tillbaka

Livets Löv:

5 Att ångra sin Synd

av Jack Kendall

Det är endast genom Kristus, som vi kan komma i samförstånd med Gud; men hur skall vi nalkas Kristus? Många ställer samma fråga som folkmassan på Pingstdagen, då de, övertygade om synd, utropade: ”... vad skall vi göra?’” De första orden i Petrus’ svar var: ”’Omvänd er”. Apostlagärningarna 2:37, 38 [”Gören bättring”, i 1917 års övers.; ”Ångra er”, på engelska]. Få inser omvändelsens [plus bättringens och syndaångerns] sanna natur. Talrika är de, som sörjer över att de har syndat och t.o.m. bättrar sig utåt sett, därför att de fruktar, att deras felaktiga handlande skall leda till lidande för dem själva. Men detta är inte biblisk bättring. De är ledsna över lidandet, i stället för synden.

Men när hjärtat ger med sig inför Guds Andes inflytande, väcks samvetet, och syndaren börjar upptäcka djupet och okränkbarheten hos Guds heliga lag, grundvalen till Hans styre i himmel och på Jord. ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor”, upplyser själens hemliga kamrar, och mörkrets dolda handlingar avslöjas. (Se Johannesevangeliet 1:9.) Personen övertygas i sinne och hjärta. Syndaren blir medveten om Jehovas rättfärdighet och räds, att träda fram i sin skuld och orenhet inför Honom, som rannsakar varje hjärta. Han ser Guds kärlek, helighetens skönhet, glädjen över att vara ren. Han längtar efter att bli renad och återbördad till kontakt med himmelen.

Bibeln lär icke ut, att syndaren först måste ångra sig, innan han kan åtlyda Kristi inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.” Matteusevangeliet 11:28. Det är Kristi inneboende kraft, som medför äkta bot och bättring [omvändelse och ånger]. Petrus klargjorde saken i sitt uttalande till israeliterna, då han sade: ”Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel.” Apostlagärningarna 5:31. Vi kan lika litet ångra oss utan Kristi Ande, så att samvetet väcks, som vi förmår att bli förlåtna utan Kristus.

Kristus är källan till varje korrekt impuls. Han är den ende, som i hjärtat lyckas inplantera fiendskap emot synden. Varje önskan om sanning och renhet, varje övertygelse om ens egen syndighet, är ett bevis för, att Hans Ande påverkar hjärtat.

Jesus har sagt: ”Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.’” Johannes-evangeliet 12:32. Kristus måste uppenbaras för syndaren som den Frälsare, som dog för världens synder. När vi betraktar Guds Lamm på Golgata kors, börjar vi förstå återlösningens hemlighet och Guds godhet leder oss till bättring. Genom att dö för syndare, visade Kristus på en ofattbar kärlek. När syndaren betraktar denna kärlek, mjuknar hjärtat, gör det intryck på sinnet, och väcks ånger i själen.

Syndaren kan motstå denna kärlek, kan vägra att låta sig dras till Kristus; men om han inte vägrar blir han dragen till Kristus. Insikten om frälsningsplanen leder honom till korsets fot i ånger för sina synder, vilka föranledde Guds älskade Sons lidande.

Längtan efter ett bättre Liv är Guds Tilltal till Själen
Om Ditt hjärta längtar efter någonting bättre, än det denna värld kan ge, kom då ihåg att denna längtan är Guds tilltal till Din själ. Bed Honom om ånger, att uppenbara Kristus för Dig i Sin oändliga kärlek, i Sin fullständiga renhet. I Frälsarens liv åskådliggjordes principerna hos Guds lag – kärlek till Gud och människor – fullkomligt. Välvillighet, osjälvisk kärlek, detta var Hans själs mat. Det är när vi betraktar Honom, när ljuset från vår Frälsare faller över oss, som vi ser syndfullheten hos våra egna hjärtan.

