tillbaka

Livets Löv:

15 Vilddjuret

av Jack Kendall

Vilddjuret i Uppenbarelseboken 13 har fängslat kristna i århundraden. Många gissningar har gjorts om vad det är, dess natur och tidpunkten för dess framträdande. Detta intresse är befogat, ty Bibeln utfärdar ingen strängare varning för någon makt än för detta vilddjur som förs fram i ljuset i Uppenbarelseboken 13:1-10. Vi behöver dock icke spekulera, ty Gud varnar oss inte för något och talar sedan så svävande att vi ej begriper vad det är Han talar om. Detta vilddjur är inget undantag.

I bibliska profetior avbildas ofta politiska makter som djur, eller, som det heter i många översättningar, ”vilddjur”. Denna vana är inte begränsad till Bibelns tidevarv, för vi använder fortfarande djur för att beskriva länder. Ordet djur innebär därför inte nödvändigtvis något ont i och för sig. Men detta vilddjurs [i nyare översättningar kallas det för djuret. Övers. anm.] ut-seende skiljer sig från alla de djur vi känner till, så det är omöjligt att uppkalla det efter något djur, typ lejon eller björn. Det har blivit känt som vilddjuret, eller det sammansatta djuret.

Detta djur är emellertid av sådant intresse, därför att det kräver tillbedjan i Guds ställe. Det är över detta falska tillbedjanssystem, och dem som gör gemensam sak med det, som Guds vrede, utan nåd, kommer att hällas ut. (Se Uppenbarelseboken 14:9, 10.)

När vi läser verserna, som handlar om detta djur, märker vi att det föreligger många utmärk-ande drag – ledtrådar, om man så vill – som låter oss säkert identifiera denna makt. Medan vi undersöker dessa i tur och ordning, bör vi bli allt säkrare på vem vilddjuret är.

”Och jag stod på sanden invid havet, och såg ett vilddjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Vilddjuret som jag såg liknade en leopard, och det hade fötter som en björn och ett gap som ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och stor myndighet. Ett av dess huvuden såg ut som om det hade blivit slaktat och dödat, men dess dödliga sår hade läkts. Hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde efter det, och man tillbad draken, därför att han hade gett sin makt åt vilddjuret. Och man tillbad vilddjuret och sade: ’Vem är som vilddjuret, och vem kan strida mot det?’ Och åt vilddjuret gavs en mun som talade stora och hädiska ord, och det fick makt att göra så i fyrtiotvå månader. Det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bor i himlen. Och åt vilddjuret gavs makt att strida mot de heliga och att besegra dem, och det fick makt över alla stammar och folk och språk och folkslag. Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens grundläggning.” Uppenbarelseboken 13:1-8 [tre första orden ur den eng. Bibeln].

”Vilddjuret”
Många väntar sig en djävulsk makt, som kommer att bana sig fram till den politiska skådebanan, och tvinga kristna att överge sin tro och upprätta en ickereligiös tvångsregim. Vi bör dock lägga märke till, att tillbedjan ingår i upprättandet av denna makt. Observera i synnerhet vers 8, varav framgår att all världens människor kommer att tillbedja den, förutom de som står uppskrivna i Lammets livsbok. Endast de, vars namn är införda i Livets Bok, blir räddade. Jesus talade entydigt då Han förklarade att: ”den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” Matteusevangeliet 7:14.

Litet längre fram i samma predikan gjorde Jesus ett annat djupsinnigt uttalande: ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!’” Matteusevangeliet 7:21-23.

Av dessa verser framgår det att det överväldigande flertalet kristna ej kommer att vara redo att möta Kristus, när Han återvänder. Enligt profetian kommer alla dessa att tillbedja vilddjuret. Detta faktum säger oss något om vilket slags vilddjur detta är; ty om denna makt bekände sig vara antikristlig, som så många väntar sig, skulle ytterst få, om ens några, kristna tillbedja den, och ändå tänka sig att Jesus skall ta dem till Sig när Han återvänder.

Nästa poäng att märka är att vilddjuret steg upp ur vattnet. Enligt Uppenbarelseboken 17:15 föreställer vatten folk och människoskaror och folkslag och tungomål. Alltså tyder denna text på att då denna makt framträdde, kom den från ett tättbefolkat område.

Det erhåller sin Makt från Draken
En annan viktig sak, vilken hjälper oss att fastställa tiden då denna makt skulle framträda, är att den skulle erhålla sin huvudort, myndighet och makt av draken. Medan detta ur en synvinkel sett syftar på Satan, pekar det i ännu högre grad på det forntida, hedniska Romarriket. Det gamla romerska riket hade sitt säte i staden Rom. Då det västra romerska väldet föll år 476 e.Kr., kan vi dra slutsatsen att denna makt ej kunde vinna säkert fotfäste – besittande ett säte och myndighet – förrän efter denna tid.

Grekiskt Tänkande kommer in i Kyrkan
Ur det hedniska Roms ruiner reste sig den romerska kyrkan. Görande anspråk på sina före-trädares, kejsarnas, titlar och myndighet, sökte det påvliga Rom att utsträcka sin makt över statsöverhuvudena. Under århundraden mottog statsöverhuvudena sina kronor från och regerade mer eller mindre som kyrkans underlydande. Förvisso må somliga hävda att påvedömet främst är en religiös makt, men vi måste också inse att det är en politisk makt som sänder ut och mottar ambassadörer och fungerar som ett politiskt välde.

Med en Panters Kropp
Kom ihåg, att detta vilddjur har en panters kropp. I Danielsboken 7:6 ser vi Grekland framställt som en panter. (Se uppbyggelsehäftet [traktaten] om Danielsboken 2.) Få inser hur fullständigt grekernas filosofi lade världen under sig. Den spelade en betydelsefull roll vid framväxandet av tankevärlden [filosofin] inom den tidiga kristenheten.

Då Bibeln var förbjuden under Medeltiden, såg man till Platon, Aristoteles och Sokrates för ljus. Som man kunnat vänta sig, genomsyrade deras filosofi storligen det religiösa tänkandet. Den bidrog till många av de uppfattningar som blev en del av det kristna tankemönstret, men som saknar underlag i Skriften.

Flera grekiska filosofer är berömda för det inflytande de haft på människors tänkande. Platon trodde på själens odödlighet. Som han såg det, kom hjältar och framstående personer [vid döden] genast till palats och de saligas ängder, medan vanligt folk kom till underjordens inferno för att motta sitt rättmätiga straff för sina synders orenhet, tills de renats. Här ser vi helgonens upphöjelse till himmelen vid döden och läran om skärselden.

Platon trodde också på tanken om en själ åtskiljd från kroppen. Han trodde detta uppnåddes genom att man pinade kroppen, genom självpåtagen fattigdom och genom att leva åtskiljd från samhället. Härmed var grunden lagd för senare tiders munkväsende och botövningar.

En Björns Tassar
En annan väsentlig punkt att minnas är att detta djur har en björns tassar. Björnen i Danielsboken 7:5 står för Medien-Persiens välde. Mederna och perserna hade ett unikt styrelsesätt. Då konungen i Medien-Persien uttalade en lag, betraktades han som ofelbar. Väl den stiftats, var det omöjligt att ta tillbaka en medo-persisk lag. (Se Danielsboken 6:8, 12, 15.)

Detta motsvaras av läran om påvens ofelbarhet när han talar ex cathedra [å ämbetets vägnar] – begreppsbestämmer [definierar] detaljer i lag eller lära.

På vilddjurets huvuden var det hädiska namn. För att förstå Bibelns syn på hädelse, slår vi upp Markusevangeliet 2. Folkets styresmän anklagade Jesus för hädelse, då Han vågade Sig på att förlåta synd, en förmånsrätt tillhörig Gud. (Se vers. 5-7.) Denna auktoritet påstår sig även Katolska Kyrkan äga. [Prästerna, t.o.m. påven, har sina egna biktfäder. Alltså förmår icke en enda av dem, att förlåta sina egna synder, än mindre andras! Sålunda är de inga ”gudar på Jorden”.

