tillbaka

Livets Löv:

16 Två Lagar?

av Jack Kendall

"Så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är”. Första Korintierbrevet 8:6. På Honom beror alla skapta varelsers liv. Han som skapar och upprätthåller äger givetvis rätt till att styra och härska. Av detta skäl framställs Han i Skriften som den ende Lagstiftare, som kan frälsa och förgöra. (Se Jakobsbrevet 4:12.) Då livet beror på Skaparens välvilja, står alla tänkande varelser ansvariga inför Hans rättvisa regim. Av Guds samtliga jordiska varelser, är blott människan kapabel att lära sig skillnaden mellan rätt och fel. Endast hon står under morallagens kontroll. Människan – som härleder sitt liv från ett oändligt rent Väsen – var själv en gång oskyldig, ren och moraliskt upprättstående. Hon var Guds skapelse och trogne undersåte. Gud var hennes Skapare och rättmätige Konung. Men Gud framställde Sig inte för människan som Frälsare och Återlösare; ty människan behövde ej förlåtas.

Eftersom hon hade Gud att tacka för allt, säger det sig självt att människan hade den största skyldighet att älska Honom av hela hjärtat. Andra mänskliga varelsers existens föranleder en andra, men lika självklar, förpliktelse. Andra är lika mycket som vi skapta av Gud och har samma rättigheter som vi. Därför skall vi älska nästan som oss själva. Dessa två bud är kärnan i all morallag.

Genom att lyda det första av dessa två bud, var det omöjligt att ha någon annan Gud. Ej hel-ler gick det att tillbedja avgudar; eller uttala Guds namn på ett ovördsamt sätt; ej heller kunde man åsidosätta Herrens helgade vilodag, vilken vid skapelsen reserverades till minne av Skaparens vila.

Lika tydligt är det att ens skyldighet mot nästan innefattar plikter mot ens föräldrar och den djupaste respekt för andras liv, sedlighet, goda rykte och intressen.

Morallagen – tudelad och nedtecknad samt uttryckt i tio bud – är av nödvändighet oför-änderlig till sin natur. Dess existens är följden av oföränderliga förhållanden som människan upprätthåller med Gud och nästan. Den är Guds stora rättesnöre för rätt och fel, och efter människans uppror blev den det stora undersökande prov, genom vilket synden avslöjas.

Sådant var morallagsbudens ursprung och karaktär. Att Gud själv förkunnade dem, innan Han såg till att någon del av Bibeln skrevs, vittnar tillräckligt väl om det värde Han satte på dem. På grund av sin egenart, föddes de samtidigt med moralens principer; ja, de är helt enkelt dessa grundsatser i uttryckt eller skriftlig form.

Emellertid fanns det en lagsamling som verkligen härleds från synden, en samling som ej kunnat uppkomma utan syndafallet. Överträdelsen av morallagen var det som gav upphov till lagen med riter och ceremonier, skuggan av det kommande goda. Det kunde inte ha före-kommit några syndoffer förrän människan blivit en syndare. I Eden kunde det ej ha förekommit några avbilder eller skuggor pekande fram mot en kommande återlösning genom Kristi död. I sin rättrådighet behövde människan inte återlösas. Ej heller ålade Gud människan före syndafallet köttsliga förordningar, som skulle få henne att blicka framåt mot en tid för en bättre ordning. Människan var nämligen oskyldig och fri ifrån svek. Att det var överträdandet av morallagen som medförde människans fall, inses snart. Den bevekelsegrund som Satan förelade Eva var att de skulle bli som gudar om de åte av trädet (se Första Moseboken 3); och då Adam icke blev lurad (se Första Timoteusbrevet 2:13), är det klart att han valde att göra som sin fru i stället för att lyda Herren. Det rörde sig om en öppen överträdelse av det första budet i båda fallen.

En annan Lag införs
Då människan sålunda blivit syndare och Gud utlovat medlen till hennes förlossning, uppstod det ett annat slags förhållande till Gud. Människan var en syndare och i behov av förlåtelse. Gud var en Frälsare och erbjöd benådning. Alltså står det klart att den avbildande lagen, vilken pekade framåt mot förlossningen genom Kristus, har sitt ursprung i människans uppror och i Guds oändliga välvilja. Om människan icke hade syndat, skulle hon inte ha behövt någon form av framtida frälsning. I fall Gud ej hade beslutat att utge Sin Son för att dö, skulle Han icke ha instiftat något avbildande system som pekade fram mot den storslagna tilldragelsen. Sålunda beror den lagen på förekomsten av synd. Dess förordningar är av ceremoniell art, och dess varaktighet naturligt nog begränsad av det stora offer, varmed synden skulle avlägsnas. Från Adams fall till Mose dagar utvecklades och mognade det avbildande systemet gradvis. Från Mose dagar till vår Herres död existerade det som skuggan av det tillkommande goda.

I Nya Testamentet finner vi den stora förebilden till alla slags offer – den verkliga för-soningen – i motsats till den levitiska ordningen. Vår Herre Jesu Kristi död – som det stora offret för synden – var förebilden till alla de levitiska offren. Vår Herre Jesu Kristi prästgärning i den himmelska helgedomen är den stora förebilden till den levitiska prästgärningen. (Se Hebréerbrevet 8.) Den himmelska helgedomen själv är den stora mönsterbild [originalet], varefter den jordiska formades. (Se Hebréerbrevet 9:23; Andra Moseboken 25:6, 9.) Och arken med Guds förbund i det himmelska templet (se Uppenbarelseboken 11:19) innehåller det mäktiga originalet till denna lag. Alltså ser vi under den nya hushållningen en verklig försoning i stället för en skuggbild härav, en Överstepräst som inte för egen del behöver frambära ett försonande offer inför Gud, och lagen, vilken överträddes av människan, upphöjd och ärad samtidigt som Gud benådar den ångerfulle syndaren.

Vi kommer att se att Nya Testamentet är fullt av hänvisningar till de grundläggande skillnaderna mellan dessa två lagar och att särskillnaden i Nya Testamentet görs så tydlig som den är på grund av de fakta vi redan lägger märke till i Gamla Testamentet.

Således betecknas den ena lagen som ”föreskriver jordisk härstamning” (Hebréerbrevet 7:16). Angående den andra bekräftas det att: ”Vi vet att lagen är andlig”. Romarbrevet 7:14. Den ena lagen betecknas som ”det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss”, vilket spikades vid korset och undanröjdes. (Se Kolosserbrevet 2:14.) Den andra lagen är ”den konungsliga lagen”. Jakob bekräftar att överträdelse därav är synd. (Se Jakobsbrevet 2:8-12.)

