tillbaka

Steps to Lifes Föreläsningar om Framtiden

Möte 18: Går det att stå över Gud?

___________________________________________________________________________

Vi går igenom flera av punkterna från vår förra lektion:

1. Den sjunde veckodagen, Lördag, är Bibelns vilodag eller ”Sabbat”. I de Tio Buden befaller Gud oss: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den” (Andra Moseboken 20:8).

2. Jesus och apostlarna helighöll den sjunde dagens Sabbat, och ingenting nämns om att den skulle ha förändrats, vare sig före eller efter Jesu död.

3. Den första veckodagen omtalas endast på nio ställen i Bibeln. Ingenstans ges någon som helst antydan om, att Söndagen betraktades som gudstjänstdag, en helig dag, eller den kristnes vilodag/Sabbat.

4. Förutom den varje vecka återkommande Sabbaten, förekom det även årliga sabbater {högtidsdagar}, såsom den vid Påsken (Tredje Moseboken 23). Dessa var ceremoniella sabbater, som Gud införde vid Sinai för att de skulle peka fram mot Jesu stundande gärning och död. Därför kallades de för ”en skugga av det som skulle komma” (Kolosserbrevet 2:17). Påskens högtidsdag inträffade under den fjortonde dagen i den judiska månaden Nisan. Just den dagen korsfästes Jesus. I Bibeln heter det, att ”vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat {för oss – KJV}” (Första Korintierbrevet 5:7). Således saknade de ceremoniella sabbaterna {högtidsdagarna} betydelse i och med Jesu död, ty genom den var de uppfyllda.

5. Den sjunde dagens Sabbat har inget att göra med ”judiska” ceremonier. Den infördes långt innan det fanns några judar eller judiska ceremonier. Bibeln kallar den aldrig för den ”judiska Sabbaten”, utan för ”Herrens dag”. Jesus sade att den var Hans dag, och att Han inrättat den för mänskligheten, inte endast för judarna (Matteusevangeliet 12:8; Markusevangeliet 2:27- 28; Andra Moseboken 20:10). Judarna helighöll Sabbaten helt enkelt därför att de var Guds folk, och som Guds folk gick de i kyrkan på Guds dag.

6. Det går att hålla Sabbaten på en lagträls vis, liksom fariséerna gjorde i Jesu dagar. Men om man iakttar den såsom Jesus gjorde, blir den en stor välsignelse. Sabbaten ställdes inte till vårt förfogande för att vi skulle ”förtjäna frälsningen” eller som ett medel till ”mänskliga ansträngningar”, ty den infördes i Eden innan synden uppstått och människan behövde en Frälsare.

7. Att kalla Söndagen för Herrens dag kan aldrig göra den till det, ja, det är lika utsiktslöst som att en diamant skulle bli till bara för att man kallar en bit glas för diamant. Benämningen kan lura vissa, men därmed förändras aldrig sanningen. Hitler sade, att om en lögn upprepas tillräckligt ofta (särskilt av myndighetspersoner), blir den slutligen trodd. I det här fallet hade han rätt.

8. Sabbaten helighölls i Eden av Gud och människan (Första Moseboken 2:2; Markusevangeliet 2:27). Den helighölls av Abraham, ty Gud sade att han ”lytt det jag förordnat, mina bud… mina lagar” (Första Moseboken 26:5 {KJV}). Israel helighöll den före Sinai (Andra Moseboken 16:22-30). Den iakttogs av Kristus (Lukasevangeliet 4:16). Den hölls av alla apostlarna. Ingenstans står det skrivet, att en apostel iakttog Söndagen, eller vanhelgade Sabbaten. Bibeln nämner 84 Sabbater, som Paulus höll, men icke en enda Söndag. Sabbaten kommer att helgas av Guds folk i den yttersta tiden (Uppenbarelseboken 14:5-6; Jesaja 58:12-13; Uppenbarelseboken 12:17; 22:14). Den är kännetecknet på dem, som inte kommer att ta emot vilddjurets märke (jämför Uppenbarelseboken 14:1 med Hebréerbrevet 8:10 och Uppenbarelseboken 14:12, se även Hesekiel 20:20). Och slutligen kommer den att helighållas efter det att Jesus grundat Sitt nya rike.

