tillbaka

Livets Löv:

17 Var är de Döda? - Lever de i Himmelen? - Lever de i Eldsjön? - Lever de någon annanstans? - eller.. Sover de i Graven?
Det finns bara ett rätt svar.

av Jack Kendall

Den allra första villfarelse som bosatte sig i människosinnet var uppfattningen att människan kunde leva i disharmoni med Skaparen och ändå aldrig dö. ”Då sade ormen till kvinnan: ”Ni skall visst inte dö!” Första Moseboken 3:4. Trots att detta bedyrande gick på tvärs mot det som Gud sagt, godtogs det i stället för Guds Ord och man handlade därefter.

I världens begynnelse sade Gud till våra första föräldrar: ”’Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.’” Första Moseboken 2:16, 17. Ingenting kunde sägas tydligare: Lyd och lev, var trotsig och upphör att finnas till.

Jesus liknade Döden vid en Sömn
Under Sin vistelse på Jorden talade Jesus entydigt om döden som ett medvetslöst tillstånd och kallade det för sömn. Om Sin döde vän Lasarus sade Han: ”’Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom.” Då sade lärjungarna till honom: ’Herre, sover han, så blir han frisk.’ Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Nu sade Jesus helt öppet till dem: ’Lasarus är död.’” Johannesevangeliet 11:11-14. En annan gång, då Han väckte upp Jairus’ dotter från de döda, sade Han att hon sov (se Lukasevangeliet 8:52), fastän vi vet att hon, liksom Lasarus, var död.

I döden, liksom i sömnen, förlorar man alla sinnets utmärkande drag, såsom kärlek, hat och avundsjuka. ”Lita inte på furstar, inte på människor som ej kan frälsa. När deras ande lämnar dem, vänder de åter till stoft. Den dagen försvinner deras tankar.” Psaltaren 146:3, 4 [sista delen av v. 4 ur eng. Bibeln]. Den vise mannen, Salomo, formulerade det så här: ”De som lever vet att de måste dö, men de döda vet ingenting och de får ingen lön mer, ty minnet av dem är glömt. Deras kärlek, deras hat och deras avund finns inte mer. Aldrig någonsin mer får de ta del i vad som sker under solen.” [Trots att de döda inte får ”ta del i vad som sker under solen”, tros de se och höra det, som sker på Jorden! Övers. anm.] Predikaren 9:5, 6. Han fortsätter sedan så här: ”Allt vad din hand kan göra, gör det med kraft. Ty i graven dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet.” Vers 10.

I Psaltaren 6:6 säger David oss att i döden minns man intet [eng. Bibeln]. Ja, Psaltaren 88:11-13 talar om döden som ”glömskans land”. ”Gör du under för de döda, kan skuggorna stiga upp och tacka dig? Sela. Förkunnar man i graven din nåd, i avgrunden din trofasthet? Känner man i mörkret dina under, din rättfärdighet i glömskans land? [Hamnar de frälsta i ett ”glömskans land”, där de inte kan berätta om Guds nåd och trofasthet? De skall ju ändå till lycksalighetens boning, himmelen! Övers. anm.]”

Får man sin Lön vid Döden?
Strax före sin död sade David, en man efter Guds eget hjärta (se Första Samuelsboken 13:14): ”’Jag lämnar nu denna världen”. Första Konungaboken 2:2. Men gick David till sin slutdestination vid döden? Tusen år efter Davids död säger Petrus, att han är ”både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu i dag.” Så lägger han till: ”Ty icke har David farit upp till himmelen”. Apostlagärningarna 2:29, 34. Men om det funnits ett levande, tänkande väsen som hade varit David – den del av honom som var verkligt viktig, och som for till himmelen, lämnande blott en kropp i graven – kunde ej Petrus’ poäng ha varit giltig.

Men, kanske någon undrar, säger inte Skriften att anden återvänder till Gud vid döden? Jo, det gör den. ”Och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud som har givit den.” Predikaren 12:7. Vi måste dock vara försiktiga, så att vi ej drar slutsatsen att den vise mannen motsäger det han yttrat några verser tidigare. Eljest kan vi lätt dra en slutsats som inte är fullt försvarlig utifrån detta sanna uttalande. Låt oss nogsamt utforska vad som menas med anden.

Vid skapelsen, då Gud danade människan, var den varelsen livlös. Första Moseboken 2:7 berättar: ”Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse [levande själ. Eng. Bibeln].” Märk väl: Det var då Gud inblåste livsande i människans näsa som hon blev en levande själ/varelse. Det står icke att Gud lade in en själ i människan utan att då Gud ingöt ande i människan fick hon liv, blev hon en levande varelse/själ.

