tillbaka

Livets Löv:

14 Ett Prov och ett Tecken

av dr. Ralph Larson

Prov hör till vardagen.Flygmaskiner testas, bilar provas, skruvar och muttrar gås igenom, till och med människor skärskådas. Detta prövande är till för att bespara oss oron över hur en tingest skall fungera eller en person bete sig i verkligheten.

Avsikten med prov är förutsägbarhet. Vad kommer att hända om denne man blir läkare? Vad skulle inträffa i fall denna kvinna bleve lärarinna? Hur kommer den här bilen att uppföra sig i trafiken? Hur kommer det här flygplanet att uppträda i luften? Dessa är de typer av frågor man söker svara på genom förhandsprövning för att minska tänkbara faror.

Att skärskåda människor är mycket svårare än att genomgå varor. Denna svårighet återspeg-las i Förenta Staternas rättssystem. Nämnderna för villkorlig frigivning som antas skola intyga att en brottsling återanpassats till samhället klandras flitigt i dag, ty i många fall misslyckas deras tester. Frigivna brottslingar återfaller i förfärande stor utsträckning till brottslighet. Oskyldiga blir offer och ropar på en bättre lösning på bekymret.

Säkerligen är medlemmarna av dessa frigivningsnämnder uppriktiga och ansvarskännande. De måste vara lika angelägna som andra beträffande sina familjers trygghet. Jag tror att svårigheten kommer sig av ett ofullkomligt förfaringssätt vid skärskådandet, vilket utmynnar i många misstag. Många brottslingar som ej återanpassats intygas vara återanpassade. Följden blir, att samhället lider och frigivningsnämnderna klandras. Jag menar, att i det läget är det viktigast med bättre förfaringssätt för prövandet. Med dessa skall människors uppträdande säkrare kunna förutsägas.

Visst ingår detta i Jesu nuvarande uppgifter? Han planerar att frige många brottslingar från ett jättelikt fängelse, Jorden. Han ämnar låta dessa brottslingar umgås med dem från icke fallna världar. I Uppenbarelseboken 12:12 heter det: ”Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem!”

Icke fallna varelser i många världar har aldrig upplevt syndens elände och vill inte göra det heller. Alltså befinner Sig Herren i frigivningsnämndens belägenhet. Han behöver ett prov varigenom Han kan intyga att en brottsling återanpassats och går att släppa ut i universum. Det skall vara ett prov som det åskådande världsalltet kan iaktta och förstå.

Föreställ Dig vad som skulle krävas av ett dylikt prov. För det första måste det vara ett prov som kunde användas på samma sätt i alla delar av världen. För det andra måste det vara ett prov för människor av alla åldrar och typer. För det tredje måste det vara rättvist, inte grundat på ting som människor har olika mycket av. Om det, till exempel, grundades på pengar, skulle en del personer sättas på undantag. Om det grundades på tillhörigheter, talang, eller utbildning, skulle detsamma hända. Provet vore diskriminerande och orättvist. För det fjärde måste utförandet härav vara förnuftigt, man skulle inte tvingas göra orimliga prestationer. För det femte måste provet vara unikt, så att ens bevekelsegrund vore entydig. Om Herren vid ett prov kräver något som människor gör av andra orsaker, blir man förvirrad och bevekelsegrunden [motivet] oklar.

Vad finns det i hela världen som motsvarar alla dessa krav? Jag kan bara tänka på en sak som man oavsett ålder äger i lika delar, överallt, och det är tid. Under en given vecka har alla precis samma antal dagar, timmar, minuter och sekunder. Så det synes som om tid vore brukbar vid ett prov, utan att diskriminera någon.

Men hur skulle provet utformas? Skulle ett krav vara att arbeta si och så mycket under viss tid? Tanken är tilltalande, men stöter snabbt på hinder i form av diskriminering och motivation. Somliga förmår ej arbeta, andra måste arbeta mindre än andra av orsaker de inte styr över. Och vad bevekelsegrunder angår, ser vi att människor arbetar för andra orsakers skull än religion eller trohet mot Kristus. Det finns nämligen fördelar med arbete som icke är av religiös natur, såsom hopandet av pengar, eller motion, liksom det man eljest uppnår eller tillverkar. Sålunda vore bevekelsegrunden i ett tidsbetingat arbetsprov oklar. Därför bleve utfallet av ett sådant prov tvivelaktigt och det vore svårt att undvika diskriminering.

Vad sägs då om tidens bruk till vederkvickelse? Samma sak: En del människor kan ej delta i rekreation och somliga motionerar av icke-religiösa orsaker. Om vi skulle tänka oss krav på viss tid för studier, eller begrundan, eller självförkovran, skulle samma svårigheter, till viss del, uppstå. Diskriminering bleve svår att undvika vid ett prov innefattande användandet av tid av någon av dessa orsaker; och motivationen skulle vara oklar. Vad återstår då?

