18 Den rike Mannen och Lasarus

av Jack Kendall

Ett avsnitt i Skriften som väcker frågor hos många är Jesu berättelse om den rike mannen och Lasarus. En del kristna anser att Jesus visade oss en glimt av det som sker i det tillkommande livet, då Han förtäljde berättelsen som återfinns i Lukasevangeliet 16:19-31. Andra, vilka anför många Bibelavsnitt som verkar motsäga beskrivningen av himmel och helvete i detta budskap, anser att Jesus framförde en helt annan lärdom.

I Markusevangeliet 4:33, 34 läser vi att Jesus nästan uteslutande klädde Sin undervisning i liknelser: ”Med många sådana liknelser predikade han ordet för dem, på ett sådant sätt att de ville lyssna. Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt.”

Till att börja med, märker vi att denna berättelse inte säger något om odödliga själar som lämnar kroppen vid döden. I stället har den rike mannen, sedan han dött, ”ögon” och en ”tunga”, d.v.s. påtagliga kroppsdelar. Han bad Lasarus om, att ”doppa det yttersta av sitt finger i vatten”.

Om berättelsen skall tas bokstavligt, då svävar inte de onda iväg som formlösa andar vid döden. I stället mottar de sin lön som verkliga varelser med kroppsdelar. Men hur vore det möjligt, när deras kroppar åter blir till jord? Ja, om detta är en bokstavlig redogörelse, då måste himmelen och helvetet vara så nära varandra att invånarna där kan tala med varandra – en tämligen oönskad situation, för att uttrycka sig milt. Märk Abrahams svar på den rike mannens anhållan om att Lasarus skulle sändas tillbaka för att varna sina bröder. ”De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till.” Och: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.’” Lukasevangeliet 16:29, 31. Det sägs intet i denna skildring om att skicka tillbaka andar utan kropp, inte ens när det gäller att varna andra, utan att ”uppstå från de döda”.

Märk också att här talas det om att de frälsta finner en plats i Abrahams sköte. Vi måste tillstå, att språket här är högst symboliskt.

Meningen med Liknelser
Tydligen är denna berättelse en liknelse, och med en röst säger teologer att lärosatser icke skall byggas på liknelser eller bildliga framställningar. Liksom andra åskådliggöranden, används vanligen liknelser för att levandegöra en bestämd poäng. Försökte man bygga trospunkter på varje del av berättelsen, utmynnade det huvudsakligen i strunt, om icke fullständiga motsägelser. Förvisso kan vi ej vänta oss att i illustrationen finna bevis för en åsikt som går stick i stäv med talarens eller skribentens. Om vi skall ta denna historia som bokstavlig, måste vi erkänna att människor får sin lön vid döden. Kristus uttalar dock på andra ställen att tidpunkten när de rättfärdiga mottar sin lön och de onda dör, inträffar vid Hans återkomst. ”Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar.” Uppenbarelseboken 22:12. (Se Matteusevangeliet 25:31-41.)

Danielsboken 7:9-11, 25-27 belyser domen som en framtida händelse. Är det förnuftigt att vänta sig att personer döms till helvetets eld eller att de mottar segrarlönen, himmelens lycksalighet, innan domen har fallit?

Denna berättelse är en liknelse, avsedd att lära ut en sak. Det, som Jesus sökte undervisa om, framgår av de anmärkningar Han inledde historien med. Fariséerna var giriga. De betraktade även rikedom som ett tecken på Guds ynnest och fattigdom som ett straff från Honom.

1 De Lärdomar, som Jesus sökte att inskärpa:
Detta liv är den tid, varunder man oåterkalleligen avgör sig för frälsningen. Man får inget framtida tillfälle att ändra sig.

2 Han tydliggör skillnaden mellan dem som i detta liv förlitar sig på sin rikedom och de fattiga, som förlitar sig på Kristus. En människas värde bestäms ej av hennes tillgångar; ty allt det hon har är bara ett lån från Herren. Missbrukar man dessa gåvor, sänker man sig under den fattigaste och mest olycksförföljde person, som älskar Gud och förlitar sig på Honom.

