| Förstasidan |
|
E-post Sundstad
E-post Pedersen |
| Missionsbroschyrer |
| Olika dokument |
| av L Wiberg |
| Tidsåldrarnas Längtan |
| Guds folk i kris |
| Den Goda Världsordningen |
| Föreläsningar om Framtiden |
| Traktaten av Vandeman |
| Muslimer studerar Bibeln |
Guds LagAlla blickar riktades mot berget. Toppen var höljd i ett tjockt moln, som bara blev mörkare och rullade nedåt, tills hela berget var insvept i dunkel. Blixtar ljungade ur mörkret, till ackompanjemang från åskans mäktiga dunder. ”Hela Sinai berg höljdes i rök därför att HERREN hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn och hela berget skakade våldsamt. Basunljudet blev starkare och starkare” (Andra Moseboken 19:18, 19). Så kraftfull var denna majestätiska uppenbarelse av Guds närvaro, att hela Israel darrade i knävecken. Plötsligt upphörde mullret och basunklangen, lämnande efter sig en skräckinjagande stillhet. Sedan talade Gud ur det tjocka mörker, som omgav Honom, där Han stod på berget. Påverkad av djup kärlek till Sitt folk, tillkännagav Han de Tio Buden. Mose sade: ”’HERREN kom från Sinai, … ur skaran av mångtusen heliga. På hans högra sida brann i eld en lag för dem. I sanning, han älskar folken. Alla hans heliga är i din hand. De faller ner vid din fot, de tar emot av dina ord” (Femte Moseboken 33:2, 3). Då Gud utfärdade lagen på Sinai, visade Han Sig inte bara som världsalltets majestätiske, högste myndighetsperson. Han porträtterade Sig även som Sitt folks förlossare (Andra Moseboken 20:2). Eftersom Han är Frälsare, manade Han inte bara Israel, utan hela mänskligheten (Predikaren 12:13) till, att lyda tio stycken korta, vittomfattande och myndiga påbud, som sammanfattar mänskliga varelsers skyldighet mot Gud och mot varandra. Och Gud sade: Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn. Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den. Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig. Du skall inte mörda. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästa hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa” (Andra Moseboken 20:3-17). Lagens Natur
Ett Återsken av Guds Karaktär. Skriften ser Guds egenskaper i Hans lag. I likhet med Gud, ”(är lagen) fullkomlig” och ”HERRENS befallningar är rätta” (Psaltaren 19:8, 9). ”Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott” (Romarbrevet 7:12). ”... alla dina bud är sanning. Sedan länge vet jag att du har fastställt dem för evig tid” (Psaltaren 119:151, 152). ”... alla dina bud är rättfärdiga” (Psaltaren 119:172). En sedelärande eller moralisk Lag. Budorden uttrycker, vilket beteende Herren önskar Sig från oss. De anger vårt förhållande till vår Skapare och Förlossare och vårt inbördes förhållande. Bibeln kallar brott mot lagen för synd (Första Johannesbrevet 3:4). En andlig Lag. ”... lagen är andlig” (Romarbrevet 7:14). Sålunda kan bara andliga personer, som bär Andens frukt, lyda den (Johannesevangeliet 15:4; Galaterbrevet 5:22, 23). Det är Guds Ande, som ger oss kraft till, att uträtta Hans vilja (Apostlagärningarna 1:8; Psaltaren 51:10-12). Genom att förbli i Kristus, erhåller vi kraften vi behöver, för att bära frukt till Hans ära (Johannesevangeliet 15:5). Mänskolagar befattar sig bara med uppenbara handlingar. Men de Tio Buden är ”omätliga i vidd” (Psaltaren 119:96). De berör våra hemliga tankar, önskningar och känslor såsom svartsjuka, avund, lusta och äregirighet. I Bergspredikan underströk Jesus denna andliga sida hos lagen, varvid Han avslöjade, att överträdelse börjar i hjärtat (Matteusevangeliet 5:21, 22, 27, 28; Markusevangeliet 7:21-23). En främjande Lag. Guds Tio Bud är mer, än bara en räcka förbud; de omfattar långtgående grundregler. De innefattar inte bara det, som vi inte bör göra, utan även det, som vi bör göra. Vi skall inte bara avstå från ondskefulla gärningar och tankar; vi måste lära oss, att bruka våra gudagivna förmågor och gåvor för det goda. Alltså har varje förbud en positiv kärna. Ta, till exempel, det sjätte budet, ”Du skall inte mörda”. Dess uppbyggliga sida heter ”Du skall gynna livet.” ”Det är Guds vilja, att Hans anhängare skall försöka, att främja vars och ens välbefinnande och lycka, som hamnar innanför deras inflytandes område. I djupsinnig bemärkelse vilar evangelieuppdraget – de goda nyheterna om frälsning och evigt liv genom Jesus Kristus –på den främjande princip, som är inbyggd i det sjätte budet.”1 Lagen med tio bud bör inte betraktas ”lika mycket ur förbjudande synvinkel, som ur barmhärtig synvinkel. Dess förbud är den verkliga