Jesaja 66:22 ”Ty liksom de nya himlarna och den nya jorden, som jag skapar, blir bestående inför mig, så skall er avkomma och ert namn bestå, säger HERREN. 23 Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger HERREN.”

9. Från Första Moseboken till Uppenbarelseboken är Sabbaten ett särskilt tecken mellan Gud och Hans folk.

Hesekiel 20:12 ”Jag gav dem också mina sabbater som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle inse att jag är HERREN som helgar dem.”

Hesekiel 20:20 ”Håll mina sabbater heliga. Låt dem vara ett tecken mellan mig och er, för att ni skall inse att jag är HERREN, er Gud.”

10. Sabbatsbudet är det enda, som börjar med ordet ”Kom ihåg” {KJV; på svenska: ”Tänk på”} – glöm den inte. Det är det särskilda bud, som Gud säger visar vår sanna trohet mot Honom (Hesekiel 20:20), ändå hävdar människan att det är oväsentligt.

Någon har mixtrat med Guds Lag

Någon måste alltså ha mixtrat med Guds lag och Hans auktoritet. Vi finner den makten beskriven i förväg i Danielsboken.

Danielsboken 7:25 ”Denne skall tala mot den Högste och ansätta den Högstes heliga. Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar, och de skall ges i hans hand under en tid och tider och en halv tid.”

Här är en makt, som säger att den skulle ha avsikt att förändra heliga tider och lagar. Den enda delen i Guds lag, som handlar om tid, är Sabbatsbudet; och, se, någon har försökt att ändra på just det budet. Någon har mixtrat med Guds lag! Vem?

Under studiet om Anti-Krist började vi att identifiera den här makten. Om Du inte minns den lektionen, bör Du läsa igenom den på nytt. Där lärde vi oss att denna makt beskrivs som ett litet horn, som kommer ut ur det fjärde odjuret, vilket stod för det hedniska Romarriket. Vi går snabbt igenom början av Danielsbokens sjunde kapitel igen.

Danielsboken 7:2 ”Daniel sade: Jag hade en syn om natten och såg hur himlens fyra vindar stormade fram mot det stora havet. 3 Och fyra stora djur steg upp ur havet, det ena inte likt det andra. 4 Det första liknade ett lejon, men det hade vingar som en örn. Medan jag ännu betraktade det, rycktes vingarna av djuret och det restes upp från jorden så att det stod på två fötter som en människa, och det fick ett mänskligt hjärta. 5 Sedan fick jag se ännu ett djur, det andra i ordningen. Det liknade en björn, och det reste sig på sin ena sida, och i gapet hade det tre revben mellan tänderna. Det fick befallningen: Stå upp och sluka mycket kött. 6 Därefter fick jag se ett annat djur som liknade en leopard, men på sidorna hade det fyra fågelvingar. Djuret hade fyra huvuden, och det fick stor makt. 7 Sedan fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, mycket förskräckligt, fruktansvärt och starkt. Det hade stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och det som blev kvar trampade det under fötterna. Det var olikt alla de tidigare djuren och hade tio horn. 8 Men medan jag såg på hornen fick jag se hur ett annat horn sköt upp mellan dem, ett litet horn som stötte bort tre av de förra hornen. Det hornet hade ögon som liknade människoögon och en mun som talade skrytsamt.”