3 Lagen och profeterna är Guds bestämda medel för människors frälsning. Kristus sade åt Sina åhörare att de skulle ge akt på deras belägg. Om de vägrar att lyssna till Guds röst i Hans Ord, skulle icke vittnesbördet från ett vittne som väckts ur döden heller beaktas. (Detta inträffade bokstavligen vid Lasarus’ uppståndelse, strax före Kristi död. (Se Johannesevangeliet 11.) Emellertid var de som slog ifrån sig Jesu anspråk på att vara Messias så förhärdade genom sitt förkastande av de bevis de redan tagit del av, att detta krönande mirakel under Jesu verksamhet ej förändrade deras inställning till Honom.)

Ett annat Skriftställe, som föranleder många att dra slutsatsen, att det sker en övergång vid döden och att döden icke är livets slut utan snarare början på ett nytt vara [existens], är Lukasevangeliet 23:43. Strax före Sin död sade Jesus till rövaren på korset: ”’Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.’”

Genom att jämföra Uppenbarelseboken 2:7 med Uppenbarelseboken 22:1, 2 ser vi att para-diset är beläget där ”Guds tron” är. Alltså skulle Kristus utan tvivel ha kommit i Guds omedelbara närvaro, om Han farit till paradiset just den eftermiddagen. Men på uppståndelsedagens morgon tillkännagav Kristus Själv för Maria, då hon föll ned vid Hans fötter för att tillbedja Honom: ”’Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.’” Johannesevangeliet 20:17. Detta stämmer fullständigt med ängelns ord till kvinnorna vid graven: ”Kom och se platsen där han låg!” Matteusevangeliet 28:6.

Kristus motsade inte Sig Själv. Observera interpunktionen i Lukasevangeliet 23:43. Hela betydelsen av denna vers hänger på kommats placering. Med detta klart för Dig, tänk på att interpunkterandet i Bibeln är en tämligen ny företeelse. De tidiga Bibelmanuskripten saknade inte bara kommatecken, utan orden på en rad var sammanskrivna. Översättarna använde sitt omdöme och satte ut skiljetecknen som vi nu har i Bibeln, men de var förvisso ej inspirerade.

Ett kommas omplacering kan göra stor skillnad för betydelsen av en mening. Om man skriver: ”Läraren säger min pojke är värdelös”, menar man en sak. Man menar något helt annat, dock, om man lägger till två stycken kommatecken. ”Läraren, säger min pojke, är värdelös.” Orden är desamma, men betydelsen är verkligen inte densamma.

Kristus lovade inte att rövaren skulle vara med Honom i paradiset den dagen. Själv kom Han ej till paradiset den dagen utan sov i graven. Men på korsfästelsedagen, då Han verkade för-lora och vara i ett stort mörker, gav Han löftet. ”I dag”, medan Kristus dör på korset som en missdådare, försäkrar Han den arme syndaren: ”Du skall vara med mig i paradiset.” I stället för att förlora sin betydelse, ökar ordet i dag i betydelse.

En liknande meningsbyggnad finns i profeten Sakarjas skrifter. ”Vänd åter till ert fäste, ni fångar som har ett hopp. Ja, i dag förkunnar jag för er att jag skall ge er dubbelt igen.” Sakarja 9:12. Sammanhanget visar att de ej skulle givas ”dubbelt” igen just denna ”i dag” utan att det skulle ske i framtiden. Det är uppenbart att ”i dag” står som bestämning till ”förkunnar”. Nå, om det ”i dag” i Lukas 23:43, vilket motsvarar språket i Sakarja, tillåts bestämma ”säger”, föreligger det ingen motsägelse mellan budskapet till rövaren och Jesu ord till Maria.

