| Förstasidan |
|
E-post Sundstad
E-post Pedersen |
| Missionsbroschyrer |
| Olika dokument |
| av L Wiberg |
| Guds folk i kris |
| Den Goda Världsordningen |
| Föreläsningar om Framtiden |
| Muslimer studerar Bibeln |
Feminism i Församlingen – RollspelAv: Eric ArmstrongDen 19. Mars, 2023 Källa Vi skall ge oss ut på en resa. En omstridd resa. En resa, som har livligt debatterats inom adventismen i många år. Min målsättning är, att vara trofast mot Bibeln och Profetians Ande. Jag förmodar, att det också är Din målsättning. Jag tänker börja med ett kvinnornas 5 i Topp för ledare i Bibeln. Den här listan togs fram, genom att googla, jämföra olika listor och välja de kvinnor, som vanligast förekom ibland de fem främsta. Listorna har använts, för att bevisa förekomsten av kvinnliga ledare inom församlingen. Alltså bör även vi, som ett folk, ha kvinnliga ledare och pastorer. Således tog jag mig an listor, som talar för kvinnliga pastorer, ledare och och deras ordination. Följande var de vanligaste ”församlingsledarna”: 5. Febe
5. Febe
”Jag vill lägga ett gott ord för vår syster Febe, som är församlingens tjänare i Kenkrea, 2. att ni tar emot henne i Herren, såsom det anstår de heliga, och hjälper henne med allt, där hon behöver er hjälp. Ty hon har själv varit ett stöd för många och även för mig” (Romarbrevet 16:1-2, KJV/Reformations-Bibeln). ”Vår syster Febe som tjänar församlingen i Kenkrea vill jag lägga ett gott ord för. 2. Ta emot henne i Herren på ett sätt som anstår de heliga och ge henne den hjälp hon behöver. Hon har också varit till hjälp för många, även för mig.” {Svenska Folk-Bibeln 98.} Lägg märke till, att KJV {och Reformations-Bibeln} använder ordet ”servant/tjänare”, medan NIV använder ordet deacon/diakon. {Här använder Folk-Bibeln verbet ”tjänar”.} I KJV förekommer ordet ”deacon” eller deacons {diakoner} enbart fem gånger, i Filipperbrevet 1:1; Första Timoteusbrevet 3:8, 10, 12 och 13. Filipperbrevet 1:1:
Här har vi helt enkelt en hälsning från Paulus, författaren av Filipperbrevet. I versen sägs inte, vad en diakon är, utan blott att Paulus vill framföra en hälsning till diakonerna och andra. Hur förhåller det sig med verserna i Första Timoteusbrevet? Första Timoteusbrevet 3:8-13: ”Församlingstjänarna {Diakonerna} bör på samma sätt uppträda värdigt, inte tala med kluven tunga, inte vara benägna att dricka mycket vin, inte lystna på pengar, 9.och äga trons hemlighet i ett rent samvete. 10. Men också dessa skall först prövas. Sedan kan de tjäna, om de är utan anmärkning. 11. Deras hustrur skall på samma sätt uppträda värdigt, inte förtala någon, utan vara nyktra och trogna i allt. 12. En församlingstjänare skall vara en enda hustrus man, hålla god ordning på sina barn och på sitt eget hus. 13. Ty de som har tjänat väl förvärvar sig en aktad ställning och stor frimodighet i tron på Kristus Jesus.” I versen heter det, att innehavaren av funktionen som diakon/tjänare, skall vara ”en enda hustrus man.” Det står inte, ”en enda mans hustru”, eller ”en person, som endast är gift med en annan person.” Enligt denna Bibeltext, skall en diakon/tjänare faktiskt vara en man. Alltså torde det vara uteslutet, att Febe – enligt denna vers – var diakon/diakonissa. Var Febe tjänarinna och medarbetare i församlingen? Utan minsta tvivel. 4. Priscilla
