tillbaka

Livets Löv:

11 Lagens Förbannelse

av Jack Kendall

"Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse.” Galaterbrevet 3:10.

Om dessa ord framlade aposteln Paulus’ hela tankegång, eller ens vore kärnan i det som skulle följa, hade man en ursäkt för inställningen att de som förordar Guds lags bindande krav är vilsegångna i sina ansträngningar, och att de som söker lyda den är under en förbannelse. Stannar man här, går man emellertid miste om den egentliga poäng som aposteln försöker att göra. Märk att versen inte tar slut här; den fortsätter sålunda: ”Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter.” [Betoning tillfogad.] Faktum är, att förbannelsen drabbar människor, inte för att de fullgör lagen utan för att de misslyckas därmed. En närmare undersökning visar att förbannelsen är olydnadens förbannelse.

Olydnad mot Guds lag är själva förbannelsen, och den förbannelse den medför är döden. Ty: ”Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden”. Romarbrevet 5:12. Utan synden vore döden omöjlig, för: ”Dödens udd är synden”. Första Korintierbrevet 15:56. Varför sade då aposteln att ”alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse”? Beror det på att lagen är en förbannelse? – Inte alls. Aposteln erkänner själv att: ”lagen [är] helig och budordet heligt, rätt och gott.” Romarbrevet 7:12. Vore lagen behäftad med något ont, skulle vi veta med säkerhet att Kristus icke skulle ha uppfyllt den till punkt och pricka. (Se Johannesevangeliet 15:10.) Men varför är alla de som låter det bero på laggärningar under förbannelse? – Därför att alla misslyckats med att till fullo följa lagen under sin levnad; ty, såsom vi upplysts om: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”. Romarbrevet 3:23. Alla, som med goda gärningar försöker att göra sig fria ifrån lagbrottets förbannelse, kommer att kvarstå under den förbannelsen.

Lagar tillförsäkrar Frihet
Vi ser denna princip i tillämpningen av mänskliga lagar. Landets lagar som förbjuder den en-skilde att bedraga eller utöva våld mot sin nästa är ingen förbannelse, eller typ av träldom. Nej, vi kan enas om att de är de lagar som tillförsäkrar frihet. För att förhindra flagranta överträdelser av dessa lagar och försvara medborgarrätten, utdöms särskilda straff mot överträdarna. Alltså lovar dessa lagar frihet åt den laglydige medborgaren, samtidigt som de hotar överträdaren med träldom.

Väl man brutit mot lagen, fritar framtida lydnad ingen från straffet som olydnadshandlingen för med sig. Lydnad ingår icke i någon poängskala som ger oss pluspunkter för våra gärningar. Snarare är lydnad något som helt enkelt väntas av alla goda medborgare.

Föreställ Dig hur denna grundsats [princip] fungerar inom ett så enkelt område som trafik-lagarna. Väl man fällts för fortkörning, minskar inte straffet tack vare ens tidigare prickfria körning, ej heller räddar ens framtida prickfria körning en från att lida straffet.

I detta avseende är Tio Guds Buds lag inget annorlunda. Jakob talar om den som ”frihetens fullkomliga lag” (Jakobsbrevet 1:25). Denna lags föreskrifter är ägnade att skydda våra viktigaste intressen. Lagen är tudelad. Den första avdelningen handlar om vårt förhållande till Gud, den visar oss hur vi skall leva i samklang med vår Skapare och Källan till allt liv. Den andra avdelningen garanterar den enskilde hans rättigheter. Häri ingår skydd mot dem, som skulle vilja beröva honom fred och trygghet.

Olydnad för med sig Förbannelse
Då Gud förde Israel ut ur Egyptens träldomshus, förelade Han dem två sorters löften. En uppsättning löften grundades på lydnad, den andra på olydnad. ”Se, jag förelägger er i dag välsignelse och förbannelse: Välsignelse, om ni lyssnar till HERRENS, er Guds, bud, som jag i dag ger er, och förbannelse, om ni inte lyssnar till HERRENS, er Guds, bud”. Femte Moseboken 11:26-28. Gud talade inte dessa ord endast till Israel. Dessa tio föreskrifter gäller likadant för hela mänskosläktet. Det var ej enbart Israels barns rättigheter som Gud sökte att skydda. Ej heller var Israels folk den enda del av samhället som Gud önskade skulle leva i samklang med grundsatserna för Hans styre, utan alla människor. ”Lagen åstadkommer ju vrede” (Romarbrevet 4:15), men Guds vrede drabbar blott olydnadens barn. Medan vi ej fördöms om vi verkligen tror, beror detta på att tron för oss i samklang med lagen – Guds liv. Då tar vi efter Kristi vandel, vårt stora Föredöme. ”Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun.” Första Petrusbrevet 2:21, 22. ”Bli Guds efterföljare, ni som är hans älskade barn. Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Men otukt och allt slags orenhet eller girighet skall inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller passar sig fräckt och oförnuftigt prat eller tvetydigt skämt. Tacka i stället Gud. Ni skall veta att ingen otuktig eller oren eller girig – en sådan är en avgudadyrkare – skall ärva Kristi och Guds rike. Låt ingen bedra er med tomt prat. Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn.” Efésierbrevet 5:1-6.

