tillbaka

Steps to Lifes Föreläsningar om Framtiden

Möte 19: Anti-Krist enligt Bibelns Profetia

___________________________________________________________________________

Bibliska profetior förutskickar en makt under ledning av en man, som skulle framträda och söka göra sig själv större än Gud. Denne person är känd som syndens människa i Andra Tessalonikerbrevet och som makten vilddjuret i Uppenbarelseboken 10. Makten benämns även det lilla hornet i Danielsboken 7. Dessa Skriftställen talar alla om samma makt. I alla dessa Skriftställen känns makten igen som Anti-Krist, den makt som skulle upphöja sig själv över Gud.

I dag har det lanserats en aptitligare lära, enligt vilken denna makt skall vara en person som framträder efter de kristnas hemliga uppryckande. Om det, å andra sidan, inte är en framtida person, då måste det ha varit någon som levde i historisk tid, typ Nero eller Antiokus Epiphanes. Alltså säger man: ”Bry Dig inte om dessa profetior.” Det är långt mera inne, att tillämpa profetian på antingen det flydda eller det framtida, men detta är omöjligt om man samtidigt skall förbli ärlig och trofast mot Ordet. Bibeln säger, att denna makt dök upp som en förföljande, politisk makt efter Romarrikets fall, ja, att den började framträda som en religiös makt redan under Paulus’ tid. Enligt Bibeln skall denna makt existera till Jesu återkomst.

Andra Tessalonikerbrevet 2:7 ”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. 8 Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst.”

Den här makten började att utvecklas i Paulus’ dagar, den skulle bli en förföljande makt efter Roms sönderfall och skall bestå fram till Jesu andra ankomst. Vilken annan makt kunde det vara? De protestantiska reformatorerna förkunnade modigt den här sanningen, men i vår tid har den nästan gått förlorad. Olyckligtvis är flertalet kyrkor, som kallar sig för protestantiska, inte alls protestantiska. De har glömt, varifrån deras namn stammar.

I stället för att protestera mot denna makt, har de flesta protestantiska samfund sträckt sig över avgrunden och fattat det påvliga Roms hand. Som aldrig tidigare, följer nu hela världen allt mera efter påvemakten.

Nu skall vi närmare skärskåda profetian och undersöka, om alla enskildheter häri stämmer. Om så bara en sak inte stämmer, då har vi gjort fel tolkning. Bibeln pekar på över tjugo igenkänningstecken, för att hjälpa oss att identifiera makten i fråga. Gud vill inte, att vi skall göra något misstag. Han har ju utfärdat en väldigt sträng varning mot att följa den här makten eller att ta emot dess märke. Till att börja med läser vi Danielsboken 7:8 igen.

Danielsboken 7:8 ”Men medan jag såg på hornen fick jag se hur ett annat horn sköt upp mellan dem, ett litet horn som stötte bort tre av de förra hornen. Det hornet hade ögon som liknade människoögon och en mun som talade skrytsamt.”

Vi går igenom versen och ser, om varje detalj passar in på påvedömet:

1. Det skulle vara ett ”ett annat horn”. Det skulle vara en annan makt, åtskiljd från dem, som utgjorde de olika europeiska länderna, vilka det hedniska Romarväldet ursprungligen splittrades upp i. Passar det in på påvemakten? Ja.

2. Daniel såg hur det ”sköt upp mellan” de andra hornen. Låg påvedömets säte i ett av Europas länder? Ja.

3. ”Som stötte bort tre av de förra hornen {drog upp med rötterna – King James Version}” Här är en del av profetian, som vi inte har behandlat ännu. Efter Romarrikets sönderdelning och sedan kejsarna lämnat Rom, började biskoparna i Rom snart nog att utöva politisk makt. Under Medeltiden sändes arméer ut för att erövra Jerusalem från muslimerna, och genom Inkvisitionen försökte man att erövra städer i Europa, som inte lydde dem. Men innan påvedömet kunde axla sin politiska roll som nation, måste tre europeiska länder ”dras upp med rötterna”.