Apostlagärningarna 18:1-3: ”Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint. 2. Där fann han en jude, som hette Akvila, bördig från Pontus, som nyligen hade kommit från Italien, och hans hustru Priscilla, (Klaudius hade befallt, att alla judar skulle lämna Rom). Till dem slöt han sig. 3. Eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han hos dem och arbetade, de var nämligen tältmakare till yrket.” Paulus träffade paret i Korint. De var både troende och tältmakare. Vi läser vidare: Apostlagärningarna 18:18-19: ”Sedan, då Paulus hade varit där en lång tid, tog han avsked av bröderna och seglade till Syrien med Priscilla och Akvila, sedan han i Kenkrea hade rakat sitt huvud, eftersom han hade gett ett löfte. 19. Så kom han till Efesus, och där lämnade han dem. Själv gick han in i synagogan och samtalade med judarna.” Paulus tog med sig Akvila och Priscilla till Syrien. Då Paulus hade färdats till Efesus med Akvila och Priscilla, lämnade han paret och gick ensam in i synagogan. Jag vet ej, om faktumet att Paulus lämnade dem utanför synagogan, har någon betydelse, men saken är intressant. Vi fortsätter: Apostlagärningarna 18:24-26: ”Då kom till Efesus en jude som hette Apollos, född i Alexandria, en vältalig man och kunnig i Skrifterna. 25. Han var undervisad om Herrens väg och talade brinnande i anden och undervisade grundligt om det som tillhörde Herren, fastän han bara kände till Johannes dop. 26. Han började frimodigt tala i synagogan. Då Priscilla och Akvila hörde honom, tog de honom till sig och förklarade för honom ännu grundligare Guds väg.” Notera, att då Priscilla och hennes make önskade, att grundligare undervisa Apollos om evangeliet, förde de {enligt KJV} honom åt sidan, för att undervisa honom. Det här var inget offentligt anförande i synagogan. I tillägg verkade Priscilla med maken. Dessa texter låter en ingalunda dra slutsatsen, att Priscilla var församlingsledare, utan bara att hon spred evangeliet jämte sin man. 3. Mirjam
Mika 6:4 {tas ur Folk-Bibeln, eftersom Reformations-Bibeln saknar GT}: ”Jag förde dig upp ur Egyptens land, ur träldomshuset befriade jag dig. Jag sände Mose, Aron och Mirjam framför dig.” Av versen att döma, räknades Mirjam till dem, som gick i spetsen under Israels uttåg ur Egypten. I Andra Moseboken kapitel 14 läser vi berättelsen om Röda Havets klyvning. I första delen av kapitel 15, läser vi ”Moses lovsång”. Den framfördes under israeliternas firande av befrielsen från egyptierna genom Guds Mäktiga Hand. Sedan kommer vi till dessa verser: Andra Moseboken 15:20-21: ”Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburinger och dansade. 21. Mirjam sjöng för dem: ’Lovsjung HERREN, ty högt är han upphöjd. Häst och ryttare störtade han i havet.’” Vi ser, att Mirjam kallades för ”profetissa”. Och det förekommer åtskilliga andra bibliska exempel på profetissor. Detta är bibliskt. Av avsnittet ser vi, att Mirjam förvisso anförde. Men vilka gick hon före, enligt versen? I versen heter det, att ”alla kvinnorna följde henne”. Texten slår noga fast, att Mirjam anförde kvinnorna. Ingen annanstans säger Skriften, att Mirjam anförde i något annat sammanhang. Mose var deras ledare, Aron var överstepräst, och jag menar, att slutsatsen kan dras, att Mirjam var en ledare för kvinnorna. 2. Lydia
Apostlagärningarna 16:13-15 {Reformations-Bibeln: ”På sabbatsdagen gick vi ut ur staden längs med en älv till ett ställe, där man brukade be. Där satte vi oss ner och talade med de kvinnor som där hade kommit tillsammans. 14. En kvinna vid namn Lydia som fruktade Gud, en som handlade med purpurtyger från staden Tyatira, lyssnade till talet, och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon gav akt på det som Paulus talade. 15. När hon och hennes husfolk lät döpa sig, bad hon, och sade: Om ni håller mig för att vara en som tror på Herren, så kom in i mitt hus och stanna där. Och hon övertalade oss till det.” Det enda andra omtalandet av Lydia görs i följande vers, efter att Paulus och Silas fängslats och frigetts: Apostlagärningarna 16:40:
Vad lär vi oss om Lydia av dessa verser?
