tillbaka

Livets Löv:

19 Guds sista Budskap till en döende Värld

av Jack Kendall

Profetiorna i Uppenbarelseboken för oss till världens slut, som vi lever i. I dessa profetior ser vi att i den yttersta tiden kommer hela världen att drabbas av en stor kris. Precis som i Daniels dagar, då Nebudkadnessar uppreste sin gyllene bildstod [staty] på Duraslätten och påbjöd att alla skulle tillbedja den (se Danielsboken 3), kommer det att stiftas en lag för att tvinga alla Jordens inbyggare att böja sig för mänsklig myndighet, och godta vilddjurets auktoritet, eller märke. Precis som Nebukadnessar hade den brinnande ugnen som försäkring för sin myndighet, kommer Jordens makter, genom staternas förordningar, att förbjuda dem som vägrar att gå med härpå att köpa och sälja. Slutligen kommer de att dömas till döden. (Se Uppenbarelseboken 13:15-17.)

I Uppenbarelseboken 14 står Guds reaktion på bryderiet i Uppenbarelseboken 13. I detta kapitel sänder Gud tre budskap så att människorna, genom att höra dem, ej skall förvillas vad beträffar världens händelser.

”Och jag såg en annan ängel flyga högst uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag. Han sade med hög röst: ’Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.’

Ännu en annan ängel följde efter, och han sade: ”Fallet, fallet är det stora Babylon, som har gett alla folk att dricka av sin otukts vredesvin.” En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: ”Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han kommer att plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt, dessa som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket med dess namn. I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.’” Uppenbarelseboken 14:6-12

I dessa verser görs tre betydelsefulla uttalanden:
1 Domen har börjat;
2 Babylon är fallet;
3 En varning ges mot att ta emot vilddjurets märke.

I domens tid måste Jesu evangelium spridas, inte därför att världen ej hört talas om Jesus, utan därför att man icke hört Jesu sanning. Jesus varnade: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” Matteusevangeliet 7:13, 14. Senare i samma kapitel avslöjas det att många som tror sig känna Jesus, och menar sig ha upplevat Hans kraft i sina liv, i själva verket samverkat med en annan makt. ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!’” Matteusevangeliet 7:21-23.

Ett Trosförhållande
Förvisso är det odiskutabelt att en kraft varit verksam i deras gärningar – underverk har fak-tiskt utförts. Men denna kraft har inte kommit ifrån himmelen. Medan de talat om Jesus och bekänt sig känna Honom, har de med sina handlingar visat sig sakna ett sant förhållande till Honom. Jesus har dragit en klar skiljelinje mellan dem som tjänar Honom och dem som inte gör det. De skiljs åt genom visad, resp. icke visad, lydnad. Man tjänar alltid endera av två herrar, och ens lydnad uppenbarar i vilkens tjänst man står. (Se Romarbrevet 6:16; Matteusevangeliet 6:24.) Det är ett falskt evangelium som lär ut att man blir frälst trots att man fortsätter i sina synder. Det sanna evangeliet erbjuder inte bara förlåtelse från synd utan även rening från all orättfärdighet, ja, seger över synd. (Se Första Johannesbrevet 1:9.)

Formell, resp. verklig, Tro
Då Jesus inledde Sin gärning, predikade Han ett tvåfaldigt budskap. ”’Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!’” Markusevangeliet 1:15. I detta budskap ser vi att genom evangelii förkunnelse uppmanas människorna att både bättra sig och tro på evangeliet.

Bättring har med ett ändrat sinnelag att göra. Såsom Paulus säger oss i Romarbrevet 8:7, är det naturliga sinnet fientligt mot Guds lag, alltså Hans myndighet. Gud vet att om vi tillåts att följa våra egna lockelser, om vi går dit viljan pekar, fastnar vi i Satans snara och blir lika honom till sinnet. Därför begränsar Han oss till Sin egen vilja, såsom den uttrycks i Hans lag. Lagen är förnäm, ädel och upphöjande.

Det är skillnad på en tro som endast är ett tankens samtycke till ett faktum och sann tro. I Jakobsbrevet 2:19 läser vi att djävlarna tror. Emellertid åstadkommer denna tro ingen för-ändring i dem och är sålunda ingen frälsande tro. I evangeliet pekar Gud ut livets väg. Huruvida vi handlar i enlighet med denna upplysning visar om vi äger en frälsande tro.

”HERRENS lag är utan brist och vederkvicker [styrker] själen; HERRENS vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis.” Psaltaren 19:8. Således kan vi vänta oss att Guds lag skall spela en betydande roll i livet hos varje i sanning omvänd person.

Före Kristi återkomst måste syndens människa, eller, som det står i vissa översättningar, ”den laglöse”, visa sig. (Se Andra Tessalonikerbrevet 2:3.) Paulus säger vidare att ett stort be-drägeri kommer att utföras i samband med hans uppdykande. Många kommer att dras med av detta lurendrejeri därför att de ej älskat sanningen. Med andra ord kommer många att bedras av denna avsiktliga laglöshet därför att de vägrat att älska sanningen.

