtar efter i dag.

Matteusevangeliet 16:24 ”Jesus sade till sina lärjungar: ’Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. 25 Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. 26 Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ?1 Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?”

Att följa Jesus kan medföra svårigheter, men lönen är evig. Hur kan man mäta sådant? Redan här och nu utlovar Han frid i sinnet och lycka. Jag tror att martyrerna hade större sinnesfrid, medan de brann på bålet och blickade fram mot sin eviga lön som snart skulle bli deras, än de som tände bålet och sedan gick hem till sin sköna säng.

Romarbrevet 8:35 ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? 36 Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. 37 Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. 38 Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, 39 höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”

Vid vårt nästa möte skall se på församlingen, som lever strax före Kristi återkomst och vad Uppenbarelseboken förutsäger angående nutidens kristna. Denna är en av Uppenbarelsebokens mest avslöjande profetior.

1 King James Version: ”men förlorar sin själ?”