tillbaka

Livets Löv:

13 Nådens Lön

av Jack Kendall

(Om ej annat anges, är alla texter hämtade från Matteusevangeliet 19 och 20; Markusevangeliet 10; Lukasevangeliet 18.)

Sanningen om Guds fria nåd hade nästan helt försvunnit ur sikte i Kristi dagar. Dåtidens religiösa lärare hävdade, att Guds ynnest måste förtjänas. Man hoppades vinna de rättfärdigas lön genom sina egna ansträngningar. Alltså föranleddes deras gudstillbedjan av en sniken, egennyttig anda. Inte ens Kristi lärjungar var helt fria från denna anda. Frälsaren grep varje tillfälle, att visa dem deras fel härvidlag. En dag inträffade det en händelse, som lät Honom framlägga de rätta principerna.

Medan Han gick vägen fram, kom en rik ung man springande till Honom. Mannen knäföll och hälsade Honom respektfullt. ”’Mästare”, sade han, ”vad gott skall jag göra för att få evigt liv?’”

Den unge mannen hade endast tilltalat Kristus som en hedrad lärare, han såg ej Guds Son i Honom. Frälsaren sade: ”Varför kallar du mig för god? Det finns bara en som är god, och det är Gud.” [Eng. Bibeln.] Med andra ord: Av vilken anledning kallar Du mig för god? Gud är den ende, som är god. Om Du anser mig vara god, måste Du ta emot mig som Hans Son och utsände.

Lagen – ett Uttryck för Guds Sinnesart
”Vill du ingå i livet”, tillade Jesus, ”så håll buden.’” Guds sinnelag [karaktär] uttrycks i Hans lag. För att stå i samklang med Gud, måste grundsatserna [principerna] hos Hans lag vara drivkraften bakom varje handling.

Kristus tonar inte ned lagens fordringar. I omisskännliga ordalag förklarar Han, att lydnad mot dem är förutsättningen för evigt liv – samma villkor som för Adam före syndafallet. Herren förväntar Sig inget mindre av själen nu, än Han väntade Sig av människan i paradiset: Fullkomlig lydnad, fläckfri rättfärdighet. Villkoret under nådens förbund är lika omfattande som det krav, vilket ställdes i Eden – endräkt [harmoni, samklang] med Guds lag. Denna är helig [okränkbar], rättfärdig och god.

Jesus förklarar Lagens djupa och andliga Natur
På orden ”håll buden” svarade den unge mannen: ”’Vilka?’” Han trodde, att någon ceremoniell regel avsågs, men Kristus hade talat om den lag, som utgavs i Sinai. Han räknade upp flera budord från Dekalogens [Tio Guds Buds] andra tavla, sedan summerade Han dem i rättesnöret [principen] ”’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’”

Utan att tveka, svarade den unge mannen: ”’Allt detta har jag hållit. Vad fattas mig ännu?’” Hans uppfattning om lagen var ytlig. Mätt med mänskliga mått, hade han bibehållit en fläckfri karaktär. Till stor del hade hans yttre handlande varit korrekt. Förvisso trodde han, att hans lydnad varit utan fel. Ändå hade han en otäck känsla av, att allt ej var rätt mellan hans själ [honom själv] och Gud. Detta föranledde spörsmålet ”Vad fattas mig ännu?’”

”’Vill du vara fullkomlig”, sade Kristus, ”så gå bort och sälj, vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.’ Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad bort, ty han hade många ägodelar.”

Älskar man det egna jaget, överträder man lagen. Jesus önskade uppenbara detta för den unge mannen. Kristus satte honom på ett prov, som skulle visa själviskheten i hans hjärta. Frälsaren visade honom den ömma punkten i hans karaktär. Han saknade sann kärlek gentemot Gud och nästan [sina medmänniskor]. I sin kärlek till jaget och världslig vinning stod han ej i samklang med himmelens grundregler [principer].

Då den unge mannen vände och gick sin väg, sade Jesus till Sina lärjungar: ”För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket.” Dessa ord förbluffade lärjungarna. De hade blivit lärda, att se upp till de rika som himmelrikets gunstlingar; de hoppades själva få makt och rikedom i Messias’ rike. Så om de rika ej skulle komma in dit, vilket hopp fanns det då för de övriga?

