tillbaka

Livets Löv:

7 En Kung drömmer om stora Välden och Världens Erövring

Av Jack Kendall

!I mänsklighetens historia ser det ut som om folkens tillväxt och rikenas uppgång och fall berott på människornas egen vilja och skicklighet. Det verkar som om det är deras kraft, ärelystnad och godtycklighet som i hög grad har avgjort det som skett. Men i Guds ord dras ridån åt sidan, och i hela skådespelet med människornas intressen, makt och känslor, ser vi en nådig Gud som stilla och tålmodigt utför sin vilja.” Ellen White, Vägen till Mognad, s. 190.

I ingen annan del av Skriften ses denna princip tydligare än i andra kapitlet av Danielsboken. Här framträder en översiktsbild av historien från Daniels tid till våra dagar.

Vid tiden för dessa händelsers inträffande, härskade Babylon över den då kända världen. Babylon hade uppnått oberoende under ledning av Nabopolassar, som gjorde det till ett centrum för handel och industri. Dock var det hans son Nebukadnessar, som härskade över Babylon under den största delen av dess herravälde och som var styrande monark vid tiden, då denna historia utspelades.

En kväll, då kungen hade gått och lagt sig, funderade han på, vad som skulle ske i framtiden. Då han betraktade den storslagna stad han hade låtit uppföra, syntes den obetvinglig; och förvisso fanns det på den tiden inga krigsmaskiner kapabla att slå hål på dess murar. Omkring murarna löpte det en vallgrav formad av floden Eufrat. Floden flöt genom stadens centrum; men där den sträckte sig in i staden fanns det väldiga portar, som gick ända ned i vattnet. Bakom portarna var det murar som följde flodens lopp, jämte infartsportar möjliggörande tillträde till staden från floden. Dessa infartsportar gick att stänga med hjälp av väldiga mässingsportar, så även om någon skulle lyckas med att passera portarna vid muren, kunde man inte nå staden, med mindre mässingsportarna var öppnade.

Medan han tänkte på detta och undrade, om hans rike skulle komma att bestå för evigt, föll Nebukadnessar i sömn. Under natten hade han en intrycksgivande dröm, men då morgonen kom, kunde han inte minnas detaljerna. Han kände emellertid på sig, att drömmen på något sätt besvarade hans undring, och därmed kungjorde framtiden.

Under förmiddagen samlades rikets vise män, men förmådde ej att uppenbara drömmen för kungen. I sin ilska befallde kungen att de skulle gripas och sättas i arresten i väntan på avrättning. Ehuru ordern må te sig något ytterliggående, skall vi hålla i minnet att de vise männen sade sig kunna förutskicka framtiden med hjälp av bland annat astrologi, och slog mynt av denna förmodade insikt.

Daniel och hans vänner, som också räknades till de vise männen, var unga och förhållandevis nya medlemmar av denna grupp och förbigicks, då kungen kallade till sig de vise männen. Men nu omfattades de av den allmänna arresteringsordern.

Daniel vädjade om en dags uppskov och lovade, att han skulle ge kungen den önskade informationen. Den kvällen framlade han och hans vänner sitt önskemål inför Gud; och Gud, som alltid ärar dem som sätter sin lit till Honom, visade i en nattlig syn kungens dröm för Daniel, liksom uttolkningen.

Härav framgick tydligt, att huvudet av guld stod för Babylon. (Se Danielsboken 2:37, 38.) Under Nebukadnessar, hade Babylon samlat på sig alla erövrade länders guld, vilket gjort det till Antikens rikaste nation.

Då den forntida historikern Herodotus besökte Babylon hundra år efter Nebukadnessar tid, fann även han ett överskott på guld där. Tempel, altaren, helgedomar – alla var de överdragna med guld. Jeremia säger: ”En gyllene bägare var Babel i HERRENS hand”. Jeremia 51:7. Jesaja beskrev Babylon som ”rikenas krona, kaldeernas vackra stolthet”. Jesaja 13:19.

Det är dock ej deras omsjungna storhet eller det, som tycks göra dem obetvingliga, som skänker nationer eller enskilda deras kraft, utan snarare deras förverkligande av Guds syfte för dem. Avgörande för deras öde är deras inställning till Hans avsikt med dem.

Nebukadnessars rike bestod endast till och med sonsonens regering, då den andra nationen, framställd genom bröstet och armarna av silver, trädde ut på skådebanan.