Vilken välsignelse, hon delgav sin familj nyheten om frälsning! Hon ägde gästfrihetens gåva. Hon svarade på inbjudan, att följa Frälsaren. Men att använda dessa få verser, för att hävda hennes plats som ledare i församlingen, är att ta i. Hon omtalas inte alls som äldste, biskop, lärare eller diakon. I stället framhålls hennes agerande inom hemmets fyra väggar. Hon var helt enkelt en gudsvördande kvinna, som använde sin tillgångar till, att leda andra till Frälsaren. Så till nummer 1 på vår lista. 1. Debora
För det första fanns det sammantaget tolv domare, varav Debora var den enda kvinnliga. Utifrån detta förhållande går det att säga, att Bibelns regel var, att män skulle vara domare. Med andra ord utgjorde Debora undantaget, inte regeln. Låt oss läsa hennes berättelse i Domarboken: Domarboken 4:4:
Utifrån denna första vers vill jag betona, att Debora var profetissa. Vi har tidigare läst om profetissor, vilka kan vara normerande. Låt oss nu betrakta Domarboken 4:5: ”Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom dit upp till henne för att hon skulle skipa rätt.” Här ser vi, att Debora inte befann sig i något storstadsområde, utan skipade rätt ”under Deborapalmen”! Hon hade sannerligen inte sitt säte i Jerusalem eller Jeriko, och ledde förvisso inte gudstjänsten i en synagoga. Hon skipade rätt åt folket. Nå, om normen var manliga domare, varför fick Debora spela den rollen? Jag tror ej, att det är en tillfällighet, att historien speglar den om Barak. Låt oss fortsätta läsandet, för att utröna berättelsens upplysningar om tillståndet i Israel. Domarboken 4:6-9: ”Hon sände bud och kallade till sig Barak, Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: ’Har inte HERREN, Israels Gud, befallt: Drag upp på berget Tabor och tag med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar. 7. Ty jag skall dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och skaror till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand?’ 8. Barak sade till henne: ’Om du går med mig så går jag, men om du inte går med mig så går inte heller jag.’ 9. Då svarade hon: ’Ja, jag skall gå med dig, men äran skall då inte bli din på den väg du går, utan HERREN skall sälja Sisera i en kvinnas hand.’ Så stod Debora upp och gick med Barak till Kedesh.” Berättelsen fortsätter med att förtälja, hur Barak förföljde fiendehärens befälhavare Sisera, men att en kvinna vid namn Jael dödade Sisera på ett sätt, som vi inte går närmare in på i föreliggande artikel! Jesaja kapitel 3 bär rubriken Straffdom över Juda och Jerusalem. Och detta är, vad Jesaja 3:12 säger: ”Mitt folks förtryckare är barn, och kvinnor härskar över det. O, mitt folk, dina ledare för dig vilse och fördärvar den väg du skulle gå.” Att kvinnor och barn skulle härska över Guds folk, innebar en förbannelse. Alltså framgår detta av berättelsen om Barak. Här har vi en man, som vägrade att anföra. Debora sade åt honom, att dra ut i fält, och han svarade, att först måste Debora göra honom sällskap. Barak litade ej på Gud och vägrade, att leda trupperna så, som han borde ha gjort. Och det är därför ingen tillfällighet, att berättelsen om Barak kopplas till den om Debora. Debora måste axla manteln som domare, därför att männen i Israel inte motsvarade sin gudagivna uppgift som ledare. Hittills har vi inte funnit några avgörande belägg till stöd för kvinnliga ledare i församlingen. Eric har varit gift med sin vackra hustru Brenda i 36 år. De har 6 barn, som de har hemundervisat, och 2 barnbarn. Han har varit bilmekaniker i dryga 30 år och äger en verkstad i Prosser, Washington. Eric har varit ordinerad äldste inom Adventistsamfundet under de 26 senaste åren. Eric växte upp som gudsförnekare i ett icke-kristet hem. Dagligen prisar han Gud för, att han fann Jesus och att Jesus erbjöd honom frälsning. Låt oss ta oss an några besvärliga, omstridda Bibeltexter, som berör mäns och kvinnors bibliska roller. Texter, som har orsakat mycken diskussion, och allvarlig splittring. Då jag höll på, att