”Då tog Jesus åter till orda och sade till dem: ’Ja, mina barn, hur svårt är det inte för dem som förlitar sig till sin rikedom att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för en rik person att komma in i Guds rike. Och de blev väldigt häpna.” [Eng. Bibeln.] Nu insåg de, att varningen också gällde dem. I ljuset från Frälsarens ord avslöjades deras egen hemliga längtan efter makt och rikedom. Kännande farhågor för sig själva, utropade de: ”’Vem kan då bli frälst?’”

”Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.’”

Petrus återhämtade sig först från den inre övertygelse, som Frälsarens ord åstadkommit. Han tänkte med tillfredsställelse på, vad han och hans bröder hade försakat för Kristus. ”’Se, vi har lämnat allt och följt dig.’” Han kom ihåg det villkorliga löftet till den rike unge mannen – ”då skall du få en skatt i himmelen” – och frågade, vad han och hans vänner skulle få för belöning för sina uppoffringar.

Frälsarens svar gjorde fiskemännen från Galiléen förtjusta. Det gav dem tankar på ära, som motsvarade deras mest storslagna drömmar: ”’Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skolen också I, som haven efterföljt mig, få sitta på tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar.” [1917 års övers.] Och, tillade Han: ”Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv.”

Men Petrus’ fråga: ”vad skall vi få för det?’” hade röjt en anda, som skulle ha olämpliggjort lärjungarna som budbärare för Kristus, om den inte rättats till. Den var nämligen en drängs anda. Medan de känt sig tilldragna av Jesu kärlek, var inte lärjungarna helt befriade från fariséismen. De närde alltfort tanken på, att förtjäna en belöning i förhållande till sin insats.

För att icke lärjungarna skulle förlora evangelii principer ur sikte, berättade Kristus för dem en liknelse. Den åskådliggjorde det sätt, varpå Gud behandlar Sina tjänare, och den anda, vari Han önskar, att de skall arbeta för Honom.

Han sade: ”’Ty himmelriket är likt en husbonde som tidigt på morgonen gick ut för att leja arbetare till sin vingård.” Det var sed att arbetslösa stod och väntade på torgen, och dit gick arbetsgivare för att finna tjänare. Mannen i liknelsen sägs gå dit vid olika tidpunkter för att anställa arbetare. De, som anlitas först, går med på att arbeta för en viss betalning. De, som anställs senare, överlåter åt vingårdens ägare, att bestämma deras lön.

”På kvällen sade vingårdens herre till sin förvaltare: Kalla på arbetarna och ge dem deras lön. Men börja med de sista och sluta med de första. De som hade blivit lejda vid elfte timmen kom då fram och fick var sin denar. När sedan de första kom, trodde de att de skulle få mer, men också de fick en denar.”

I liknelsen gick de först lejda arbetarna med på, att arbeta för en bestämd lön. De erhöll det överenskomna beloppet, inte mer. De, som anställdes senare, trodde på sin chefs löfte: ”Jag skall ge er en rättvis lön.” De visade sitt förtroende för honom, genom att inte fråga angående sin lön. De litade på hans rättvisa och rättfärdighet. De belönades, dock ej i enlighet med mängden arbete, utan enligt givmildheten i hans beslut.

Arbete ej Grunden för Lönen
Likaså vill Gud, att vi skall lita på Honom, som rättfärdiggör de ogudaktiga. Hans lön ges inte i enlighet med vår förtjänst, utan enligt Hans beslut, ”det som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre.” Efésierbrevet 3:11. ”Då frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet”. Titusbrevet 3:5. Och för dem, som förtröstar på Honom, kommer Han att göra ”långt mer än allt vi ber om eller tänker”. Efésierbrevet 3:20.

Det är inte mängden uträttat arbete eller dess synbara frukter, som gör det värdefullt hos Gud, utan andan det utförs i. De, som kom till vingården vid elfte timmen, var tacksamma för ett tillfälle att arbeta. Deras hjärtan var fulla av tacksamhet till den, som godtagit dem. Då husbonden vid dagens slut betalade dem för ett fullt dagsverke, blev de väldigt överraskade. De visste, att de ej förtjänat en sådan lön. Och vänligheten som lyste i arbetsgivarens anlete uppfyllde dem med fröjd. De glömde aldrig husbondens godhet, eller den givmilda ersättning de erhållit. Likadant är det med syndaren, som, medveten om sin ovärdighet, har kommit till Mästarens vingård vid den elfte timmen. Stunden för hans tjänande synes så kort, han känner sig oförtjänt av någon belöning; men han är fylld av glädje över, att Gud alls har godtagit [accepterat] honom. Han verkar i en ödmjuk, tillitsfull anda, tacksam för förmånen, att vara medarbetare med Kristus. Förtjust ärar Gud dem, som äger en sådan anda.

