4 Vad hjälper det en Människa...?

av Jack Kendall

(Om inget annat anges, är alla Bibeltexter från Lukasevangeliet 12.)

Kristus var i färd med att undervisa. Som vanligt hade andra än lärjungarna samlats omkring Honom. Han hade talat med lärjungarna om de scener, vari de snart skulle komma att spela en roll. De skulle sprida vida omkring de sanningar Han anförtrott åt dem, och de skulle komma att råka i konflikt med styresmännen i denna värld. För Hans skull skulle de komma att ställas inför domstolar, och inför domare samt kungar. Han hade försäkrat dem om en visdom, som ingen skulle kunna säga emot. Hans egna ord, som grep massans hjärtan, och förvirrade Hans sluga motståndare, vittnade om kraften hos den inneboende Ande, som Han utlovat åt Sina efterföljare.

Många väljer Kristus för personlig Vinning
Men det var många som eftertraktade himmelens nåd enbart för att tillfredsställa sina själviska avsikter. De såg Kristi förunderliga makt, att teckna sanningen med klara penseldrag. De hörde löftet till Hans efterföljare om klokhet, för att kunna tala inför styresmän och domare. Skulle Han inte kunna använda Sin kraft till deras världsliga fördel?

”Och en man i folkhopen sade till honom: ’Mästare, säg till min bror att han delar arvet med mig.’” Genom Moses hade Gud givit anvisningar rörande arvsskifte. Den äldste sonen mottog en dubbel andel av faderns ägodelar (se Femte Moseboken 21:17), medan de yngre bröderna skulle dela lika. Denne man tror, att hans broder har svindlat honom på hans arvedel. Hans egna ansträngningar har misslyckats att tillförsäkra honom det han betraktar som sitt, men om Kristus skulle träda emellan, skulle ändamålet säkerligen uppnås. Han har hört Kristi gripande vädjanden, och Hans högtidliga fördömanden av de skriftlärde och fariséerna. Om sådana befallande ord kunde sägas åt brodern, skulle han inte våga, att vägra den förfördelade hans andel.

Mitt under den allvarliga undervisning, som Kristus gav, avslöjade denne man sin själviska läggning. Han uppfattade Herrens förmåga, vilken skulle kunna gynna hans egna timliga [materiella] intressen. De andliga sanningarna hade dock ej fått fotfäste i hans sinne och hjärta. Att erhålla arvet gick före allt annat. Jesus, ärans Konung, som var rik, men för vår skull blev fattig, öppnade för honom den gudomliga kärlekens skattkista. Den Helige Ande vädjade enträget åt honom, att bli arvtagare av det arv, som ”aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna”. Första Petrusbrevet 1:4. Han hade sett prov på Kristi makt. Nu gavs han tillfälle, att tala till den store Läraren, att uttrycka den önskan, som låg honom varmast om hjärtat. Men liksom mannen med dynggrepen i Bunyans liknelse, höll han blicken riktad mot marken. Han såg icke kronan ovanför sitt huvud. Liksom trollkarlen Simon (Apostlagärningarna 8:9-24), värdesatte han Guds gåva som en väg till världslig vinning.

Frälsarens uppdrag på Jorden närmade sig raskt sitt slut. Blott ett fåtal ögonblick återstod för Honom att fullborda, vad Han kommit för att uträtta, för att grunda Sin nåds rike. Men en girig människa ville locka Honom bort ifrån Hans verk, för att befatta Sig med bråket om ett markområde. Jesus tänkte dock ej bli distraherad i Sitt uppdrag. Hans svar blev: ”’Människa, vem har satt mig till skiljedomare mellan er?’”

Kristus sökte väcka Människornas Tankar på Evigheten
Jesus kunde ha sagt åt denne precis, vad som var rätt. Han visste, vad rätt var i fallet. Bröderna var oense, därför att båda var själviska. Kristus sade egentligen: Det är icke min uppgift, att bilägga tvister av denna sort. Han kom för en annan sak, att predika evangelium, och på så vis väcka människornas insikt om eviga värden.