garantin för lycka vid lydnad. När den tas emot i Kristus, åstadkommer lagen i oss den karaktärens renhet, som kommer att bringa oss glädje genom ändlösa tidsåldrar. För den lydaktige innebär den en skyddsmur. Vi skådar den i form av Guds godhet, som genom att för människorna påvisa rättfärdighetens oföränderliga grundsatser, försöker att skona dem från överträdelsens dysra följder.”2 En enkel Lag. De Tio Buden är grundliga i sin enkla, men vidsträckta, omfattning. De är så korta, att till och med ett barn snabbt kan lära sig dem, men samtidigt så vittförgrenade, att de täcker in varje tänkbar synd. ”Det är inget mystiskt med Guds lag. Alla kan förstå de storslagna sanningar, som den är ett uttryck för. Det svagaste intellekt, förmår att greppa dessa regler; den okunnigaste kan rätta livet, och gestalta karaktären, efter det gudomliga rättesnöret.”3 En Lag med Principer. De Tio Buden summerar alla sunda principer – de är tillämpbara på hela mänskligheten vid alla tillfällen. I Skriften heter det: ”Frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till” (Predikaren 12:13). Dekalogen – de Tio Orden, eller de Tio Buden (Andra Moseboken 34:28) – består av två delar, vilket antyds genom de två stentavlorna, som Gud skrev den på (Femte Moseboken 4:13). De fyra första buden styr vår plikt mot vår Skapare och Förlossare, och de sex sista visar våra skyldigheter mot människorna.4 Tudelningen härrör från kärlekens två stora grundläggande principer, som Guds rike fungerar efter: ”’ Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv’” (Lukasevangeliet 10:27; jämför Femte Moseboken 6:4, 5; Tredje Moseboken 19:18. Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.). De, som lever enligt dessa principer, är också i samklang med de Tio Buden, eftersom budorden uttrycker de här grundreglerna mera i detalj. Första budet fordrar, att blott den ende, sanne Guden tillbes. Andra budet förbjuder avgudadyrkan.5 Tredje budet förbjuder vanvördighet och den mened, som inträffar, när det heliga namnet åberopas. Fjärde budet manar till vilodagens helgande och identifierar den sanne Guden som Skaparen av himmel och jord. Femte budet kräver, att barn lyder sina föräldrar i deras egenskap av Guds utsedda ombud för överföringen av Hans uppenbarade vilja till kommande släkten (se Femte Moseboken 4:6-9; 6:1-7). Sjätte budet värnar om livet som okränkbart. Sjunde budet ålägger renhet och tryggar äktenskapets helgd. Åttonde budet skyddar tillhörigheter. Nionde budet omgärdar sanningen och förbjuder lögn. Och tionde budet går till roten med alla mänskliga förhållanden, genom att förbjuda begäret efter det, som tillhör andra.6 En unik Lag. De Tio Buden åtnjuter det unika kännetecknet av, att vara de enda ord Gud uttalade hörbart till ett helt folk (Femte Moseboken 5:22). Enär Gud inte tordes anförtro Sin lag åt glömska människor, ristade Han in buden med Sitt finger på två stentavlor, som skulle förvaras i förbundsarken (Andra Moseboken 31:18; Femte Moseboken 10:2). För att Israel skulle kunna tillämpa buden, gav Gud dem ytterligare lagar rörande deras förhållande till Honom och till varandra. En del av dessa tilläggslagar handlade om Israels allmänmänskliga förehavanden (civila lagar), andra reglerade ceremonierna hos gudstjänsten i helgedomen (ceremonilagar). Gud förelade folket tilläggslagarna genom en medlare, Mose, som nedtecknade dem i ”lagboken” och lade dem ”vid sidan av HERRENS, er Guds, förbundsark” (Femte Moseboken 31:25, 26) – inte i arken, som fallet var med Guds yttersta uppenbarelse, Dekalogen. Tilläggslagarna gick under beteckningen ”Moses lagbok” (Josua 8:31; Nehemja 8:1; Andra Krönikeboken 25:4), eller helt enkelt ”Mose lag” (Andra Konungaboken 23:25; Andra Krönikeboken 23:18).7 En härlig Lag. Guds lag inspirerar själen. Psalmisten sade: ”Hur kär har jag inte din lag. Hela dagen begrundar jag den.” ”Därför älskar jag dina bud mer än guld, ja, mer än fint guld.” Även när ”Nöd och ångest har gripit mig”, sade han, är ”dina bud... min glädje” (Psaltaren 119:97, 127, 143. Vers 97 ur King James Version. Övers. anm.). För dem, som älskar Gud, är ”hans bud... inte tunga” (Första Johannesbrevet 5:3). Det är överträdarna, som betraktar lagen som ett tungt ok, ty syndarens sinne ”underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller” (Romarbrevet 8:7). Meningen med Lagen. Gud utfärdade Sin lag, för att skänka människorna ymniga välsignelser och för att föra dem in i ett frälsande förhållande till Honom. Notera följande specifika syftemål: Den uppenbarar