Herren önskar att vi skall vila i Honom utan funderingar kring måttet på vår lön. När Kristus bor i själen, är inte tanken på belöning det viktigaste. Denna är icke drivkraften bakom ens tjänande. Förvisso skall vi i visst måtto betänka vår lön. Gud vill, att vi skall uppskatta Hans utlovade välsignelser. Men Han avser inte, att vi skall sukta [längta] efter belöningar eller mena, att vi skall lönas för varje utförd plikt. Vi skall ej vara så angelägna om att vinna lönen, att vi till varje pris gör det rätta. Kärlek till Gud och till nästan skall vara bevekelsegrunden.

Då arbetarna i vingården var och en fått ”samma dagspenning”, kände sig de, som börjat arbeta tidigt på dagen, förorättade. Hade de inte arbetat tolv timmar?, resonerade man, och var det inte riktigt att de skulle få mera, än de, som blott hade arbetat en timme under dagens svalare del? ”De där som kom sist har gjort en timme”, sade man, ”och du har jämställt dem med oss, som har stått ut med dagens slit och hetta”

”Min vän”, svarade husbonden en av dem, ”jag gör dig ingen orätt. Kom du inte överens med mig om en denar? Ta det som är ditt och gå. Men åt den siste vill jag ge lika mycket som åt dig. Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är så god? Så skall de sista bli de första och de första bli de sista.’” Matteusevangeliet 20:15, 16.

Det är inte arbetets tidsåtgång, utan ens villighet och trofasthet i arbetet, som gör det godtagbart hos Gud. Vid allt vårt tjänande krävs jagets fullständiga uppgivande. Den minsta plikt, som uträttas i uppriktighet och med jaget bortglömt, är behagligare för Gud, än det största verk ärrat av själviskhet. Han ser efter, hur väl vi vårdar Kristi anda, och hur väl vårt verk uppvisar likhet med Kristus. Han intresserar Sig mera för den kärlek och trofasthet, som vi utför verket med, än det myckna arbete vi må lägga ned.

Oavsett hur kort tjänst eller ödmjukt arbete, kommer vi ej att gå miste om vår lön, bara vi i enkel tro följer Kristus. Det, som inte ens de största och visaste personer förmår förtjäna, kan den svagaste och mest ödmjuke erhålla. Himmelens gyllene port öppnas icke för den självupphöjde. Den hålls stängd för den stolte. Men den eviga porten öppnas på vid gavel för ett litet barns darrande beröring. Sällhetens nådefulla belöning kommer att ges dem, som arbetat för Gud i trons och kärlekens enkelhet.

13 Betydelsen av Lydnad

av Jack Kendall

Genom olydnad miste Adam och Eva sitt hem i lustgården. Adam reflekterade inte över följden av olydnad. Han gick icke trotsigt emot Gud, ej heller talade han på något vis emot Gud; han gjorde bara tvärt emot Hans uttryckliga order. Så snart som Adam och Eva korsat gränslinjen mellan tro och misstroende och beseglat sitt beslut genom att äta av frukten, hade de bytt gudar. Genast blev deras sinnen behärskade av deras nye herre, varigenom hans karaktär och likhet återspeglades. De behärskades av själviskheten.

Då de var försvagade genom synden, kunde de ej längre av egen kraft hålla Guds lag. För att botemedlet mot synd skulle vara verksamt, måste det alltså vara av övernaturlig art.

Om människan skulle kunna återupprättas, måste hon följa en nogsamt utstakad och smal lydnadens stig. Jaget, med sin fallenhet för att handla oberoende av Gud, måste dö och ersättas av en fullständig och fulländad tro på, och beroende av, Honom. Det blev Kristi uppgift då Han kom till vår värld att i människorna återställa Guds avbild. Som vårt Föredöme (se Första Petrusbrevet 2:21, 22), vandrade Kristus denna väg. (Se Filipperbrevet 2:5-8.) Genom frälsningsplanen skulle kraft komma att användas i människans återuppbyggnad. Gud tillhandahåller obegränsad kraft, men människan måste fortlöpande besluta att låta den kraften verka för henne.