I Kristi handhavande av detta fall ligger det en läxa för alla som verkar i Hans namn. Då Han sände åstad de tolv, sade Han: ”Och där ni går fram skall ni predika: Himmelriket är nu här. Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Det ni har fått som gåva, ge det som gåva.” Matteusevangeliet 10:7, 8. De skulle inte avgöra människornas timliga angelägenheter. Deras arbete gick ut på, att övertyga dem om att bli försonade med Gud. I detta verk låg deras makt, att välsigna mänskligheten. Den enda boten för människors synd och sorg är Kristus. Endast evangeliet om Hans nåd kan bota det onda, som förbannar samhället. De rikas orättvisa mot de fattiga, de fattigas hat mot de rika, har båda sin rot i själviskheten. Denna går att utrota endast genom underkastelse för Kristus. Han allena byter ut syndens själviska hjärta mot kärlekens nya hjärta. Må Kristi tjänare förkunna evangelium i Andens himmelska kraft, och verka som Han gjorde för människors bästa. Då kommer det att bli sådana resultat i människors välsignelse och upplyftande, som är helt omöjliga att uppnå genom mänsklig makt.

Vår Herre gick till botten med den angelägenhet, som oroade denne frågare, och i alla liknande bråk, genom att säga: ”’Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar.’”

Den rike Dåren
”Och han berättade en liknelse för dem: ”En rik man hade åkrar som gav goda skördar. Och han frågade sig själv: Vad skall jag göra? Jag har inte plats för mina skördar. Så här vill jag göra, tänkte han. Jag river mina logar och bygger större, och där samlar jag in all min säd och allt mitt goda. Sedan vill jag säga till mig själv: Kära själ, du har samlat mycket gott för många år. Ta det nu lugnt, ät, drick och var glad. Men Gud sade till honom: Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig, och vem skall då få vad du har samlat ihop? Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.’”

Med liknelsen om den oförståndige rike mannen visade Kristus det dåraktiga i, att göra värld-en till sitt allt. Denne man hade fått allting från Gud. Solen hade fått skina över hans fält; ty dess strålar faller över både rättfärdiga och orättfärdiga. Himmelens skurar kommer både onda och goda till del. Herren hade kommit växtligheten att grönska, och åkrarna att ge god avkast-ning. Den rike mannen var osäker på, vad han skulle göra med sin skörd. Hans lador var fulla till bristningsgränsen, och han hade ingenstans att göra av med bärgningens överflöd. Han tänkte ej på Gud, från vilken alla nådegåvor hade kommit. Han insåg icke, att Gud hade gjort honom till förvaltare av Sina tillgångar, så att han skulle kunna bistå de behövande. Här yppades ett gyllene tillfälle, att som Guds medarbetare fördela Hans gåvor till dem, som var mindre lyckligt lottade, än han själv. Men han tänkte bara på att tillfredsställa sig själv.

Den rike mannen blev upplyst om den fattiges, den föräldralöses, änkans, den lidandes, den hemsöktes belägenhet; han hade kunnat dela med sig åt många. Han kunde med lätthet ha skänkt bort en del av sitt överflöd, varigenom många familjer hade sluppit nöd, många hung-rande hade fått mat, många nakna kläder, många hjärtan gjorts glada, många böner om bröd och kläder besvarats, och lovprisningens sång uppstigit till himmelen. Herren hade hört de be-hövandes böner, och genom Sin godhet hade Han vidtagit åtgärder för de fattiga. (Se Psaltaren 68:10.) Överflödande resurser för de mångas behov hade beretts i de välsignelser den rike mannen mottagit. Men han stängde igen öronen för de behövandes rop, och sade till sina tjänare: ”’Så här vill jag göra, tänkte han. Jag river mina logar och bygger större, och där samlar jag in all min säd och allt mitt goda. Sedan vill jag säga till mig själv: Kära själ, du har samlat mycket gott för många år. Ta det nu lugnt, ät, drick och var glad.’”