Kanske Du smickrat Dig själv med att Du levat ärligt, att Du är moraliskt sund, och menar Dig inte behöva ödmjuka hjärtat inför Gud, såsom en simpel syndare. Men medan Kristi ljus strålar in i Din själ, ser Du fiendskapen mot Gud, som har förflackat varje handling under livets gång. Då begriper Du, att Din egen rättfärdighet förvisso är som en fläckad klädnad, och att blott Kristi blod förmår att rena Dig från syndens nedsmutsning, och förnya Ditt hjärta, så att det blir likt Hans.

En stråle från Guds härlighet, en glimt av Kristi renhet, som genomtränger själen, gör varje smutsfläck plågsamt tydlig, och lägger i dagen den mänskliga karaktärens missformlighet och brister. Den lyfter fram ens ohelgade [klandervärda] begär, hjärtats otrohet, läpparnas orenhet. Syndarens förräderi genom överträdelse av Guds lag avslöjas inför hans blick, och hans ande bedrövas och plågas under Guds Andes genomträngande inflytande. Han avskyr sig själv, när han betraktar Kristi fläckfria sinnelag.

Om Du upptäcker Din syndfullhet, vänta inte för att göra Dig själv bättre. Hur många är det inte, som ej tror sig vara goda nog att komma till Kristus. Förväntar Du Dig, att bli bättre genom Dina egna ansträngningar? ”Kan en nubier förvandla sin hud eller en panter sina fläckar? Då skulle också ni kunna göra gott, ni som är så vana att göra ont.” Jeremia 13:23. Den enda hjälpen, som står att finna, är i Gud. Du får icke vänta på starkare övertygelse, på bättre tillfällen, eller på ett heligare temperament. Du kan intet göra av egen kraft. Du måste gå till Kristus precis sådan Du är.

Bedra Dig inte själv med tanken, att Gud, i Sin stora kärlek och barmhärtighet, ändå kommer att frälsa dem, som förkastar Hans nåd. Syndens ytterliga syndighet kan endast mätas i skenet från korset. När människor envist hävdar, att Gud är för god för att förskjuta syndaren, peka på Golgata. Det var för att det inte fanns något annat sätt, varigenom människan kunde frälsas, och undgå syndens nedsmutsande makt och återställas till umgänge med heliga varelser. Det var omöjligt för henne, att ta del av det andliga livet. Det var på grund härav, som Kristus tog på Sig den olydiges skuld och led i syndarens ställe. Guds Sons kärlek och lidande samt död vittnar alla om syndens väldiga ohygglighet och för-klarar, att ingen kan undgå dess kraft. Ingen får ett högre liv, utom genom själens underkastelse för Kristus.

Adam och Eva intalade sig själva, att en sådan liten sak som att äta av den förbjudna frukten inte kunde utmynna i de fruktansvärda följder, som Gud sagt. Men denna lilla sak var lika med överträdelse av Guds oåterkalleliga och heliga lag. [”… ni blir som Gud”, ljög Djävulen genom ormen i Första Moseboken 3:5. Det första budet, i Andra Moseboken 20:3, lyder ju: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” Visserligen skrev Gud lagen med Sitt eget finger efter syndafallet, men givetvis har det under alla tider varit lika felaktigt, att vilja vara sin egen gud.

Märk också det tionde budet, mot habegär: ”Du skall icke ha begär till… något… som tillhör din nästa.” Vers 17. Att vilja bli såsom Gud, är att hysa begärelse efter Hans plats och ställning! Även det har förstås alltid varit fel. Annars hade våra första föräldrars brott mot dessa bud inte varit någon synd. Därmed hade deras överträdelse ej heller behövt bestraffas. Då hade de kunnat göra som de – eller ormen! – velat och Skaparen måst överlämna styret till Satan. Sålunda fanns Tio Guds Bud, som ett skydd för deras välgång, även i deras dagar. Övers. anm.] Härmed skildes människan från Gud och öppnades dödens och det outsägliga lidandets slussportar i vår värld. Tidsålder efter tidsålder har det från denna Jord uppstigit ett ständigt sorgerop, och hela skapelsen suckar och våndas på grund av människans olydighet. Himmelen själv har erfarit verkan av hennes uppror mot Gud. Golgata står som minnesmärke över det förbluffande offer, som krävdes, för att gottgöra brottet mot den gudomliga lagen. Låt oss icke betrakta synden lättsinnigt.