Vad sägs om vila? Inte alla kan arbeta, men envar förmår att vila sig. Trots att det kan tyckas som om bevekelsegrunden fortfarande skulle vara oklar – det går ju att uppnå icke-religiösa fördelar av vila – finns det sätt att lösa den svårigheten och göra så, att tid brukad på vila blir ett lämpligt prov. Om kravet gällde att en del av tiden avsattes för vila, finge man fördelar av vilan som inte vore av religiöst slag. Man kunde vila på ett flertal sätt för att uppnå de fördelarna. Människor kunde arbeta en halv dag och vila sig en halv dag, eller arbeta en dag och vila sig en dag, eller vila sig var femte dag, eller var sjätte, eller t.o.m. var sjunde, och åtnjuta vilans fördelar, trots att de inte ägnade religionen en tanke.

Dock finns det något som kunde göra vila till ett passande test. I fall det uppställdes ett krav om att människorna skulle vila under en viss tid som Herren valde ut, vore det ett högst lämpligt prov därför att det skulle vara obligatoriskt. Det skulle ej gå att rättfärdiga genom förnuftsskäl; det återspeglade bara Herrens vilja. Om Kristus skulle skilja ut en period om 24 timmar ibland de 168 som utgör en vecka och kräva att hela mänskosläktet brukade denna tid, endast denna tid, till vila, skulle det medföra vissa risker.

Hur skulle det gå, om grödorna stode klara för skörd, eller sädeskornen vore redo att sås och vädret vore det rätta – det kunde ju ändra sig! Arbetsbetingelserna kunde ju också skifta; fisk-stimmet försvinna, eller gården måsta konstbevattnas just då. Den man eller kvinna som an-befalldes att bruka den tiden, och ingen annan tid, till vila, skulle kunna möta många risker.

Och märk, att detta krav ej vädjar till förnuftet. Vila vädjar till förnuftet, men icke en be-stämd vilodag. Detta är precis vad som behövs, ty det svåraste prov som människan möter i sitt förhållande till Gud är detta: Vad göra när Gud fordrar något som man inte förstår? Detta är det svåraste av alla prov. Jag tror, att invånarna i andra världar är mest intresserade av den frågan.

Tänk Dig, att Du är invånare i en värld där synden aldrig förekommit. Du får veta, att Jesus tänker frige några återanpassade brottslingar på Er planet. Du hade all rätt, att känna en viss oro och ställa vissa frågor. ”Herre, tror Du, att det verkligen är riskfritt att göra så här?”

Och Herren kunde säga: ”Det tror jag. Men döm själv. Låt mig ställa den här kandidaten till evigt liv några frågor och säg, vad Du anser.”

Så Herren frågar Jordbon: ”Här har vi en bestämmelse om, att ingen skall döda en annan. Är Du villig, att lyda den bestämmelsen?”

Jordbon svarar: ”Javisst, det är ju förnuftigt. Det är klokt. Jag går med på det.”

”Nästa krav är, att Du inte skall stjäla. Vad sägs om det?”

”Visst är det rimligt. Det förstår jag. Det tänker jag följa.”

”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot Din nästa”, säger Jesus.

Samma svar ges. ”Självfallet är det förnuftigt; det är sunt. Jag samarbetar.” Och så går Herren igenom alla buden, förutom det fjärde, Sabbatsbudet.

Sedan Jordbon frågats, svarar Du: ”Nej, Herre. Han lyder Dig inte; han håller med Dig. I varje enskilt fall tänker han göra Din vilja därför att för honom verkar det förnuftigt. Men med tanke på hans begränsade kunskap och erfarenhet, är det fullt möjligt att en dag tycker han, att ett bestämt krav från himmelens regering är oförnuftigt. Vad gör han då? Det vill jag veta.”

Det kan Herren besvara: ”Det bekymret förutsåg jag och byggde därför in i de Tio Buden en fråga som gäller detta.” I det Han pekar på det fjärde budet, frågar Han Jordbon: ”Vi kräver, att veckans sjunde dag ägnas åt vila och gudstjänst i stället för ens egna intressen och göranden. Vad anser Du om det?”

Jordbon kanske svarar: ”Herre, jag inser väl värdet av vila. Du kan lita på, att jag skall vila mig. Det går jag med på. Men vad vila på en bestämd dag beträffar, ser jag inget skäl till vila på en särskild dag när det kunde vara bekvämare för mig en annan dag.”

Jag kan höra Dig säga: ”Nej, Herre! Honom vill vi inte ha här! Han upphöjer sitt mänskliga resonemang över Ditt bud.”