Ingen människa har rätt, att blicka in i Ditt innersta, eller avkräva Dig ”rapport” om Dina tankar, känslor, ord och gärningar. De får bara en hållhake på Dig och kan idka utpressning, om det vill sig riktigt illa. Undvik därför bikten, även inom ”protestantiska” samfund, trots att prästerna är belagda med tystnadsplikt. (Att lyssna till bekännelser av allehanda synder, kan dessutom bli psykiskt betungande för den stackars prästen. Älska honom högt nog som medmänniska, genom att icke belasta hans sinne med Dina felsteg, såvida inte Du har syndat mot honom personligen, förstås.)

Prästen må vara hur redlig som helst, och icke ha en tanke på, att utnyttja Dina hemligheter. Dock är det Guds bud Du överträtt. Bed därför Gud personligen om förlåtelse, i Jesu namn, och den/dem Din synd skadat. Kristus, vår gudomlige Frälsare, utvinner Faderns förlåtelse för Dina synder. Alltså är det en onödig, verkningslös omväg, att vända sig till felande människor som förbindelselänk till Fadern för synders förlåtande. Detsamma gäller allmän sinnesoro – Gud är den främste ”psykologen” eller ”krisgruppen”, och Hans tjänster är dessutom gratis! Övers. anm.]

Makt att styra i 1 260 År
Vilddjuret skulle få makt under 42 månader, eller tre och ett halvt profetiskt år. Genom att använda den judiska kalendern med 30 dagar per månad och den profetiska regeln att räkna ett bokstavligt år för varje profetisk dag, förstår vi att vilddjuret skulle behålla sin makt i 1 260 år. Brukande litet annan terminologi (tid – år, tider – två år, och en halv tid – ett halvår), visar Danielsboken 7:25 att det lilla hornet skulle regera i tre och ett halvt profetiskt år, eller 1 260 bokstavliga år.

Medan båda profetior förklarar att den identifierade makten skulle styra i 1 260 år, ser vi här att ehuru dess makt togs bort och den mottog ett sår som verkade vara ett dödssår, skulle såret läkas. Just denna makt skulle åter utöva myndighet över världens konungar.

Utgångspunkten
Genom Justinianus’ påbud erhöll påven såväl kyrkomässig som timlig makt. Detta förverk-ligades dock först sedan Justinianus’ arméer besegrat östgoterna i Italien, som trosmässigt var arianer. Detta fälttåg fullbordades år 538.

Börjar vi med årtalet 538, sträcker sig 1 260 år till 1798. Detta var strax efter Franska Revolu-tionen. Napoleons arméer marscherade genom Europa, och ödelade monarki och kyrka. Den franske generalen Berthier for till Rom och tillfångatog den dåvarande påven, som sändes till Frankrike. Där dog han landsförvisad. Under en förhållandevis kort tidsrymd saknade kyrkan ett synligt överhuvud.

Många trodde att kyrkans dagar var över och att den aldrig igen skulle spela en framträdande roll i världsliga angelägenheter, och under många år var bilden oförändrad.

Så, år 1929, undertecknade kardinal Gasparri och Benito Mussolini den överenskommelse som återgav påvestolen dess timliga makt. Ånyo började Vatikanen att agera som en politisk stat. Ingen kan ifrågasätta att påvedömet därefter har återvunnit mycket av sin ställning som gick förlorad för två hundra år sedan. Då Harry Truman på 1950-talet försökte att utnämna general Mark Clark som offentligt sändebud till Vatikanen, blev det sådana protester att det var omöjligt att genomföras. Det återstod för president Reagan att förverkliga detta omkring trettio år senare, och han stötte praktiskt taget på inget som helst motstånd.

Det står skrivet, att vilddjuret skulle föra krig mot Guds heliga. Ingen, som är någorlunda väl bevandrad i historia, kan förneka att denna beskrivning också passar in på Katolska Kyrkan. Försiktiga skattningar säger att den romerska kyrkan orsakade över 50 millioner människors död. Vad var deras brott? De lydde samvetets röst även då det sade emot den gängse tron.

Även om det är sant att den religiösa fördragsamheten är mera utbredd i dag än någonsin förut, pekar profetiorna på det faktum att detta ej alltid kommer att vara fallet och att väl kyrkan återvunnit sin förlorade auktoritet, kommer den att återuppta dåtidens förföljelser. (Se Uppenbarelseboken 13:15-17.)

Vi inser att Gud icke givit oss dessa förutskickelser för att fördöma enskilda personer utan ett system, detta som en varning för att Hans folk ej ovetande skulle bli indraget i avfall. Senare, i Uppenbarelseboken 18, ser vi samma makt åsyftad som Babylon. Vi finner att Gud, när Han talar om denna makt vid tidens ände, sänder en maning till Sitt folk att lämna detta avfallets system, för att de ej skall drabbas av dess allmänna ödeläggelse. Han gjorde detsamma, då Han kallade Lot ut ur det onda Sodom före dess omstörtande. Det är på grund av Sin stora kärlek till dem som är en del av detta avfallna system – många häri älskar Honom – som Han varnar dem för fallgropar och fara; inte på grund av något agg emot dem, utan därför att de skall kunna välja att undvika det som hotar att skilja dem från Honom.

Det lilla Horn, som skulle slå ned tre Konungar

Av Jack Kendall

"Sedan fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, mycket förskräckligt, fruktansvärt och starkt. Det hade stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och det som blev kvar trampade det under fötterna. Det var olikt alla de tidigare djuren och hade tio horn. Men medan jag såg på hornen fick jag se hur ett annat horn sköt upp mellan dem, ett litet horn som stötte bort tre av de förra hornen. Det hornet hade ögon som liknade människoögon och en mun som talade skrytsamt. […]

Därefter ville jag ha en tillförlitlig förklaring till det fjärde djuret som var olikt alla de andra, det som var så förskräckligt och som hade tänder av järn och klor av koppar och som uppslukade och krossade och sedan trampade det som återstod under fötterna. Likaså ville jag ha förklaring till de tio hornen på dess huvud och till det nya hornet som sköt upp senare och för vilket tre andra horn föll av och som hade ögon och en mun som talade skrytsamt och såg större ut än de övriga.” Danielsboken 7:7, 8, 19, 20.

Under det första århundradet efter Kristus hölls Hans församling förhållandevis ren och fri från vrångläror genom förföljelsen den genomled, men då förföljelsen, under Konstantin, upp-hörde, kom kristendomen in hos de kungliga hoven. Konstantins omvändelse till namnet under den tidiga delen av 300-talet öppnade vägen till hastigare avfall. Hedendomen, vilken synbarligen betvingats, segrade. Dess anda genomsyrade församlingen. Dess trossatser, ceremonier och vidskepligheter inlemmades i Kristi bekännande efterföljares tro.

Från början förestod en biskop varje församling. Biskopens anseende och upphöjdhet stod i proportion till storleken på den församling han ledde. Med väldets säte i Rom, var naturligt nog församlingsbiskopens myndighet stor där. Då kejsaren till namnet var kristen, tillväxte den myndighet med vilken biskopen i Rom beklätts. I takt med tiden kom han att utöva myndighet över församlingen som helhet.

En av Katolska Kyrkans lärosatser är att påven är det synliga huvudet över Kristi allmän-neliga kyrka, och tilldelad oinskränkt överhöghet över biskopar och pastorer i alla delar av världen. Dessutom kräver påven alla människors hedersbetygelse (samma krav som Satan reste på Kristus i ödemarken). Han hävdar sig besitta makten att upphäva envars beslut.

Emellertid misslyckades församlingens överhuvud med att utöva denna obegränsade makt, så länge som en kejsare satt på tronen i den västra imperiedelen. Sedan huvudstaden flyttats österut och den västra delen av väldet fallit för barbarernas angrepp, låg vägen öppen för kyrkans makttillträde i väst.