Många tar till sig en intellektuell [förnuftsmässig] tro, en form av gudsfruktan, när hjärtat inte är renat. Må det bli Din bön: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.” Psaltaren 51:12. Tag itu på allvar med Din själ. Var lika uppriktig, lika ihärdig, som Du skulle vara om Ditt förgängliga liv stode på spel. Denna sak skall avgöras mellan Gud och Din egen själ, avgöras för evigt. Ett förmodat hopp, och ingenting annat, kommer att betyda Din undergång.

Studera Guds Ord under bön. I Guds lag och Kristi liv tecknas grunden till helgelse, utan vilken ”kommer ingen att se Herren.” Hebréerbrevet 12:14. Det överbevisar om synd. Det visar tydligt frälsningens väg. Ge akt på det såsom Guds tilltal till Din själ [Ditt sinne, förstånd].

När Du ser det fruktansvärda hos synden, när Du ser Dig själv sådan Du är, ge då inte upp av förtvivlan. Det var syndare, som Kristus kom för att frälsa. Vi behöver inte försona Gud med oss, utan – O förunderliga kärlek! – i Kristus ”försonade [Gud] världen med sig själv”. Andra Korintierbrevet 5:19. Genom Sin ömma kärlek söker Han vinna Sina egensinniga barns hjärtan. Ingen jordisk förälder skulle kunna vara så tålmodig med sina barns fel och misstag, som Gud är med dem Han söker att frälsa. Ingen skulle kunna vädja mildare till överträdaren. Ingen människa har uttalat ömmare, enträgnare böner till de omkringirrande, än Han gör. Alla Hans löften, Hans varningar, är blott andan från Hans outsägbara kärlek.

Kristi Offer gottgör den största Synd
När Satan kommer och säger till Dig att Du är en stor syndare, blicka då upp till Din Förlossare och tala om Hans förtjänster. Det hjälper att skåda Hans ljus. Erkänn Din synd, men säg åt fienden att: ”Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare” och att Du blir frälst genom Hans makalösa kärlek. Jesus ställde Simon en fråga angående två gäldenärer. Den ene var skyldig sin herre ett mindre belopp, och den andre var skyldig honom ett betydande belopp; men han förlät dem båda. Kristus frågade Simon, vilken gäldenär skulle komma att älska sin herre mest. Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt.’” Lukasevangeliet 7:43. Vi har varit stora syndare, men Kristus dog för att vi skulle få förlåtelse. Värdet av Hans offer är tillräckligt, när det å våra vägnar framläggs hos Fadern. Dem, som Han förlåtit mest, kommer att älska Honom mest, och kommer att stå närmast tronen och prisa Honom för Hans stora kärlek och omätbara offer. Det är när vi bäst förstår Guds kärlek, som vi tydligast inser syndens syndfullhet. När vi ser längden på den kedja, som släpptes ned åt oss, när vi begriper något av det oskattbara offer, som Kristus framburit för vår skull, krossas hjärtat i ömhet och ånger.

Akta Dig för dröjsmål. Skjut inte upp arbetet med, att lägga bort Dina synder och söka hjärtats renhet genom Jesus. Synden, oavsett hur liten den än kan tyckas, kan bara njutas av med risk för en omätbar förlust. Det, som vi inte besegrar, kommer att besegra oss och säkerställa vår undergång.

Envar överträdelsehandling, varje försummelse eller förkastande av Kristi nåd, går ut över en själv. Härigenom förhärdas hjärtat, förvänds viljan, förslöas förståndet. Du blir inte bara mindre hågad, att ge Dig inför Guds Helige Andes ömma vädjanden, utan det blir svårare för Dig.