Av de tio länder, som Europa delats in i, godtog tre av dem inte Katolska Kyrkans lära – trosmässigt var de arianska. Det betyder att de trodde på Jesus, men inte på precis samma vis som påvedömet beträffande Gudomen. Kruxet var att först härskade en, och sedan en annan, av de arianska makterna över området kring Rom. Kungarna i de här länderna vägrade att låta påvedömet utöva någon politisk auktoritet.

De tre länderna {eller folken} var herulerna, vandalerna och östgoterna. Herulerna härskade först över Italien. Kungen över herulerna, Odoacer, utövade också sin makt vid valet av nya påvar. Varje namn på föreslagna kandidater måste tas upp med honom för godkännande före val. Påven ägde ingen politisk makt under herulernas inflytande. Herulerna besegrades av Theodoric, kung över östgoterna, år 493 e.Kr. Det hjälpte inte påven nämnvärt, ty även Theodoric var arian, men nu hade påven bara två arianska makter att tampas med.

För att vinna påvens stöd, tillförsäkrade Justinianus – en av de sista kejsarna med enbart Konstantinopel under sig – påven Roms politiska makt. Fast påven var oförmögen att handla enligt Justinianus’ påbud, förrän östgoterna dragits upp med rötterna från Rom, ty de erkände vare sig påven eller Justinianus. Därpå besegrades vandalerna är 534 e.Kr. och östgoterna fördrevs från Rom 538 e.Kr. Kort tid därefter led de ett slutgiltigt nederlag. Det var vid den här tidpunkten, år 538 e.Kr., som påven äntligen lyckades bli Roms civile ledare för första gången (han hade varit religiös ledare under lång tid) och aktiv politisk ledare i Europa.

Drogs herulerna, vandalerna och östgoterna så grundligt upp med rötterna, att inget spår av dem återstod? Ånyo stämmer profetian.

4. ”Det hornet hade ögon som liknade människoögon”. I Bibeln är ögon detsamma som Guds ledning. Profeter kallades för ”siare” {= ”seare”, sådana som ”såg”} (jämför Första Samuelsboken 9:9). Profeternas skrifter sägs vara ”Guds Ord”. David säger, att Guds Ord är ”mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Psaltaren 119:105). I stället för att ha gudomliga ögon, har denna makt människoögon. Alltså hörsammar den hellre människors klokskap, än Guds visdom. Mänskliga traditioner får gå före Guds Ord. Stämmer det in på Katolska Kyrkan?

Den 5. April, 1546, vid den fjärde sammankomsten under det berömda Trentinska Mötet, tillkännagav Katolska Kyrkan i en formell lärosats, att den anser traditionen vara jämbördig med Bibeln. Ja, inte nog med det: ”av de två (traditionen och Skriften) är traditionen för oss (Katolska Kyrkan) entydigare och tryggare” – Joseph Faa’di Bruno: Catholic Belief {Katolsk Tro}, New York (Benziger Brothers), 1884, sidan 45.

Förutom att traditionen jämställs med Bibeln, var Bibeln förbjuden för allmänheten under Medeltiden. Det är bara tack vare påtryckningar från protestantismen, som det under de senaste 70 åren ej betraktats som en synd för katoliker att läsa Bibeln. Så hårt ville Katolska Kyrkan hålla människorna bundna vid kyrkans egna traditioner, att det under hela Medeltiden faktiskt var förenat med dödsstraff att äga eller läsa ett exemplar av Skriften, eller att översätta den till landets språk.

Bibeln fördes rent av upp på ”Listan över Förbjudna Böcker” vid Rådsmötet i Valencia år 1229 med följande påbud: ”Vi förbjuder också lekfolket att inneha Gamla och Nya Testamentets böcker” – Loraine Boettner: Roman Catholicism, Philadelphia (The Presbyterian and Reformed Publishing Company), 1962, sidan 97.