Den kristna församlingen var splittrad beträffande somliga trospunkter, vars följdverkningar ligger utanför ramen för detta studium. Den ena sidan i konflikten företräddes av Arius från Alexandria, och den andra av biskopen i Rom och de flesta övriga inom kristenheten. Tre av de barbar-länder som det västliga väldet uppdelats i höll sig till Arius’ lära.

Den förste barbaren som regerade i Rom var Odoaker. Undersåtarna i Odoakers rike trodde på Arius’ lära, vilket i den romerske biskopens ögon var en ytterligt svår synd. Förutom detta vågade Odoaker sig på att hävda myndigheternas makt över påvedömet, på grund av det våldsamma förfarandet vid påvevalet. Vid valet av den förste påven efter imperiets fall trädde Odoakers företrädare fram och upplyste församlingen om att utan hans ledning fick man intet göra, att allt man gjort fram till dess var av noll och intet värde, och att valproceduren måste börja om på nytt. Vidare hävdade han att det ålåge de civila myndigheterna att förhindra alla oroligheter som kunde uppstå vid dylika tillfällen, så att de ej skulle sprida sig från kyrkan till staten. Emedan valet gick till under våldsamheter och med mutor, lät Odoaker, genom sin löjtnant vid samma möte, år 483 e.Kr., läsa upp en lag förbjudande den biskop, som skulle komma att bli vald, liksom hans efterträdare, att idka byteshandel med kyrkans egendom. Alla sådana affärsuppgörelser ogiltigförklarades. Man krävde att alla landområden, som tidigare ägts av kyrkan, skulle återlämnas oavsett hur länge sedan det varit som de övergått till sina nuvarande ägare. Denna inblandning kunde emellertid icke de stolta påvarna fördra.

För denna Odoakers synd fanns det ingen förlåtelse, och intet annat än hela nationens kros-sande kunde gottgöra den. De katolska kyrkomyndigheterna i Italien började att planera för hans störtande, vilket raskt nog förverkligades. Vid den tiden fanns det i den östliga imperiedelen ett icke bofast, kringflackande folk, östgoterna under konung Teoderik. Ehuru väldets tjänare, var de missnöjda med sin ställning. De var så vilda och mäktiga att kejsaren ständigt fruktade för dem. Hovet föreslog åt Teoderik att om han ville driva bort och beröva Odoaker hans rike, vore Italien ett väldigt angenämt ställe att slå sig ned på. Men då han stod i imperiets tjänst, behövdes tillstånd för att dra ut på expeditionen. Därför skrev han följande till kejsaren.

”Ehuru Eder tjänares välstånd upprätthålles genom Eder givmildhet, önskar jag att Ni nåde-fullt ville lyssna till mitt hjärtas önskan. Italien, Edra föregångares arvedel, och Rom självt, världens överhuvud och härskarinna, vacklar nu under den egennyttige Odoakers våld och förtryck. Befall mig att med mina rikstrupper marschera emot tyrannen. Om jag misslyckas, befrias Ni från en dyr och besvärlig vän; om, med Guds hjälp, jag lyckas, skall jag regera i Edert namn, och till Eder ära, över den Romerska Senaten, och den del av republiken som frigjorts från träldomen genom min segerrika här.” Gibbon: Decline and Fall, kap. XXXIX, st. 5.

Zeno godtog gladeligen förslaget, och vintern 489 inledde hela det östgotiska folket sin drygt 1 300 km långa marsch till Italien. ”Teoderiks marsch måste betraktas som en hel folkvandring: goternas hustrur och barn, deras åldriga föräldrar och mest skattade ägodelar förflyttades synnerligen omsorgsfullt;... och, sedan man klarat varje hinder genom skicklig ledning och uthålligt mod, steg de slutligen ned från de Julianska Alperna, och vecklade ut hans okuvliga banér vid Italiens gränser.” Samma, st. 6.

Teoderik besegrade Odoaker vid tre sammandrabbningar år 489-490; och från Alperna ända till Calabria regerade Teoderik med erövrarens rätt. Odoaker tog sin tillflykt till Ravenna. Där stod han emot i tre års tid. Genom Ravenna-biskopens förmedling och på grund av det hung-rande folkets högljudda krav, förmåddes Odoaker att underteckna ett fredsfördrag. Kort tid efteråt mördades han fegt under en högtidlig bankett och samtidigt massakrerades, utan nämnvärt motstånd, hans folk överallt den 5. Mars, 493.

Odoakers förlust och folkets förgörande var till ingen ringa del Katolska Kyrkans verk. Odo-aker hade knappt hunnit störtas förrän påven sammankallade ett kyrkomöte år 499. Dess första beslut var att avskaffa den av Odoaker stiftade lagen angående kyrkans egendom. Poängen här är inte att lagen återkallades för att undanröjas; ty den återstiftades omgående av samma kyrkomöte. Detta gjordes klart och tydligt för att tillkännage att kyrkans jordagods ej längre på minsta vis vore underställda de civila myndigheterna utan endast stode under kyrkans styre. I själva verket var det här påvedömets och dess egendomars självständighetsförklaring.

Teoderik regerade Italien i trettiotre år, under vilken tid landet upplevde en frid och ett lugn såsom aldrig förr. Teoderik brukade stor takt och omdöme för att slippa bli indragen i kyrkopolitik. Medan han vägrade att lägga sig i kyrkans angelägenheter, vägrade han också att genomdriva kyrkans lag.

Justinus var kejsare i det östliga imperiet 518-523. Han var troget ortodox och stöddes av sin brorson, den ännu mera ihärdigt ortodoxe Justinianus. Det var bådas strävan att göra den katolska tron allestädes allenarådande. Deras första påbud, utfärdat år 523, kommenderade alla manikeaner att lämna riket eller dömas till döden. Alla andra kättare skulle jämställas med hedningar och judar och utestängas från alla offentliga ämbeten. Detta påbud hade inte mer än utfärdats, förrän det i Rom hördes knorranden i hopp om befrielse från det ”gotiska oket”.

Vid denna tidpunkt var judarna skyddade enligt lag i Rom och diverse andra italienska handelsstäder. Ehuru den katolska partigruppen ej vågade att angripa de gotiska kättarna, anföll man judarna, hånade dem, rånade dem och brände ned deras synagogor. En rättslig undersökning inleddes, men upploppsanstiftarna gick ej att peka ut. Så pålade Teoderik alla befolkningsgrupper i de skyldiga städerna en skatt, att användas för att betala skadestånd. Somliga katoliker vägrade att betala och straffades. Detta föranledde skall om religiös förföljelse. I enlighet härmed fråntogs arianer i det övriga riket alla hederstitlar och deras kyrkor stängdes. Många rättade sig efter statsreligionen; men de som höll ut, vädjade till Teoderik om beskydd.

Teoderik gjorde allt han kunde; och fastän han erhöll vädjanden, avhöll han sig från att förfölja katoliker inom sitt territorium. Han beslutade sig för att skicka sändebud till Justinus. Gruppen som for bestod av påven och fem andra biskopar, liksom fyra senatorer. De åkte med den föregivna avsikten att vinna avlater för kättare. Emellertid gav detta arrangemang biskopen av Rom rätta tillfället att ingå förbund med det Östromerska Rikets myndigheter för att störta det östgotiska väldet.

Under tiden arresterades i Rom vissa av senatorerna och de ledande männen. Då påven återvände till Italien, mottogs han som förrädare och sattes i fängelse där han dog den 18. Maj, 526.

Knappt var påven död förrän en våldsam strid utbröt ibland de konkurrerande kandidaterna till det lediga ämbetet. I fruktan för ett blodbad, lät Teoderik, nu sjuttiofyra, sin ställning väga tyngre än sina principer och vågade sig på att själv utnämna en biskop över Rom. Han möttes av hårt motstånd och slutligen uppnåddes en jämkning, varigenom valet hölls av prästerskapet men med bekräftelse från statsöverhuvudet.