Å andra sidan kanske Jordbon reagerar så här på Sabbatsfrågan: ”Jag tror på detta med vila. Du kan räkna med mig – jag tänker vila mig. Vad dagen för vila beträffar, förstår jag inte alls varför det måste vara en särskild vilodag. Men det behöver jag inte förstå, Herre. Om detta är vad Du önskar, avgör det saken för mig.”

Så vänder Sig Herren till Dig och frågar: ”Vad anser Du?”

Jag tror, att Du skulle säga: ”Jag tror, att det är riskfritt. Låt honom komma hit.”

Det verkliga provet för en persons förhållande till Gud är: Vad gör han/hon, när skälet till ett av Guds krav är oklart?

Den fruktansvärda syndaplågan föddes då Eva i Edens Lustgård mötte ett krav, som ej syntes vara henne förnuftigt. Det förbjudna trädet såg då ut på det hela taget som de andra träden. Frukten var vanlig frukt, och ormen åt av den utan synbart men. Ändå hade Gud sagt, att den frukten inte skulle ätas. Det låter inte förnuftigt, tänkte hon; det låter alldeles orimligt.

Eva stod inför ett val: Vad gör jag, när Guds krav verkar vara orimligt? Och Evas beslut blev, i grund och botten: Jag lyder Gud när Hans krav verkar förnuftiga; men när de inte gör det, då lyder jag dem icke.

Denna inställning – jag lyder Gud när jag förstår Hans krav, och jag lyder Honom inte när jag ej förstår Hans krav – återspeglar tänkandet hos millioner människor i dag, som kallar sig själva för kristna. Detta tyder inte på ett sunt förhållande till Gud.

Abraham ställdes inför samma slags prov då Herrens röst – som han så väl kände igen att han ej kunde ha hört fel – sade till honom: ”’Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.’” Första Moseboken 22:2. Att säga att detta lät orimligt, vore att storligen underdriva. För Abraham tedde det sig som en katastrofal befallning. Icke endast vädjade den ej till hans förstånd, utan den söndersmulade allt hans hopp, alla hans drömmar. Det gjorde, att Abraham, liksom Eva, ställdes inför det verkliga provet: Vad gör jag, när Guds befallning ter sig orimlig? Vad gör jag, när Gud ger mig en befallning, som jag inte förstår?

Abraham fattade ej samma beslut som Eva. Abraham sade inte: ”Jag lyder Gud när jag för-står, och jag lyder inte när jag ej förstår.” Abraham sade: ”Jag lyder, oavsett om jag förstår eller ej.” Följden blev, att han blev känd som de trognas fader, föredömet för dem som vill ha ett sunt förhållande till Herren Jesus Kristus; ett föredöme i förtröstan, tro, kärlek och underkastelse.

Jesus ställdes inför samma slags prov i Getsemane. Han gick in i örtagården nedtyngd till sinnes, ty Han visste att slutet var nära. Där insåg Han, att någonting ofattbart ohyggligt skulle ingå i Hans prov – skiljsmässa från Gud.

Då sade han till dem: ”’Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka med mig.’ Och han gick lite längre bort, föll ner på ansiktet och bad: ’Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.’” Matteusevangeliet 26:38, 39. Tre gånger bad Han den bönen. Vad betyder den bönen? Den betyder: ”Fader, jag förstår inte. Fader, måste Du gå bort ifrån mig?”

Emellanåt säger vi lättvindigt: ”På Honom vilade alla våra synder.” Har Du någonsin helt fått klar för Dig betydelsen av detta? Det innebar förkastelse. Du vet, hur det smärtar, att bli för-kastad av någon. Förkastelse från den Allsmäktige ger de yttersta själskvalen. I Getsemane Örtagård gick det upp för Jesus, att Han måste förskjutas av Gud för att betala syndarnas straff. Då Han kände enheten med Fadern upplösas, skälvde och ropade Han ut i ångest: ”Varför? Fader, finns det inget annat sätt? Jag förstår inte.”

Hela universums öde balanserade på en knivsegg medan Han kämpade med den frågan. Och universum slapp undan dödsdomen, då Han fattade beslutet: ”Jag lyder, trots att jag ej förstår. ’Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!’” Han hade bestått det svåraste av alla prov.

Det svåraste prov man kan utstå är inte att bli martyr. Det är förhållandevis enkelt att ge upp livet för det man fullt och fast tror på; men att uppge livet när man inte förstår en sak är ett större prov. Detta prov måste alla, som önskar leva för evigt, bestå.