Mannens målsättningar sträckte sig inte högre, än de förgängliga djurens. Han levde som om det ej fanns någon Gud, ingen himmel, inget framtida liv; som om allting han ägde var hans eget, och att han inte var skyldig Gud eller människor något. Psalmisten beskrev denne rike man då han skrev: ”Dårarna säger i sitt hjärta: ’Det finns ingen Gud.’” Psaltaren 14:1.

Denne man har levat och planerat för sig själv. Han ser, att han har framtiden omsorgsfullt tryggad. Allt, som återstår, är att uppskatta och njuta av arbetets frukter. Han betraktar sig som gynnad framför andra, och berömmer sig själv för sin kloka driftighet. Han äras av grannarna i staden som en person med gott omdöme och som en framgångsrik medborgare. Ty ”man... berömmer dig när du gör dig goda dagar”. Psaltaren 49:19.

Men ”den här världens visdom är dårskap inför Gud.” Första Korintierbrevet 3:19. Medan den rike mannen ser fram emot lättsamma år, drar Gud upp helt annorlunda planer. Denne otrogne förvaltare hör budskapet: ”’Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig”. Denna fordran kan inga pengar betala. Den rikedom han samlat kan ej ge honom något uppskov. På ett ögonblick blir det, som han arbetat hårt för i hela sitt liv för att vinna, värdelöst för honom. ”Vem skall då få vad du har samlat ihop?’” Hans vida fält och välfyllda spannmålsmagasin glider honom ur händerna. ”Han… samlar på hög utan att veta vem som skall få det.” Psaltaren 39:7.

Det enda, som skulle vara av värde för honom nu, har han inte tillägnat sig. Genom att leva själviskt, har han förkastat den gudomliga kärlek, som eljest skulle ha visat sig tydligt i barmhärtighet mot nästan. På så vis har han förkastat livet. Ty Gud är kärleken, och kärleken är livet. Denne man har valt det jordiska i stället för det andliga, och tillsammans med det jordiska måste han upphöra att vara till. ”En människa, som mitt i sin härlighet är utan förstånd, är lik boskapen som förgås. ” Psaltaren 49:20.

”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.’” Denna sanning gäller i alla tider. Du kan planera endast av själviskhet, Du må hopa skatter, Du kan bygga Dig stora, fina slott, såsom man gjorde i det forntida Babylon. Dock förmår Du aldrig att bygga en så hög mur eller en så stark port, att domens budbärare utestängs. Konung Belsassar ”ordnade en stor festmåltid”, och ”prisade... sina gudar av guld och silver, av koppar, järn, trä och sten.” Men handen åt En, som var osynlig, skrev på hans vägg domens ord, och en fiendehärs fotsteg hördes utanför palatsporten. ”Samma natt dödades Belsassar, kaldeernas kung”, och en främmande monark intog tronen. (Se Danielsboken 5:1, 4, 30.)

Ingen Plan är sund, med mindre den omfattar Evigheten
”Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Och vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?” Markusevangeliet 8:36, 37.

Denna fråga kräver varje människas grundliga övervägande, oavsett ålder. Inga planer för affärer eller karriär är riktiga, med mindre de berör våra få år i detta livet och tar hänsyn till den oändliga framtiden. Varje gång man fattar ett beslut är det av största vikt, att man är principfast och betänker de tillgångar, som är varaktiga – att skaffa sig ”skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.” [Matteusevangeliet 6:20.]

Lever man för sig själv, går man under. Habegäret, önskan att berika sig själv, avskär själen från livet. Det är enligt Satans anda att skaffa, att berika jaget. Det är enligt Kristi anda att giva, att offra jaget för andras goda. ”Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet.” Första Johannesbrevet 5:11, 12.

Därför säger Han: ”’Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar.’”