Vi kan likna livet vid en glödlampa. När man släcker ljuset, är fortfarande glödlampan i hål-laren; men den kraft som krävs för att alstra ljus är borta. Allt som återstår är lampan med sina trådar, hållare, brytare, o.s.v.; men dessa är inte ljuset. Elektriciteten är inte ljuset i sig själv. Det elektriska ljuset är helt enkelt kombinationen mellan allt det ovanstående plus handen som trycker på strömbrytaren!

Vid döden blir kroppen åter mull, och livskraften, andan, från Gud – som skänker kroppen liv – återgår till vår Skapare.

Låt oss jämföra detta med en text i Job. ”Aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa”. Job 27:3. Här likställer Job anden/andan i honom med Guds livsfläkt i hans näsa. Med andra ord är människans ande den fläkt som giver henne liv. När hon dör, återvänder livsfläkten till Gud som givit den.

Under Sina sista dagar på Jorden sade Jesus åt Sina lärjungar: ”skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.” Johannesevangeliet 14:2, 3. Om, såsom många antar, kristna kommer till Kristus i döden, varför skulle då Kristus säga till Sina lärjungar att Han skulle återkomma för att ta dem till Sig? Skulle de i själva verket inte ha varit hos Honom sedan dödsögonblicket? Om det bara vore, när allt kommer omkring, sina kroppar de skulle få, varför skulle de hit igen efter sina kvarlämnade kroppar? Kunde inte Skaparen förse dem med bättre kroppar? (Faktum är, att Paulus lär att de uppväckta rättfärdiga mottar en annorlunda kropp, en andlig sådan i stället för en köttslig. Se Första Korintierbrevet 15:42-44; Filipperbrevet 3:20, 21.)

Hednatron och den odödliga Själen
Lurendrejeriet med att människan egentligen inte dör när hon dör, godtogs i forntiden inom hedniska religioner. Dessa religioners utövare sade sig ha kontakt med de döda. Väldigt tidigt i Bibelns historia fördömde Gud denna uppfattning. ”När de säger till er: ’Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar’, så svara: ’Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda till råds för de levande?’ ’Till Guds undervisning, till vittnesbördet!’ Om de ej talar i enlighet med detta ord, beror det på att det ej finnes något ljus i dem.” Jesaja 8:19, 20 [sista meningen ur eng. Bibeln]. (Se också Femte Moseboken 18:9-12.)

Att tala med de döda, var en vedervärdighet för Gud, och Han beordrade Israel att vem som helst som hemföll åt denna hedniska sedvänja skulle dödas. ”En trollkvinna skall du icke låta leva.” Andra Moseboken 22:18.

Saul, Israels förste konung, begav sig till häxan i Endor kvällen före sitt sista slag. Medan han med sina mänskliga sinnen tyckte sig tala med Samuel, som var död, förklarar Första Krönikeboken 10:13, 14 att detta icke var fallet. ”Sådan blev Sauls död, därför att han hade varit trolös mot HERREN. Han hade inte hållit HERRENS ord, och han hade även rådfrågat en spåkvinna för att få svar. Han hade inte sökt svar hos HERREN. Därför dödade HERREN honom och flyttade över kungadömet på David, Isais son.” Den varelse som syntes vara Samuel var inte någon mänsklig bedragare, utan konungen satte sig faktiskt i förbindelse med en demon.

Varningar för framtida Bedrägerier
Jesus insåg att detta bedrägeri skulle vinna inträde t.o.m. ibland Hans bekännande efter-följare; och under Sina sista dagar här på Jorden varnade Han lärjungarna för dessa framtida falsarier. ”Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.” Matteusevangeliet 24:24. Dessa förvil-lande andar kommer inte bara att utföra underverk för att bedra folk, utan de kommer jämväl att möjliggöra för människor som står under deras herravälde att utföra mirakler. Så grund-lurade kommer människor att bli att man kommer att tro att det är genom Kristi makt som dessa ting utförs. Alltså kommer många att förvillas. ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!’” Matteusevangeliet 7:21-23.

Den dag närmar sig hastigt när nästan hela världen kommer att gripas av en förvillelse, en falsk trygghetskänsla, genom dessa kontakter med de förmodat döda, bara för att vakna när Guds vredesskålar töms ut. De som lär ut att en människa i döden övergår till en annan existens har åsidosatt det enda skydd man har mot detta bedrägeri – Guds Ord. När de står ansikte mot ansikte med synbarligen ovedersägliga bevis för ett liv i döden, kommer de att sakna ett försvar. De har mottagit traditionen i Guds Ords plats, deras vakttorn har rasat. Då de ej älskat sanningen, kommer de att godta en falsk föreställning.