Guds Vilja för Mänskligheten. I egenskap av uttrycket för Guds sinnelag och kärlek, visar de Tio Buden Hans vilja och avsikt med mänskosläktet. De fordrar fullkomlig lydnad, ”Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt” (Jakobsbrevet 2:10). Som levnadsregel, är lydnad mot lagen väsentlig för vår frälsning. Kristus Själv sade: ”vill du gå in i livet, så håll buden’” (Matteusevangeliet 19:17). Lydnad är endast möjlig tack vare den kraft, som den i personen boende Helige Ande tillhandahåller. Den utgör Grunden för Guds Förbund. Mose skrev de Tio Budorden, jämte andra, förklarande lagar, i en bok betitlad förbundsboken (Andra Moseboken 20:1-24:8).8 Senare kallade han budtavlorna för ”tavlorna till... förbund{et}”, vilket antydde deras betydelse som grundval för det eviga förbundet (Femte Moseboken 9:9; jämför 4:13. För mera om förbunden, se kapitel 7 i föreliggande verk). Den fungerar som Rättesnöre vid Domen. Liksom Gud, är alla Hans ”bud... rättfärdiga” (Psaltaren 119:172). Alltså bestämmer lagen standarden för rättfärdigheten. Var och en av oss kommer att dömas enligt dessa rättfärdiga principer, inte enligt våra samveten. ”Frukta Gud och håll hans bud”, säger Skriften, ”... Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont” (Predikaren 12:13, 14; jämför Jakobsbrevet 2:12). Människors samveten är olika. Somliga samveten är ”svaga”, medan andra är ”orena”, ”orenade”, eller ”brännmärkta” (Första Korintierbrevet 8:7, 12; Titusbrevet 1:15; Hebréerbrevet 10:22; Första Timoteusbrevet 4:2). Hur än väl de fungerar, måste de – som ett urverk – ”ställas” genom en precis standard, för att vara till någon nytta. Våra samveten säger åt oss, att vi skall göra det rätta, men de säger inte åt oss, vad som är rätt. Endast samveten ställda enligt Guds stora riktlinje – Hans lag – kan avhålla oss ifrån, att halka ned i synd.9 Den pekar ut Synden. Utan de Tio Buden uppfattar inte människor tydligt Guds helighet, sin egen skuld, eller sitt behov av syndaånger. När de ej inser sig ha överträtt Guds lag, känner de inte sitt förlorade tillstånd, eller sitt behov av Kristi försonande blod. För att folk skall inse sitt verkliga tillstånd, fungerar lagen som en spegel (Jakobsbrevet 1:23-25). De, som ”blickar” in i lagen, skönjer sina egna karaktärsbrister i kontrast till Guds rättfärdiga karaktär. Alltså visar lagen, att hela världen står skyldig inför Gud (Romarbrevet 3:19), varför alla har räkenskaper att avlägga för Honom. ”Genom lagen ges insikt om synd” (Romarbrevet 3:20), emedan ”synd är brott mot lagen” (Första Johannesbrevet 3:4). Ja, Paulus yttrade: ”det var först genom lagen jag lärde känna synden” (Romarbrevet 7:7). Genom att överbevisa syndare om deras överträdelse, får lagen dem till att inse, att de står under Guds vredes dom och att på dem väntar straffet: Evig död. Lagen får dem till, att förnimma sin ytterliga hjälplöshet. Den är ett Medel till Omvändelse. Guds lag är det redskap, som den Helige Ande använder, för att leda oss till omvändelse: ”HERRENS lag är fullkomlig, den omvänder själen” (Psaltaren 19:8, King James Version). När vi har förstått vårt egentliga, syndiga tillstånd och att vi sitter i dödscell, utan hopp, förnimmer vi vårt behov av en Frälsare. Då blir sannerligen evangeliets goda nyheter meningsfulla. Således hänvisar lagen oss till Kristus, den ende, som förmår att hjälpa oss ur vår förtvivlade belägenhet.10 Det var i ljuset härav, som Paulus talade om både moral- och ceremonilagen som ”vår övervakare [”lärare”, NKJV] fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro” (Galaterbrevet 3:24).11 Även om lagen avslöjar vår synd, kan den aldrig rädda oss. Liksom vatten krävs, för att tvätta ett lortigt ansikte, behöver vi uppsöka källan, som är öppen för ”rening från synd och orenhet” (Sakarja 13:1), och låta oss renas i ”Lammets blod” (Uppenbarelseboken 7:14), sedan vi har upptäckt vårt behov i Guds lags spegel. Vi måste blicka på Kristus, ”och när Kristus uppenbaras för… [oss] på Golgatas kors, där Han dör nedtryckt av hela världens synder, visar den Helige Ande… [oss] Guds inställning mot alla, som ångrar sina överträdelser.”12 Då fylls själen av hopp, och i tro sträcker vi oss efter vår Frälsare, som överlämnar åt oss det eviga livets gåva (Johannesevangeliet 3:16). Den skapar sann Frihet. Kristus sade, att ”Var och en som gör synd är syndens slav” (Johannesevangeliet 8:34). När vi överträder Guds lag, berövar vi oss själva friheten; men lydnad mot de Tio Buden garanterar oss sann frihet. Levnad inom gränserna för