sammanställa den här artikeln, tänkte jag ta det försiktigt med de här texterna, men beslutade mig sedan för, att i fall jag nu skall bli utsatt för fjäder och tjära, kan det gärna få hända förr, snarare än senare! Här är den mest kontroversiella texten. ”En kvinna bör i stillhet låta sig undervisas med all undergivenhet. Men jag tillåter inte en kvinna att undervisa, inte heller att bestämma över mannen, utan hon skall vara stilla” (Första Timoteusbrevet 2:11-12). I fall Du vill kasta saker och ting på mig, är tillfället inne! Kom dock i håg, att det här är Guds Ord, inte mina. Genom aposteln Paulus hindrar Gud kvinnor från, att tjäna i roller för undervisning och/eller äga andlig myndighet över män. Detta förbjuder kvinnor, att tjäna som pastorer över män, vari självklart innefattar predikningar för dem, offentlig undervisning av dem och utövandet av andlig myndighet över dem. Det förekommer många invändningar mot den här åsikten beträffande kvinnor som pastorer. En vanlig sådan är, att Paulus avstyr kvinnors undervisning, därför att under första århundradet var flertalet kvinnor dåligt utbildade. Emellertid talar texten inte om nivån på deras skolning. Om utbildning vore ett krav för pastorstjänsten, då skulle de flesta av Jesu lärjungar inte ha varit lämpliga (huvudsakligen var de oskolade fiskare). En annan vanlig invänding är, att Paulus bara förbjöd kvinnorna i Efesus, att undervisa män (Första Timoteusbrevet skrevs till Timoteus, pastorn i församlingen i Efesus). Efesus var känt för sitt tempel till Artemis, och kvinnor var de förhärskande inom den grenen av hedendomen – alltså tror man, att Paulus bara reagerade på de av kvinnor bestämda bruken iakttagna av avgudadyrkarna i Efesus, och församlingen måste vara annorlunda. Dock omtalar inte Paulus någonstans i Första Timoteusbrevet Artemis’ tillbedjares gängse vanor som skäl för begränsningarna i de här verserna. Nå, vilket skäl anger då Paulus för, att kvinnor inte skall få undervisa eller äga myndighet över män? Tja, han svarar sig själv i sitt eget uttalande, Första Timoteusbrevet 2:12-13: ”Men jag tillåter inte en kvinna att undervisa, inte heller att bestämma över mannen, utan hon skall vara stilla. 13. Ty Adam blev först skapad, och sedan Eva.” I församlingen tilldelar Gud män och kvinnor skilda roller. Det här beror på det sätt, som mänskosläktet skapades på och det sätt, varpå synden trädde in i världen. Såsom vers 13 säger, skall kvinnor inte undervisa män, eftersom Adam skapades först. Hallå, skapades inte Adam och Eva som jämbördiga? Jo, andligt talat gjorde de det, men de hade olika roller även före Syndafallet. Låt oss betrakta Första Moseboken 2:15-24: ”HERREN Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den. 16. Och HERREN gav mannen denna befallning: ’Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, 17. men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.’ 18. HERREN Gud sade: ’Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.’ 19. HERREN Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. 20. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Men åt mannen fanns ingen medhjälpare som var hans like. 21. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. 22. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. 23. Mannen sade: ’Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man har hon tagits. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.’” Ser Du händelseordningen här? Vi vet ju, att Adam skapades först. Men det, som många förbiser, är detta: All undervisning om trädet med kunskap om gott och ont lämnades personligen till Adam, innan Eva danades. Det ankom på Adam, att berätta detta för Eva, eller lära upp henne, enligt Herrens instruktion till honom. Detta skedde före fallet. Därutöver kallas Eva för ”medhjälpare”, vilket i somliga översättningar heter ”en lämplig hjälpare åt honom.” Adam skulle leda eller föra an, och Eva skulle vara hans medhjälpare, hans följeslagare och kompanjon, som stöttade honom i hans förehavanden. Paulus’ skäl till, att en kvinna inte skall äga myndighet över en man, förflyttar oss raka vägen till skapelsens ordning. ”Ty Adam blev först skapad, och sedan Eva.” Det finns andra, liknande verser, som alla för oss raka spåret till skapelseordningen. Det förekommer alltså flera, men jag tänker bara förteckna ett fåtal och i korthet gå igenom dem: Efésierbrevet 5:22-33: ”Ni hustrur, underordna er era män, så som under Herren. 