Bara på 1700-talet, då stora ansträngningar gjordes för att översätta Bibeln till världens olika språk, utfärdade fyra olika påvar stränga förbud mot att någon skulle ha Bibeln på sitt eget språk. Ett typiskt sådant uttalande är påve Clemens XI:s offentliga bulla år 1713. Där heter det: ”Vi förbjuder strängeligen dem (lekmännen), att ha Gamla och Nya Testamentets böcker på folkspråket.” Det var förbjudet för folket, att självt läsa Bibeln. Man skulle bara lära sig sin religion från prästerna, som indränkts i människors traditioner.

Hade Katolska Kyrkan ögon, som liknade människoögon, i stället för gudomliga ögon? Vi har här låtit fakta tala sitt eget, tydliga språk. Vad ansåg Jesus om traditionen?

Matteusevangeliet 15:3 ”Han svarade dem: ’Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull?” {I den engelska King James Version heter det: ”… för er traditions skull?” Människors traditioner skall således icke väga tyngre, än Guds stadgar!}

5. Anti-Krist skulle ha ”en mun som talade skrytsamt.” Låt oss därför på nytt betrakta de offentliga katolska lärosatserna. Trentinska Rådsmötet avgränsar påvens makt så här: ”Vi fastställer, att den Heliga Apostoliska Stolen och påven i Rom äger herraväldet över hela världen” – Labbe och Cossart (A.C.), The Most Holy Councils, Band XIII, spalt 1167.

När den tredelade tiaran sätts på en ny påves huvud vid hans ”kröningsceremoni”, föreskriver ritualet att den tjänstgörande kardinalen skall yttra följande: ”Mottag tiaran smyckad med tre kronor, och var medveten om, att Du är Furstars och Konungars Fader, Världens Härskare, Vår Frälsare Jesu Kristi Ställföreträdare.” /Källa?/

Den Katolska Almanackan

I den Nya Katekesen heter det, i avsnittet om påven: ”Påven intar Jesu Kristi ställning på Jorden…. Han är den ofelbare härskaren, lärosatsers stiftare, upphovsman till och bedömare av rådsmöten; den allenarådande styresmannen över sanningen, envåldshärskaren, allas domare, som icke låter sig dömas av någon, Gud Själv på Jorden.” /Sida? Utgivare och årtal?/ Om någon skulle fälla sådana uttalanden i dag, skulle hela världen raskt fördöma dessa skrävlande, hädiska proklamationer. Men på något sätt har tidens lopp och traditionen, samt pompösa ceremonier, slätat över de här hädelserna.

Kan det påstås om påvedömet, att det skulle komma att ”tala skrytsamt”? Vi har åter låtit fakta tala för sig själva. Nu skall vi se på nästa text, som fortsätter beskrivningen av denna makt:

Danielsboken 7:20 ”Likaså ville jag ha förklaring till de tio hornen på dess huvud och till det nya hornet som sköt upp senare och för vilket tre andra horn föll av och som hade ögon och en mun som talade skrytsamt och såg större ut än de övriga.”

6. ”Såg större ut än de övriga.” Han hävdade sig stå över andra härskare i Europa, och tvingade dem till att böja sig i underkastelse för honom. Han tog sig rätten och utövade ofta makten, att in- eller avsätta regenter efter eget godtycke.

Danielsboken 7:24 ”De tio hornen betyder att tio kungar skall uppstå i det riket, och efter dem skall en annan uppstå som skall vara olik de förra och som skall slå ner tre kungar.”

7. ”Han skall vara olik de förra”. Påvemakten var annorlunda på så vis, att den var både en religiös och politisk makt.

Daniel 7:25 ”Denne skall tala mot den Högste och ansätta den Högstes heliga. Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar, och de skall ges i hans hand under en tid och tider och en halv tid.”