Ensam kan Människan ej lyda Guds Lag
Goda gärningar anbefalls, men vi orkar ej att utföra dem. De kan endast utföras av Den som allena är god, och det är Gud. Om det alls skall finnas något gott i oss, är det för att Gud verkar i oss. ”Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.” Filipperbrevet 2:13. ”Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår Herre Jesus Kristus, upp från de döda, han må fullkomna er i allt gott, så att ni gör hans vilja. Och må han verka i oss det som behagar honom, genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter, amen.” Hebréerbrevet 13:20, 21.

När vi läser uttalandet att: ”’Den rättfärdige skall leva av tro’” (Galaterbrevet 3:11), är det viktigt att rätt förstå ordet ”rättfärdig”. ”All orättfärdighet är synd” (Första Johannesbrevet 5:17), och ”synd är brott mot lagen.” Första Johannesbrevet 3:4. Alltså är all orättfärdighet överträdelse av lagen. Naturligt nog är all rättfärdighet lydnad. För att en person skall förklaras vara rättfärdig, får han sålunda inte medvetet överträda någon föreskrift i Guds lag. Det är detta som aposteln menar när han säger: ”Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall förklaras rättfärdiga.” Romarbrevet 2:13.

Det är genom tro, inte genom gärningar, som vi blir lagens görare. ”Med hjärtat tror man och blir rättfärdig”. Romarbrevet 10:10. Inga undantag görs, halva frälsningen förtjänas icke. Frälsningen [räddningen] kommer sig helt enkelt av tro och ej av gärningar. Alla de rättfärdiga görs rättfärdiga och bibehålls rättfärdiga genom tro. Lagen är så helig att den nivå den framställer för oss är högre än vad någon människa lyckas uppnå i egen kraft. Fullkomlig lydnad uppnås endast genom Guds kraft. Alltså tar vi i tro emot Herren Jesus, så att Han kan leva ut Sin fullkomliga lag i oss.

Lydnad var aldrig Stridsfrågan
Ingenstans i Paulus’ skrifter går det att finna en vink eller antydan om att lagen ej borde lydas, eller att den skulle ha avskaffats eller förändrats. Frågan är icke huruvida lagen skall hållas, utan hur den skall hållas.

”Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppen-baras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.” Galaterbrevet 3:23-25.

Ordet övervakare [uppfostrare i 1917 års övers.] är översatt från paidagogos (pahi-dag-o-gos’) (Strong’s Concordance, [grekiskt] nr. 3807) och betyder pojkledare, d.v.s. en tjänare vars uppgift det var att ta barnen till skolan; (underförstått [symboliskt] en lärare [”pedagog”]): instruktör, eller skollärare.

En paidagogos var en träl som följde med pojkarna till skolan för att se till att de ej skolkade. Om de försökte försvinna, föll det på hans ansvar att föra dem tillbaka; ja, han var t.o.m. befogad att slå dem för att de skulle hålla sig efter vägen. Ordet borde hellre ha översatts med [krävande] uppdragsgivare; tuktomästare. Tanken här är att en krigsman eskorterar en fånge som tillåts att vandra utanför fängelsemuren. Ehuru synbarligen fri, är fången i själva verket berövad sin frihet precis som om han sutte i en cell. Detta är deras tillstånd som ej tror utan är ”inneslutna under synd”, ”hållna i förvar”, ”under lagen”. För dessa utgör lagen deras fångvaktare. Den brutna lagen håller dem i förvar och släpper dem inte; de kan ej undfly sin skuld eller sitt straff. Trots att Gud är barmhärtig och nåderik, släpper Han inte den skyldige fri utan vidare. (Se Andra Moseboken 34:6, 7.) Det vill säga: Han ljuger inte, Han kallar icke ont för gott. Ändå tillhandahåller Han ett sätt varpå den skyldige kan bli fri ifrån sin skuld. Lagen är ej längre emot dem, stänger dem ej mera inne, och de kan gå som fria män.

Somliga har utifrån denna text antagit att tron skulle komma vid en bestämd tidpunkt och att människorna fram till denna historiska tidpunkt hölls i förvar under lagen. Likaså tror man att väl tron kommit, var man sedan fri ifrån lagen. Detta trons uppdykande ses allmänt som liktydigt med Kristi framträdande i världen. Tror man detta, gör man faktiskt människors frälsning beroende av när man fötts. Om man levde före en viss tid, gick man förlorad. Levde man efter den, blev man frälst. Ingen som stannar upp och resonerar kring saken kan allvarligt mena att aposteln verkligen säger detta. Förresten säger Hebréerbrevet 11 oss att alla patriarkerna blev frälsta genom tro.

När kommer så tron? ”Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi ord.” Romarbrevet 10:17. Låt oss minnas att den enda Skrift man hade på den tid då aposteln skrev detta var de böcker som utgör vårt Gamla Testamente. Nu börjar vi inse att närhelst en person tar emot Guds Ord – löftesordet, vilket har med sig lagens fullhet – och ej längre kämpar emot det utan sträcker vapen inför det, då kommer tron till honom.

Kristus kom icke för att frälsa oss i våra synder utan ifrån dem. (Se Matteusevangeliet 1:21.) Den frälsning Han har med Sig till oss är inte bara befrielse från syndens straff utan seger över synden själv. ”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse” (Galaterbrevet 3:13) – från synden och döden. Detta har Han gjort genom att bli ”en förbannelse för vår skull”. Härigenom befrias vi från all nödvändighet av att synda. Synden kan ej längre ha herravälde över oss om vi tar emot Kristus i sanning och utan förbehåll. ”Så långt, som öster är från väster, låter han våra överträdelser vara från oss.” Psaltaren 103:12.