Här avbildas samma fyra världsmakter som i Danielsboken 2:s bildstod av fyra olika metaller. I Danielsboken 2 avbildade de fyra metallerna de fyra världsväldena, först Babylon (Danielsboken 2:37-38). Här använder Gud fyra djur för att åskådliggöra samma världsmakter (Danielsboken 7:17, 23), men lägger till ytterligare detaljer. Alltså står lejonet för Babylon. Björnen föreställer det rike, som besegrade Babylon. Både Bibeln och historien säger, att det var Medien-Persien (Danielsboken 5:28-31). Leopardriket var Grekland. På nytt förutsade Bibeln saken och fick rätt av historien (Danielsboken 8:20-21). Vilddjursriket, som ersatte Grekland, var ett syndens, lastens och olatens vidunder – det hedniska Romarriket.

Rom var ett blodtörstigt land, som njöt av dödandet för skojs skull. I brist på krig, förlustade romarna sig med att se på gladiatorer, som dödade varandra. Man hatade kristna och kastade dem för lejonen som nöje. Nero lät smörja in dem med vax, band fast dem vid stolpar runt trädgårdsgångarna kring sitt slott, och brände dem sedan levande, för att lysa upp sina avgudsdyrkarbjudningar. Man uppfann olika tortyrredskap, som korset, törnekronan och piskstraff. Man beräknar att minst 500 000 kristna torterades till döds.

Rom härskade över världen i drygt 600 år. Enligt profetiorna i Danielsboken 2 och 7 skulle den fjärde makten, avbildad genom benen av järn och det obeskrivliga vilddjuret, till sist sönderfalla i icke-sammanhållande delar.

Danielsboken 2:41 ”Och att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett splittrat rike, men med något av järnets fasthet. Du såg ju att där var järn blandat med lerjord.”

I Danielsboken 2 såg vi den första bilden av Roms uppdelning. Alla världsmakter före Rom erövrades av någon annan, enstaka makt – Medien-Persien erövrade Babylon; Grekland erövrade Medien-Persien; Rom erövrade Grekland; men Rom sönderföll i sina europeiska beståndsdelar. Under flera hundra år efter Roms sammanbrott, kallades Europa fortfarande för det ”Heliga Romerska Riket”. Många kungar försökte att återförena Europa till ett sammanhängande land igen, men Bibeln säger att det kommer att misslyckas. Bibeln förklarar, att Jesus skall återkomma i det splittrade Europas dagar.

Danielsboken 2:44 ”Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt inte skall överlämnas till något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men själv{t} skall det bestå för evigt.”

Danielsboken 2 avslöjade först, att Romarriket slutligen skulle splittras. Danielsboken 7 ger oss det precisa antalet länder det skulle uppdelas i.

Danielsboken 7:24 ”De tio hornen betyder att tio kungar (eller riken) skall uppstå i det riket”.

Observera, att både ”horn” och ”vilddjur” avbildar länder eller riken. Gud använder horn för att visa, varifrån ett land kom. I Nya Testamentet avbildas det ”lilla hornet” i Danielsboken 7 som ett vilddjur.

Rom sönderföll i tio riken, alldeles som profetian förutskickat. Mellan år 351 och 476 e.Kr. delade barbarhorder upp det en gång så stolta Romarriket och mejslade ut sina egna riken. Anglosaxerna tog över England, frankerna Frankrike, alemannerna Tyskland, sveverna Portugal, västgoterna Spanien, burgunderna Södra Frankrike, lombarderna Schweiz, östgoterna området i Grekland och senare Italien, herulerna Italien och vandalerna Norra Afrika.

Då Daniel såg förutsägelserna om framtiden spelas upp inför sig, skådade han i turordning symbolerna för Babylon, Medien-Persien, Grekland, Rom och det delade Europa. Därpå såg han den mest överraskande förutskickelsen. Han skådade en liten makt uppträda. Denna skulle bli oerhört stark och försöka att ändra på Guds lag. Detta blev huvudämnet i kapitlet, det väsentligaste för Daniel.

Danielsboken 7:8 ”Men medan jag såg på hornen fick jag se hur ett annat horn sköt upp mellan dem, ett litet horn som stötte bort tre av de förra hornen. Det hornet hade ögon som liknade människoögon och en mun som talade skrytsamt.”