Stadgan för en Sabbatsvila finns i hjärtat av de Tio Buden. Den står för ett tillitsprov, ett kär-leksprov, ett underkastelseprov. Vila är något förnuftigt, men vila på en bestämd dag äger ingen förnuftsgrund. Och Sabbatsprovet sörjer för ett medel varigenom var och en kan känna sig själv och varigenom varje annan varelse i världsalltet kan veta: Vad gör en människa när hon ej förstår en sak? Lyder hon ändå? Eller upphöjer hon sitt resonemang över Gud och trotsar Honom?

Av denna orsak förbluffas jag av de teologer som säger sig finna visst moraliskt värde i prin-cipen om vila i det fjärde budordet, men som ej ser något moraliskt värde i den bestämda tid-punkten för vila. För mig är tidsbestämmelsen det enda moraliskt värdefulla här. I sig själv är vila en hälsomässig, ej moralisk, grundregel. Det enda moraliska värdet som byggts in i det fjärde budet är dess sjundedagsaktighet.

I Uppenbarelseboken 12 och 13 tecknas bilden av en slutlig strid – en strid mellan världen och församlingen. Den slutliga striden kommer att gälla detta prov. Hela världen kommer att måsta fatta sitt beslut: Lyder jag när jag förstår och även när jag inte förstår? Sabbatens sjundedagsaktighet kommer att bli stridsämnet. I Uppenbarelseboken 7 läser vi, att de som bestått provet kommer att beseglas – ett intyg om att det är riskfritt att frisläppa dessa personer var som helst i världsalltet. De kommer ej att återfalla till sin brottslighet. De har bestått provet, och deras framtida uppträdande är förutsägbart.

”Håll mina sabbater heliga. Låt dem vara ett tecken mellan mig och er, för att ni skall inse att jag är HERREN, er Gud.” Hesekiel 20:20.

Kom ihåg Sabbaten

Av Jack Kendall

Apostlagärningarna skildrar på ett inspirerat sätt den tidiga kristna församlingens historia. Under den tidsräcka, som denna uppteckning omfattar, var apostlarna och deras närmaste medarbetare den drivande kraften inom den nya församlingen. Under deras ledning bevarades församlingarna huvudsakligen rena trosmässigt sett. Men när vi lämnar den apostoliska perioden, finner vi att en stor förändring inträffade inom församlingen. Gibbon beskriver denna förändring väl. Han påpekar att teologernas uppgift att beskriva religionen såsom den var i sin ursprungliga renhet var angenäm jämförd med den uppgift som föll på historikerna. Historikerna fick det oangenäma uppdraget att beskriva den nedgång och de irrläror som, beroende på människans svaghet och urartning, hade krupit in i församlingen sedan dess begynnelse. (Se The Decline and Fall of the Roman Empire [av Edward Gibbon], kap. 15 [oavkortad upplaga].)

Paulus sade till de församlingsäldste i Efesus: ”Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.” Apostlagärningarna 20:29, 30.

Svåra ulvar skulle komma in i Guds församling, och ibland dem – ledarna i den kristna för-samlingen – skulle det uppträda män som skulle delge osund undervisning. Av detta vittnesbörd säger det sig självt att vi icke är trygga om vi godtar lärorna från dem som följde apostlarna som undervisare och ledare, med mindre de handlade enligt apostlarnas läror.

Avfall inom Församlingen förutsagt
Aposteln Paulus skrev också följande, till församlingen i Tessalonika: ”Låt ingen be er på något sätt. Ty först [före Jesu återkomst] måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud..... Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst.” Andra Tessalonikerbrevet 2:3, 4, 7, 8.

På samma sätt skrev han till Timoteus: ”predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.” Andra Timoteusbrevet 4:2, 3.

I dessa texter förutsägs uttryckligen ett stort avfall inom församlingen. Aposteln pekade inte bara på detta tillstånd som en tilldragelse efter hans tid utan sade att redan då, medan han skrev, hade avfallet börjat sitt fördärvliga verk inom församlingen.

Inget bibliskt Stöd för någon Sabbatsförändring
Trots att inget uttalande som gör gällande Sabbatens förändring står att finna i kyrkofädernas skrifter under [den kristna tidsålderns] tre hundra första år, påstår många att deras vittnesbörd lägger fram avgörande bevis för att första veckodagen skulle vara Herrens dag i Up-penbarelseboken 1:10. En genomgång av Skriften visar dock att det bara finns en dag som både Fadern och Sonen, på ett särskilt sätt, gör anspråk på som Sin, och det är Sabbaten i det fjärde budet. Men detta bevis åsidosätts utan motbevisning, och det menas att denna ära tillfaller första veckodagen.