8. ”Denne skall tala mot den Högste ”. {I King James Version står det skrivet: ”tala stora ord mot den Högste”. Sådana ord läste vi redan under punkt 5 ovan!} Detta stämmer överens med vad Paulus säger beträffande denna makt i Andra Tessalonikerbrevet 2, och med Johannes’ uttalande om den i Uppenbarelseboken 13. Vi har redan noterat påvens stolta påstående, att han skulle vara världens härskare. (Ni kanske minns, från studiet av Danielsboken 2, att Gud är denna världs härskare.) Versen säger, att hans dryga ord skulle riktas mot Gud den Högste. Stämmer det in på påveväldet? Vi skall ta upp två exempel: I ett herdebrev från påve Leo XIII, den 20. Juni, 1894 (märk: Det var inte så väldigt länge sedan, det här var inte under Medeltiden, utan ett offentligt uttalande av en påve, vars ämbetsperiod slutade under förra århundradet, närmare bestämt 1903) sade han: ”Vi innehar på denna Jord Gud den Allsmäktiges plats.” Uttalandet återfinns i officiella urkunder och den intresserade kan kontrollera saken. /Ange källa!/ Kan man tala pompösare ord? Vad annat skulle kunna sägas, för att det skulle överensstämma med beskrivningen?

Dessutom hävdas påven vara ofelbar, när han talar ex cathedra {som uttolkare av Bibeln}. Detta framgick vid Första Vatikanmötet år 1870, alltså även det någorlunda närliggande i tiden.

9. ”Han skall… ansätta den Högstes heliga.” Att Katolska Kyrkan jagade, torterade och brände människor på bål under hela Medeltiden, behöver knappast påtalas. Detta är ett historiskt faktum. Under en klappjakt år 1208 tog ett korståg anordnat av påve Innocentius III livet av omkring en million valdenser och albigenser i Norra Italien och Södra Frankrike. Deras brott? De lärde ut Bibeln och spred exemplar av den till folk på deras egna språk i Europa.

Antalet martyrer eller Guds blodsvittnen, som förlorade sina liv på grund av Katolska Kyrkan under dess år vid den absoluta makten på Medeltiden, beräknas från lägst omkring 50 millioner till som högst betydligt flera.

Stämmer detta med profetian? Åter igen talar historien sitt tydliga språk. Såsom den romersk-katolska tidningen Western Watchman tillkännagav själv: ”Kyrkan har förföljt, enbart en novis (någon obevandrad i kyrkohistoria) skulle förneka det” – 24. December, 1909.

10. ”Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar”. Efter att han gett oss andra, identifierande särdrag, tillhandahåller Daniel det klaraste och samtidigt allvarligaste, identifierande särdraget i hela Bibeln. Den här makten skulle komma att mixtra med Guds oåterkalleliga lag, ja, rent av att ha för avsikt att förändra den. En härskares auktoritet ligger i vederbörandes förmåga, att stifta lagar. Endast en högre auktoritet kan ändra på någon annans lag. Endast en högre domstol kan ändra på en lägre domstols beslut. När en makt försöker att ändra Guds lag, om än aldrig så litet, tyder det på, att den makten inte bara anser sig vara jämbördig med Gud, utan att man faktiskt äger större auktoritet, än Gud Själv. Uppfyller Katolska Kyrkan det här avsnittet i förutsägelsen? Åberopar hon denna myndighet? På nytt låter vi fakta tala:

I sin Prompta Bibliotheca, en officiell katolsk bok, tillkännager Lucius Ferraris: ”Påven är av så stor värdighet och så upphöjd att han inte bara är en människa, utan är som Gud och Guds ställföreträdare… Påven är av så stor myndighet och makt… att han står över änglar… Påven är så att säga Gud på Jorden… (och) är av så stor myndighet och makt att han kan förändra, förklara och även uttolka Guds lagar” {Band VI, sidorna 25-29}.

Tänka sig, han påstår sig kunna förändra Guds heliga lag. Han menar sig ha större auktoritet, än Gud Själv. Måste således Gud Fader stå inför påvens domstol, för att bli prövad och godkänd? Förvisso är dessa ytterst stora ord mot Gud.

Andra Tessalonikerbrevet 2:3 ”Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.”

Och hur skulle han komma att upphöja sig över Gud? Genom att strunta i Hans lagar:

Andra Tessalonikerbrevet 2:7 ”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam.”