Den första är en lag, om vilken det sägs: ”Ty om prästtjänsten ändras måste också lagen ändras.” Hebréerbrevet 7:12. Den andra är den lag, om vilken Kristus säger: ”Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.” Matteusevangeliet 5:18. Den ena lagen var en ”skugga av det tillkommande goda” (Hebréerbrevet 10:1), och påbjöds endast ”intill dess tiden vore inne för en bättre ordning.” Hebréerbrevet 9:10. Men den andra var en morallag. Johannes förklarar angående denna: ”Var och en som gör synd bryter mot lagen, ty synd är brott mot lagen.” Första Johannesbrevet 3:4. Den ena är ett ok som ingen orkar bära (se Apostlagärningarna 15:10). Den andra är ”frihetens lag” genom vilken vi skall dömas. (Se Jakobsbrevet 2:8-12.) Den ena är den lag vilken Kristus upphävde i Sitt kött (se Efésierbrevet 2:15). Den andra är den lag vilken Han icke kom för att upphäva. (Se Matteusevangeliet 5:17.) Den ena är den lag vilken Han undanröjde vid Sin död (se Kolosserbrevet 2:14). Den andra är den lag, vilken Han kom för att upphöja och ära. (Se Jesaja 42:21.) Den ena var en lag som upphävdes ”därför att den var svag och gagnlös” (se Hebréerbrevet 7:18). Den andra är en lag, om vilken Paulus undrar: ”Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen.” Romarbrevet 3:31. Den ena är den lag, vilken utgjorde skiljeväggen mellan judar och hedningar (se Efésierbrevet 2:14). Den andra är den lag, vars verk sägs vara skrivna t.o.m. i hedningarnas hjärtan (se Romarbrevet 2:12-15), och inför vilken hela mänskligheten står ansvarig. (Se Romarbrevet 8:19.)

Den ena är budens stadgelag som var innesluten i förordningar (se Efésierbrevet 2:15). Den andra lagen är Guds budord, vars efterlevande [hållande] hör alla människor till (Predikaren 12:13). Detta framhävs genom den tredje ängelns budskap (se Uppenbarelseboken 14:12). Kvarlevan [resten, återstoden] av kvinnans säd håller dessa när draken bekrigar dem (se Uppenbarelseboken 12:17). Denna trofasthet tillförsäkrar Dig tillgång till livets träd. (Se Uppenbarelseboken 22:14 [i den eng. Bibeln].)

Ingen Orsak till Förvirring
Förvisso behöver inte dessa två lagar blandas ihop. Den ena upphöjdes, ärades, grundfästes och är helig, rättfärdig, andlig, god och konungslig. Den andra var köttslig, en skugga [ett skuldebrev], en börda och avskaffades, bröts ned, undanröjdes, fastnaglades vid korset, förändrades och upphävdes på grund av sin svaghet och lönlöshet.

De som rätt förvaltar sanningens ord skulle aldrig förväxla dessa i grund och botten skilda lagar, ej heller skulle de om Guds konungsliga lag bruka ord beskrivande stadgebud inneslutna i förordningar.

Att Tio Guds Bud i sig själva är en fullkomlig lag, syns av flera fakta: 1) Gud uttalade dem med Sin egen stämma; och det sägs att: ”han tillade inget mer” (se Femte Moseboken 5:22), ett tecken på att Han utgivit en fullständig lag. 2) Han skrev endast dem på två tavlor med Sitt eget finger, ännu ett bevis, ehuru av underordnad betydelse, för att detta var en fullödig morallag. 3) Han såg till att blott dessa anbringades under nådastolen, ett tydligt bevis för att [brott mot] denna lag nödvändiggjorde en försoning. 4) Han kallar uttryckligen det Han sålunda skrev på stentavlor för en lag och budord. (Se Femte Moseboken 24:12.)

Buden i denna lag dyker upp på olika ställen i Moseböckerna och blandas med ceremonilagens förordningar. Kärnan i buden på den första tavlan ges i Femte Moseboken 6:5 och huvudsumman av dem på den andra i Tredje Moseboken 19:18. Det är dock endast på ett ställe som morallagen anges detaljerat och framställs ensam utan inblandning av ceremonilagen – i Tio Guds Bud.

En undersökning av den konungsliga lagen i Jakobsbrevet 2 och budens stadgelag i Kolosser-brevet 2 åskådliggör detta faktum ännu tydligare. Den ena gäller i varje enskilt sammanhang, medan den andra är avskaffad.

”Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare. Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. Han som har sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott, har också sagt: Du skall inte mörda. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en brottsling. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag.” Jakobsbrevet 2:8-12

Båda Lagarna innehöll Sabbater
1) Lagen som här förs fram i ljuset är en icke avskaffad lag; ty den överbevisar överträdaren om synd. 2) Den är en gammaltestamentlig lag – den är tagen från Skriften. 3) Lagens andra avdelning anförs därför att han förebrådde synd begången mot nästan. Alltså använder han det andra av de två stora buden, huvudsumman av budorden på den andra tavlan (se Matteusevangeliet 23:36, 40; Romarbrevet 13:9), och anför sin illustration från den andra stentavlan. 4) Hans språk visar att Tio Guds Bud är föreskrifterna hos den konungsliga lagen, ty han anför dem i sin illustration av uttalandet att den som överträder ett bud blir skyldig till allt. Detta utgör en ytterst allvarlig varning mot brott mot något som helst av Tio Guds Bud. 5) Han betygar att vemhelst som överträder ett av buden i denna lag bryter mot dem alla. 6) Slutligen betygar han att denna frihetens lag kommer att vara måttstock i domen. Den icke upphävda lagen i Jakob är således den lag som Gud utgav personligen och skrev med Sitt eget finger.

Han har nämligen ”strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset.” ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus.” Kolosserbrevet 2:14, 16, 17. Om denna handskrift [1917 års övers., ”skuldebrev” i Svenska Folk-Bibeln 1998] med sina stadgar är detsamma som den kungliga lagen i Jakob, då motsäger Paulus och Jakob varandra. Men de skrev under inspiration, och båda skrev Guds sanning. Vi har sett att den icke upphävda lagen i Jakob direkt åsyftar Tio Guds Bud. Härav följer att den lag som Paulus visar vara avskaffad förvisso inte åsyftar den lag som Gud skrev med Sitt eget finger. Lägg märke till att den lag som utplånades var en skuggbild som endast sträckte sig fram till Kristi död. Dock har vi upptäckt att den lag som förvarades i arken icke var någon skuggbild utan just den lag som krävde Frälsarens död. Ingenting i de i detta kapitel avskaffade tingen kan påstås åsyfta Tio Guds Bud, frånsett ordet sabbater; ty ordet helg är detsamma som högtid, och Gud hade bestämt om tre årliga högtider. (Se Andra Moseboken 23:14.) Ordet sabbat är i pluralis i ursprungstexten. Genom att sätta detta i samband med det fjärde budets Sabbat får man Paulus att motsäga Jakob. Vad är då fakta i målet?