Sakskälet till Söndagshelgd vilar på förutsättningen att uttrycket ”Herrens dag”, som namn på Söndagen, går att spåra till Johannes’ lärjungar och att detta är det namn som den var känd under i Johannes’ dagar. Även om vi skulle gå med på detta, vilket vi ej kan göra, skulle Söndagshelgden ändå bara visa sig vara en mänsklig inrättning. Emellertid är saken den, att Skriften icke erkänner Söndagen som Herrens dag. Före Johannes’ uppenbarelse på Patmos talar den Heliga Skrifts författare sju gånger om första veckodagen. Johannes omnämner den två gånger i sitt evangelium, vilket han skrev efter hemkomsten från denna ö. Den kallas aldrig någon gång för något annat än för ”första veckodagen”. Kyrkoskribenter nämner första veckodagen sexton gånger under andra århundradet före år 194, men aldrig kallas den för Herrens dag.

Då Johannes år 96 sade: ”Jag kom i andehänryckning på Herrens dag” [Uppenbarelseboken 1:10], talade han förvisso om den dag som Herren reserverat för Sig Själv, den som Han gör anspråk på som Sin. Det stämmer in på den sjunde dagen, men går ingalunda att säga om Söndagen. Därför kunde inte Johannes kalla första veckodagen vid detta namn, ty den var ingen okränkbar vilodag. Om Guds Ande vid denna tidpunkt avsett att instifta en ny företeelse och kalla en bestämd dag för Herrens, som dittills aldrig burit den beteckningen, hade Han måst tillkännage att detta varit fallet. Då Johannes ej definierade uttrycket, visar det entydigt att han icke gav en ny företeelse ett helgat namn. Snarare talade han om en välkänd, av Gud stadfäst, dag. Det var efter hemkomsten från Patmos som Johannes skrev det evangelium, som bär hans namn. I detta evangelium talar Johannes två gånger om första veckodagen. Vid båda tillfällena följde han samma mönster som de andra helgade författarna: Han sade aldrig att den mottagit något nytt heligt namn utan benämnde den endast ”första veckodagen”.

Den tidiga Församlingen höll Sabbaten
De tidiga kristna iakttog Sabbaten på det samvetsgrannaste sätt – annars hade de stenats. I stället ser vi i Apostlagärningarna att vissa gånger respekterades de, om än ogärna, av sina otroende landsmän. (Se Apostlagärningarna 5.) Att förmoda att Söndagshållandet började hos dem är att godta ett förmodande som saknar sannolikhet. Sabbaten var ett starkt band som förenade dem med det övriga folket i deras liv. Genom att helighålla Sabbaten, följde de inte bara Jesu föredöme utan även Hans befallning.

I århundraden fortsatte de österländska församlingarna att helighålla Sabbaten. Det är i Västerlandet som vi först finner övergången till Söndag.

”I många av de orientaliska församlingarna iakttogs alltfort Sabbaten (Lördag) såsom Sön-dagen hålls, medan många i Västerlandet, för att protestera mot judiska inrättningar, fastade på den dagen.” George Park Fischer: History of the Christian Church (New York: Scribner, 1900), s. 118; anförd i Bible Students’ Source Book (Washington, D.C.: Review and Herald Publishing Association, 1962), s. 866.

Neander, en uppburen kyrkohistoriker, säger beträffande Söndagshelgdens uppkomst:

”Söndagsfirandet var, liksom alla andra religiösa högtider, blott en mänsklig inrättning, och det var långt ifrån apostlarnas avsikt att fastslå ett gudomligt bud i detta sammanhang, ja, väldigt långt därifrån. Det var ej heller den tidiga apostoliska församlingens mening, att överföra Sabbatens regler till Söndagen. Möjligen hade en falsk tillämpning av detta slag börjat vinna inträde vid slutet av det andra århundradet; ty vid den tiden började det framträda personer som betraktade arbete på Söndagen som en synd.” Neander’s Church History, anförd i J.N. Andrews: History of the Sabbath (Battle Creek, Michigan: Review and Herald Publishing Company, 1887), s. 231.

Eusebius, biskop under Konstantins tid och kyrkohistoriker, skrev beträffande denna förändring till Söndagssabbat: ”Allt det som det var ens skyldighet att göra på Sabbaten, det har vi överfört till Herrens dag.” Kommentar om Psaltaren, anförd i A.T. Jones: The Great Empires of Prophecy (Battle Creek, Michigan: Review and Herald Publishing Company, 1898), s. 479.