Allmänt sett, betvingar ett överlägset rike ett underlägset rike, men enligt profetian skulle detta inte bli fallet här. (Se Danielsboken 2:39.) I bildstoden löpte nationernas historia från huvudet till fötterna, och varje förändring återspeglades av en metall, som var sämre än den föregående.

I Danielsboken 5:28-31 förklaras det, att det var Mediens och Persiens samlad krafter, som fick riket på fall och medförde Beltesassars död. Denne var den siste kungen av Babylon, och medern Darejaves övertog tronen.

Ett drygt århundrade tidigare hade Herren genom Jesaja avslöjat det sätt, varpå staden skulle komma att intas och under vems ledarskap detta skulle ske. (Se Jesaja 44:27, 28; 45:1, 2.) Under anförarskap av persern Koresh lyckades Mediens och Persiens väpnade styrkor att avleda Eufrats vatten för en kort stund. Under den här tiden tågade de in i staden på den torrlagda flodbädden. Men hade inte mässingsportarna stått öppna, obevakade av rikets försvar under kungabjudningen, skulle deras ansträngningar ha varit förgäves. (Se Danielsboken 5.)

Även om mederna och perserna sägs ha åstadkommit Babylons störtande gemensamt, hade mederna, en gång i tiden den mäktigare av de två nationerna, faktiskt erövrats av Persien vid det laget. Den i Danielsboken 5 och 6 omtalade mediske kungen Darejaves tros ha varit farfar till den persiske Koresh. Efter Darejaves’ frånfälle yttras inget mer om mederna, och riket kallas för Perserväldet.

Liksom silver understiger guld i värde, var Medien-Persien underlägset Babylon till välstånd och prakt. Fastän Perserväldet var starkare militärt betraktat och vad gällde intaget territorium, kunde det aldrig tävla med Babylon beträffande samlad rikedom eller utbildning. Perserväldet bestod i omkring två hundra år, från 539 till 331 f.Kr.

Nästa rike, det av brons, skulle således stå för landet, som fick Persien på fall. Från historien vet vi, att grekerna, under Alexander den Store, i tre avgörande slag, Granicus år 334 f.Kr.; Issus, år 333 f.Kr.; och Arbela, år 331 f.Kr., besegrade de persiska styrkorna, görande Grekland till nästa världsvälde. Detta historiska faktum framgår också tydligt av en annan syn, som Daniel erhöll och som står nedtecknad i kapitel 8, där det sägs att det rike, som skulle komma att slå perserna, skulle vara Grekland. (Se Danielsboken 8:2-8, 20, 21.) Koppar var den metall, som användes i stor omfattning av grekerna, och den infördes av dem i vapen och rustningar.

Rom, framställt genom benen av järn, besegrade Greklands arméer vid Slaget i Pydna år 168 f.Kr. och styrde och ställde över världen från 168 f.Kr. till 476 e.Kr., då det till sist dukade under för de invaderande barbarerna.

I mer än 500 år verkade Rom nära nog obetvingbart. Dess standar vajade från Brittiska Öarna i Atlanten till Eufrat, från Nordsjön till Sahara. Dess kejsare tillbads som gudar, och genom sin makt gjorde det världen till ett enda stort fängelse. Med historikern Edward Gibbons ord: ”Att kämpa emot var livsfarligt, och det var omöjligt att fly undan.” The Decline and Fall of the Roman Empire, Band 1, s. 190.

I en syn visades det, att efter Rom skulle det inte uppstå några ytterligare världsvälden. Efter Roms fall, delades Väst-Europas territorium in i de skilda avsnitt, som nu utgör Europas nationer. Såsom järn och lera delvis är starka, delvis svaga, skulle nationerna utgörande fötterna vara. Liksom järn och lera inte kan hålla ihop, skulle dessa nationer inte fullt ut förenas igen.

Under de 15 senaste århundradena har starka män försökt, att återuppliva det gamla Romarrikets härlighet, för att svetsa samman Europas olika länder. Börjande med Karl den Store och fortsättande med Karl V, Ludvig XIV, Napoleon, kejsar Vilhelm II och Adolf Hitler, har samtliga hopplöst misslyckats, fastän målet vissa gånger har varit snubblande nära. Fem korta profetiska ord har stått i deras väg: ”de inte skall hålla samman”. Danielsboken 2:43.

Det visades också, att under dessa rikens tid kommer Himmelens Gud att inrätta Sitt eviga rike, framställt av stenen, som träffade bildstoden på fötterna. (Se Danielsboken 2:34, 35, 44.)