23. Ty mannen är hustruns huvud, så som också Kristus är församlingens huvud, och han är kroppens Frälsare. 24. Så som församlingen är underordnad Kristus, så skall också hustrurna vara det i allt mot sina män. 25. Ni män, älska era hustrur så som även Kristus har älskat församlingen, och utgivit sig själv för henne 26. för att han skulle helga henne, sedan han har renat henne i vattnets bad, genom ordet 27. för att ställa fram församlingen inför sig själv, härlig, utan fläck eller skrynkla eller annat sådant, men helig och ostrafflig. 28. Så är också männen skyldiga att älska sina hustrur så som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. 29. Ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött, utan man ger det näring och vårdar det, så som också Herren gör med församlingen. 30. Ty vi är lemmar av hans kropp, av hans kött och av hans ben. 31. Därför skall en man överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött. 32. Denna hemlighet är stor, jag talar om Kristus och församlingen. 33. Men också ni skall, var och en, älska sin hustru så som sig själv, och hustrun skall visa sin man vördnad.” Några höjdpunkter från versen: * Män – älska Era hustrur! Om Ni älskar Era hustrur så, som Kristus älskar oss, kommer de inte att motsätta sig Er ledning! * Skapelsens ordning igen – samma fras, som vi precis läste i Första Moseboken – lämna far och mor, hålla sig till sin fru och bli ett med henne. * Liksom församlingen underordnar sig Kristus enligt versen, skall hustrur underställa sig sina män. Första Korintierbrevet 11:3: ”Men jag vill att ni skall veta, att Kristus är var mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud.” Här är den himmelska, gudomliga ordningen igen. I de här verserna heter det inte: ”Eftersom det här är ett patriarkalt samhälle, som vi lever i, måste Ni, damer, underordna Er.” Nej, var och en av versernas resonemang sker utifrån den gudomliga ordning, som Gud införde. Gud, sedan Kristus, därpå mannen, därefter kvinnan. Vi kommer inte runt Skriftens ordalydelser. Kvalifikationer
Första Timoteusbrevet 3:1-2:
Första Timoteusbrevet 3:8-13:
Den första versen gäller det vi kallar för pastorer eller äldste, den andra gäller diakoner. Uppenbarligen säger båda verser, att dessa skall vara män. Vi kommer inte undan detta. Jag vill sluta den här delen av artikeln med Evas förbannelse. Du finner den i Första Moseboken 3:16:
Är versen en förbannelse eller en välsignelse? Det här är, vad Gud sade skulle hända med Eva som följd av förbannelsen, inte sant? Jag fäster mig särskilt vid delen av versen, där det står: ”Till din man skall din lust vara”. Visst låter det som något bra? Men uppenbarligen är det inte så, eftersom det ingår i förbannelsen. Den mest grundläggande och enkla förståelsen av versen är, att nu skulle det fortgående förekomma konflikt mellan kvinnan och mannen. I motsats till de idealiska förhållandena i Edens Lustgård och samklangen mellan Adam och Eva, skulle deras förhållande därefter inbegripa maktkamp. NLT gör det tydligare: ”Du kommer att vilja styra din make, men han kommer att härska över dig.” Gud säger, att Eva skulle komma att vilja härska över sin make, men att maken i stället skulle komma att härska över henne. Den ene maken skulle vilja ersätta det ömsesidiga beroendet i förhållandet, som Herren hade skapat, med ledning av den andre. Synden hade infört osämja. Kriget mellan könen hade inletts. Både man och kvinna skulle nu komma att försöka, att bli dominant inom äktenskapet. Mannen, som skulle kärleksfullt sköta om och