Sedvänja eller Lydnad
Fastän det är sant att Kristus återuppstod på en Söndag, säger det inte sig självt att man skall ge upp och överge den Sabbat som Gud Själv befallt om, ej heller att vi skall överföra det som utmärkte Sabbaten på en annan veckodag, ehuru den dagen må vara mera minnesvärd. För att göra det skulle det krävas en lika entydig befallning från Gud, som skulle ogiltigförklara det förra budordet. Men för en dylik befallning går det icke att finna några bevis. Varken Frälsaren eller Hans efterföljare bröt någonsin mot Sabbaten. Hade judarna lyckats bevisa sin anklagelse mot Honom för Sabbatsbrott, vilket man försökte, skulle man ej ha behövt ta fram falska vittnen för att se till att döma och avrätta Honom. Det var för att intet fel stod att finna hos Honom som man måste begå mened genom att intyga sannheten hos en lögn.

Kristus har icke givit någon antydan om att den sjunde dagens Sabbat någonsin har eller skulle kunna förändras, och intet apostoliskt exempel på övergången från sjunde till första veckodagen går att anföra. Iakttagandet av första veckodagen i stället för den sjunde äger ingen auktoritet förutom den hos sedvänjan och den stora massans seder och bruk.

Tidigt under Israels konungars tid kom profeten Samuel till Saul, och befallde honom att ut-föra ett av Herren honom tilldelat uppdrag. Då han verkställde den givna uppgiften, skulle han utplåna alla amalekiter och deras boskap.

Saul avvek en del från Herrens bud såsom profeten gett honom det. Förutom att spara ko-nungens liv – en vanlig sed ibland segerrika fältherrar på den tiden – räddade han därjämte den bästa boskapen. Dessa djur sparades i syfte att frambära offer till Herren.

Herren avslöjade för Samuel vad som inträffat. Då Saul kom tillbaka, gick Samuel att möta honom. Han undrade varför han gjort som han gjort. Då den egensinnige kungen berättade om avsikten med att behålla de bästa djuren, tillrättavisades han skarpt av profeten, i stället för att berömmas.

”Då sade Samuel: ’Har HERREN samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör HERRENS röst? Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar. Ty upproriskhet är trolldomssynd och trots är synd och avguderi. Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han också förkastat dig, så att du inte längre får vara kung.’” Första Samuelsboken 15:22, 23.

Under Sin tid på Jorden tog Jesus upp det galna i att följa kyrkans tradition i motsats till Guds klara Ord. ”’Rätt profeterade Jesaja om er, ni hycklare. Hos honom står det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud.’... Han sade också till dem: ’Ni upphäver fullkomligt Guds bud för att hålla fast vid era egna stadgar.” Markusevangeliet 7:6, 7, 9.

När vi i okunskap överträder Guds lag, är Han väldigt förstående och godtar våra bästa avsikter, hur än felaktigt de må ha uttryckts. ”Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig [bättra sig härvidlag].” Apostlagärningarna 17:30. Men när sanningen om Hans vilja uppenbaras för oss, blir den en prövosten. Vår reaktion visar på vår inställning gentemot Gud och Hans myndighet. [Du må rent av vara kyrkoherde eller präst och ha arbetat ihop till en god pension samt vara omtyckt av gudstjänstbesökarna. Tänker Du lyda Skaparen fullt ut, även om Du skulle riskera avsked och måhända några färre pensionspoäng samt Din nuvar-ande församlings ogillande?, undrar övers.]

Den första Ängelns Budskap - Guds Lag - Människors Tradition

Av Jack Kendall

I Bibeln är Kristi återkomst den händelse, mot vilken alla andra pekar. Den framställs som en vredens dag, varunder synd och syndare utrotas och landet ödeläggs. De inspirerade författarnas språk uttrycker på det livligaste sätt scenerna på den dag när Gud träder ut ur Sin boning för att straffa Jordens bebyggare. ”Ty se, HERREN kommer ut ur sin boning för att straffa jordens inbyggare för deras missgärning. Jorden skall blottlägga alla sina blodskulder och inte längre dölja sina dräpta.” Jesaja 26:21.

Frågan blir då självklar: Skall mänskosläktet ej varnas för denna ödeläggelse, som så snart kommer att drabba det? Skall det inte ges något tecken på den annalkande stormen så att man kan undvika den stundande utplåningen? Skall oåterkallelig undergång uppsluka en syndig värld och Gud icke ge den minsta antydan om att den är i antågande?

Så var inte fallet med världen före Syndafloden, ej heller är det hela världens Domares sätt att hemsöka mänskligheten med straffdomar utan att skänka den varning nog för att den som vill skall kunna undvika den kommande förödelsen.

Eliabudskapet
Den siste författaren i Gamla Testamentet skrev om den dagen: ”Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår landet med tillspillogivning.” Malaki 4:5, 6.