Medan Daniel såg på hornen, sköt ett annat horn, ett litet horn, upp mellan dem. Det drog upp tre av de förra hornen med rötterna. Det här hornet hade ögon som en människa och en mun, som talade stora ord. Daniels uppmärksamhet väcktes genast. Hornet var sannerligen annorlunda jämfört med alla de andra hornen.

Daniel uppfattade först detta horn som litet, men snart nog blev det större än något av de andra hornen.

Danielsboken 7:20 ”till de tio hornen på dess huvud och till det nya hornet som sköt upp senare och för vilket tre andra horn föll av och som hade ögon och en mun som talade skrytsamt och såg större ut än de övriga.”

Under en tidigare lektion om Anti-Krist upptäckte vi två ting om denna politiska makt. För det första skulle hornet skjuta upp mellan de andra hornen – i det delade Europa. Daniel blev synnerligen nyfiken på hornet, vilket vi också är.

Danielsboken 7:8 ”Men medan jag såg på hornen fick jag se hur ett annat horn sköt upp mellan dem”.

För det andra lade vi märke till, att hornet sköt upp efter de andra hornen.

Danielsboken 7:24 ”De tio hornen (rikena) betyder att tio kungar skall uppstå i det riket (Romarriket), och efter dem skall en annan uppstå”.

De tio hornen representerade de tio riken, som Rom splittrades i. Uppdelningen inleddes 351 e.Kr. och fullbordades 476 e.Kr. Således skulle det ”lilla hornets” makt, enligt profetian, uppstå i Europa någon gång efter 476 e.Kr.

Vilken politisk makt framträdde i Europa någon gång efter 476 e.Kr., blev en mera förhärskande kraft än något annat europeiskt land, och nedgjorde tre europeiska riken?

Vi tänker på Karl den Store – han var en stor general. Men han var endast en av frankerna (dvs. Frankrike), ett av de tio ursprungliga hornen. Vidare ödelades inga makter före hans framträdande. Det kunde därför inte vara han.

Vilken makt talar vi då om? Vi betraktar några utmärkande drag till. I versen heter det, att han talade ”skrytsamt”. Vad för slags skrytsamhet rörde det sig om?

Danielsboken 7:25 ”Denne skall tala {skrytsamt; KJV} mot den Högste och ansätta den Högstes heliga. Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar”.

De skrytsamma orden talades mot Gud. På något sätt skulle denna makt ikläda sig privilegier, som endast tillhör Gud, ja, i så hög grad att han rent av skulle försöka att ändra på Guds tider och lagar. Alltså är det här en religiös makt. Denna religiösa makt skulle också komma att ha politisk kraft. Horn står för kungar eller kungadömen – politiska makter – men den här politiska makten skulle också lyckas med, att vara en religiös makt.

Danielsboken 7:24 ”De tio hornen betyder att tio kungar skall uppstå i det riket, och efter dem skall en annan (kung eller rike) uppstå som skall vara olik de förra”.

I Uppenbarelseboken finner vi samma religiös-politiska makt omtalad. Där avbildas den emellertid som ett vilddjur, i stället för ett horn. (Lägg på minnet, att både vilddjur och horn är detsamma som nationer och politiska makter, och används växelvis. Det fjärde djuret, som står för det hedniska Rom, framställs senare i Danielsboken under bilden av ett horn.)

Uppenbarelseboken 13:5 ”Och åt vilddjuret gavs en mun som talade stora och hädiska ord, och det fick makt att göra så i fyrtiotvå månader. 6 Det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bor i himlen. 7 Och åt vilddjuret gavs makt att strida mot de heliga och att besegra dem, och det fick makt över alla stammar och folk och språk och folkslag.”