Guds lag innebär frihet från synd. Och detta innebär frihet från sådant, som åtföljer synden – den ständiga oron, samvetets skadande, och tilltagande samvetsförebråelser och ånger, som tär på livskraften. Psalmisten sade: ”Jag vandrar i frihet, eftersom jag har begrundat dina befallningar” (Psaltaren 119:45, NIV). Jakob talade om Dekalogen som ”den konungsliga lagen”, ”frihetens fullkomliga lag” (Jakobsbrevet 2:8; 1:25). För att vi skall kunna få denna frihet, inbjuder Jesus oss till, att gå till Honom med vår syndabörda. I dess ställe erbjuder Han oss Sitt ok, vilket är milt (Matteusevangeliet 11:29, 30). Ett ok är ett redskap för tjänande. Genom att dela upp tyngden, underlättar oket utförandet av uppgifter. Kristus erbjuder, att bära oket med oss. Oket i sig är lagen: ”Den stora kärlekens lag som uppenbarades i Eden, förkunnades på Sinai, och i det nya förbundet inskrivs den i våra sinnen. Det är den som knyter människorna till Guds vilja i deras uppgift.”13 När vi är förbundna med Kristus genom oket, bär Han den tunga bördan och gör lydnaden till en glädje. Han gör det möjligt för oss, att lyckas med det, som tidigare har varit omöjligt. Därmed blir lagen, sedan den har skrivits in i våra sinnen, en glädje och en fröjd. Vi är fria, därför att vi vill göra, som Han säger. I fall lagen framställs utan Kristi frälsande kraft, förekommer det ej frihet från synd. Dock för Guds frälsande nåd, som ingalunda ogiltigförklarar lagen, med sig kraften, som frigör en från synden, ty ”där Herrens Ande är, där är frihet” (Andra Korintierbrevet 3:17). Den håller tillbaka det Onda och bringar Välsignelser. Ökningen i brottslighet, våld, omoral och elakhet, som svämmar över världen, beror på nonchalans för Dekalogen. Där lagen godtas, håller den tillbaka synd, främjar rätt handlande och blir till ett medel, för att säkra rättfärdigheten. Nationer, som har infogat dess principer i sina lagar, har upplevt stor välsignelse. Å andra sidan medför struntandet i dess grundsatser en ständig färd i utförsbacken. På Gamla Testamentets tid välsignade ofta Gud nationer och enskilda i förhållande till deras lydnad mot Hans lag. ”Rättfärdighet upphöjer ett folk”, heter det i Skriften, och ”genom rättfärdighet blir tronen befäst” (Ordspråksboken 14:34; 16:12). Förkastarna av Guds bud råkade ut för stora olyckor (Psaltaren 89:31-33). ”HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas hem välsignar han” (Ordspråksboken 3:33; jämför Tredje Moseboken 26; Femte Moseboken 28). Samma allmänna regel gäller ännu.14 Lagens Beständighet Eftersom morallagens tio bud återspeglar Guds karaktär, är inte dessa tillfälliga eller rådande bara i vissa lägen, utan oinskränkta, oföränderliga och ständigt giltiga för mänskligheten. Under århundradena har kristna helhjärtat stöttat tanken på Guds lags beständighet, varvid de ihärdigt har bekräftat dess bestående värde.15 Lagen före Sinai. Lagen fanns långt innan Gud utfärdade Dekalogen för Israel. Om den inte hade gjort det, skulle det inte ha kunnat förekomma synd före Sinai, ”ty synd är brott mot lagen” (Första Johannesbrevet 3:4). Förhållandet, att Lucifer och hans änglar syndade, är ett bevis för lagens närvaro till och med före skapelsen (Andra Petrusbrevet 2:4). Då Gud skapade Adam och Eva till Sin avbild, ingöt Han lagens moraliska regler i deras sinnen, varigenom det blev naturligt för dem, att göra Hans vilja. Deras överträdelse drog synden över mänskofamiljen (Romarbrevet 5:12). Senare sade Gud om Abraham, att han ”lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar’” (Första Moseboken 26:4, 5). Och Mose lärde ut Guds förordningar och Hans lagar före Sinai (Andra Moseboken 16; 18:16). Ett studium av Första Moseboken visar, att de Tio Budorden var kända långt före Sinai. Boken klargör, att människorna insåg, att brott mot Dekalogens förbud var felaktiga, innan Gud utfärdade buden.16 Denna allmänna förståelse av morallagen visar, att Gud måste ha instruerat människorna om de Tio Buden. Lagen i Sinai. Under den långa tiden med träldom i Egypten, ett land, där den sanne Guden inte erkändes (Andra Moseboken 5:2), levde israeliterna mitt uppe i avgudadyrkan och fördärv. Följden blev, att de förlorade mycket av sin insikt om Guds helighet, renhet och moraliska principer. Deras ställning som slavar försvårade deras tillbedjan. Då Gud besvarade deras förtvivlade rop på hjälp, drog Han Sig till minnes Sitt förbund med Abraham och beslöt Sig för, att befria Sitt folk ur ”smältugnen” (Femte Moseboken 4:20), genom att föra dem till ett