Då han tillkännagav Johannes Döparens födelse, förklarade ängeln Gabriel att han skulle komma att utföra sitt verk i Elias anda och kraft. ”Han skall gå framför honom i Elias’ ande och kraft för att ’vända fädernas hjärtan till barnen’ och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk.’” Lukasevangeliet 1:17. Genom att uppfylla sin uppgift som Messias’ förelöpare, genomförde Johannes sitt uppdrag. Jesus sade angående Johannes, och det arbete han utfört: ”Han är den, om vilken det är skrivet: ’Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.’” Matteusevangeliet 11:10.

Emellertid måste denna profetia finna sin största och mest fullständiga uppfyllelse i en til-lämpning på tiden omedelbart före Kristi andra kommelse. Det måste utgå ett budskap för att bereda ett folk på Herrens återkomst. Detta budskap, som förs in i blickpunkten i Uppenbar-elseboken 14, är världsomspännande till omfattningen. Tre änglar beskrivs framföra det, och det är det sista av sitt slag i Nya Testamentet. Genom att godta eller förkasta detta budskap, kommer varje person att välja antingen evigt liv, eller evig undergång.

Den första Ängelns Budskap
”Och jag såg en annan ängel flyga högst uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag. Han sade med hög röst: ’Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.’” Uppenbarelseboken 14:6, 7.

De flesta Bibelsanningar har angått alla folk i alla tider. Förutom att förkunna det eviga evangeliet, är budskapet i Uppenbarelseboken 14:6, 7 också ensamt i sitt slag. Det tillkännager nämligen den pågående domen. Alltså hade det varit omöjligt att på rätt sätt sprida denna sanning före domens inledning. Apostlarna såg fram emot en dag då domen skulle äga rum (se Apostlagärningarna 24:25), men detta är tillkännagivandet att den dagen har stundat, och således kan tillkännagivandet ges endast strax före Jesu återkomst.

Nära knutet till mottagandet av evangelium är att göra bättring. Jesus kom ”till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade: ’Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!’” Markusevangeliet 1:14, 15.

Omvändelse eller bättring inbegriper en sinnesändring – en önskan att handla annorlunda. Det räcker icke med att endast bekänna sina synder; man måste också vända dem ryggen. ”Den ogudaktige må överge sin väg och den orättfärdige sina tankar och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse.” Jesaja 55:7.

Enligt Paulus, skall Gud under domen döma ”genom Jesus Kristus... över vad som är fördolt hos människorna.” Romarbrevet 2:16. Varje handling under livets gång, oavsett hur än hem-lig, kommer att utvärderas när själens öde bestäms. Men våra gärningar är inte allt som tas i beaktande under domen. Jesus sade: ”Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag.” Matteusevangeliet 12:36. Våra ord är en mätare på vår karaktär, ty: ”Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen.” Matteusevangeliet 12:34.

För att evangeliet skall verka, måste det alltså påverka ens tänkande. Under sin utläggning om den kristna vandeln [levnadssättet, livsstilen] försäkrar Paulus oss, att: ”De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” Andra Korintierbrevet 10:4, 5. När evangeliet nu förmår att lägga t.o.m. ens fantasi under Kristi lydnad, har det kraft till att förvandla hela människan; ty såsom en person ”tänker i sitt hjärta, sådan är han.” Ordspråksboken 23:7 [eng. Bibeln].

En Maning om, att tillbedja Skaparen
Samtidigt som domens timme anges, uppmanas människorna överallt att tillbedja Gud som sin Skapare: ”Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.’” Uppenbarelseboken 14:7. Den sanna grunden för gudstillbedjan är särskillnaden mellan Skaparen och Hans skapta varelser. Det var för att alltid påminna människorna om denna sanning som Gud instiftade Sabbaten i Eden. Lika länge som faktumet att Han är vår Skapare fortfarande är en anledning till att vi tillbeder Honom, kommer Sabbaten att fortfara att vara minnesmärket över den händelsen och ett tecken mellan Gud och Hans folk. Det är genom att hålla Sabbaten som vi visar Honom vår aktning som Skapare. ”Säg till Israels barn: Mina sabbater skall ni hålla, ty de är ett tecken mellan mig och er från släkte till släkte, för att ni skall veta att jag är HERREN som helgar er.... Den [Sabbaten] är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade.” Andra Moseboken 31:13, 17.

Liksom ett verk måste utföras för att bereda Hans folk inför Hans första kommelse, behöver den kristna församlingen andligen åter sättas istånd för att göra medlemmarna redo inför domen och Kristi andra kommelse. Det arbete som skulle uträttas i Nehemjas dagar för att återuppbygga Jerusalem är en bild på denna andliga återställelse och talas om hos Jesaja. ”Dina avkomlingar skall bygga upp de gamla ruinerna, du skall återställa grundvalar från forntida släkten. Du skall kallas ”han som murar igen sprickor”, ”han som återställer stigar, så att man kan bo i landet”. Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till HERRENS ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i HERREN, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jakobs arvedel. Så har HERRENS mun talat.” Jesaja 58:12-14.