1. Ceremonilagen påbjöd åtminstone fyra årliga ceremoniella Sabbater; nämligen den 1., 10., 16. och 23. dagen i den sjunde månaden. Dessa var i tillägg till Herrens Sabbatsdag och för-knippades med nymånads- och högtidsdagarna. (Se Tredje Moseboken 23:23-39.) Dessa stämmer helt med Paulus’ språkbruk. Alltså är det onödigt att låta Paulus motsäga Jakob.

2. Men Herrens Sabbatsdag ”tillsattes för heligt bruk” (den ordagranna betydelsen av att helga) i Eden. Den ”blev gjord för människan” innan hon hade fallit i synd. Sålunda är den icke ett av de ting som står henne emot och som togs bort vid Kristi död.

3. Herrens Sabbatsdag var inte en skuggbild som pekade framåt mot Kristi död; ty den på-bjöds före syndafallet. Tvärtom, den står som ett minnesmärke pekande tillbaka mot skapelsen, ej som en skuggbild pekande framåt mot förlossningen.

Således står det klart, att avskaffandet av handskriften [skuldebrevet] med sina stadgar icke på minsta sätt rubbar den konungsliga lagens föreskrifter, liksom att skuggbildernas lag som pekade framåt mot Kristi död måste gå till ända då den stora händelsen inträffade. Morallagen var det som gjorde att Frälsaren offrade livet för oss. Dess helighet kan avläsas i faktumet att Gud utgav Sin ende Son för att ta på Sig dess förbannelse och dö för våra överträdelser därav.

Är Söndagen helig?

Av Jack Kendall

Då första veckodagen [Söndagen, på engelska Sunday, på tyska Sonntag = Soldag] nu iakttas nästan överallt i stället för det fjärde budets Sabbat, kan man fråga sig: Av vilken anledning åsidosätter ständigt människor den dag som Gud helgat och befallt mänskligheten att helighålla? Att det finns ett bud som fordrar av människorna att de skall helighålla Skaparens vilodag, vilken Han helgade vid slutet på tidens första vecka, kan ingen förneka; men vem har tillåtit [den förmenta] ändringen av detta bud?

I allmänhet tror katoliker att deras kyrka haft makt att förändra det fjärde budet. Med detta som grund, är de övertygade om det rätta i att iaktta första veckodagen.

Protestanter förnekar dock den romerska kyrkans auktoritet och försöker att rättfärdiga Sabbatens [påstådda] förändring genom att hänvisa till Bibeln. Därför ber vi dem att ge oss en enda text som säger att Gud har flyttat Sin Sabbat till första veckodagen. Förändringens tillskyndare medger att de saknar en sådan. Hur vågar man då upphöja första veckodagen över Herrens Sabbat, vilken budordet fordrar att vi skall ihågkomma och helighålla?

Flera skäl framläggs som orsak till hållandet av första veckodagen, vilka vi här skall gå igenom.

Första skälet. Återlösningen är en större sak än skapelsen; därför borde vi iaktta Kristi upp-ståndelsedag i stället för Herrens gamla Sabbat.

Var har Gud sagt det? Vi måste erkänna att det har Han aldrig gjort. Vilken rätt har då någon person att göra ett dylikt påstående och sedan grunda Sabbatsförändringen härpå? Antag emellertid att återlösningen är mera storslagen än skapelsen. Vem kan säga att vi, av den orsaken, skulle helighålla första veckodagen? Gud har aldrig fordrat av oss att vi skall hålla någon dag i åminnelse av återlösningen. Men om det vore vår plikt att iaktta en dag i veckan av denna orsak, vore givetvis korsfästelsens dag den självklara. Det står inte att vi blir återlösta genom Kristi uppståndelse, utan det står att vi blir återlösta genom utgjutandet av Hans blod. (Se Uppenbarelseboken 5:9; Efésierbrevet 1:7; Kolosserbrevet 1:14; Hebréerbrevet 9:12, 15.)

Ej heller går det att argumentera att uppståndelsens dag skulle vara den mest anmärk-ningsvärda i återlösningshistorien. Den överglänstes vida av korsfästelsens dag – under-verkets dag, då Jehova utgav Sin älskade och ende Son till att dö för ett upproriskt släkte, överträffar dagen, då Fadern uppväckte denne älskade Son från de döda. Det var inget märkligt att Gud skulle komma att uppväcka Sin Son från de döda, men Faderns handling, då Han utgav Sin Son till att dö för syndare, var ett den återlösande kärlekens skådespel, på vilket universum må förbluffat blicka i all evighet. Vem kan undra över att Solen förmörkades och att hela naturen skälvde vid åsynen härav! Därför har korsfästelsens dag långt större anspråk att göra än uppståndelsens dag. Gud har dock ej stadfäst iakttagandet av någondera.

Om vi önskar hylla återlösningen, behöver vi inte frånta Herrens vilodag dess helighet först. Gud har gett oss hågkomster för denna händelse. ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.’ Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.” Första Korintierbrevet 11:23-26.

Skulle Du vilja hedra Frälsarens begravning och uppståndelse? ”Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.” Romarbrevet 6:3-5. (Se även Kolosserbrevet 2:12.)

Det är sant att den bekännande kyrkan har ändrat denna förordning till bestänkande, så att detta gudomliga minnesmärke över Herrens uppståndelse förstörts [i människors sinnen, själva handlingen har ju bevarats av ett mindretal kristna genom århundradena]. Och på det att man måtte lägga synd till synd, har man greppat tag i Herrens Sabbat och förändrat den till första veckodagen [säger man; Skaparen har icke förändrat den!]. Sålunda har man ödelagt det heliga minnesmärket över Skaparens vila [i bedragna församlingsmedlemmars sinne, aldrig i verkligheten – Tio Guds Bud består ju! Övers. anm.], så att man kan ha ett minnesmärke över Kristi uppståndelse!

Andra skälet. Lärjungarna möttes på vår Herres uppståndelsedag för att högtidlighålla denna händelse, och Frälsaren godkände detta möte genom att sälla Sig till dem. (Se Johannes-evangeliet 20:19.) Om så detta vore sant, skulle det icke bevisa att Herrens Sabbat förändrats. Men för att visa det fullständigt orimliga hos denna slutsats, lyssnar vi till några fakta. Lär-jungarna trodde inte då att deras Herre hade uppstått från de döda, utan hade samlats av den orsaken att de skulle inta en enkel måltid och gömma sig för judarna. Markus’ och Johannes’ ord gör detta klart. (Se Markusevangeliet 16:12-14; Johannesevangeliet 20:19.)