En del av Satans lögn går ut på att Jesus visserligen höll lagen, men Hans lydnad var olik vår. Dock säger aposteln något helt annat. ”Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun.’” Första Petrusbrevet 2:21, 22.

Evangeliet är den goda nyheten om, att syndens makt har brutits i våra liv genom Jesus. ”Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden.” Romar-brevet 6:14.

Gud kommer icke att frälsa oss i synden. Om vi lever enligt köttet, dör vi. (Se Romarbrevet 6:16.) Blott de rättfärdiga blir odödliga (se Matteusevangeliet 25:46), och rättfärdighet är lika med att handla riktigt. ”Kära barn, låt ingen föra er vilse. Den som gör det rätta är rättfärdig liksom han är rättfärdig.” Första Johannesbrevet 3:7.

Babylon är fallet
Genom hela Gamla Testamentet ställs två gamla städer, Jerusalem och Babylon, i motsats till varandra. Staden Babylon tog sin början då människor med vett och vilja vände Gud ryggen och sökte att vinna frälsning genom egna gärningar. På så vis blev Babylon liktydigt med avfall [andligt förfall, andlig otrohet], dryghet, förvirring och självfrälsning. I motsats till Babylon – navet i Satans jordiska välde – stod Jerusalem – ”fridens stad” – navet i Guds jordiska välde. I Uppenbarelseboken ställs dessa två städer ånyo i motsats till varandra. De föreställer två andliga välden.

Genom profeten Jeremia liknar Herren Israel vid en kvinna. ”Hon som är så fager och för-klemad [vek], dottern Sion”. Jeremia 6:2. Lägg märke till att aposteln använder samma symbolspråk när han jämför den kristna församlingen med en kysk [tuktig, sexuellt ren] jungfru, som är trolovad med Kristus. (Se Andra Korintierbrevet 11:2.) Det heliga och hållbara förhållande som skall existera mellan Kristus och Hans församling liknas vid enheten inom ett äktenskap. (Se Jeremia 3:14.)

Då båda avföll, liknades därför Israel och Juda vid skökor. (Se Jeremia 3, Hesekiel 16, Hosea 2.) Att Kristi församling varit otrogen och låtit sitt intresse vändas från Honom till världen liknas vid att bryta sitt äktenskapslöfte. ”Ni äktenskapsbrytare och äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.” Jakobsbrevet 4:4 [inledningen från den eng. Bibeln].

I Uppenbarelseboken 17:2, 5, 6 liknas Babylon vid en övergiven kvinna som haft ett olagligt förhållande med världens kungar. Faktumet att hennes förhållande med de civila myndigheterna varit olagligt bevisar att makten benämnd Babylon icke är en civil myndighet. Uttalandet att Babylon är fallet måste därför gälla religiösa samfund som en gång varit rena och sedermera blivit fördärvade. Då uttalandet görs under domens tid, i de yttersta dagarna, kan det inte gälla endast Romersk-katolska Kyrkan, ty den har varit fallen sedan århundraden.

”På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: det stora Babylon, modern till skökorna och skändligheterna på jorden.’” Uppenbarelseboken 17:5.

Ordet ”döttrar” [= skökorna, vars moder heter Babylon] måste syfta på kyrkosamfund som biter sig fast vid Babylons läror och traditioner och som följer i hennes fotspår och offrar sanningen och Guds gillande för att ingå ett olagligt förhållande med världen. Ordet ”Babylon” – förvirring – passar för dessa samfund, som alla bekänner sig till att ta sin lära från Bibeln, men som ändå uppdelats i nästan oräkneliga sekter med väldigt motsägande trosbekännelser och teorier.

”Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Uppenbarelseboken 18:4. Trots det and-liga mörker och fjärmande från Gud som förekommer i de samfund vilka utgör Babylon, har Kristus många sanna efterföljare däri. Fordom, under judarnas fångenskap strax före Babylons fall, sände Gud ett varningsbudskap för att de som befann sig i staden skulle kunna undfly dess slutliga sammanbrott. (Se Jeremia 51:6.)

Babylon anklagas för att ”av hennes otukts vredesvin har alla folk druckit” [Uppenbarelse-boken 18:3]. Denna dryck måste stå för de falska lärosatser som hon godtagit på grund av sitt olagliga förhållande med världen. Vänskap med världen fördärvar ens tro. Kyrkan fördärvar, i sin tur, världen genom att hon genom sitt förhållande till världens härskare söker förmå alla att godta dessa falska lärosatser – läror, som strider mot Skriftens tydligaste uttalanden.

Babylons fall pågår, ty det går ej att hävda att alla folk tvingats att dricka av dessa villoläror. Av världsligheten inom de stora samfunden – vilken beror på att de förkastat evangelii sanning – märks det att ett moraliskt fall ägt rum. Dock kan fallet inte ännu sägas vara fullständigt. När den förening mellan kyrka och stat, som kyrkorna syftar att uppnå, blivit ett faktum i hela den kristna världen, blir dock Babylons fall fullständigt.

När Babylons fall är fullständigt och människorna måste välja mellan att efterleva mänskliga påbud och Tio Guds Bud, kommer vägen att ligga öppen för genomdrivandet av vilddjurets märke.