Lägg åter märke till, att den skulle tala skrytsamt mot den Högste. Ett annat utmärkande drag dyker upp flera gånger, nämligen att den skulle vara en förföljande makt, och skulle ”strida mot de heliga”. Den skulle, med andra ord, förfölja människor av religiösa skäl. Förföljelsen skulle riktas inte mot brottslingar, utan mot heliga personer (en helig person är en person, som håller Guds heliga lag – Romarbrevet 7:12). Sålunda letar vi efter en makt, som skulle förfölja människor därför att de höll Guds lag.

Nu är vår nyfikenhet väckt! Vilken europeisk, religiös makt vann en politisk ställning någon gång efter 476 e.Kr. och förföljde folk för deras tros skull? Vilken religiös makt förföljde människor, vars trospunkter skiljde sig från dess egna och som inte inskränkte förföljandet till sitt eget territorium, utan även till alla de andra ländernas områden? Förekom det en europeisk religiös-politisk makt under Medeltiden, som förföljde, torterade och dödade människor; som lät spärra in dem i fängelsehålor, utsatte dem för ”sträckbänken” och brände dem på bål?

Vår nyfikenhet är sannerligen väckt! Vilken makt kan det vara? Vi minns fortfarande många av historiens stora gestalter – Karl den Store, Martin Luther, Chaucer, Ignatius Loyola, påve Gregorius VIII, Michelangelo och andra – deras namn är välkända. Och vi kommer ihåg många platser och händelser från dessa århundraden – Reformationen, Inkvisitionen, påvarna och prelaterna, den spanska armadan, människor brända på bål för sin religiösa övertygelses skull, osv. Vi känner till den här delen av historien. Vilken politisk-religiös makt kunde Daniel tala om – den skulle framstå ibland Europas länder efter det hedniska Roms nedgång, och skulle bli en politisk-religiös makt, som dominerade, förföljde människor och lät döda dem för deras tros skull? En sådan makt borde vara lätt att identifiera. Men innan vi försöker oss på det, skall vi betrakta ytterligare en biblisk beskrivning från Paulus av denna makt.

Andra Tessalonikerbrevet 2:1 ”När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, 2 att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. 3 Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, 4 motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud. 5 Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, när jag ännu var hos er? 6 Ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han kan träda fram först när hans tid kommer. 7 Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. 8 Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst.”

Åter igen finner vi samma beskrivning av den här makten, som i Danielsboken 7 och Uppenbarelseboken 13. Lägg på nytt märke till, att han skulle förhäva sig över allt som kallas för Gud och att han skulle motverka Guds lag – han kallas nämligen för ”den laglöse”.

Observera nu omsorgsfullt: Paulus sade, att denna makt redan verkade, ja, så tidigt som i hans dagar! ”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam.” Rötterna till den här makten sträcker sig ned till Paulus’ tid. Satan arbetade ihärdigt på sitt eget falska system, så snart som Kristus uppstigit till himmelen. Han önskade sig ett system, varigenom han kunde verka för att söka att förändra Guds heliga lag. Att Satan aktivt skulle ordna med ett falskt religiöst system borde inte vara överraskande, för Paulus säger att: ”Satan själv gör sig lik en ljusets ängel. Därför är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt rättfärdigheten” (Andra Korintierbrevet 11:14-15).

Nå, Paulus förklarade att denna makt inte skulle kunna styra och ställa tillfullo vid den tiden. Först måste en annan makt ”röjas ur vägen.” ”Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen.” Den makten ägde herraväldet då (den, som ”nu” höll tillbaka på Paulus’ tid), alltså det hedniska Rom, under kejsarnas styre. Kejsaren tänkte inte låta någon annan bli politisk ledare, så länge som han var kung. Sedan det hedniska Rom fallit och kejsaren ”röjts ur vägen”, skulle denna religiösa makt visa sitt rätta religiös-politiska, förföljande jag.

På nytt ställer vi frågan: Vilken makt kan det här ha varit? Förvisso vill Gud att vi skall veta det, ty Bibeln nämner den igen och igen. Bara i Danielsboken 7 finns det mer, än tio identifierande särdrag upptecknade om denna makt. I Uppenbarelseboken finner vi åtminstone tio till. Så här långt har vi bara sett på en del av dem, men tillräckligt många för att kunna närma oss en identifiering.