Lärjungarna högtidlighöll inte Frälsarens uppståndelse, och det står lika klart att de inte hade den minsta tanke på någon Sabbatsförändring. De iakttog Sabbaten, enligt budordet, och återupptog sitt arbete på den första veckodagen. (Se Lukasevangeliet 23:55, 56; 24:1.)

Tredje skälet.. Efter åtta dagar mötte Jesus lärjungarna igen. (Se Johannesevangeliet 20:26.) Detta måste ha varit första veckodagen, vilket därmed bevisar den vara den kristna Sabbaten.

Vore det säkert att detta inträffade på den första veckodagen, hade vi ändå inte en gnutta till bevis för att den dagen blivit Herrens Sabbat. Fast vem kan vara säker på att ”åtta dagar där-efter” betyder bara en vecka? Det skulle vara språkmässigt riktigare att dra slutsatsen att detta skedde den nionde dagen. Som illustration, läs Matteusevangeliet 17:1: ”Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes....” Bläddra så till Lukasevangeliet 9:28: ”Vid pass [omkring] åtta dagar efter det att han hade talat detta, tog han Petrus och Johannes och Jakob....” Alltså är ”sex dagar senare” i det här fallet ungefär åtta dagar. Men om ”åtta dagar senare” betyder blott en vecka, hur bevisar det att Söndagen blivit den kristna Sabbaten när vi saknar varje uns av bevis för att antingen Kristus eller Hans apostlar någonsin vilade på den dagen? Uttrycket kristen Sabbat finns icke i Bibeln. Den enda veckosabbat, som omnämns i Bibeln, kallas för Herrens Sabbat [alltså inte judens, utan Skaparens! Övers. anm.].

Var Kristi handling att visa Sig för lärjungarna nog för att göra dagen det skedde på till Sabbat? Om så var fallet, varför valde Han då en fiskedag att visa sig för dem? (Se Johannes-evangeliet 21.) Om detta ej räcker, då kan inte Söndagen, då Han först sågs av dem, fiskedagen, då de härnäst såg Honom, eller Torsdagen, då Han sist sågs av dem, vara Sabbater. Det var inte särskilt märkvärdigt att Kristus skulle finna lärjungarna tillsammans, då de delade bostad. (Se Apostlagärningarna 1:13.)

Fjärde skälet.. Den Helige Ande utgöts över lärjungarna på Pingstdagen, vilken var första veckodagen. Alltså skall första veckodagen hållas i stället för Herrens Sabbat. (Se Apostla-gärningarna 2:1, 2.)

Förvisso inträffade Pingstdagen på första veckodagen. Ändå återstår det att bevisa att den dagen därigenom blev Sabbat. Att det var Pingsthögtiden, och icke första veckodagen, som Gud avsåg skulle hedras, visar följande sakförhållanden:

1. Medan Pingstdagen tydligt nämns, förbigås veckodagen då den inträffade med tystnad.

2. Lärjungarna hade varit upptagna av allvarlig bön under tio dagar; ty Pingstdagen inföll femtio dagar efter Kristi uppståndelse, och fyrtio av dessa dagar tillbringade Han med Sina lärjungar. (Se Apostlagärningarna 1.) Fyrtio dagar efter uppståndelsen skulle ta oss till Torsdagen, dagen för Hans himmelsfärd. Tio dagar efter himmelsfärden på Torsdagen skulle innefatta två Söndagar, varav den sista skulle vara Pingstdagen. Om Guds avsikt varit att ära första veckodagen, varför utgöts då inte den Helige Ande på den första av dessa Söndagar? Varför måste Pingstdagen komma, innan den Helige Ande kunde utgjutas? Svaret är givet: Det var icke himmelens plan att ära första veckodagen utan att markera förebilden till Pingsthögtiden. Därför förbigås första veckodagen med tystnad.

Dödandet av Påskalammet på fjortonde dagen av första månaden hade mött sin förebild i Guds Lamms död denna dag. (Se Andra Moseboken 12; Johannesevangeliet 19; Första Korintierbrevet 5:7.) Frambärandet av viftofferskärven på sextonde dagen i första månaden hade mött sin förebild i vår Herres uppståndelse denna dag – det var förstlingsgrödan av de avsomnade [de rättfärdiga döda, som uppväcktes till evigt liv]. (Se Tredje Moseboken 23; Första Korintierbrevet 15:20-23.) Alltså skulle Pingstdagen, femtio dagar senare, också möta sin förebild. (Se Tredje Moseboken 23:15-21.) Dess uppfyllelse är det som inspirationens pennförare har nedtecknat i Apostlagärningarna 2:1, 2. I samband härmed har Gud ingalunda alls talat om att ändra Sin Sabbat. ”Lägg ingenting till hans ord, så att han beslår dig med [överbevisar dig om] lögn.” Ordspråksboken 30:6

Femte skälet. En gång bröt Paulus bröd på första veckodagen i Troas. Därför iakttogs denna dag som den kristna Sabbaten. (Se Apostlagärningarna 20:7.)

Vårt svar är att under en period bröt den apostoliska församlingen i Jerusalem bröd dagligen. (Se Apostlagärningarna 2:42-46.) Om det enda exemplet på brödsbrytelse på första veckodagen i Troas räckte för att den skulle bli Sabbat, skulle inte då den apostoliska församlingens i Jerusalem fortgående sed att bryta bröd dagligen göra varje dag till en Sabbat? Dessutom: Då handlingen att som församlingens Överhuvud bryta bröd måste vara minst lika viktig som Hans tjänare Paulus’, skall då inte korsfästelsedagen få första rangen som kristen Sabbat, eftersom Kristus instiftade och utförde detta gudstjänstbruk under den kväll, med vilken det dygnet tog sin början? (Se Första Korintierbrevet 11:23-26.)