land, ”för att de skulle hålla hans stadgar och ta vara på hans undervisning” (Psaltaren 105:43-45). Efter deras befrielse, ledde Han dem till Sinaiberget, för att ge dem morallagen. Denna utgör måttstocken för Hans styre och de ceremoniella lagarna skulle lära dem, att vägen till frälsning går via Frälsarens försonande offer. I Sinai utfärdade sålunda Gud lagen personligen, med klara, begripliga ord, ”för överträdelsernas skull” (Galaterbrevet 3:19). ”Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig” (Romarbrevet 7:13). Bara genom att rikta sökarljuset på Guds morallag, blev israeliterna medvetna om sina överträdelser och varse sin hjälplöshet, och insåg de sitt behov av frälsning. Lagen före Kristi Återkomst. Bibeln avslöjar, att Guds lag är föremål för Satans angrepp och att hans krig mot den kommer att nå sin kulmen precis före Kristi andra ankomst. Enligt profetian, kommer Satan att förmå det stora flertalet människor till, att trotsa Gud (Uppenbarelseboken 12:9). Genom att verka genom makten ”vilddjuret”, kommer han att rikta världens uppmärksamhet på vilddjuret, i stället för på Gud (Uppenbarelseboken 13:3; för mera om dessa förutskickelser, se kapitel 12 av denna bok). 1. Lagen under Attack. Danielsboken 7 porträtterar samma makt som ett litet horn. Kapitlet talar om fyra stora djur, vilka Bibelkommentatorer ända sedan Kristi dagar har identifierat som makterna Babylon, Medien-Persien, Grekland och Rom. Det fjärde djurets tio horn står för uppdelningen av Romarriket vid tiden för dess fall (476 e.Kr.).17 Daniels syn kretsar kring det lilla hornet, en ohygglig och hädisk makt, som uppträdde ibland de tio hornen. Därmed tillkännagavs framträdandet av en väldig makt efter Romarrikets sönderfall. Den här lagen skulle försöka, att förändra Guds lag (Danielsboken 7:25) och skulle finnas fram till Kristi återkomst (se kapitel 19 av denna bok). Angreppet är, i sig självt, bevis för lagens fortsatta betydelse i frälsningsplanen. Synen slutar med en försäkran till Guds folk om, att denna makt inte kommer att kunna undanröja lagen, eftersom det lilla hornet kommer att förstöras under domen (Danielsboken 7:11, 26-28). 2. De Heliga försvarar Lagen. Lydnad utmärker de heliga, som väntar på Kristi återvändande. Under den avslutande konflikten samlar de sig till försvar för Guds lag. Skriften beskriver dem med dessa ord: De ”lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd” (Uppenbarelseboken 12:17; 14:12) och ser tålmodigt fram emot Kristi återkomst. Under förberedelsen inför Kristi återkomst, förkunnar vederbörande evangeliet, manande andra till, att tillbe Herren som Skaparen (Uppenbarelseboken 14:6, 7). De, som tillber Gud i kärlek, kommer att lyda Honom. Johannes sade ju: ”Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga” (Första Johannesbrevet 5:3). 3. Guds Straffdomar och Lagen. Guds straffdomar, i form av de sju sista plågorna över de olydiga, kommer att tömmas ut från templet, från ”vittnesbördets tabernakel” i himmelen (Uppenbarelseboken 15:5). Israeliterna var väl bekanta med uttrycket vittnesbördets tabernakel; med det avsågs tabernaklet eller helgedomstältet, som Mose byggde (Fjärde Moseboken 1:50, 53; 17:8; 18:2). Tältet kallades så, eftersom tabernaklet härbärgerade ”vittnesbördets ark” (Andra Moseboken 26:34), vilken rymde ”vittnesbördets två tavlor” (Andra Moseboken 31:18). Alltså är de Tio Buden ”vittnesbördet” – redogörelsen för mänskligheten om Guds vilja (Andra Moseboken 34:28, 29). Men Uppenbarelseboken 15:5 talar om ”templet i himlen, vittnesbördets tabernakel”. Moses tabernakel eller helgedom var blott en kopia av det himmelska templet (Andra Moseboken 25:8, 40; jämför Hebréerbrevet 8:1-5); det stora originalet till de Tio Budens lag förvaras där. Att de sista straffdomarna är nära kopplade till överträdelsen av Guds lag, stärker beläggen för de Tio Budens beständighet. Uppenbarelseboken talar också om öppnandet av himmelens tempel, varigenom syntes ”hans förbundsark” (Uppenbarelseboken 11:19). Med beteckningen förbundsark avsågs arken i den jordiska helgedomen, vari låg stentavlorna med ”förbundets ord, de tio orden” (Andra Moseboken 34:28; jämför Fjärde Moseboken 10:33; Femte Moseboken 9:9). Förbundsarken i den himmelska helgedomen är den ursprungliga arken, som innehåller orden hos det eviga förbundet – den ursprungliga Dekalogen. Sålunda står det klart, att tidpunkten för Guds sista straffdomar över världen (Uppenbarelseboken 11:18) har att göra med öppnandet av det himmelska templet med strålkastarljuset