Korståget emot arianerna inleddes med anfallet mot vandalernas rike i Nord-Afrika. Från första början stod det troget och öppet för den katolska religionens intressen. Vid ett rådsmöte med sina ministrar avråddes Justinianus från att påbörja kriget i Afrika. Han tvekade och var nära att uppge sin avsikt då han åter förmåddes av en fanatisk biskop att ställa upp. Denne utropade: ”Jag har sett en syn! Det är himmelens vilja, O min kejsare, att Du icke skulle överge Ditt heliga företag för att befria den afrikanska kyrkan. Stridens Gud kommer att tåga framför Ditt standar och skingra Dina fiender, som är hans Sons fiender.” Samma, kap. XLI, st. 3.

År 533 gav sig Belisarius av till vandalernas rike i Nord-Afrika, vilket han raskt besegrade. Året därpå angrep ännu en imperiearm‚ östgoterna i Italien, och drev bort dem fullständigt från makten år 538. Strax därefter försvann de helt från historiens blad. Således öppnades vägen för biskopen i Rom att enväldigt styra i Väst. Därmed inleddes de 1 260 åren av påvlig överhöghet. Tiden för påvlig dominans fortsatte till den 20. Februari, 1798, då Pius VI togs till fånga av den franske generalen Berthier. Kyrkan ägde sedan ingen världslig makt.

Församlingen i Ödemarken

Av Jack Kendall

Men den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan, så att hon kunde flyga ut till sin plats i öknen, där hon borta från ormen får sitt uppehälle en tid, tider och en halv tid.” Uppenbarelseboken 12:14. För att förstå betydelsen av kvinnan, som flydde ut i ödemarken och anledningen härtill, behöver vi komma underfund om vissa historiska fakta.

Efter apostlarnas död smög sig hedendomens seder nästan omärkligt in i den kristna försam-lingen. Många kristna åsidosatte enkelheten hos Kristi och Hans apostlars tro till förmån för hedniska prästers och styresmäns pompa och ståt. Då och då sammankallades stora kyrkomöten, där kyrkans dignitärer från hela världen deltog. Vart och ett av dessa möten utmynnade i, att mänskliga traditioner upphöjdes än mer och att Bibelns rena lära ytterligare förtrycktes. Därmed uppfylldes Kristi ord: ”Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud.” Markusevangeliet 7:7.

En bit in på 100-talet hade man redan olagligt ändrat på det andra och det fjärde budet, de två längsta och mest detaljerade buden i Guds lag. I Alexandria och Rom fick Sabbaten i det fjärde budet vika för första veckodagens iakttagande.

Under tidigt 300-tal sammankallades Kyrkomötet i Nicea, vilket bar som frukt den Niceanska Trosbekännelsen. Sjutton biskopar vägrade att samtycka till den. Kejsaren befallde alla att underteckna den under hot om landsförvisning. Detta hotkrav [ultimatum] fick alla utom fem av biskoparna att ta reson. På grund av kejsarens påtryckning, förmåddes slutligen alla utom två att fästa sina signaturer under trosbekännelsen. Dessa båda landsförvisades.

”Tankens sfär är Guds sfär. Vemhelst som söker att inskränka eller göra våld på en annans fria tänkande, inkräktar på Guds område, och utövar Djävulens verk.... Det som Konstantin och Kyrkomötet i Nicea gjorde var att bereda vägen för och satte det onda prejudikat [mönster] för det tankeförtryck som fortgick i mer än 1 400 olidliga år, och som drevs till sin yttersta, fruktansvärda spets då påven efterträdde Konstantin som kyrkans och statens överhuvud.” A.T. Jones: The Two Republics, s. 354.

Tydligen förmådde detta tvång en del av biskoparna att handla tvärtemot sin ärliga över-tygelse. Fast än värre var, att man började tro på, att flertalet beslutar angående trons sanning och lära, ehuru intet kunde vara mera falskt. Människor hade tagit sig fräckheten att ersätta Gud som var mans överhuvud i trosspörsmål (se Första Korintierbrevet 11:3; Matteusevangeliet 23:8). Härmed uppfylldes Pauli ord: ”Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma [före Jesu återkomst] och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” Andra Tessalonikerbrevet 2:3, 4

Katolicismen blir Statsreligion
Teodosius, kejsare år 379-395, var fast besluten att inrätta katolicismen som imperiets stats-religion och utfärdade år 380 ett påbud beordrande alla i hans rike att underkasta sig den Niceanska Trosbekännelsen. Påbudet genomdrevs med militärmakt.

Det var ungefär vid den här tiden som klosterväsendet utvecklades. Tagande sin början i Egypten, spreds det tills det inte fanns en plats inom kristenheten där dess olycksbringande in-flytande ej kändes av. De umbäranden munkarna vande sig själva vid, liksom de botgöranden de ålade sig, gjorde dem väldigt okänsliga. De ändrade sig sällan ens genom den personliga vänskapens inflytande. Man var helt hängiven sin orden, och ägde ett religiöst nit som gick före allt annat. Genom sitt stränga kosthåll och förbud mot äktenskap förverkligade de aposteln Paulus’ förutsägelse till Timoteus: ”Men Anden säger tydligen att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. De kommer att förledas av hycklare och lögnare, som är brännmärkta i sina samveten och som förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen.” Första Timoteusbrevet 4:1-3 [all betoning tillfogad].

Medan dessa tilldragelser ägde rum från 100- till 400-talet, fanns det Bibeltroende kristna – spridda överallt i världen – som försökte att följa Jesu och apostlarnas lära. Dessa hade Bibeln och Bibeln allena som enda vägvisare i livet. En av knutpunkterna för dessa Bibel-trogna kristna var Antiokia i Syrien. Ledaren vid skolan där hette Lucianus. ”Vid en tid då sådan förvirring rådde beträffande urkunder att kaos hotade, försvarade, bevarade och förde Lucianus vidare till kommande släkten den sanna texten i den Heliga Skrift.” B.G. Wilkinson: Truth Triumphant, s. 45.

Lucianus och det grekiska Nya Testamentet
”Lucianus intygade inte endast Nya Testamentets äkthet, utan han lade även ned åratal av hårt arbete på Gamla Testamentet. Då grekiskan var det förhärskande förlagsspråket i den civili-serade världen, översatte han den hebréiska Skriften till grekiska. Han lyckades så väl att t.o.m. hans bittre motståndare Jeromius erkände att hans grekiska översättning av Gamla Testamentet var den gängse i huvudstaden Konstantinopel och allmänt i Främre Orienten.” Samma, s. 50.

Trots att de nästan försvann under Medeltiden och knappt var kända utanför den grekiska församlingen, återställdes Lucianus’ verk inom kristenheten av Erasmus och spelade en viktig roll under Reformationen. Protestantiska kyrkosamfund grundades på de grekiska avskrifter av Nya Testamentet som kallades för Textus Receptus, eller den Mottagna Texten. Det är detta grekiska Nya Testamente, varur apostlarnas skrifter översatts till engelska och många av Väst-Europas huvudsakliga språk.

Justinianus och Katolska Kyrkan
Hur tvingades församlingen ut i ödemarken? Justinianus, östromersk kejsare, beslöt sig för att göra påvedömets välde allmänt inom sitt rike. År 532 utfärdade han ett påbud tillkännagivande hans avsikt att förena alla människor under en tro. De som inom tre månader icke ville godta den katolska tron skulle berövas arbete, ägodelar och alla andra medborgerliga rättigheter. Som följd av detta grymma påbud, drevs talrika skaror från sina hem, de fråntogs samtliga sina ägodelar och massakrerades omänskligt. Många flydde västerut, där de sökte en fristad i östgoternas konung Teoderiks territorium.

Sex korta år senare betvingades östgoterna – som härskade över Italien och var den sista arianska makten – av Justinianus’ general Belisarius. Under beskydd av Justinianus’ arméer utökade, säkerställde och stärkte påvedömet sin ställning. Genom kyrkomötens påbud och kejsarens hyllning, blev Rom all världens överhöghet i kyrkliga och andliga angelägenheter. Då påveväldet så kommit i besittning av territorium där man kunde utöva ett mått av samhällelig auktoritet, siktade man på att utöva den yttersta myndighet på såväl det timliga som det andliga området.