Men på vilken veckodag bröt Paulus brödet? Om detta var tillräckligt viktigt för att göra den till församlingens framtida Sabbat, är det ju värt att bestämma dagen. Brödsbrytelsen skedde efter midnatt; ty Paulus predikade för lärjungarna fram till midnatt. Därpå helade han Eutykus, varefter han övergick till att bryta brödet. Om vi skall gå efter nutidens dygnsindelning, slutade första veckodagen vid midnatt. Då bröt Paulus brödet på andra veckodagen, d.v.s. Måndag. Men om man följde Bibelns metod, där dygnet började vid solnedgången, synes det som om lärjungarna samlades vid Sabbatens utgång för ett kvälls-möte, enär aposteln skulle ge sig av nästa morgon. Paulus predikade för dem ända till midnatt, och bröt bröd med lärjungarna mitt i natten den första veckodagen. Om denna handling var tillräcklig för att göra Söndagen till Sabbat, varför påbörjade då Paulus sin långa resa till Jerusalem, så snart det var ljust? Varför gripa efter ett enda exempel på ett kvällsmöte hållet på Söndagen för att bevisa Sabbatens förändring, och samtidigt förbise faktumet att det var samme apostels vana att var Sabbat predika – inte bara för judarna, utan jämväl [också] för hedningarna? (Se Apostlagärningarna 13:14, 42, 44, 16:13; 17:2; 18:4.)

Sjätte skälet. Paulus ombad församlingen i Korint att ta upp en offentlig kollekt på första veckodagen. Härav följer alltså att detta måste ha varit en allmän gudstjänstdag och således är Söndag den kristna Sabbaten. (Se Första Korintierbrevet 16:2.)

Dock säger inte Paulus: ”Lägg Era allmosor i den offentliga offerkistan på första veckodagen”; utan han säger: ”På första veckodagen skall var och en av er hemma lägga undan och samla ihop vad han lyckas spara”.

Aposteln sade helt enkelt till var och en av bröderna i Korint att hemmavid på den första veckodagen lägga undan en del av veckolönen. Hela frågan står och faller med uttrycket ”hemma.” Två latinska översättningar, Vulgatan och Castellios, återger det som ’apud se’: hos sig själv, hemma. En liknande översättning återfinns i talrika andra versioner.

Alltså bevisar icke texten att Korintmenigheten var församlad till offentlig gudstjänst den dagen. Tvärtom, den visar att var och en måste vara hemma där han kunde gå igenom sina räkenskaper och hos sig själv spara av det som Gud givit honom. Om alla varje vecka på så sätt skulle lägga undan av lönen, skulle deras gåva ligga redo och envar kunna överlämna det han sparat åt aposteln, då han kom.

Sjunde skälet. Johannes befann sig i Anden på Herrens dag, vilken var första veckodagen. (Se Uppenbarelseboken 1:10.)

Då frågar vi: På vilken basis kan man anta att detta bevisar den sak det påstås bevisa? Förvisso tillhandahåller denna text omisskännliga bevis för att det efter korset finns en dag som Herren gör anspråk på som Sin; men föreligger det en enda Bibeltext som omvittnar att första veckodagen är Herrens dag? Det finns ingen. Det finns intet Skriftställe där Gud gör anspråk på någon dag som Sin egen och bevarat den som sådan – annat än Sabbaten. ”Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort.” Första Moseboken 2:3. (Se även Andra Moseboken 16:23; 20:10; Jesaja 58:13; Markusevangeliet 2:28.)

Alltså är den sjunde dagen den dag som Gud bevarade åt Sig Själv sedan Han givit människan de övriga sex, och denna dag kallar Han för Sin heliga dag. Det är denna dag som Människosonen tillkännager Sig vara Herre över. Det är blott en dag som Bibeln betecknar som Herrens dag, och det är ingen annan än det fjärde budets Sabbat.

Babylon är fallet

Av Jack Kendall

Före världens slut sänder Gud ett budskap till oss alla. Detta, det eviga evangeliets, budskap är så betydelsefullt att det i Uppenbarelseboken 14:6, 7 ges av en ängel flygande fram uppe i himlarymden.

Emellertid ser vi i Uppenbarelseboken 14:8, att en andra ängel följer efter med ännu ett budskap. ”Och ännu en annan ängel följde honom; denne sade: ’Fallet, fallet är det stora Babylon, som har givit alla folk att dricka av sin otukts vredesvin.’”

För det första skall vi icke sammanblanda Uppenbarelsebokens Babylon med staden Babylon i Gamla Testamentet, vilken förtryckte Guds forntida folk. Antikens Babylon hade legat i ruiner under århundraden innan Uppenbarelseboken skrevs. Jesaja och Jeremia hade båda förutskickat den forntida stadens fullständiga ödeläggelse och att den aldrig åter skulle bli uppbyggd. (Se Jesaja 13:17-22; Jeremia 50 och 51.)

Budskapet om Babylons fall föregås av tillkännagivandet om domen. (Se Uppenbarelsebok-en 14:6, 7.) Eftersom Bibeln sammankopplar domen med Jesu återkomst, kunde inte budskapet om den bokstavliga staden Babylons fall ha getts före världshistoriens sista ögonblick – budskapet hade då kommit flera tusen år efter dess sammanbrott! Detta föranleder oss att leta efter en andlig tillämpning. Delar Uppenbarelsebokens andliga Babylon utmärkande drag med den forntida, bokstavliga staden Babylon?

Budskapet till Babylon beskriver henne som en stor stad. Märk också att det ej handlar om en lokal företeelse, för alla länder berörs.

En avfallen Kyrka
Nya Testamentets Babylon kallas för kvinna. I Bibeln liknas församlingen vid en kvinna. Gud liknade det forntida Israel vid en kvinna med behagligt utseende. ”Hon som är så fager och förklemad, dottern Sion, henne skall jag förgöra.” Jeremia 6:2. I Nya Testamentet använder Paulus samma symbolspråk för att beskriva den kristna församlingen: ”eftersom jag brinner av iver för er med den eld som kommer från Gud. Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus.” Andra Korintierbrevet 11:2

För det andra: Sakförhållandet att Babylon är fallet antyder, att detta icke alltid varit dess till-stånd. Detta föranleder frågan om huruvida det, enligt Bibelns synsätt, är möjligt för en ren kvinna, eller församling, att en gång ha varit ren och att ha gått så långt i avfall att hon betraktas som en sköka. Går det att först vara helig och sist förfalla till otrohet, vilket i Bibeln liknas vid horeri? Ja, detta genomgick faktiskt det forna Israel. ”Hur har inte den trogna staden blivit en hora! Den var full av rätt. Då bodde rättfärdighet därinne, men nu mördare.” Jesaja 1:21. Av Skriften framgår det tydligt att Gud betraktar ett otillåtet förhållande mellan församlingen och världen som äktenskapsbrott. ”Ni äktenskapsbrytare och äktenskaps-bryterskor, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud?” Jakobsbrevet 4:4 [första delen ur den eng. Bibeln]. Medan det talas om det forntida Israels äktenskapsbrott som avguderi, var det deras förbjudna förhållande till de omkringliggande länderna som ledde dem till avgudadyrkan. ”Detta skall man göra med dig därför att du trolöst förenade dig med hednafolk och orenade dig med deras avgudar.” Hesekiel 23:30. Lägg också märke till att en av anklagelsepunkterna mot skökan i Uppenbarelseboken 17 är att hon har bedrivit otukt med Jordens konungar. (Se Uppenbarelseboken 17:2.) I stället för att söka bli vän med Gud, har hon ingått förbindelser med Jordens konungar.