riktat på arken med de Tio Budorden – och det är en lämplig bild av upphöjelsen av Guds lag som standarden vid domen. Lagen och Evangeliet I hela Bibeln råder det fullständig samklang mellan lagen och evangeliet, där den ena upprätthåller den andra. Lagen och Evangeliet före Sinai. Då Adam och Eva syndade, lärde de sig, vad skuldkänslor, fruktan och behov innebär (Första Moseboken 3:10). Gud tillfredsställde inte deras behov, genom att upphäva lagen, som fördömde dem; utan i stället erbjöd han dem evangeliet, som skulle komma att återställa deras samvaro med och lydnad mot Honom. Evangeliet bestod av ett löfte om förlossning genom en Frälsare, kvinnans säd, som en dag skulle komma och triumfera över ondskan (Första Moseboken 3:15). Ordningen med offergåvor, som Gud ålade dem, lärde dem en väsentlig sanning om försoningen: Att förlåtelse var möjlig att få endast genom utgjutelse av blod – genom Frälsarens död. Genom att tro, att djuroffren symboliserade Frälsarens försonande död i deras ställe, vann de syndaförlåtelse.19 De frälstes av nåd. Det evangeliska löftet var själva kärnan i Guds eviga förbund av nåd, som erbjöds åt mänskligheten (Första Moseboken 12:1-3; 15:4, 5; 17:1-9). Det var nära knutet till lydnad mot Guds lag (Första Moseboken 18:18, 19; 26:4, 5). Garanten för Guds förbund var Guds Son, som, i egenskap av evangeliets nav, var ”Lammet... slaktat från världens grundläggning” (Uppenbarelseboken 13:8). Således kom Guds nåd till användning, så snart som Adam och Eva hade syndat. David sade: ”HERRENS nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom... när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och följer dem” (Psaltaren 103:17, 18). Lagen och Evangeliet i Sinai. Det föreligger ett nära samband mellan Dekalogen och evangeliet. Inledningen till lagen, exempelvis, talar om Gud som Befriare (Andra Moseboken 20:1, 2). Och sedan de Tio Buden hade förkunnats, instruerade Gud israeliterna, att de skulle uppföra ett altare och börja med frambärandet av de offergåvor, som skulle uppenbara Hans frälsande nåd. Det var på Sinaiberget, som Gud till Mose utfärdade en stor del av den ceremoniella lagen, som handlade om helgedomens uppförande. I helgedomen skulle Gud bo ibland Sitt folk och träffa dem, för att skänka dem Sina välsignelser och förlåta dem deras synder (Andra Moseboken 24:9-31:18). Utvidgningen av det enkla systemet med offergåvor, som hade förekommit före Sinai, förebådade Kristi medlartjänst för syndares räddning och försvarandet av Guds lags myndighet och helighet. Guds boning låg i det allra heligaste i den jordiska helgedomen, ovanför nådastolen på arken innehållande de Tio Budorden. Varje sida och del hos helgedomstjänsten symboliserade Frälsaren. De blödande offerdjuren avbildade Hans försoningsdöd, vilken skulle komma att återköpa det mänskliga släktet från lagens fördömelse (se kapitel 4 och 9). Medan Dekalogen lades inuti arken, nedtecknades de ceremoniella lagarna, jämte de av Gud bestämda reglerna för civilsamhället, i ”Lagboken” och placerades bredvid förbundsarken som ”ett vittnesbörd mot” folket (Femte Moseboken 31:26). Närhelst de hade syndat, fördömde detta ”vittnesbörd” deras handlande och angav noggranna krav för försoning med Gud. Från Sinai fram till Kristi död fann Dekalogens överträdare hopp, förlåtelse och rening genom tro på evangeliet, som avbildades genom ceremonilagens helgedomstjänst. Lagen och Evangeliet efter Korset. Såsom många kristna har noterat, antyder Bibeln, att samtidigt som Kristi död avskaffade ceremonilagen, bekräftade den giltigheten hos morallagen.20 Lägg märke till beläggen för det: 1. Ceremonilagen. Då Kristus dog, uppfyllde Han den profetiska symboliken hos offersystemet. Avbild mötte förebild, och så ändades den ceremoniella lagen. Flera århundraden tidigare hade Daniel förutsagt, att genom sin död skulle Messias ”avskaffa slaktoffer och matoffer” (Danielsboken 9:27; se kapitel 4 av föreliggande verk). Då Jesus dog, brast förhänget i templet på övernaturlig väg itu, uppifrån och ned (Matteusevangeliet 27:51). Det tydde på slutet för tempeltjänstens andliga innebörd. Ehuru ceremonilagen spelade en viktig roll före Kristi död, var den bristfällig på många vis, eftersom den bara var ”en skugga av det goda som kommer” (Hebréerbrevet 10:1). Den tjänade ett tidsbestämt syfte och gällde för Guds folk fram till tiden för ”en bättre ordning” (Hebréerbrevet 9:10; jämför Galaterbrevet 3:19) – fram till den tid, då Kristus dog som Guds sanna Lamm. I och med Kristi död upphörde