nära sin hustru, skulle nu försöka, att behärska henne, och hustrun skulle komma att vilja, att slita kontrollen från maken. Det är viktigt att ha klart för sig, att domen bara säger, vad som skulle inträffa. Gud säger, att man och kvinna skulle komma att leva i inbördes konflikt och att deras förhållande skulle bli besvärligt. Uttalandet ”han skall råda över dig’” är inget bibliskt kommando till män, för att de skall dominera kvinnor. Men det, som versen verkligen uttalar, är att kvinnor skulle önska sig männens ställning. Det ser vi i dag, när kvinnornas befrielserörelse (feminismen) blommar upp. Och församlingen är inte immun mot verkningarna. Bibelns realitet är, att det finns en himmelsk ordning, som infördes vid världens tillkomst, och hur skulle vi våga, att argumentera med Gud! Inom Sjundedags-adventistsamfundet finns det en särskild klyfta. Vänner, som inte är adventister, men som äger en biblisk uppfattning om mäns och kvinnors roller, frågar mig ofta om Ellen Whites roll. ”Var hon inte kyrkoledare?” ”Gick hon inte emot Bibeln, då hon talade och undervisade?” Uppriktigt sagt, är de här bra och lämpliga frågor, så låt oss pejla in svaret. Två namn. William Foy och Hazen Foss. Ringer det en klocka, när Du läser de namnen? Båda herrar gavs budskap rörande adventbudskapet före Ellen White. Och båda herrar vägrade, att hörsamma kallet. Alltså kallade Gud därefter den svagaste av de svaga, att fullgöra denna plikt: Att förmedla adventbudskapet. Vem var den Ellen White, som Gud kallade? Det här är den, som Ellen White var vid den tidpunkten: ”En olycklig händelse inträffade, då Ellen White var nio år gammal. På väg hem från skolan, slängde en klasskamrat en sten på White, varvid hon träffades i ansiktet och slogs medvetslös. Hon låg sanslös i tre veckor. White blev vanställd och under resten av livet led hon av svag hälsa, däribland av nervositet, darrningar och yrsel. Sjukdomstecknen gjorde det omöjligt för henne, att gå klart skolan och hon måste därför sluta. White betraktade händelsen som det avgörande ögonblicket i sitt liv; hennes svaga hälsa kom henne, att hålla sig undan och hon blev djupt intresserad av religion.” {Källa?} ”Då Ellen White var 17, fick hon ett budskap från Gud i form av en syn. Den var den första av omkring 2 000 syner, som White upplevde under sin levnad. Synen utgjorde de grundläggande lärosatserna åt Sjundedags-adventistsamfundet, som grundades 1863 av, bland andra, White och hennes make.” {Källa?} Jag kan ej tala för Dig, men den här berättelsen kommer mig att tänka på den om Debora (se Del 1). Gud kallade männen, att leda, men därtill var de för rädda. Alltså måste Gud ta till plan ”B”. Det här tror jag också hände i fallet med Ellen White, jag kan höra Herren säga: ”I fall herr Foy och herr Foss inte hörsammar mitt kall, då tänker jag kalla den här sjukliga, unga kvinnan.” Var Ellen White profetissa? Ja, hon gav prov på den gåvan. Var Ellen White kyrkoledare? Ja. Men talade hon sig också varm för kvinnliga kyrkoledare, eller ens som ledare i sina egna hem? Låt oss ta oss en titt. Här följer en del av ett brev, som Ellen White skrev till John Loughboroughs fru Mary. John var en av grundarna av Adventistsamfundet. 1 Letter Manuscript, Brev 5, 1861
”Och, Mary, låt mig ta upp den här saken: Jag önskar, att i all systerlig och moderlig vänlighet förmana Dig rörande en annan punkt. Jag har ofta lagt märke till, att Du i andras sällskap talar strängt till John. Ditt röstläge låter otåligt. Mary, omgivningen lägger märke till det här och har tagit upp saken med mig. Detta skadar Ditt inflytande. (Stycke 8.) Vi kvinnor måste komma ihåg, att Gud har underställt oss våra män. Maken är huvudet, och om möjligt skall vårt omdöme och våra åsikter samt resonemang stämma överens med hans. Om inte, ger Guds Ord mannen företräde, så vida inte det är en samvetsfråga. Vi måste följa huvudet. Kanhända jag har ordat i onödan om det här. Var snäll och tänk på den här saken.” (Stycke 9.) Blev Ellen White ordinerad?