I den första ängelns budskap predikas evangeliet. I tillägg förkunnas domen, och vi ombeds att tillbedja Gud som Skapare. För att detta skall kunna följas av ett tillkännagivande av Babylons fall, inser vi att Babylon inte endast förkastat det sanna evangeliet och underrättelsen om domen, utan också maningen att tillbedja Gud som Skapare. Man tror sig vara religiösa, men Gud säger att de är [andligt] fallna.

Identifierande Särdrag
Det forntida Babylons politik gick ut på, att påtvinga alla erövrade folk sin religion. Ett slå-ende exempel härpå återfinns i Danielsboken 3. I det fallet löper flera intressanta detaljer väldigt nära händelserna beskrivna i Uppenbarelseboken 13.

1. Tillbedjan genomdrivs med människors lagar.

2. Stridsfrågan gäller huruvida Guds lag måste lydas eller ej.

3. I motsats till Guds folk, deltar hela världen i denna falska tillbedjan.

4. Statens makt utövades som stöd för denna falska, religiösa tillbedjan.

5. Dödsstraff utmättes, om man vägrade att finna sig i detta falska tillbedjanssystem.

Fordom handlade alltså kontroversen om trofasthet och kretsade kring ett falskt tillbedjans-system grundat på människors lagar i motsats till lydnad mot Guds lag. När vi ser på Uppen-barelseboken 14, upptäcker vi en liknande kontrast. Sedan Babylons fall tillkännagivits och varningen mot att ta emot vilddjurets förfallsmärke utfärdats, framställs Guds kontrasterande folk. ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.’” Uppenbarelseboken 14:12.

Närhelst personer eller kyrkosamfund förlorar de himmelska sanningarna ur sikte, övergår deras intresse omärkligt till det världsliga. Denna förändring återspeglas i deras vandel. När man avfaller från den rena tron, följer laglöshetens irrläror. I Andra Petrusbrevet 3:16 varnar Petrus för att missförstår man Skriften rycks man med av laglösa personers villoläror. Paulus varnade de troende i Tessalonika att redan i hans dagar ”är ju laglöshetens hemlighet verksam” och att detta skulle fortsätta, och visa sig genom kraftgärningar, tecken och under. (Se Andra Tessalonikerbrevet 2:7-9.)

Vi ser också att Kristi bekännande efterföljare stod redo att ta emot detta bedrägeri på grund av sin ovilja att älska sanningen. Världslighet och falsk teologi går hand i hand. När män-niskor ägnar denna värld sin aktning, struntar de i Guds lag. Människohjärtat dras av naturen till irrlära och ondska. Villolärans rötter sjunker lättare ned i hjärtats mylla och växer sig starkare än sanningens dyra sädeskorn. Och när man avlägsnar sig från sanningen till tvivlet, blir allting osäkert och overkligt. Själen blir ej längre överbevisad om rätt och fel. Man saknar tro på Skriften såsom Guds uppenbarelse för människan. Dess bud saknar auktoritet för dem, dess varningar skrämmer dem ej, dess löften inspirerar dem icke. För dem blir Bibeln en fabel, meningslös och motsägelsefull.

Babylon har inte bara fallit, utan det har även kommit alla folk att dricka av sin horlevnads vin. Vin har förmågan att röra till och förändra uppfattningar. Allting som bedrar och omtöcknar omdömet må därför liknas vid vin. Vi läser om en liknande upplevelse, som det forntida Israel gick igenom. ”Häpnas och förundras, stirra er blinda, ja, var blinda. De är druckna, men inte av vin, de raglar, men inte av starka drycker. Ty HERREN har utgjutit över er en ande med djup sömn och tillslutit era ögon. Han har höljt mörker över profeterna och över siarna, era ledare. All uppenbarelse har för er blivit som orden i en förseglad bok. Räcker man en sådan bok åt någon som kan läsa och säger: ’Läs detta,’ så svarar han: ’Jag kan det inte, den är ju förseglad.’ Och räcker man den åt någon som inte kan läsa och säger: ’Läs detta’, så svarar han: ’Jag kan inte läsa.’ Herren har sagt: Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig, är fruktan för mig bara ett inlärt människobud. Se, därför skall jag ännu en gång göra underbara ting mot detta folk, ja, underbara och förunderliga. De visas vishet skall förgå, de förståndigas förstånd skall förmörkas.” Jesaja 29:9-14.

Här var ett folk som var andligen sovande och druckna, fast inte av vin. Man sade att man nalkades Gud, men de förstod ej profeterna. Jesus stötte på samma fenomen ibland Sina landsmän. ”Han svarade dem: ’Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull?... Ni hycklare, rätt profeterade Jesaja om er: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud.’” Matteusevangeliet 15:3, 7-9 [Bibelns egen kursivering].

Det är med dessa falska läror som människorna bedras. De äger ett sken av gudsfruktan, men vill inte veta av dess kraft. (Se Andra Timoteusbrevet 3:5.) Medan de sover likgiltighetens sömn, inplantas tankar som försvagar tron. Inflytande som förvirrar uppfattningen om sant och falskt bär sin frukt i deras liv. När de vänder sanningen ryggen, lämnar den Helige Ande dem, och de förmår icke längre att skilja mellan sanning och lögn. ”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.” Första Korintierbrevet 2:14.

Som vi har sett, utmynnar ersättandet av Jesus och de eviga tingen med världsliga angelägen-heter i, att man ägnar det jordiska sin uppmärksamhet. Då inträffar det ett andligt fall och en motsvarande förlust av den Helige Andes kraft. När ett kyrkosamfund mister den Helige Andes kraft, vänder man sig till en annan källa för att råda bot härpå. Berövad den Helige Andes makt att förändra hjärtan, tar man till statsmakten för att gestalta människors beteende. Denna tillflykt till tvång medför ett andra fall.

Människan förlorade sitt eviga hem då hon lyssnade på ormen och tvivlade på Gud. Hennes otro ledde till olydnad och syndafallet. Människan blir åter andligt frisk endast genom att ånyo börja att lyda Gud. Denna lydnad är möjlig blott genom tro. Det är av detta skäl som Guds återstående folk känns igen inte bara på sin lydnad gentemot Guds bud utan också på att man äger Jesu tro.