ceremonilagens rättsliga giltighet. Hans försoningsoffer säkrade förlåtelse för alla synder. Denna händelse strök ”ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset” (Kolosserbrevet 2:14; jämför Femte Moseboken 31:26). Sedan var det ej längre nödvändigt, att utföra ceremonilagens detaljerade föreskrifter, med alla invecklade fordringar rörande mat- och dryckesoffer, firandet av allehanda högtider (Påsken, Pingsten, osv.), nymånadsdagar och ceremoniella sabbater (Kolosserbrevet 2:16; jämför Hebréerbrevet 9:10), vilka enbart var ”en skugga av det som skulle komma” (Kolosserbrevet 2:17).21 Såsom judarna tolkade ceremonilagen, hade den blivit till en barriär mellan dem och de omgivande folken. Den hade förvandlats till ett allvarligt hinder för deras mission, att lysa upp världen med Guds härlighet. Kristi död avskaffade ”lagen med bud inneslutna i stadgar”, den bröt ned ”skiljemuren” mellan hedningar och judar, för att skapa en ny familj av troende, som var försonade till ”en enda kropp... genom korset” (Efésierbrevet 2:14-16. Vers 15 ur King James Version. Övers. anm.). 2. Dekalogen och Korset. Medan Kristi död avskaffade ceremonilagens giltighet, bekräftade den de Tio Budens myndighet. Kristus avlägsnade lagens förbannelse, varigenom Han befriade de troende från dess fördömelse. Att Han gjorde det innebar dock inte, att lagen avskaffades, så att vi kan göra, som vi vill. Skriften är entydig, när det gäller lagens beständighet och förkastar tanken på laglöshet. Calvin uttalade sig träffande: ”vi skall inte inbilla oss, att Kristi ankomst har befriat oss från lagens myndighet; ty den utgör det eviga rättesnöret för ett fromt och helgat liv, och måste således vara lika oföränderlig som Guds rättvisa.”22 Paulus beskrev förhållandet mellan lydnad och den frälsande nådens evangelium. Efter att ha uppmanat de troende till ett helgat leverne, yrkade han på, att de skulle ställa sina ”lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten. Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden” (Romarbrevet 6:13, 14). Alltså håller kristna inte lagen, för att vinna frälsning – de, som försöker sig på den konsten, fastnar bara hårdare i syndens grepp. ”Så länge som en person står under lagen, står han också under syndens herravälde, ty lagen kan inte frälsa någon från vare sig syndens fördömelse eller dess kraft. Men de, som står under nåden, erhåller inte bara frigörelse från fördömelse (Romarbrevet 8:1), utan även kraft till seger (Romarbrevet 6:4). Alltså äger synden ej längre herraväldet över dem.”23 ”Ty Kristus är”, lade Paulus till, ”lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror” (Romarbrevet 10:4). Alltså inser var och en, som tror på Kristus, att Han är lagens slut som ett sätt, att tillägna sig rättfärdighet på. I oss själva är vi syndare, men i Jesus Kristus är vi rättfärdiga tack vare Hans rättfärdighet, som förs upp på vårt konto.24 Likväl ger ej ståendet under nåden de troende rätt till, att ”fortsätta att synda för att nåden skall bli större” (Romarbrevet 6:1). Snarare tillhandahåller nåden den kraft, som möjliggör lydnad och seger över synd. ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus, de som inte vandrar i köttet, utan efter Anden” (Romarbrevet 8:1, Reformations-Bibeln). Genom Kristi död upphöjdes lagen, dess allmänna myndighet bekräftades. I fall Dekalogen hade gått att ändra på, skulle Han inte ha måst dö. Men eftersom lagen är absolut och oföränderlig, krävdes någons död, för att betala straffet, som den fordrade. Detta krav tillgodosedde Kristus fullt ut genom Sin död på korset, varigenom Han gjorde evigt liv tillgängligt åt alla, som godtar Hans strålande offer. Lydnad mot Lagen Kristus och Lagen. Kristus hyste den djupaste aktning för de Tio Budens lag. Som den store ”JAG ÄR” förkunnade Han Faderns morallag från Sinai (Johannesevangeliet 8:58; Andra Moseboken 3:14; se kapitel 4 av denna bok). I Hans uppdrag på jorden ingick, att ”låta sin lag komma till makt och ära” (Jesaja 42:21, King James Version). Ett avsnitt ur Psaltaren, som Nya Testamentet tillskriver Kristus, tydliggör Hans inställning till lagen: ”Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta’” (Psaltaren 40:9; jämför Hebréerbrevet 10:5, 7). Hans evangelium åstadkom en tro, som kraftfullt försvarade Dekalogens giltighet. Paulus sade: ”Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen” (Romarbrevet 3:31). Sålunda kom Kristus inte bara, för att förlossa människan, utan för att försvara Guds lags myndighet och helighet, varvid Han