Den romerska kyrkan godtog Justinianus’ taktik med förföljelse, alldeles som den godtagit den upphöjda ställning han förlänat henne. Nu vände hon sin vrede mot de flyktingar i Italien som tidigare gett sig undan Justinianus’ påbud österut. Därmed måste de sanna troende, de som framställts genom den i solen klädda kvinnan (se Uppenbarelseboken 12:1), fly och söka en fristad hos valdenserna i världens mera avlägsna hörn.

Här tar aposteln Johannes oss tillbaka i tiden för att visa orsaken till det vi precis har sett. ”En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ’Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes. Ty våra bröders åklagare har blivit nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.’” Uppenbarelseboken 12:7-12.

Gud kunde ha utplånat Satan, men upproret skulle ej slås ned med våld. Tvingande makt åter-finns endast där Satan styr; Herrens grundsatser är icke av detta slag. I Sin stora vishet lät Gud Satans styressätt uppenbaras, så att världsalltets regerande kan bli evigt säkert.

Sedan han kastats ut ur himmelen, sökte Satan att inrätta sitt styre här på Jorden. Genom att bedra våra första föräldrar, lyckades han få dem med sig i sitt uppror mot Skaparen. Jorden, såsom den kom ur Skaparens hand, var helig och vacker. Allting som ögat vilade på var underbart och fyllde sinnet med tankar på Guds kärlek. Genom att fresta människan till synd hoppades Satan att dämma upp den flod av gudomlig kärlek som kom vårt släkte till del. I stället medförde hans verksamhet nya och intensivare demonstrationer av Guds barmhärtighet och godhet. Inför universums blickar arbetade Kristus i fyra tusen år på människans upphöjelse, medan Satan arbetade på hennes ruin och urartning.

Då Kristus kom till världen, vändes Satans makt emot Honom. På allt sätt sökte han att hindra Honom från att slutföra det uppdrag Han kommit för att uträtta. Genom att låta korsfästa Kristus, avslöjade Satan sig som en mördare och lögnare. Han besvarade därmed en gång för alla de frågor, som ställts i himmelen. Precis som han först blivit fysiskt utslängd ifrån himmelen, blev han nu andligen utstött av alla himmelska varelser. Deras medkänsla och tillgivenhet gentemot honom var slut.

Då han nu i grunden var besegrad i sin kamp om herraväldet, vände Satan all sin vrede mot Kristi församling. ”När draken såg att han hade blivit nerkastad på jorden, förföljde han kvinnan som hade fött barnet. Men den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan, så att hon kunde flyga ut till sin plats i öknen, där hon borta från ormen får sitt uppehälle en tid, tider och en halv tid. ” Uppenbarelseboken 12:13, 14.

Under 1 260 år undertrycktes sanningen och dess försvarare dödades eller drevs i landsflykt, men sanningens ljus släcktes aldrig helt. Då århundradena av påvlig förföljelse närmade sig sitt slut, ökade sanningens svaga ljuslåga till en stor flamma under Reformationen. Med hjälp av tryckpressen, gavs människorna åter sanningens ljus. Under en tid segrade detta. Emellertid skulle denna ej bli den sista striden mellan ljus och mörker. En sista, väldig kamp återstod att utkämpa – slaget vid Harmagedon.

Översättarens Tillägg
Är inte Kendalls ord om Katolska Kyrkan hets mot folkgrupp? Borde inte denna skrift förbjudas och utgivarna straffas? Med uttrycket ”hets mot folkgrupp” förstås illvilja mot vissa personer. En ärlig genomläsning av dessa småskrifter – Livets Löv – och övrigt kursmaterial från Levende Vann borde övertyga uppriktiga och mot religion fördomsfria personer om, att Kendall och övriga författare tvärtom vill läsaren och andra människor väl. Kendall, med flera, pekar nämligen på Guds omsorg om oss, fallna människor, och Skaparens väg bort från synd och evig död. Ett sådant storslaget erbjudande är givetvis ingen ”hets”, även om icke omvända personer visst kan bli arga över att få sina skötesynder avslöjade. Anhängare av kyrkor, som inte i allt följer Bibelns klara undervisning, kan förstås bli förnärmade av påpekanden om deras samfunds andliga förbistring. Men att därför stämma en troende, luktar desperation lång väg: Kan man inte tysta Bibeln, måste man tysta budbäraren.

Lagen om hets mot folkgrupp skall även skydda alla i deras trosutövning. Om Kendalls skrift är hets mot folkgrupp, är det väl lika mycket hets mot folkgrupp att anmäla utgivare, spridare och/eller användare av Kendalls skrift för detta brott – de utövar ju sin tro! Skall Levende Vann kanske göra en motanmälan för hets mot folkgrupp, om den anmäls för hets mot folkgrupp? Är inte rättsväsendet tillräckligt betungat? Varför lägga på domstolars bord ärenden, som rimligtvis tar ut sig själva? För inte skall väl båda parter dömas för brottet!

Är det ett brott, att varna en alkoholist för följderna av hans supande? ”Hetsar” man mot den ”folkgruppen”, genom att belysa spritens faror? Skall politiker anmäla varandra för hets mot folkgrupp, för att den ene argumenterar kraftfullt mot den andre och söker vinna hans väljare? Trosfriheten står inskriven i grundlagen. Skall både den och den politiska åsikts- och yttrandefriheten offras?

Givetvis avses med föreliggande studiematerial heller ingen diskriminering. Tvärtom, varje elev hos brevskolan erbjuds evigt liv. Varningen mot vilddjuret skall nå ut till alla, inte bara brevskolans elever. Alltså undanhåller Bibeln ingen dessa livsnödvändiga upplysningar. Ingen skall kunna påstå sig vara ovarnad, icke inbjuden till paradiset. Att förvägra folk varningen mot vilddjuret och erbjudandet om frälsning, vore den simplaste diskriminering, ja, värre än den grövsta hets mot alla sammanlagda folkgrupper.

Yttrande- och åsiktsfrihet ingår i våra medborgerliga fri- och rättigheter. Av historien ser vi, vilket elände det blivit i stater, där dessa självklara, omistliga ting undertryckts. Despoti går också hand i hand med förföljelse av religiösa människor, oavsett deras teologi. På sidan 8 i den här småskriften läser vi ord, som icke må glömmas: ”Tankens sfär är Guds sfär. Vemhelst som söker att inskränka eller göra våld på en annans fria tänkande, inkräktar på Guds område, och utövar Djävulens verk.... Det som Konstantin och Kyrkomötet i Nicea gjorde var att bereda vägen för och satte det onda prejudikat [mönster] för det tankeförtryck som fortgick i mer än 1 400 olidliga år, och som drevs till sin yttersta, fruktansvärda spets då påven efterträdde Konstantin som kyrkans och statens överhuvud.” A.T. Jones: The Two Republics, s. 354.

Trosfriheten är absolut, oinskränkbar, ingen förhandlingsfråga. Den står över alla omröstningar i Riksdagen.

Följande är ett Bibelstudium om just trosfrihet. Var och en, som överväger att polisanmäla utbredarna av denna småskrift för hets mot folkgrupp, eller diskriminering, gör väl i att betänka Guds Ord på den här punkten. Kom också ihåg, att bekännande kristna aldrig skall dra varandra inför domstol: ”Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de heliga? Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Om nu världen skall dömas av er, duger ni då inte till att döma i de minsta mål? Vet ni inte att vi skall döma änglar? Skall ni då inte kunna döma i vardagliga ting? Men när ni har sådana tvister, sätter ni dem till domare som församlingen inte har förtroende för. Det här säger jag för att få er att skämmas. Finns det ingen förståndig bland er, någon som kan bli skiljedomare mellan bröder? I stället går broder till rätta med broder, och detta inför otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er. Varför lider ni inte hellre en oförrätt? Varför låter ni inte hellre andra roffa åt sig? I stället gör ni själva orätt och roffar åt er – och detta drabbar bröder. Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva!” Första Korintierbrevet 6:1-9.