Budskapen till de sju församlingarna i Uppenbarelseboken 2 och 3 innehåller särskilda meddelanden till Kristi efterföljare. Breven skrevs inte bara till dåtidens sju församlingar, utan till alla Hans efterföljare under alla tider. I varje budskap finner vi beröm, åthutningar, befal-lningar, ömsinta inbjudningar, förutskickelser och löften.

I början av fem av budskapen heter det: ”’Jag känner dina gärningar.” Han säger Sig inte tro, eller anta, eller ha bevis, utan Sig veta. Till och med våra tankar känner Han till. ”Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån.” Psaltaren 139:2.

Medan vi betraktar dessa budskap och tillämpar dem på församlingens olika tidsåldrar, behöver vi också försöka förstå vilka av dessa tillstånd som tydligast beskriver oss som enskilda medlemmar av Guds församling och godta det Trovärdiga Vittnets råd och tillrättavisningar, så att löftena må bli förverkligade i oss.

Bibelns Löften och Lydnad
Bibelns samtliga löften ges till segervinnare, och i varje enskilt församlingsbudskap utlovas det en särskild belöning till segervinnaren.

Det första budskapet till församlingen i Efesus avslutas med löftet om återställelse för dem som vinner seger. ”Den som har öra må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis.” Uppenbarelseboken 2:7.

Adam och Eva gick miste om paradiset på grund av sin olydnad, och det har varit alla tiders förlossades innerliga hopp att återbördas till det förlorade hemmet. Men liksom förlusten erfors genom olydnad, kommer endast de lydiga att erfara den framtida återställelsen. ”Saliga är de som håller Hans bud, så att de får tillträde till livets träd, och tillåts träda in genom stadsportarna.” Uppenbarelseboken 22:14 [eng. Bibeln].

Den förföljda Församlingen
Den förföljda församlingen i Smyrna får det dyrbara löftet att segervinnaren ej drabbas av den andra döden. När vi dör i denna värld, dör vi den första döden. För dem som dör i Jesus, är graven blott en viloplats där de inväntar Jesu återkomst för att väckas upp. ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå.” Första Tessalonikerbrevet 4:16.

Vi ser att de övriga döda ej väcks vid den tidpunkten utan vid ett senare tillfälle, bara för att uppleva det som Bibeln talar om som den andra döden. ”Men de andra döda levde inte, förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen.” Uppenbarelseboken 20:5. Denna andra död är den fullständiga utplåning, varom talas i Malaki 4:1. ”Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skola alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist [1917 års övers.].” Det är om denna död Jesus talade då Han sade: ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.” Matteusevangeliet 10:28. Ännu ett värdefullt löfte ges åt församlingen i Pergamus: ”Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat. Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det.” Uppenbarelseboken 2:17.

Hedendomen intar den kristna Församlingen
Synderna i Pergamusförsamlingen beskrevs i form av en liknelse. ”Men något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de åt kött från avgudaoffer och bedrev otukt. Så har också du sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära [vilken jag avskyr. Tillägg i eng. Bibeln].” Uppenbarelseboken 2:14, 15.

Under detta skede i församlingens historia infördes mycket ur hedendomens avgudatillbedjan i den kristna religionen och inlemmades i dess tillbedjansformer, som om kristnat avguderi skulle kunna göra detta antagbart hos Gud.

Under den därpå följande tiden i församlingshistorien, vilken stämmer in på Tyatira, uppgick antalet martyrer som gav sina liv för tron till millioner. De betraktades som hjälplösa och obe-tydliga, och i jämförelse med det Heliga Romerska Riket var de det. Till dem utgick löftet att sanningen, fastän trampad till marken i århundraden, slutligen skulle segra. ”Den som segrar och håller fast vid mina gärningar ända till slutet, honom skall jag ge makt över folken, och han skall styra dem med järnspira, liksom man krossar lerkärl, såsom jag har fått den makten av min Fader.” Uppenbarelseboken 2:26-28. Förtryckets gissel skulle komma att avlägsnas, och de trofasta till sist komma att regera som konungar.

Ytterligare ett löfte gavs dock till denna församling, nämligen det om morgonstjärnan. Precis som morgonstjärnan framträder under nattens mörkaste del, för att tillkännage gryningens snara ankomst, ställde Gud under dessa mörka dagar av världshistorien fram personer för att återföra människorna till Hans Ord. Ja, Wycliffe kallas stundom för ”Reformationens Morgonstjärna”.