Så litet som ett undermåligt karaktärsdrag, en syndfull önskan, som ihärdigt omhuldas, kommer att omintetgöra evangelii kraft. Varje syndfull själveftergivenhet stärker själens motvilja till Gud. Den, som uppvisar den otrognes fräckhet, eller en upphöjt lugn likgiltighet gentemot Guds sanning, skördar bara vad han sått. I hela Bibeln finns det inte en mera fruktansvärd varning mot att leka med ondskan, än den vise mannens ord, att syndaren ”fastnar i sin egen synds snaror.” Ordspråksboken 5:22.

Kristus står redo, att befria oss från synden, men Han tvingar oss icke. Om vi genom ständigt syndande är helt inställda på ondska, ja, inte vill bli befriade, vad mer kan Han då göra? Då har vi grävt vår egen grav genom vårt beslutsamma förkastande av Hans kärlek. ”Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.” ”’I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan”. Andra Korintierbrevet 6:2; Hebréerbrevet 3:7, 8.

Vem är min Nästa?

Av Jack Kendall

(Förlaga: Lukasevangeliet 10:25-37)

Ibland judarna orsakade frågan ”Vem är min nästa?” ändlöst diskuterande. De var helt säkra beträffande hedningarna och samariterna. Dessa var främlingar och fiender. Men var skulle gränsen dras inom deras eget folk och mellan de olika samhällsklasserna? Vem skulle prästen, rabbinen, äldstebrodern betrakta som sin nästa? Samröre med den obildade och lättsinniga massan skulle, trodde man, medföra orenhet, vilken skulle kräva tröttsamma ansträngningar för att avlägsna. Skulle man betrakta de ”orena” som sin nästa?

Denna fråga besvarade Kristus i liknelsen om den barmhärtige samariten. Han visade att ens nästa inte bara är någon i ens församling eller tillhörig ens tro. Det har intet att göra med ras, färg, eller skilda samhällsklasser. Din nästa är envar som behöver Din hjälp. Din nästa är var och en som ägs av Gud.

Liknelsen om den barmhärtige samariten föranleddes av en fråga som en laglärd ställde till Kristus. Medan Frälsaren höll på att undervisa, ”stod [en lagklok] upp och ville snärja honom och sade: ’Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?’” [1917 års övers.] Fariséerna hade föreslagit den lagkloke att han skulle ställa den frågan i hopp om att de skulle snärja Kristus genom Hans ord. Därför lyssnade de spänt på Hans svar. Men Frälsaren lät Sig ej dras in i någon kontrovers. Han bad om svaret från frågeställaren själv. ”’Vad är skrivet i lagen?” Han undrade: ”Huru läser du?’” Judarna anklagade ännu Jesus för att ta lätt på lagen som utgavs i Sinai, men Han satte spörsmålet om frälsning i samband med hållandet av Guds lag.

Den lagkloke sade: ”’Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.’” ”’Rätt svarade du”, sade Kristus. ”Gör det, så får du leva.’”

Den lagkloke var besviken på fariséernas inställning och verk. Han hade studerat Skriften med en önskan om att lära sig förstå dess verkliga innebörd. Saken var verkligen viktig för honom, och han frågade uppriktigt: ”Vad skall jag göra?”. I sitt svar angående lagens krav gick han förbi hela mängden med ceremoniella och rituella föreskrifter. Dessa såg han inte som värdefulla, utan framlade de två stora grundsatser på vilka hela lagen och profeterna beror. Frälsarens beröm för hans svar gav Honom en fördel mot rabbinerna. De kunde ej fördöma Honom för att ha godkänt det som en utläggare av lagen fört fram.

”Gör det, så får du leva’”, sade Kristus. I Sin undervisning framhöll Han alltid lagen som en gudomlig enhet. Han visade att det är omöjligt att hålla ett bud och bryta mot ett annat; ty samma princip går som en röd tråd genom dem alla. En persons eviga öde bestäms av hans lydnad mot hela lagen.

Kristus visste att ingen orkar lyda lagen av egen kraft. Han önskade leda den lagkloke in i ett säkrare och mera djuplodande Skriftstudium, så att han kunde finna sanningen. Blott genom att ta till oss Kristi kraft och nåd kan vi hålla lagen. Tron på det gottgörande offret för synden låter människan älska Gud med hela hjärtat och nästan som sig själv.