Vår vers i Danielsboken 7:25 både avslöjar, att denna makt skulle komma att försöka att upphöja sig över Gud, genom att ha för avsikt att förändra Hans lagar, och specificerar vilket av Guds Tio Bud den påvliga makten skulle försöka att ändra på – budet beträffande tid. Om vi betraktar Guds lag, de Tio Buden, finner vi att endast ett av buden handlar om tid. Detta är Sabbatsbudet, som ålägger oss att tillbedja på den sjunde dagen, Sabbaten, Bibelns enda vilodag. För att det påvliga systemet skulle ha ”för avsikt” (en medveten handling), att förändra lagen om tid, måste det ge sig på Sabbatsbudet. (Vanligen kallas vilodagsbudet för det fjärde av de tio, men i katolska katekeser och i somliga protestantiska bekännelseskrifter ges det nummer tre. I denna utläggning kommer vilodagsbudet att konsekvent kallas för det fjärde.) Har denna makt gjort allvar av sin avsikt, att ändra på det fjärde budet? Vi slår upp historieböckerna.

Vid Katolska Kyrkans Artonde Allmänna (eller Ekumeniska) Rådsmöte, det Trentinska Rådsmötet, som hölls från 1545 till 1563 (ett tidsmässigt väl tilltaget rådsmöte!), uttalade kyrkan offentligen: ”Det behagade Guds församling, att Sabbatsdagens religiösa firande skulle överföras till ’Herrens dag’ (det vill säga Söndagen)” – Catechism of the Council of Trent, sidan 4. Sedan följer argumenten för förändringen. Katolska Kyrkan medger, att den förfalskade vilodagens iakttagande från Lördagen till Söndagen. Lyssna till författaren av The Faith of Millions, kyrkoherde John A. O’Brien från Notre Dame University, utgiven av Our Sunday Visitor, copyright 1974. ”Låt mig vända mig till min käre icke-katolske läsare: Du tror, att Bibeln i sig själv är en pålitlig vägledare i trosangelägenheter. Du tror också, att en av de grundläggande skyldigheter, som Din kristna tro lägger på Dig, är Söndagens helighållande. Men var talar Bibeln om en sådan förpliktelse? Jag har läst Bibeln från första vers i Första Moseboken till sista vers i Uppenbarelseboken, utan att finna ett ord om skyldigheten, att helga Söndagen. Den i Bibeln omtalade dagen är icke Söndagen, den första veckodagen, utan Lördagen, den sista veckodagen” – sidorna 136-137. Sedan fortsätter han med, att förklara hur kyrkan övergick till, att helighålla en annan dag.

Även i The Convert’s Catechism of Catholic Doctrine, en katekes, som erhöll påve Pius X:s ”apostoliska välsignelse”, talas det om denna förfalskning, i form av frågor och svar:

”Fråga: Vilken dag är Sabbatsdagen?

Svar: Lördagen är Sabbatsdagen.

Fråga: Varför firar vi Söndagen i stället för Lördagen?

Svar: Vi firar Söndagen i stället för Lördagen därför att Katolska Kyrkan på kyrkomötet i Laodicea (336 e.Kr.) överförde Sabbatens helighet från Lördag till Söndag” {sidan 50}.

Historien visar, att Katolska Kyrkan införde den falska vilodagen. Detta erkänner också Katolska Kyrkan själv. Ja, denna förfalskning är det, som hon menar bevisar hennes makt. Guds auktoritet vilar på Hans förmåga, att stifta lagar. Påven hävdar sig vara jämlik med Gud, för att inte säga i praktiken stå över Gud. Beviset för det är, att han tros kunna förändra Guds lag. Vi skall nu ägna några minuter åt, att undersöka hur förfalskningen åstadkoms.

Så åstadkoms Förfalskningen

Det var i Rom, som man först helighöll Söndagen. Kanske det började några årtionden efter apostlarnas död. Biskopen i Rom fastslog, att det vore klokt att fira en bestämd festival tillsammans med hedningarna i staden. Detta var Ishtars festival, vilken hölls ungefär samtidigt med Påsken och Jesu återuppståndelse. Biskopen kungjorde, att man därmed firade Kristi uppståndelse. På engelska är namnen Ishtar och Easter {Påsk} ganska lika.