Till församlingen i Sardes skänker Jesus ett synnerligen uppbyggligt och dyrbart löfte. ”Den som segrar skall alltså bli klädd i vita kläder, och jag skall aldrig stryka ut hans namn ur livets bok utan kännas vid hans namn inför min Fader och hans änglar.” Uppenbarelseboken 3:5. Vid domen händer en av två saker med varje person. Antingen utplånas hans namn ur livets bok, eller kläds han i vita kläder. Andra Moseboken 32:33 redogör för orsaken till att namn stryks ur Livets Bok. ”Men HERREN svarade Mose: ’Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.” Uppenbarelseboken 20:15 meddelar verkan av att få sitt namn utsuddat i Livets Bok. ”Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön.”

Emellertid behöver detta icke bli fallet, ty segervinnarna lovas att deras namn ej kommer att utplånas och att de kommer att iföras vita kläder. Denna vita dräkt är, det får vi veta, de heligas rättfärdighet. (Se Uppenbarelseboken 19:8.)

Till Filadelfias församling hör löftet: ”Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn.” Uppenbarelseboken 3:12. Guds namn är Hans karaktär; och Han utfäster att segervinnaren kan få exakt samma sinnelag, bli Gud helt lik därvidlag.

Församlingen i Laodicea är den sista av de sju församlingarna och en av de två menigheter som ej kunde ges något beröm. Trots detta sorgliga tillstånd, erhåller även dess segervinnare ett ytterst dyrbart löfte. ”Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron.” Uppenbarelseboken 3:21. I detta löfte ligger nyckeln till segervinningen. Vi skall vinna seger såsom Jesus gjorde.

Nyckeln till Segervinning
När vi studerar Kristi liv för att finna hemligheten bakom Hans segervinnande, finner vi att bönen var en bestående del av Hans vanor. ”Tidigt på morgonen, medan det var mörkt, steg Jesus upp och gick till en enslig plats och bad där.” Markusevangeliet 1:35. Sedan Han uträttat ett av Sina storverk genom att kasta ut en djävul, sade Jesus till lärjungarna att detta var omöjligt utan mycken bön och fasta. Blott de som lägger ned mycken tid på bön till Gud förmår att vinna seger. Samma ord som Jesus uttalade till Sina lärjungar under slutet på Sin verksamhet tillsammans med dem genljuder i våra öron: ”Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.’” Matteusevangeliet 26:41.

Från och med Kains mord på den rättfärdige Abel och fram till nu, har det tyckts som om all rättfärdighet och de rättfärdiga, som vägrat ge vika för denna världs makter och maktbefogen-heter, har lidit förföljelse. I Guds Ord dras ridån åt sidan. Vi ser att så kommer det inte att alltid vara. Det är de som har korsfäst köttet med dess lidelser och känslor, därmed motstående Djävulens frestelser, som är de sanna segrarna.

Gud är inte mindre noga nu än fordomdags. Hans blick vilar över hela Sitt folk och över allt deras händers verk. Han godtar icke halvhjärtad lydnad; Han godkänner ej kompromisser med jaget. Ej heller kommer Han att låta dem som trotsar Hans ord att undgå straff. Fastän Han kan vara väldigt tålmodig med överträdaren, kommer sannerligen vedergällningen till sist.

Icke genom ett ord, inte genom många ord, utan genom varje ord som Gud har sagt, skall människan leva. Det går ej att hoppa över ett ord, ett enda åläggande som Han uttalat, och vara trygg, hur än ovidkommande det må te sig. ”Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.” [Matteusevangeliet 5:19.] Vemhelst som med vett och vilje bryter mot ett enda bud kan icke i ande och sanning hålla något av dem. Han må påstå sig hålla dem alla – med undantag för det som han må betrakta som smärre avvikelser – men om han medvetet överträder på en punkt, är han skyldig till allt.

Under detta liv prövas vi. Guds änglar iakttar karaktärsutvecklingen och mäter ens moraliska halt. Hela frågan avgörs sålunda: Lyder eller trotsar han Guds bud? Har syndaren blivit förvandlad i denna värld, genom Kristi förtjänster, till en lydig tjänare, så att han lämpliggjorts att smälta in i himmelens samhälle och godtas som Kristi medarvinge?