Den lagkloke visste att han varken hållit de fyra första eller de sex sista budorden. Kristi inträngande ord överbevisade honom, men i stället för att bekänna sin synd försökte han att urskulda den. I stället för att vidgå [erkänna] sanningen, ansträngde han sig för att visa hur svårt det är att uppfylla budordet. På så vis hoppades han att både kunna stöta bort övertygelsen och rättfärdiga sig i folkets ögon. Frälsarens ord hade visat att hans fråga var onödig, eftersom han visste svaret själv. Ändå ställde han ytterligare en fråga, nämligen:

”’Vilken är då min Nästa?’”
Ånyo inlät Sig inte Kristus på debatt. Han besvarade frågan genom att återge en händelse, som var i färskt minne hos åhörarna. ”’En man”, sade Han, ”var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd.”

Resande från Jerusalem till Jeriko måste passera ett avsnitt av Judéens ödemark. Vägen ledde ned i en öde, klippig ravin, som vimlade av rövare, och ofta var skådeplats för överfall. Det var här som den resande angreps, bestals på allt av värde, och lämnades halvdöd vid vägkanten. Medan han låg där, kom det en präst samma väg. Han såg mannen ligga sårad och blåslagen, nedsölad av sitt eget blod. Dock lämnade han honom utan att räcka en hand till hjälp. Han ”gick... förbi.” Sedan dök en levit upp. Nyfiken på vad som hade hänt, stannade och tittade han på offret. Han blev övertygad om vad han borde göra, men det var ingen angenäm plikt. Han önskade att han ej hade gått den vägen så att han hade sluppit se den misshandlade mannen. Han intalade sig själv att han ej hade att göra med detta, och även han ”gick ... förbi.”

Men en samarit, som också färdades där, såg den lidande, och han uträttade det som de andra hade vägrat att göra. Med aktsamhet och vänlighet tog han hand om den sårade mannen. ”När denne fick se honom, ömkade han sig över honom och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom. Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: ’Sköt honom, och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.’” Prästen och leviten bekände sig båda till fromheten, men samariten visade att han verkligen var omvänd. Det var inte trevligare för honom än för prästen och leviten, men i ande och handling visade han sig vara i samklang med Gud.

Genom att ge denna lektion, målade Kristus upp lagens innersta anda på ett personligt, efter-tryckligt sätt. Han visade Sina åhörare att de försummat att förverkliga dessa principer. Hans ord var så bestämda och rakt på sak att lyssnarna ej fann tillfälle att klanka. Den lagkloke fann inget att anmärka på i berättelsen. Hans fördomar mot Kristus försvann. Men han hade inte tillräckligt övervunnit sin motvilja för detta andra folkslag för att berömma samariten vid namn. Då Kristus frågade: ”Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?’”, svarade han: ”’Den som visade honom barmhärtighet.’”

”Då sade Jesus till honom: ’Gå du och gör som han.’” Visa de nödställda samma ömsinta vänlighet. På så sätt visar Du Dig hålla hela lagen.

Den stora skillnaden mellan judarna och samariterna gällde trosuppfattningen, en fråga om vad som utgjorde sann tillbedjan. Fariséerna vägrade att säga något gott om samariterna, utan utslungade sina bittraste förbannelser mot dem. Så stark var oviljan mellan judarna och samariterna att den samaritiska kvinnan fann det underligt att Kristus bad henne om en dryck. ”’Hur kan”, sade hon, ”du som är en jude, be mig, som är en samaritisk kvinna, om något att dricka?’” ”Judarna”, tillägger evangelisten, ”umgås nämligen inte med samariterna.” Johannesevangeliet 4:9. Och då judarna var så fyllda av mordiskt hat emot Kristus att de reste sig upp i templet för att stena Honom, fann de inget bättre att säga för att uttrycka sin avsky, än: ”’Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarit och är besatt av en ond ande?’” Johannesevangeliet 8:48. Ändå försummade prästen och leviten det arbete som Herren hade gett dem. De lät en hatad och föraktad samarit hjälpa en av deras egna landsmän.