Vill Du riskera att av Gud klassas som orättfärdig och gå miste om frälsningen, skall Du skynda Dig att anmäla oskyldiga kristna för deras utförande av sin bibliska plikt, när de varnar för vilddjuret. Om inte, avstår Du ifrån ett så felaktigt steg.

Överheten

Av Pilgrims’ Books

Vem skall lyda landets myndigheter?

”Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud”. Romarbrevet 13:1.

Vem insätter överheten?

”Den som finns är insatt av honom [Gud].” Vers 1.

Vad står man emot, när man motsätter sig en rättmätigt insatt och rättvis överhet?

”Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva.” Vers 2.

Anm.: ”Det vill säga, de som reser sig upp emot myndigheterna som sådana; de som eftersträvar anarki och förvirring; de som motsätter sig lagarnas regelrätta användning. Dock är det underförstått, att dessa lagar icke skall vara ägnade att betvinga samvetsrättigheten, eller stå emot Guds lagar.” – Albert Barnes, om Romarbrevet 13:2.

Vad utgör landets myndigheters rätta ansvarsområde och verksamhet?

”Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. ... Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.” Verserna 3-4. [Är det ont, att framföra Bibelns enträgna varningar mot systemet vilddjuret och mana tillbedjarna inom systemet, att skyndsamt fly dess fall? Är den varnande Bibeln också ond? Skall den förbjudas, eller förhatliga delar strykas/orden urvattnas till ingenting? Måste Skaparen stå ut med ett obibliskt, religiöst system, som vilseför Hans uppriktiga barn däri? Står systemet, organisationen, över Gud? Gör Gud fel i, att utfärda denna varning i Sitt eget Ord? Bör Han dras inför domstol? Är det ont, att beordra passagerarna i livbåtarna vid en fartygsförlisning? Övers. anm.]

Vem drabbas av lagens långa arm?

”Den [lagen] inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska” Första Timoteusbrevet 1:9 [Paulus talar om att vara lärare i lagen och räknar upp diverse syndare, som går emot den synda läran. Bibelns undervisning och de tio budens lag är grunden för civil lag. Polisen är ju satt, att skydda oss mot, t.ex., laglösa och upproriska personer, som inte bara behöver bryta mot den sunda läran, utan även begå civilrättsliga överträdelser, såsom rån och statskuppsförsök. Övers. anm.].

Hur skall kristna respektera landets myndigheter?
”Påminn dem om att de skall underordna sig och lyda myndigheter och makthavare och vara beredda att göra allt som är gott”. Titusbrevet 3:1. ”Underordna er varje myndighet för Herrens skull, det må gälla kejsaren som högste härskare eller landshövdingarna, som är utsända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda. Visa aktning för alla, älska bröderna, frukta Gud och vörda kejsaren.” Första Petrusbrevet 2:13-17. ”Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Guds tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift. Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder.” Romarbrevet 13:6-7.

Med vilka ord visar Kristus, att det förekommer två myndighetsområden: en auktoritet tillhör jordiska myndigheter, och en annan, högre auktoritet, som endast tillhör Gud?

”’Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.’” Matteusevangeliet 22:21.

Vem, sade Jesus, skall ensam ta emot vår tillbedjan?

”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.’” Matteusevangeliet 4:10 [Svenska Folk-Bibelns egen kursivering].

Vilket påbud utförde Nebukadnessar en gång till alla invånare inom sitt välde?
”När ni hör ljudet av horn, pipor, cittror, lyror, psaltare, säckpipor och alla andra slags instrument, skall ni falla ner och tillbe den staty av guld som kung Nebukadnessar har låtit ställa upp. Men den som inte faller ner och tillber, han skall genast kastas i den brinnande ugnen.’” Danielsboken 3:5-6.

Anm.: Påbudet stred fullständigt mot det andra budet i Guds lag, vilket förbjuder att man faller ned och tillber avbilder [typ statyer]. Det var religiöst, ett utslag för avguderi och ett verktyg för förföljelse till sin natur.

Vilket svar gav de tre hebréiska fångarna?

”’O Nebukadnessar, vi behöver inte svara dig på detta. Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss... Men om inte, ... vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp.’” Verserna 16-18.

Vad gjorde Nebukadnessar sedan?
”Han befallde några av de starkaste männen i hans här att binda Sadrak, Mesak och Abed-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen.” Vers 20.

Vad tillkännagav så Nebukadnessar efter deras mirakulösa befrielse?

”’Lovad vare Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina tjänare. De förtröstade så på honom att de överträdde kungens befallning och vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud.” Vers 28.

Anm.: Genom att bevara männen i elden, visade Gud, genom detta väldiga rike, inför hela världen att religionen är ett område utanför landets myndigheters rättmätiga auktoritet; och att varje person fritt skall få tillbedja, eller inte tillbedja, enligt sitt eget samvete.

Vilken var den enda orsak till klagomål mot Daniel, som de avundsjuka ledarna i Medien-Persien kunde komma på?

”’Vi lär inte finna något att anklaga den där Daniel för, utom möjligen när det gäller hans gudsdyrkan.’” Danielsboken 6:5.

Vilken religiös lag förmådde de kungen att stifta?

”Att vem som helst som under trettio dagar ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.” Vers 7.

Anm.: Till skillnad mot Nebukadnessars påbud, förbjöd detta tillbedjan av den sanne Guden, och stod i direkt strid med det första av Tio Guds Bud, vilket förbjuder tillbedjan av någon annan gud.

Lydde Daniel den nya myndighetsförordningen?

”Gick han in i sitt hus där han i sin övre sal hade fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, så som han tidigare hade brukat göra. ” Vers 10.

Hur straffades Daniel för sitt lagtrots?

”Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen”. Vers 16.

Vad sade Darius, då Daniel skulle tas upp ur lejongropen?

”’Daniel, du den levande Gudens tjänare, har din Gud, som du så oavbrutet dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?’” Vers 20.

Vad svarade Daniel kungen?

”’Må konungen leva för evigt! Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom och jag har inte heller förbrutit mig mot dig, o konung.’” Verserna 21-22.

Anm.: Ånyo visades det genom ett underverk – utfört mitt i den stolta nationen – att länders myndigheter icke har det minsta att skaffa med dirigerandet, föreskrivandet, förbjudandet, eller inblandningen i religion eller dess fria utövande.

Vilken befallning gav Kristus lärjungarna till avsked?

”’Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen.” Markusevangeliet 16:15.

Vilken motorder skulle de judiska myndigheterna i Jerusalem snart ge dem?

”De kallade in dem och förbjöd dem att över huvud taget tala eller undervisa i Jesu namn.” Apostlagärningarna 4:18.

Vilket svar gav Petrus och Johannes dessa myndigheter?

”’Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.’” Verserna 19-20.

Efter att ha förbjudits att förkunna Guds Ord, fortsatte man ändå med det. Vad blev följden?

”Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga sadduceernas parti, uppfylldes av avund och grep apostlarna och satte dem i fängelse.” Apostlagärningarna 5:17-18.

Visade Gud Sig sedan stå på myndigheternas sida efter dessas felaktiga handling?

”Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: ’Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv. ’” Verserna 19-20.

Anm.: Igen visas faktumet, att människor saknar all rätt att blanda sig i fri religionsutövning, och att när människors lagar står i strid med Guds Ord, skall vi lyda det senare, oavsett följderna.

Vad frågade översteprästen apostlarna, då de på nytt ställdes inför rådet?

”’ Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss.’” Vers 28.

Hur svarade apostlarna myndigheterna?

”’Man måste lyda Gud mer än människor.” Vers 29.

Anm.: ”Lydnad skall visas gentemot alla världsliga myndigheter, därmed underkastar man sig Guds vilja. Dessa myndigheter är en erkänd nödvändighet, såsom framgår av samhällslivet, och deras existens är i fullständig samklang med Guds önskningar. Därför förutsätts alltid auktoriteten hos myndigheters lag vara giltig; och vägran att lyda, måste grundas på den moraliska överbevisningen om, att man annars skulle synda... Att Guds lag, den mäktiga grundregeln för välvilja och godhet, är allenarådande, är för uppenbart för att behöva diskuteras. Detsamma gäller att ’Man måste lyda Gud mer än människor’, närhelst människors lag strider mot Guds.” – James H. Fairchild: Moral Philosophy (1869 års upplaga), sid. 178-181.