Under Sina sista dagar på Jorden sade Jesus till Sina lärjungar: ”jag går bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.” Johannesevangeliet 14:2, 3. Varför skulle Kristus säga till lärjungarna att Han skulle komma igen och ta dem till Sig, om, som många antar, kristna för-enas med Kristus i döden? Skulle de då inte ha varit hos Honom sedan de dött? [Hur skulle döda, tomma, osynliga, stumma andar utan kroppar och sinnesförnimmelser kunna njuta av paradisets läckra, synliga, ätbara frukt hos en uppstånden, fysiskt gripbar, synlig, talande Frälsare med härlighetskropp och enormt skärpta sinnen bjudande de heliga på nattvard i himmelriket?! Jämför Lukasevangeliet 22:15-19. Övers. anm.] Om det nu verkligen bara vore sina kroppar de komme för att hämta, varför skulle de vilja komma tillbaka efter kroppar kvarlämnade här? Skulle inte Skaparen kunna förse dem med långt bättre kroppar? (Faktum är, att Paulus lär ut att de uppväckta rättfärdiga får en annorlunda kropp, en andlig sådan snarare än en köttslig. Se Första Korintierbrevet 15:42-44; Filipperbrevet 3:20, 21.)

Hednatron och den odödliga Själen
Bedrägeriet att när människan dör, dör hon egentligen inte, vann fordom fotfäste i hedniska religioner. Dessa religioners utövare sade sig tala med de döda. Detta begrepp fördömde Gud väldigt tidigt i den bibliska historien. ”När de säger till er: ’Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar’, så svara: ’Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda till råds för de levande?’ ’Till Guds undervisning, till vittnesbördet!’ Om de ej talar enligt detta ord, beror det på att det icke finnes något ljus i dem.” Jesaja 8:19, 20 [sista meningen ur den eng. Bibeln]. (Se Femte Moseboken 18:9-12.)

Denna vana att tala med de döda var en vedervärdighet för Gud, och Han beordrade att alla som deltog i denna hedniska vana skulle dödas. ”En trollkvinna skall du icke låta leva.” Andra Moseboken 22:18. I Första Samuelsboken 28 berättas det om Saul, Israels förste konung, som, kvällen före sitt sista slag, besökte häxan i Endor. Medan han med sina sinnen tyckte sig tala med Samuel, som var död, heter det i Första Krönikeboken 10:13, 14 att så ej var fallet. ”Sådan blev Sauls död, därför att han hade varit trolös mot HERREN. Han hade inte hållit HERRENS ord, och han hade även rådfrågat en spåkvinna för att få svar. Han hade inte sökt svar hos HERREN. Därför dödade HERREN honom och flyttade över kungadömet på David, Isais son.” Det, som verkade vara Samuel, var ingen mänsklig bedragare, utan konungen talade faktiskt med en demon.

Vid döden återgår kroppen till jorden, och andan går åter till Gud som givit den. Kristus talade om döden som en sömn. (Se Johannesevangeliet 11:11-14; Lukasevangeliet 8:52.) Om vi, i stället för att godta Skriftens enkla uttalanden, tror att de döda forsätter att finnas till som medvetna varelser, står vi utan försvar mot möjligheten att de kommer tillbaka för att kom-municera med oss. Detta, i sin tur, gör oss sårbara för möjligheten att Satan och hans änglar kommunicerar med oss medan de låtsas vara en kär avliden. Vi måste vara medvetna om denna Satans bedrägliga lära och bruk; ty han utnyttjar detta för att vilseleda många. ”Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna.” ”Och det är inget att förvåna sig över. Satan själv gör sig lik en ljusets ängel.” Efésierbrevet 6:12; Andra Korintierbrevet 11:14. Med särskild betoning på den yttersta tiden, står det skrivet: ”De är ondskefulla andar som gör tecken, och de beger sig ut till kungarna i hela världen för att samla dem till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag.” Uppenbarelseboken 16:14.

Vi behöver inte bli lurade, men vår tro får icke bygga på annat än Guds Ord. ”’Till Guds undervisning, till vittnesbördet!’ Om de ej talar enligt detta ord, beror det på att det icke finnes något ljus i dem.” Jesaja 8:20 [sista meningen ur eng. Bibeln].