framställde dess härlighet och ära inför människorna och föregick med gott exempel om, hur de skulle förhålla sig till den. Som Hans anhängare, manas kristna till, att låta Guds lag komma till makt och ära i sina liv. Efter att ha levt ett liv i lydnad, underströk Kristus, att Hans efterföljare bör hålla buden. Då Han tillfrågades om villkoren för evigt liv, svarade Han: ”vill du gå in i livet, så håll buden’” (Matteusevangeliet 19:17). Han varnade också för överträdelsen av denna princip: ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.” Lagbrytare kommer att vägras inträde (Matteusevangeliet 7:21-23). Kristus uppfyllde Själv lagens krav, fast inte genom att förinta den, utan genom ett liv i lydnad. ”Innan himmel och jord förgår”, sade Han, ”skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå” (Matteusevangeliet 5:18). Kristus betonade, att huvudpoängen med Guds lag alltid skall hållas i minne: Du skall älska Herren, Din Gud, av hela Ditt hjärta och av hela Din själ och av hela Ditt förstånd samt Din nästa som Dig själv (Matteusevangeliet 22:37, 39). Dock önskade Han inte, att Hans anhängare skulle älska varandra, såsom världen tolkar kärleken – själviskt eller med känslosvall. För att begripliggöra den kärlek Han menade, utfärdade Kristus ett ”nytt bud” (Johannesevangeliet 13:34). Det nya budet skulle inte ersätta Dekalogen, utan ge de troende ”ett exempel på, vad äkta, osjälvisk kärlek verkligen innebär, ett slags kärlek, som aldrig tidigare hade erfarits på jorden. I den betydelsen kunde Hans bud ses som nytt. Det uppmanade dem till, att inte bara ’älska varandra’, utan ’älska varandra som jag har älskat er’ (Johannesevangeliet 15:12). Vi har här, strängt taget, helt enkelt ett till belägg för, hur Kristus upphöjde Sin Faders lagar.”25 Lydnad visar dylik kärlek. Jesus sade: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud” (Johannesevangeliet 14:15). ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek” (Johannesevangeliet 15:10). Det här gäller också: Om vi älskar Guds folk, älskar vi Gud och ”håller fast vid hans bud” (Första Johannesbrevet 2:3). Det är endast, genom att förbli i Kristus, som vi kan visa lydnad av hjärtat. ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv”, sade Han, ”utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig.... Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra” (Johannesevangeliet 15:4, 5). För att förbli i Kristus, måste vi bli korsfästa med Honom och uppleva det, som Paulus skrev om: ”nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Galaterbrevet 2:20). Åt dem, som befinner sig i detta tillstånd, kan Kristus uppfylla löftet om det nya förbundet: ” Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och skriva dem i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk” (Hebréerbrevet 8:10, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.). Lydnadens Välsignelser. Lydnad utvecklar den kristna karaktären och åstadkommer en känsla av välbefinnande, varigenom de troende utvecklas till ”nyfödda barn” och därefter förvandlas till Kristi avbilder (se Första Petrusbrevet 2:2; Andra Korintierbrevet 3:18). Denna omvandling från syndare till Guds barn är ett oemotsägligt vittnesbörd om Kristi makt och kraft. Skriften kallar alla för välsignade, ”som lever efter HERRENS lag” (Psaltaren 119:1, King James Version), och ”har sin glädje i HERRENS lag” samt begrundar ”hans lag dag och natt” (Psaltaren 1:2, King James Version). Lydnadens välsignelser är talrika: (1) insikt och visdom eller klokhet (Psaltaren 119:98, 99); (2) frid (Psaltaren 119:165; Jesaja 48:18); (3) rättfärdighet (Femte Moseboken 6:25; Jesaja 48:18); (4) ett rent och moraliskt liv (Ordspråksboken 7:1-5); (5) vetskap om sanningen (Johannesevangeliet 7:17); (6) skydd mot sjukdom (Andra Moseboken 15:26); (7) långt liv (Ordspråksboken 3:1, 2; 4:10, 22); och (8) försäkran om, att ens böner skall bli hörda (Första Johannesbrevet 3:22; jämför Psaltaren 66:18). I det, att Han manar oss till lydnad, utlovar Gud överflödande välsignelser (Tredje Moseboken 26:3-10; Femte Moseboken 28:1-12). När vi bejakar kallelsen, blir vi Hans ”dyrbara egendom” – ett ”rike av präster och ett heligt folk” (Andra Moseboken 19:5, 6; jämför Första Petrusbrevet 2:5, 9), ja, vi upphöjs ”över alla folk på jorden”, vi blir till ”huvud och inte till svans” (Femte Moseboken 28:1, 13). Referenser Källa: Seventh-day Adventists Believe, sidorna 233-247. Utgivare: Ministerial Association, General Conference of Seventh-day Adventists. Tryckt i Juni 1988. |