Samariten hade uppfyllt budet ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Härigenom visade han sig mera rättfärdig än de, som fördömde honom. Riskerande sitt eget liv, hade han behandlat den sårade mannen som sin broder. Denne samarit föreställer Kristus. Vår Frälsare visade gentemot oss en kärlek som mänsklig kärlek aldrig kan motsvara. Då vi låg där slagna gula och blå och var döende, kände Han stort medlidande med oss. Han gick inte förbi oss, Han lämnade oss inte, vind för våg, att gå under. Han stannade icke kvar i Sitt heliga, lyckliga hem, där Han var älskad av hela den himmelska hären. Han betraktade vårt skriande behov, Han åtog Sig vårt fall, och satte likhetstecken mellan Sina och mänsklighetens intressen. Han dog för att rädda Sina fiender. Han bad för Sina mördare. I det att Han pekar på Sitt eget föredöme, säger Han till Sina efterföljare: ”det befaller jag er att ni skall älska varandra”; ”så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Johannesevangeliet 15:17; 13:34.

Läpparnas Bekännelse är av inget Värde
Guds sanning har föga inflytande över världen, när den egentligen borde utöva stort inflytande genom vårt handlande. Själva bekännelsen till Kristus är vanlig, men väger lätt. Vi må påstå oss vara Hans efterföljare, vi må påstå oss tro på varje sanning i Guds Ord. Detta är till intet gagn för ens nästa med mindre ens tro färgar av sig på ens vardagliga vandel [handlande]. Ens bekännelse må sträcka sig upp till himmelen själv, men den frälser varken en själv eller nästan såvida inte man är en kristen. Ett riktigt föredöme är bättre ägnat att gagna världen, än all ens bekännelse.

Själens helgelse genom den Helige Andes verkande utgör Kristi naturs inlemmande i män-niskor. Evangelii religion är Kristus i livet – en levande, handlingskraftig princip. Detta är detsamma som Kristi nåd uppenbarad i Din karaktär och omsatt praktiskt i goda gärningar. Evangelii grundsatser går ej att rycka loss från någon del av ens vardagliga vandel. Allting i den kristnes liv och verkan skall vara en spegel av Kristi liv.

Kärleken är grunden till gudaktighet. Oavsett bekännelse, saknas ren kärlek till Gud med mindre man hyser osjälvisk kärlek till nästan. Men denna anda blir vi aldrig ägare till genom att försöka att älska andra. Vad som krävs är Kristi kärlek i hjärtat. När jaget uppgått i Kristus, blommar kärleken självmant. Den fulländade kristna karaktären uppnås när impulsen att hjälpa och välsigna andra ständigt föds i ens inre – när himmelens solsken fyller hjärtat och syns i anletet.

Det är omöjligt för ett hjärta som Kristus bor i att sakna kärlek. Om vi älskar Gud därför att Han först älskat oss, kommer vi att älska alla som Kristus dog för. Det går inte att komma i beröring med Gud utan att komma i beröring med mänskligheten; ty i Honom som sitter på världsalltets tron, är Gud och mänskligheten sammantvinnade. Är vi förbundna med Kristus, är vi förbundna med nästan med kärlekens gyllene länkar. Då kommer Kristi förbarmande och medlidande till uttryck i våra liv. Vi väntar då inte på att de nödropande och olycksdrabbade bärs fram inför oss. Vi behöver inte bönfallas om, att känna andras lidande. Det blir då naturligt för oss att bistå de behövande och de lidande såsom det var självklart för Kristus att gå omkring och göra gott.

Varhelst en impuls till kärlek och medlidande väcks, varhelst hjärtats välsignelse uttalas för att upphöja andra, uppenbaras Guds Helige Andes verkan. ”Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor” (Johannesevangeliet 1:9), lyser i själen. Om detta ljus åtlyds, styr det ens steg till Guds rike.