Det årliga iakttagandet av Söndagen följdes gradvis av ett veckovist helgande av Söndagen, vilket också skedde till uppståndelsens ära. Den hedniska världen helighöll redan den dagen till Solens ära. Snart nog tillkännagav biskopen, att Söndagen var en helig dag. Nu hade man således två heliga dagar, Lördag och Söndag (tillsammans kallas de fortfarande för helg). Stegvis kom allt fler att börja helighålla Söndagen och allt färre Sabbaten. Slutligen infördes en Söndagslag av den förste kristne kejsaren, Konstantin, år 321 e.Kr. Den förste kristne kejsarens Söndagslag blev berömd, men håll i minnet att Konstantin stiftade sin lag innan han blev kristen. I denna lag kallas Söndagen för ”Solens ärevördiga dag”. Solen var guden inom hednatron, och Söndagen {på engelska: Sunday = Soldag} var dagen, då Solen tillbads. Katolska Kyrkan påstod sig, vid kyrkomötet i Laodicea år 364, överföra Sabbatens helighet till Söndagen. Vilodagens förfalskning har ingen annan grund, än ett påbud från påven i Rom.

Protestanterna erkänner, hur det förhåller sig

Bekräftar historien den här saken? Vi har redan tagit del av Katolska Kyrkans skryt härvidlag. Vad säger så protestantiska historiker? Håller de med sina katolska motsvarigheter på denna punkt?

Protestanten dr. William Pryne säger, i sin Dissertation on the Lord’s Day: ”Den sjunde dagens Sabbat helgades av Kristus, apostlarna och de tidiga kristna fram till Laodiceamötet i Rom år 364 e.Kr. Där upphävde man, på sätt och vis, dess iakttagande…. Det var Laodiceamötet, som först bestämde dess {Söndagens} iakttagande.”

I den Augsburgska Trosbekännelsen, Artikel 28, stycke 9, sade Martin Luther: ”Katolikerna tycks vilja göra gällande, att Sabbaten övergått till Söndagen tvärt emot Guds Tio Bud. Det är heller inget annat, som man högljuddare skryter över, än förändringen av vilodagen. ’Stor är’, säger de, ’(Katolska) Kyrkan, som kan upphäva ett av Guds Tio Bud.’”

Dr. Binney, från Metodistsamfundet, som skrev den teologiska läroboken åt Metodisternas Pastorsskola, benämnd The Methodist Episcopal Theological Compendium, säger i denna bok: ”Det stämmer, att det inte förekommer något bestämt påbud (i Bibeln) om, att helighålla den första veckodagen” – sidan 103.

Dr. Edward T. Hiscox, författare till Baptisternas Handbok, sade i ett föredrag som hölls under New Yorkpastorernas Konferens den 13. November, 1893: ”Det förekom och förekommer fortfarande ett budord om, att helighålla Sabbatsdagen, men denna Sabbat var inte Söndagen. Vissa erkänner öppet, ja, med viss triumf i stämman, att vilodagen överfördes från veckans sjunde dag till den första, tillsammans med alla sina skyldigheter, privilegier och bestraffningar. Med uppriktig önskan om fakta i målet, som jag har studerat i många år, ställer jag frågan: Var går det att hitta bevisen för ett dylikt överförande? Inte i Nya Testamentet – verkligen inte. Det finns inga belägg i Skriften för ändringen av vilodagens inrättning från den sjunde till den första veckodagen… Visst känner jag till att Söndagen kom till användning tidigt i den kristna historien som helgdag, det framgår ju av de kristna fäderna och andra källor. Men så trist, att den kommer stämplad med hedendomens märke och har helgats genom det påvliga avfallet, samt testamenterats som ett heligt arv till protestantismen.”