Sanningen vårt enda Värn [Skydd]
Vår enda trygghet består i vetskapen om att Jesus håller i dödsrikets nycklar. ”Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.” Johannesevangeliet 5:28, 29. Det är när Jesus återvänder för att för alltid bli förenad med Sitt folk som de mottar livets gåva – de som somnat i Hans kärlek och de som lever vid Hans åter-komst. Denna återförening äger icke rum vid döden, utan den är alla tiders höjdpunkt, mot vilken alla andra händelser har pekat.

Vi behöver ej bli lurade, men vår tro måste bygga på intet annat än Guds Ord. ”’Till Guds undervisning, till vittnesbördet!’ Om de ej talar i enlighet med detta ord, beror det på att det ej finnes något ljus i dem.” Jesaja 8:20 [sista meningen ur eng. Bibeln].

Översättarens Tillägg
Det står skrivet: ”Och HERREN Gud danade [skapade, gjorde] människan av stoft [mull, jord] från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse [själ, i den eng. övers.]” (Första Moseboken 2:7). Hébreiskans neshâmâh (nesh-aw-maw) översätts här med livsande. Bibel 2000 har valt det talande uttrycket ”[…] och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Ordet livsande/liv betyder pust; puff; vindpust, -stöt, eller vind, enl. Strong’s Exhaustive Concordance of the Bible, hébreiskt ord nr. 5397 (och Norstedts Stora Engelska Ordboken, under ”puff”). Alltså: Jordens mull + livsande = Levande själ, eller: Livlös kropp + Guds livsfläkt = Levande varelse. Döden är raka motsatsen: Jordens mull - livsande = Död själ, eller: Livlös kropp - Guds livsfläkt = Död varelse. Döden är således frånvaron av liv och medvetande; döden är icke-existens, ett drömlöst, medvetslöst, hjälplöst tillstånd, där personen ingenting förnimmer, eller förmår. Under döden bevarar Gud personens livsgnista hos sig, men den är bara en omedveten kraft. Vidare minns Han personens fysiska uppbyggnad, utseende, sinnelag, m.m. och kan sätta samman honom/henne till en ny, levande, igenkännbar själ vid uppståndelsen.

Människan blir en levande varelse genom den livgivande Skapar-Gudens inblåsande av livsande i henne; människan är ingen levande varelse av egen kraft. Skaparen blåser således icke in någon själ, som rör sig ett evigt kretslopp. Nej, Han styr över personens existens – vi är inga självexisterande gudar, som genom kurser i ”högre medvetande och energiflöden” skall komma på vår ”inneboende odödlighet”!

Svenskans ”andas” kommer av ”ande”, ett gemensamt germanskt ord med den ursprungliga betydelsen ”andetag”; jämför latinets anima, luft och grekiskans anemos, vind. Andning är en förutsättning för livets bevarande, men luften i våra lungor är givetvis inte mera medveten, än själva livsgnistan. När Gud tar tillbaka livsandan, slutar personen att existera. Den hjärndöde, icke andande personen är död, har upphört att vara till. Stannar motorn, slutar bilen att rulla…

Det står också skrivet: ”… Gud, som giver liv åt allt, … han som allena [ensam, Skaparen är unik härvidlag] har odödlighet” (Första Timoteusbrevet 6:13, 16). Skapade varelser, som ges liv av sin Skapare – Livgivaren! – är beroende av Honom för sina liv. Vi är inga således ”andar/själar”, som vandrar från den ena existensen till den andra; vi är icke, ex.vis, en blomma under ett liv, en hamster i nästa, en egyptisk prinsessa därpå och sedan en svensk landhockeyspelare.

Tror vi oss vara odödliga, gör vi oss, som antyds ovan, till gudar, ty endast Skaparen har ju inneboende odödlighet. Är vi av naturen odödliga, blir Kristus överflödig – vad skulle Han komma till Jorden för, om vi egentligen ej kan dö för alltid, upphöra att vara till, förlora paradiset! Då skulle vi inte behöva någon räddning, frälsning, undan den eviga döden. Då hade Kristus varit synnerligen idiotisk – att kämpa och dö för varelser med inbyggd odödlighet och vars synder inte behövde försonas! Låt oss därför förkasta Satans – lögnens faders – första bedrägeri, d.v.s. medfödd odödlighet, eller att vi kan synda och leva för evigt. Låt oss tro på Livgivarens enkla sanning; den skall göra oss fria och då kan vi leva för alltid.