Kristus, vårt Föredöme
Genom att sända Jesus till världen, gav Gud människan ett föredöme beträffande fullkomlig lydnad. Denna lydnad skall ej ses som något åtskiljt från den lydnad, som väntas av oss. ”Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. ’” Första Petrusbrevet 2:21, 22. Blott ett heligt, budhållande folk kommer att träda in i himmelriket. ”Saliga är de som håller hans bud, så att de får rätt till livets träd, och tillåts träda in genom stadsportarna.” Uppenbarelseboken 22:14 [eng. Bibeln].

Tillkännagivandet om Babylons fall är en varning emot att ta till sig ett falskt evangelium, ett evangelium som säger sig erbjuda frälsning på alla andra sätt än genom lydnad mot Guds lag och åtskillnad från världen. Det är Guds avsikt att människor, genom att de åter bli trogna och lydiga, skall stå redo för den dom som pågår i himmelen och sålunda undgå de straffdomar som snart kommer att drabba detta stora falska religionssystem. ”Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ”Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor. Ty hennes synder har nått upp till himlen, och Gud har kommit ihåg hennes brott.” Uppenbarelseboken 18:4, 5.

Harmagedon

Av Jack Kendall

De tre änglarnas budskap, vilddjurets märke och det stora krig mot sanningen, som tecknas i senare delen av Uppenbarelseboken 13 och 14, beskriver den sista, väldiga kampen mellan sanning och villfarelse. Denna strid har berört varje person, som någonsin levat. Varje aktör i historien står på sin plats på scenen, ty Guds stora verk kommer att utföras enligt Hans egen plan av människor, som gjort sig redo att spela goda eller onda roller.

Under nästan sex tusen år har sammandrabbningen ebbat fram och tillbaka. Stundom har det verkat som om ondskan bara måst vinna, och därmed slå sönder allt, som är rätt och gott; men under allt angripande och kontrande för människors intressen och lidelser har Guds vilja skett.

Slutslaget i denna stora strid, den punkt, mot vilken alla andra händelser har pekat, är slaget vid Harmagedon. ”Och jag såg att det ur drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske profetens mun kom ut tre orena andar som liknade paddor. De är ondskefulla andar som gör tecken, och de beger sig ut till kungarna i hela världen för att samla dem till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag.” Uppenbarelseboken 16:13, 14.

Såsom framgår av Uppenbarelseboken 12, är draken först och främst Satan; men den står också för det hedniska Rom, det vill säga hedendomens och avguderiets krafter. Medan många tror att hedendomen är död och begraven, är fortfarande millioner människor i dag engagerade i den. Hedendomen har ifört sig en ny dräkt. Detta gör den aptitligare för det västerländska sinnet; men den är lika fullt samma slags tillbedjan, som Bibeln benämner hedendom.

Huvuddraget i hednatron är tillbedjan av naturen. Eftersom det mest upphöjda tinget i naturen är människokroppen, och då i synnerhet sinnet, föranleds människan att upphöja mänskliga åsikter över Guds uppenbarelse – en grundläggande regel inom dagens världsliga humanism.

Alla de stora världsrikena har bevisat faktumet, att inom hedendomen är kyrka och stat förenade. I Babylonien, Medien-Persien, Grekland och Romarriket utnyttjades alltid staten för att stödja och ge styrka åt dåtidens hednatro. Gång efter annan tog man till den civila lagstift-ningen för att genomdriva tillbedjan av hedniska gudar.

Andan, som medför att mänskliga åsikter och inrättningar – traditionen – upphöjs och tillbeds, världslighetens anda och längtan efter att förena kyrkan med staten för att kyrkan skulle bli så stark att den förmådde genomdriva sina läror och påbud – är drakens anda. Och denna anda kommer att tillta och åter tillta tills den kulminerar i den stora nödtiden för Guds folk som be-skrivs i Uppenbarelseboken 13. Det rör sig dock inte bara om denna anda som vi ser verksam inom humanismen och de andra filosofier, som upphöjer människan över Gud, utan vi skönjer också en oren anda eller ande som kommer ut ur vilddjurets gap.

Vilddjuret föreställer påvedömet, detta väldiga religionssystem som upphöjer den organiser-ade kyrkan över individens samvete. När det inom Katolska Kyrkan uppstår en strid mellan Bibeln och kyrkans trosbekännelse, får alltid den senare gå före den förstnämnda. Om en person får samvetsbetänkligheter gentemot kyrkans trosbekännelse, sätts kyrkan i främsta rummet.

I motsats till kyrkans förhärskande styrande, berömmer Paulus de ädla Bereaborna därför att ”de tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så.” Apostlagärningarna 17:11. Vi ser aldrig Paulus be de troende godta lärosatser på grund av apostlarnas myndighet, nej, han berömmer dem i stället för att de studerade Skriften själva för att utröna sanningshalten hos det man lärt sig. Uppfattningen, att Guds Ord äger den yttersta auktoriteten och är livets vägvisare, utgör Bibelns religion. (Se Johannesevangeliet 5:39; Andra Timoteusbrevet 3:16, 17.)

Den tredje orena anden är den falske profetens ande. En profet är någon som hävdar sig ha mottagit budskap från Gud och att vara Guds språkrör, som sanningsenligt för ut budskapet till folket. (Se Fjärde Moseboken 12:6; Femte Moseboken 18:22.) Sålunda skulle en falsk profet vara någon, som utger sig för att tala å Guds vägnar när han i själva verket icke gör det. (Se Jeremia 14:14.) Detta kan ej gälla påvedömet, eftersom det alltid har sagt sig godta traditionen framför Bibelns uppenbarelse och äga rätten att med vett och vilja förändra Guds bud. Dock har protestantismen bekänt sig följa Bibeln och Bibeln allena som grund för tro och lära. När protestantismen, i strävan att uppnå sina önskade mål, följer i Roms fotspår och tar till statsmakten för att stötta sina läror samt nedtrampar samvetsfrihetens rättigheter för att förverkliga dessa mål, då har den blivit en falsk profet.