Inget bibliskt Stöd för någon Sabbatsförändring
Trots att inget uttalande som gör gällande Sabbatens förändring står att finna i kyrkofädernas skrifter under [den kristna tidsålderns] tre hundra första år, påstår många att deras vittnesbörd lägger fram avgörande bevis för att första veckodagen skulle vara Herrens dag i Uppenbar-elseboken 1:10. En genomgång av Skriften visar dock att det bara finns en dag som både Fadern och Sonen, på ett särskilt sätt, gör anspråk på som Sin, och det är Sabbaten i det fjärde budet. Men detta bevis åsidosätts utan motbevisning, och det menas att denna ära tillfaller första veckodagen.

Den tidiga Församlingen höll Sabbaten
De tidiga kristna iakttog Sabbaten på det samvetsgrannaste sätt – annars hade de stenats. I stället ser vi i Apostlagärningarna att vissa gånger respekterades de, om än ogärna, av sina otroende landsmän. (Se Apostlagärningarna 5.) Att förmoda att Söndagshållandet började hos dem är att godta ett förmodande som saknar sannolikhet. Sabbaten var ett starkt band som förenade dem med det övriga folket i deras liv. Genom att helighålla Sabbaten, följde de inte bara Jesu föredöme utan även Hans befallning.

Sedvänja eller Lydnad
Fastän det är sant att Kristus återuppstod på en Söndag, säger det inte sig självt att man skall ge upp och överge den Sabbat som Gud Själv befallt om, ej heller att vi skall överföra det som utmärkte Sabbaten på en annan veckodag, ehuru den dagen må vara mera minnesvärd. För att göra det skulle det krävas en lika entydig befallning från Gud, som skulle ogiltigförklara det förra budordet. Men för en dylik befallning går det icke att finna några bevis.

Sabbaten gavs till människan vid skapelsen och upprepades till ljudet av det högljuddaste åskmuller från Sinai berg. På Bibelns blad är det omöjligt att finna något bud om att göra sig av med, eller på något vis förändra, Sabbaten. Herren har nämligen inte gett något annat tecken som skulle ersätta den som minnesmärke över Hans skaparkraft eller Hans förmåga att helga oss. (Se Andra Moseboken 31:13, 17.) På den yttersta dagen kommer många att påstå sig ha haft ett förhållande till Kristus (se Matteusevangeliet 7:22, 23), men de kommer att uppdaga att de icke erkänns av Honom därför att de, likt Kain, har valt sitt eget sätt att tillbedja Honom på i stället för det som Han ordnat för dem. (Se Första Moseboken 4:3-7.)

Guds lag är uttrycket för Hans karaktär. Gud äger fullständigt, oföränderligt och oåterkalleligt oberoende. Hans lag växlar icke. Den är evig och omöjlig att ändra, därför att den är uttrycket för Hans karaktär. Ingenting kan ske som på något vis förmår göra det nödvändigt att tillkännage en annorlunda lag. ”HERRENS undervisning [lag. 1917 års övers.] är fullkomlig, den ger själen nytt liv.” Psaltaren 19:8. Varje ändring i lagen skulle göra den ofulländad. Minsta lilla skiftning i dess föreskrifter skulle ge himmelens härskaror anledning att tro att Guds råd och uttalanden ej vore att lita på utan krävde omformning, ty de vore felaktiga. Skulle någon förändring vidtas i Guds lag, gjorde Satan den vinst som han inledde striden för.

Det vore mycket riktigare att länderna avskaffade sina lagar och tilläte befolkningarna att göra som de ville än att universums Styresman skulle ogiltigförklara Sin lag och lämna världen utan en måttstock att döma de skyldiga och frikänna de lydiga med. Han som styr världen med vishet och kärlek är en Gud som ej förändras. (Se Malaki 3:6.) Han avskaffar icke i dag det Han genomdrev i går. Guds lag må struntas i, hånas, förkastas, trampas i dammet, men den är ändå det stora rättesnöret för rättfärdighet, oföränderlig och oförstörbar.

När vi i okunskap överträder Guds lag, är Han väldigt förstående och godtar våra bästa avsikter, hur än felaktigt de må ha uttryckts. ”Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig [göra bättring. 1917 års övers. Vi skall alltså bättra oss på denna punkt, vända om från vår överträdelse av det här budet!].” Apostlagärningarna 17:30. Men när sanningen om Hans vilja uppenbaras för oss, blir den en prövosten. Vår reaktion visar på vår inställning gentemot Gud och Hans myndighet.