Vilken religiös makt hade sina rötter i Paulus’ tid, blev inblandad i politik efter kejsarnas slut, började att förfölja människor av religiösa grunder och hade sitt högkvarter ibland Europas länder? När vi tänker på saken, är det bara en religiös-politisk makt under Medeltiden som ens avlägset passar in på beskrivningen, men den passar in på varje detalj hos profetian, och det är Roms påvedöme.

Blev Roms påvedöme en politiskt styrande makt efter det hedniska Romarrikets sönderfall? Vi låter en katolsk historiker besvara frågan:

”För länge sedan, då Rom – på grund av de västerliga kejsarnas försummelse – lämnades åt barbarhordernas godtycke, vände sig romarna till en person för hjälp och skydd och bad denne att styra över dem;… och på så sätt… inleddes påvarnas timliga överhöghet. Och med ödmjuka steg gick Kristi ställföreträdare fram till kejsarens tron och tog upp den spira, inför vilken Europas kejsare och konungar skulle komma att böja sig i vördnad under så många år” – James P. Conroy: American Catholic Quarterly Review, April, 1911.

Ja, det synes som om påveväldet passar in på beskrivningen av det lilla hornet i Danielsboken 7.

Kära vänner, innan vi går vidare, skall jag bara säga detta: Jag tror, att det finns många uppriktiga och ärliga personer inom Katolska Kyrkan. Jag är säker på, att många av dem är fina kristna. Vad vi nu betraktar, är profetians historiska uppfyllelse. Vi betraktar ett religiös-politiskt system, som framträdde i Rom efter kejsarnas tid – detta var påveväldet. Vi betraktar ett system och ett välde, icke personer med en viss tro. Katoliker, som älskar Jesus Kristus och lever upp till allt det ljus de har, är lika mycket Guds barn som andra, vilka lever enligt allt det ljus de äger.

Det jag här och nu framför, är inget fördömande av någon person, men som förkunnare av Guds Ord måste jag predika bibliska sanningar. Det vi nu börjat att upptäcka utifrån Skriften, är en i dag ytterst ogillad sanning; nu gäller ekumeniken. I vår tid är man mera intresserad av samkyrklighet, än av sanningen. Visst vore det nyttigt för alla att enas, om vi verkligen lydde Kristus, men om så hela världen skulle följa efter vilddjuret, skulle jag inte vilja ingå i den gruppen. Skulle Ni göra det?

Det vi börjat att upptäcka i Bibeln, är inget nytt. Jag har då inte upptäckt detta själv. Alla de protestantiska reformatorerna lärde ut exakt det, som vi börjat att lära oss genom dessa Skriftställen. Reformatorerna var själva antingen katoliker eller förutvarande katoliker, men de protesterade modigt mot Roms makt. Man visade att Rom visst var det lilla hornet i Danielsboken 7 och vilddjuret i Uppenbarelseboken 13. Det var därför, som de kallades för protestanter – de protesterade mot denna makt. Nuförtiden är det vida populärare att blunda för den här bibliska sanningen, som de protestantiska reformatorerna lärde ut.

Vid tidens ände kommer hela världen att tillbedja {lyda} den här makten. Varje världsmedborgare måste besluta sig för, vem och vad han eller hon skall tillbedja: den antikristna makten eller den sanne Kristus. Hur ser man skillnad på dessa makter, som önskar vår tillbedjan? Enligt Uppenbarelseboken 13, Danielsboken 7 och Andra Tessalonikerbrevet 2 är skillnaden, att den antikristna makten lär människorna att bryta mot Guds lag, och då främst det fjärde budet. Hela världen måste bestämma, vilkens lag man skall hålla – Guds lag, eller den mänskliga förfalskningen därav.