Vem är högre, än denna världs ”myndigheter” ?

”Om du ser att den fattige förtrycks och att rätt och rättfärdighet i landet kränks, så bli inte förvånad över detta, ty hög vakar över hög och andra höga över dem båda. ” Predikaren 5:7 [i den engelska Bibeln heter det: ” Han som är högre än de högsta vakar; och det finns en som är högre än de” ].

Anm.: I sina försök att försvara landets myndigheters rätt att genomdriva religiösa bruk lagvägen, undrar fortfarande vissa: ”Skall vi inte lyda överheten?” Vi svarar: ”Ja, när de står i samklang med den högsta överheten. Gud inrättade Sin lag för hela universum. Han skall erkännas, Hans lag äras framför världens stora män och nationernas mäktigaste myndigheter.”

Vilket kejserligt påbud lyckades Haman, en myndighetsperson i Medien-Persien, få infört, då Mordekai vägrade att knäfalla för honom?

”Sedan sändes brev med ilbud ut till alla kungens provinser, att man skulle utrota, döda och förgöra alla judar, unga och gamla, barn och kvinnor, alla på en enda dag, nämligen den trettonde dagen i tolfte månaden, månaden Adar, och att deras ägodelar skulle tas som byte.” Ester 3:13.

Anm.: Gud har lagt svärdet (civil myndighet) i kejsarens (landets regering) händer för att straffa missdådare; men när svärdet höjs för att döda de oskyldiga, såsom fallet var med barnen i Betlehem (Matteusevangeliet 2:16); eller för att framtvinga avgudatillbedjan, såsom fallet var i Danielsboken (kapitel 6); eller för att utrota hela Guds folk, såsom fallet var på Esters tid; eller för att pådyvla iakttagandet av en falsk sabbat, såsom fallet är med alla Söndagslagar, missbrukas den civilrättsliga makten, då används den icke alls på ett riktigt eller rättfärdigt sätt. I sådana sammanhang ärar Gud dem som, trots förföljelse, förtryck och död, förblir trofasta och lydiga mot Honom.

”Myndigheterna tjänar aldrig på att tillämpa en uppenbarligen orättfärdig lag... Samvetsgranna personer är aldrig en myndighets fiender, utan vänner, förutom i ett tyranni. De utgör dess styrka, ej dess svaghet. Daniel, som trotsade lagen och bad i Babylon, var myndigheternas verklige vän och understödjare. Däremot var de som, i sitt förmenta nit för lagen och författningen, sökte den rättfärdige mannens undergång, folkets egentliga fiender. Det är endast när myndigheterna överskrider sina maktbefogenheter, som de försätter sig i strid med människors samveten...

Man bör alltid hålla i minnet, att myndigheternas stora uppgift är människors välfärd – att lag och auktoritet inte är något i sig själva, och att dessas okränkbarhet beror på hur de används. Myndighetsutövandet är endast värdefullt tack vare det goda arbete, som uträttas därmed. I sig självt saknar det värde... Det största och allvarligaste felet med myndighetsutövning är oförmågan, att säkerställa detta goda arbete.” – James H. Fairchild: Moral Philosophy, sid. 184-186.

Gud står över alla jordiska styresmän, och Hans lag över alla mänskliga lagar. Han har skapat oss, och därför är vi skyldiga Honom vår undersåtliga tro och lydnad framför lydnad mot vilken som helst jordisk makt, potentat eller domstol.

Vad är religion?

”Erkännandet av Gud som föremål för tillbedjan, kärlek och lydnad.” – Webster [ordbok]. Lika goda definitioner lyder: ”Den plikt, som vi är skyldiga vår Skapare, och sättet vi utför den på.” ”Människans personliga förhållande i tro och lydnad mot Gud.”

Vilken är den ende, som vi i religiösa sammanhang vågar kalla för ”Fader”?

”Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen.” Matteusevangeliet 23:9.

Vad svarade Kristus, då Han frestades att knäfalla och tillbe Satan?
”Då sade Jesus till honom: ’Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.’” Matteusevangeliet 4:10. (Se Femte Moseboken 6:13; 10:30.)

Vilken är alltså den ende, som vi skall svara för i religiösa angelägenheter?

”Var och en av oss skall alltså avlägga räkenskap inför Gud.” Romarbrevet 14:12.

Anm.: Med detta överensstämmer Washingtons ord i hans svar till Virginia-baptisterna år 1789: ”Varje person, som uppträder som en god medborgare, och som endast skall avlägga räkenskap inför Gud för sina religiösa åsikter, borde skyddas i sin tillbedjan av Gudomen i enlighet med sitt samvete.” – Writings of George Washington (J.C. Fitzpatrick, red.), Band 30, s. 321.

Vad gör således de, som kräver andras avläggande av räkenskap i religiösa frågor inför dem?

De sätter sig i Guds ställe. (Se Andra Tessalonikerbrevet 2:3, 4.)

Varför tillkännagav Kristus, att människor icke får kallas för mästare vad gäller trosangelägenheter?

”Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. ” Matteusevangeliet 23:10 [i den eng. Bibeln används ordet ”mästare” – som i läromästare! Övers. anm.].

Anm.: Alltså sätter var och en, som uppträder som läromästare i Kristi församling, eller som herre över Herrens hjord (Första Petrusbrevet 5:3), sig i Kristi ställe.

Inför vem ansvarar vi således, som Guds tjänare, för vår tro och tillbedjan?

”Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller.” Romarbrevet 14:4.

Vems slavar skall vi icke vara?

”Ni har blivit köpta och priset är betalt. Var inte slavar under människor.” Första Korintierbrevet 7:23.

Anm.: ”Satans tillvägagångssätt går alla ut på samma sak – att göra människor till slavar under människor”, och härigenom skilja dem från Gud, ödelägga tron på Gud och på så vis utsätta dem för frestelse och synd. Kristi verksamhet går ut på att frigöra människor, att förnya deras tro, och att leda dem till villig och trofast lydnad gentemot Gud. Luther säger:

”Vad beträffar Guds Ord och ens eviga destination medger icke Gud, att en person är underdånig en annan,... ty tro, underkastelse och ödmjukhet är den verkliga tillbedjan som... inte skall visas någon skapad varelse,... eftersom det att förlita sig på en annan skapad varelse när det gäller evigt liv innebär detsamma som att ge ära åt en skapad varelse. Den äran tillhör Gud allena.” – Översatt från Martin Luthers brev till kejsare Karl V, den 28. April, 1521, i hans Sämmtliche Schriften (Walch, red.), Band 15, spalt 1895.

Var måste alla människor slutligen stå, för att göra räkenskap för sina liv och handlingar?

”Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.” Andra Korintierbrevet 5:10.

Anm.: Eftersom religion således är en privatsak, och enär varje person själv måste avlägga räkenskap inför Gud, innebär det att det icke skall förekomma vare sig mänskliga hinder eller tvång i trosmässiga angelägenheter.

Källa: Bible Readings for the Home, sid. 358-365.

När svenska Staten hotar Trosfriheten!
Trots en livlig debatt, genomröstades en strängare lag om hets mot folkgrupp, till att innefatta ens sexualitet. Den förste kristne att straffas för en predikan mot homosexualitet, var pastor Åke Green, Borgholm, som 2004 dömdes till en månads fängelse för sina ord i frågan. Tidskriften Hemmets Väns ledare den 8. Juli, 2004 belyser den fara, som rikets trosfrihet nu svävar i:

”I Greens egna kommentarer till sin predikan är han tydlig. Han vänder sig inte mot homosexuella som grupp eller mot enskilda homosexuella, utan mot homosexualiteten som sådan. Visst, hans ordval är drastiskt och tydligt, för Green är homosexualitet en ’abnormitet’ och en synd inför både människor och Gud. Men är det rimligt att fälla honom för det i en svensk domstol? Vem skulle inte i en kristen kontext [sammanhang], där synd och nåd är grundläggande begrepp, kunna känna sig kränkt då det predikas om annan synd där nåden behövs?