Toronto, den 27. Oktober, 1949 (BUP): ”Kyrkoherde Philip Carrington, anglikansk ärkebiskop i Quebec, skrämde så smått slag på lokala präster i dag, genom att rakt ut säga att det inte finns något stöd för Söndagens helighållande. Carrington sade utmanande till ett kyrkomöte i denna stad med moraliskt sträng protestantism att traditionen, inte Bibeln, hade gjort Söndagen till gudstjänstdag. Han anförde budet i Bibeln, som säger att den sjunde dagen skall vara vilodag, och yttrade sedan: ’Detta är Lördagen. Det står ingenstans i Bibeln, att gudstjänst skall hållas på Söndagen’, sade ärkebiskopen till sina åhörare, som satt tysta och stilla.” /Källa?/

Ja, det är många pastorer och kyrkohistoriker, som känner till sanningen om Sabbaten och Söndagen. Det är också sant, att det är få, som predikar om den här saken. Det är nämligen svårt att förkunna om något, som man inte själv lever efter. Dock finns det ett fåtal trofasta själar, som både helighåller Sabbaten och förkunnar den. Föreläsningens sammanställare vid Steps to Life kommer ihåg en Sabbatshållande predikant, som en dag reste med tåg genom Mellanvästern {i Förenta Staterna}. Vid en station steg en grupp predikanter ombord, tydligen skulle de till något slags rådsmöte. En av dem satte sig vid denne broder och de började att tala om sitt arbete. De hade presenterat sig för varandra som förkunnare, utan att nämna respektive samfundstillhörighet. Under resans gång sade mannen till vår broder: ”Jo, Du tänker väl inte komma till den här delen av landet för att tjäna som pastor?” Vår pastor svarade: ”Nej, men varför undrar Du?” Den andre predikanten sade: ”I det här området är det nära nog hopplöst att vara pastor. På somrarna är det för varmt för att någon skall gå i kyrkan, och på vårarna och höstarna är det så behagligt, att alla är ute i den stärkande luften. I kyrkan går man bara några gånger om år.” Vår vän sade: ”Varför inte predika om, att de borde troget gå i kyrkan och inte söka sin egen bekvämlighet på Herrens dag?” Den andre pastorn svarade: ”Närhelst man talar om vilodagens helgande, frågar människorna vilken dag som är vilodag och vissa säger, att sjundedags-adventisterna har rätt. Jag har funnit det bäst, att inte nämna saken.” Nå, vår broder bestämde sig för, att ställa en till fråga: ”Hör nu, varför tar Du inte fram Din Bibel och bevisar en gång för alla för dem, att Söndagen är vilodagen och att dagen förändrats?” Då såg pastorn vår broder rätt i ögonen och sade: ”Du vet om, att det inte kan göras!”

Käre vän, det är sant. Vilken som helst kristen, som har studerat det här ämnet, känner till att detta inte låter sig göras. Bibeln vittnar om Guds Sjundedags-Sabbat. Det är den enda dag, som Gud vill att vi skall helga.

Vilddjurets Märke

Såsom vi lagt märke till, hävdar Katolska Kyrkan skrytsamt att märket på hennes auktoritet är hennes förmåga att förändra Guds lag, att förändra Guds dag för tillbedjan från den sjunde veckodagen till den första. Eftersom Sabbaten är märket på Guds auktoritet och tecknet på Hans sanna anhängare (Hesekiel 20:17, 20), utgör förfalskningen av Guds lag märket på vilddjurets auktoritet.

Uppenbarelseboken 13:3 ”Hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde efter det ”.

Paulus säger: ”Vet ni inte att om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder, antingen under synden, vilket leder till död, eller under lydnaden, vilket leder till rättfärdighet?” (Romarbrevet 6:16).

I dag lyder världen påven, i stället för Gud. Såsom fader Segur, en katolsk författare, formulerade det i sin bok Plain Talk About the Protestantism of Today {Rättframma Ord om Dagens Protestantism}, sidan 213: ”Protestanternas helighållande av Söndagen är en hyllning, som de, trots sin bekännelse, ger åt (Katolska) Kyrkans auktoritet.”