Vad är då slaget vid Harmagedon? Det är helt enkelt kulmen på den stora striden mellan san-ning och lögn, mellan Kristus och Satan, vilken rasat i sex tusen år. Från allra första början av den stora striden i himmelen har det varit Satans avsikt, att störta Guds lag i fördärvet. Det var för att lyckas med detta, som han inledde upproret mot sin Skapare. Trots att han kastades ut ur himmelen, har han fortsatt samma krigföring på Jorden. Att bedra människorna, och på så vis föranleda dem att överträda Guds lag, är den målsättning han enträget eftersträvat. Oavsett om detta lyckas genom att hela lagen åsidosätts eller ett av buden förkastas, blir utfallet slutligen ändå detsamma. Han som felar ”i ett”, visar sig trotsa hela lagen. Han lånar sitt inflytande och föredöme åt upprorsledaren. Han blir ”skyldig till allt.” Jakobsbrevet 2:10

”I sina försök att skapa förakt för de gudomliga befallningarna har Satan förvanskat Bibelns lära. Villfarelser har därför blivit godtagna av tusenden som bekänner sig tro på Bibeln. Den sista stora konfrontationen mellan sanning och villfarelse är bara slutfasen i den långvariga kampen om Guds lag. Det är denna kamp vi nu går in i – en kamp mellan människornas lagar och Guds befallningar, mellan Bibelns kristendom och en religion som bygger på fabler och traditioner.” The Great Controversy, s. 582 [Den Stora Striden, s. 557].

I dagens värld har Djävulen synbarligen stor framgång rent statistiskt. Det är bara ett fåtal i dag som har Bibeln som vägvisare i livet.

Genom att förkasta sanningen, förkastar människor sanningens Upphovsman och bereder sig för att ta ställning för Djävulen i denna sista, stora strid. Genom att ihärdigt vägra att finna sig i Lagstiftarens myndighet, sluter de sig tätt samman med den store avfällingen i laglöshet. Ingen vrånglära som omhuldas av den kristna världen går till mera direkt anfall mot himmelens auktoritet och styre och motsätter sig hårdare förnuftets stämma än tanken att Guds lag ej längre skulle vara gällande. Lagar är grunden för allt styre, och att tro att universums Härskare skulle ha avsagt Sig Sitt ansvar och lämnat oss utan en lag är vettlöst och saknar all grund. Varhelst de gudomliga föreskrifterna åsidosätts, upphör synden att verka syndig och rättfärdigheten något att stå efter.

Skriften berättar för oss att djävulska andar utförande mirakel kommer att vilseföra hela värld-en och samla dess folk inför det sista, stora slaget. Brännpunkten i konflikten kommer att vila på Guds lag, i synnerhet Sabbaten, vilken pekar på Lagstiftaren som Skapare och härigenom på vår medfödda skyldighet som Hans skapta varelser att visa Honom lydnad. Det är den tredje ängelns budskaps verk att kontraslå mot detta angrepp på Guds lag genom att för världen framlägga den tillbedjan som ankommer Gud, särskilt som Skapare.

Även om man är oense på en del punkter, kommer kristenhetens stora samfund att enas kring de läropunkter där de har samma syn, och försöka att ena världen. Genom detta trefaldiga förbund av spiritualism, katolicism och protestantismens falske profet kommer människorna att söka framtvinga världens enande.

Satans taktik kommer i stort att vara densamma som i början av den stora striden. Under en täckmantel av insatser för ländernas stabilitet och samhällelig rättvisa kommer han att verka för att man skall förinta dem som troget värnar om Guds lag – den enda grunden för lag och ordning. Medan han söker att utplåna dem som förblir trogna, anklagar Satan dem för lagbrott och onda gärningar. De kommer att förklaras stå i förbund med Satan, och allt tänkbart kommer att göras för att hölja dem med förebråelser. De kommer att skyllas för att vanära Gud och orsaka Hans straffdomar över världen.

Gud tvingar Sig aldrig på viljan eller samvetet. Satan tar ständigt sin tillflykt till grymt tvång för att vinna herravälde över dem som han eljest icke förmår att förföra. Genom skrämsel eller tvång anstränger han sig för att styra samvetet och vinna människors hyllning. För att lyckas med det, verkar han både genom religiösa och världsliga myndigheter. Han förmår dem att genomdriva människolagar i trots mot Guds lag.

Hela Världen måste ta Ställning
Liksom i Daniels dagar, kommer ånyo en bildstod att resas [symboliskt sett. Övers. anm.], så-som skedde med den gyllene bildstoden på Duraslätten. Stridsfrågan blir densamma – Guds lag. Precis som musiken och intrycksgivande uppvisningar gjorde att Nebukadnessar i det forntida Babylonien vann folkets stöd, kommer underverk att förvilla i denna slutstrid. Fordom, då alla smärre lockbeten misslyckats, väntade den upphettade ugnen för att betvinga samvetet. På ett liknande sätt kommer Guds folk att hotas med förlust av allt mänskligt stöd, och slutligen dödsstraff, som priset för sin trofasthet. Blott de vars tro grundas på Guds entydiga Ord kommer att kunna förbli upprättstående mitt i det nära nog fullkomliga avfallet.

Guds folk kommer att bli spridda. Somliga kommer att gömma sig i bergen, andra sitta i fängelsehålor eller på fånganstalter. Mänskligt sett kommer det att te sig som om de snart måste besegla sitt vittnesbörd med sitt blod.

Plötsligt inträffar det en förändring. En röst i himmelen uttalar den slutgiltiga, högtidliga för-klaringen: ”’Det har skett.’ Och det kom blixtar, dån och åska och en stor jordbävning, en sådan som inte har förekommit så länge det funnits människor på jorden, så väldig var den.” Uppenbarelseboken 16:17, 18.

När Guds fiender slutligen går under vid slaget om Harmagedon, befrias Guds utvalda. Om dessa säger Herren: ”Då skall ni sjunga som under en natt då man firar helig högtid, och era hjärtan skall glädja sig som när man under flöjtspel tågar upp på HERRENS berg, upp till Israels klippa. Och HERREN skall låta sin majestätiska röst höras och visa hur hans arm drabbar i vrede och förbittring, med förtärande eldslåga, med storm och störtskurar och hagelstenar.” Jesaja 30:29, 30.

Gud träder emellan
Vid den mörkaste stunden i världshistorien, när det verkar som om ondskans makter förvisso kommer att segra, kommer Gud att se till att befria Sina trogna. ”Han skall för alltid göra död-en om intet. Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden. […] På den dagen skall man säga: Se, här är vår Gud! Honom väntade vi på, han skall frälsa oss. Ja, här är HERREN som vi väntade på. Låt oss vara glada och fröjdas över hans frälsning.” Jesaja 25:8, 9.

I dag ankommer det på envar att besluta sig för, vilken sida man kommer att stå på i denna sista, stora strid. Det kommer icke att finnas några neutrala åskådare. Varje person kommer att återfinnas i ettdera av två läger. Antingen kommer man att slå följe med de laglösa, som gör Guds lag av intet värde, eller stå ibland de rättrogna som lever av varje ord som kommer ur Guds mun. (Se Matteusevangeliet 4:4.)