Det intressanta i sammanhanget är att det inte är en enskild homosexuell eller en homoorganisation som är målsägande i rätten, målsägande är staten själv. Det fanns alltså ett allmänintresse av att se var någonstans gränsen går mellan rätten att säga det man tror och rätten att inte bli kränkt för sin sexuella läggning. Två rättigheter som i detta fall kolliderar.

Ingen självklar samlevnadsform
Att homosexualitet skall ses som en naturlig samlevnadsform med skydd av svensk lag har ju som bekant inte alltid varit självklart. Tvärtom. Fram till 1944 var homosexuell samlevnad förbjudet. Fram till 1979 betraktades homosexuell samlevnad som onaturlig och sjuklig. Men i och förändringen 1979, då homosexualitet accepterades som normalt, har starka krafter verkat för att homosexuell samlevnad skall jämställas med heterosexuell samlevnad rent lagligt. Partnerskapslagen, antagen 1995, gav homosexuella par rätt att registrera sitt partnerskap för att på så vis omfattas av ett samhälleligt skydd juridiskt, men även socialt. Och 2002 kom så beslutet att ge homosexuella rätt att adoptera barn. Vad blir nästa steg?

Det är i ljuset av det perspektivet som Greens predikan måste ses. Green utgår från en religiös urkund som är betydligt äldre och mer prövad än svensk 1900-tals historia [onödig särskrivning! Övers. anm.]. Utvecklingen har alltså gått mycket snabbt. Det som rent allmänt och dessutom utifrån ett kristet etiskt perspektiv ansågs vara onaturligt så sent som på 70-talet ses nu både lagligt och allmänt som något naturligt.

Religionsfriheten måste vara fri
I Dagens Nyheter den 2 juli analyserar ledarskribenten Johannes Åman dilemmat, det fria ordet kontra risken att kränka någon med sitt fria ord. Åman menar visserligen att Green ’balanserar på gränsen till vad ett demokratiskt samhälle kan acceptera’, men han ger ändå tingsrätten bakläxa. Det fria ordet och religionsfriheten måste vara fri, annars har vi ingen frihet.

Sättet att bruka det fria ordet och friheten att uttrycka sin religiösa övertygelse, valet av orden, måste hela tiden ske med respekt och varsamhet – pastorer har verkligen anledning att fundera på hur man talar om synd och nåd. Samtidigt måste denna rätt försvaras. Går den friheten förlorad är vi inte längre på ett sluttande plan, vi är på ett sjunkande skepp där man varken får berätta att det finns livbåtar eller hur man når dem, eftersom passagerarna och i synnerhet skeppets ägare då kan känna sig kränkta.” Hemmets Vän, den 8. Juli, 2004, s. 2.

Farligt att ändra på sunda Värderingsmönster!
I samma utgåva av samma tidskrift tar även pastor Stanley Sjöberg upp fallet Green, i krönikan ”Angeläget”:

”Domen om fängelsestraff för att pastor Åke Green i Borgholm har predikat Guds Ord i sin församling och talat högt om sin upprördhet över det moraliska förfallet i vårt land, vittnar om ett paradigmskifte [ändrat värderingsmönster] i svensk politik och västerländsk juridik.

Det som nu händer är att vi riskerar att få ett liknande samhällsklimat som förr präglade Tyskland under Adolf Hitler och Sovjetunionen under Josef Stalin. I diktaturstater får nämligen inte predikanter tala utifrån sin övertygelse utan tvingas anpassa sig till Staten.

Vi måste med kraft hävda vår rätt att utifrån Bibelns budskap klargöra vad som är rätt och fel. Bibelns ord är Guds Ord och har större betydelse än vad lesbiska kvinnor och homosexuella bögar menar är riktigt.

Jag anser att det måste vara tillåtet för både predikanter, politiker, skribenter och medmänniskor i fria samtal, att få ha åsikter om alkoholmissbruk, drogmissbruk och oärliga ekonomiska transaktioner, men också om missriktad sexualitet, osund religiositet [typ tvingande Söndagslagar! Övers. anm.] och allt annat som berör oss i vår tid. Vi måste ha rätt att påtala det som skadar vår miljö och påverkar klimatet med negativa förändringar.

Hets mot folkgrupp?
Om Åke Green hade hotat att döda de homosexuella och predikat med syfte till uppvigling, att skada människor som är homosexuella, då hade det varit hets mot folkgrupp. Om Åke Green hade uppmanat företagsledare att avskeda homosexuella från arbetsplatserna och om han hotat dem med diskriminerande social utslagning, då hade det kunnat uppfattas som hets mot folkgrupp. Om en hundägare hetsar sin hund till att attackera och hugga tänderna i grannens ben, då är det olagligt. Men vår demokrati kräver, och vår religionsfrihet innebär, att vi ska ha rätt att tänka fritt och tala öppet om våra åsikter och vår oro.

Det är högst egendomligt att vi har en kultur som stödjer ett filmskapande som frossar i våld och njuter av scener som beskriver våldtäkter, otrohet och hänsynslöshet. Vi har en kultur som stödjer de homosexuella när de går ut i demonstrationer, hånar och förlöjligar bibeltroende kristendom och dessutom får stöd av Stockholms biskop Caroline Krook som i många år har inbjudit Gayfestivalens folk till att fira Herrens Heliga Nattvard i Storkyrkan.

Vi har samtidigt en lagstiftning som av folkets skatter erbjuder svindlande arvoden till advokater som kämpar för att våldtäktsmän och mördare ska befrias från fängelsestraff och påföljd, medan en predikant som varnar för Sodoms livsstil döms till fängelse.

Om det är tillåtet att varna för att röka, snusa, dricka brännvin och använda narkotika, då måste det vara tillåtet att predika som Åke Green har gjort.

Konfrontation med islam
Problemet med den ytliga syn på livet som svensk politik förordar är att vi kommer i konfrontation med en av våra snabbast växande folkgrupper, nämligen islam. Koranens folk dömer homosexuella till dödsstraff, men riktar sig också med hot mot dem som sprider en sådan livsstil.

Så här står det i Koranen: ’ Om någon av era kvinnor begår oanständig handling, tillkalla då fyra bland dem av er som har bevittnat handlingen, och om de vittnar (att de har sett den), stäng då in henne (eller dem) i deras hem till dess döden befriar henne’ (Sura 4:15-16).

I Sura 7:80-84 tar Koranen upp manlig homosexualitet: ’ Måste ni begå sådana skamliga handlingar som ingen i världen har begått före er? Ni går, upptända av lust, till män istället för till kvinnor. Ni driver verkligen era utsvävningar för långt! ’

Muslimska terrordåd
I en av islams hadither [samlade traditioner och legender om Muhammed och dennes anhängare, som utgör grund för muslimsk lag] beskrivs hur Muhammed befallde: ’Om ni upptäcker någon som begår detsamma som Lots folk begick så döda dem som begår det och den som utsätts för det’ (Abu Dawuds Bok 38, Nummer 4447).

Om vi läser Koranen och är medvetna om hur Al Qaidas folk och andra muslimska fundamentalister tänker, då kan vi förbereda oss på att terrordåd kommer att rikta sig mot vår kultur och bestraffa dem som stödjer de homosexuellas fortsatta offensiv för att provocera mot historisk etik och global moral.

Jag är övertygad om att Åke Green predikat om nåd och evangeliets budskap om hopp till förvandling och upprättelse för homosexuella. Det är något som även Bibeln erbjuder mördare och våldtäktsmän. Men då måste synden bekännas som synd och inte omskrivas och bli accepterad.

Den som är intresserad kan beställa skriften ’ Bibeln och Koranen om homosexualitet’ (Marcus Förlag). Det finns några exemplar kvar av den upplaga som tryckts och den som vill kan ringa telefon 08-627 98 88 för att få läsa mera om detta.” Hemmets Vän, den 8. Juli, 2004, s. 9.