Påvedömet menar sig ha lika stor myndighet som Gud på Jorden. Märket eller sigillet på dess auktoritet är förmågan, att förändra {eller snarare att förfalska} Guds heliga lag – närmare bestämt Sabbatsbudet, och man mottar dess märke genom att helighålla dess dag. Likväl heter det i Bibeln: ”Den som vet att göra det goda men inte gör det, han syndar” (Jakobsbrevet 4:17). Gud är barmhärtig. Han ger oss tid och möjligheter, att lära känna Hans sanning och håller oss inte ansvariga för det vi inte känner till. Men före Jesu andra ankomst kommer Gud att ha ett folk på Jorden, som lyder Hans bud. Först beskriver Gud dem, som tar emot vilddjurets märke. Lägg nu märke till, hur Han beskriver Sitt folk, som ej tar emot vilddjurets märke, utan som låter sig beseglas med Hans namn:

Uppenbarelseboken 14:12 ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.’”

Du måste välja

I kväll har vi lagt fram en del väldigt entydiga och klara sanningar. Vi hyser inget som helst agg mot några människor eller något system, oavsett vad de må ha gjort. Måtte vi endast fyllas av kärlek och förbarmande. Gud är och kommer att vara domaren över alla illdåd. Icke desto mindre vill Gud, att vi skall känna igen den här makten för vad den är. I själva verket har vi bara gått igenom hälften av kännetecknen på den. Gud ville vara utomordentligt säker på, att vi skulle känna igen den här makten, ty den har talat oerhört stora ord mot Honom och sökt att förändra Hans lag.

Fastän vi inte vill hysa något agg, får vi heller inte förbise Guds klara varningar. I dag är det inne, att tycka synd om brottslingar, mördare och våldtäktsmän (det händer, att de nästan hjälteförklaras) och att helt glömma bort offren. Det händer att människor tar påvedömets sida, när saker och ting påpekas om detta. Varför? Jo, bara för att de påtalas rakt på sak! Jag njuter ingalunda av, att göra dessa avslöjanden om påvemakten. Det är Guds Ord, som fordrar det av mig. Kärleken till Din själ, käre vän, tvingar mig till att tydliggöra dessa förutskickelser hos Guds Ord.

Om vi nu skall tycka synd om några, borde vi då inte tycka synd om de dryga 50 millioner personer, som Bibeln kallar för heliga och som blev torterade och mördade genom denna makt under Medeltiden? Om vi nu skall ta någons sida, borde vi då inte ta Guds sida, vars auktoritet ifrågasatts och underminerats genom en dödlig, skrytsam människa?

I dag väljer världen mellan människans pompa, ceremonier och myndighet och Skaparen Jesu Kristi enkelhet, ödmjukhet och myndighet. Den, som älskade Dig tillräckligt för att dö för Dig, säger: Om Du älskar Mig, håll då Mina bud (Johannesevangeliet 14:15). Vår kärlek till Honom visar vi genom att vi lyder Honom (Första Johannesbrevet 5:3). De, som följer och lyder människors traditioner och härigenom trotsar Guds lag sedan de vunnit kunskap om sanningen, kommer till sist {om de lever då} att erhålla vilddjurets märke och uppleva den stora vedermödans tid. De kommer inte att undslippa, hur än mäktig deras kristna bekännelse är och oavsett hur ofta de går i kyrkan. I dag står vi vid korsvägen till evigheten. Vi måste fatta ett beslut. Vilket beslut kommer Du att träffa?

Jag avslutar med denna vädjan:

Josua 24:15 ”Men om ni inte vill tjäna HERREN, så välj i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni själva bor. Men jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN.’”

Härnäst skall vi betrakta de två kvinnorna och vedermödans tid. I dag fruktar många den stora vedermödas tid, som förutsägs i Bibeln. De, som fortsätter att trotsa Guds lag och i stället iakttar traditioner förmedlade av makten vilddjuret, har alla skäl att vara oroliga, ty deras värsta scenarier kommer att överträffas med råge. Bibliska profetior skänker dock trygghet och hopp åt alla, som tar skydd i Guds hand. Förutsättningen för detta är denna: Att vi följer Lammet Jesus och lyder Honom.