Hade hon blivit ordinerad under tiden? Somliga vill göra gällande, att så var fallet. Dock avgörs frågan en gång för alla av hennes egen hand. År 1909 fyllde hon i ett biografiskt frågeformulär från Generalkonferensen. I ruta nummer 19, där det står: ”Om ordinerad, uppge när, var och av vem”, satte hon bara ett kryss. Hon gav samma besked i ruta 26, där det står: ”Om omgift, uppge datum och med vem.” På det här viset indikerade hon, att hon aldrig hade gift om sig, eller att hon någonsin skulle ha blivit ordinerad. Hon förnekade inte, att Gud hade valt ut och kvalificerat henne, men hon antydde, att någon ordineringsceremoni aldrig hade utförts för henne. Varför uppger då en del av hennes licenser ordinerad predikant på certifikaten? Faktumet, att ordinerad stundom ströks över, belyser svårigheten med, att ge en profetissa pastorsfullmakt. Samfundet har inte det slagets fullmakt. Således använde man sig av det, som stod till buds, och utfärdade sin högsta fullmakt, utan att utföra en ordinationsceremoni. I själva verket behövde inte profetissan några mänskliga fullmakter. Hon verkade under dryga 25 år före 1871 utan några. Utifrån Bibeln och Profetians Ande har jag försökt, att tydligt ange, vad båda säger om mäns och kvinnors roller i församlingen. Jag skulle vilja avrunda med några kommentarer från Profetians Ande: The Great Controversy, sidan 595/Den Stora Striden, år 2016, sidan 511: ”Men Gud kommer att ha ett folk på jorden som håller fast vid Bibeln, och endast Bibeln, som norm för alla läror och som grunden för alla reformer. De lärdas uppfattning, falsk vetenskap och kyrkomötens trosbekännelser eller beslut är lika talrika och inbördes motstridande som de kyrkosamfund de representerar. Varken majoritetens röst eller alla dessa uppräknade tillsammans skulle betraktas som bevis för eller emot någon kristen troslära. Innan vi godkänner någon lära eller någon föreskrift skulle vi kräva ett tydligt: ”Så säger Herren.”” The Great Controversy, sidan 599/Den Stora Striden, år 2016, sidan 514:
Jag menar, att det jag har förmedlat från Guds Ord, är entydigt. Vi har läst det, såsom det står skrivet. Vi måste upphöra med, att försöka att få Bibeln att säga det, vi vill att den skall säga, för att rättfärdiga vårt valda levnadssätt, eller för att det är, vad vi tror eller för att vara politiskt korrekta. Vi behöver ett tydligt ”Så säger Herren”! Följande är en del reaktioner, som ges, när frågan om kvinnans roll i församlingen tas upp: * ”Jag har aldrig riktigt studerat saken, men jag tycker...
Nästa text kommer faktiskt från ordföranden för en av våra konferenser: * ”Tåget har redan fått upp för hög fart... vi kan inte stoppa det nu!” Jaså? Vi kan inte stoppa det nu? Education, sidan 57/Vägen till Mognad, år 1995, sidan 70:
Inte låter det här som något vi ”inte kan stoppa nu”? Det är så mycket annat, som kunde ha tagits upp. Jag slutar med detta: Många kvinnor är förträffligt gästfria, de visar nåd och barmhärtighet, de undervisar, evangeliserar och bistår/betjänar. Till stor del beror den egna ortens församlings tjänande på kvinnor. Gud har bestämt, att blott män skall bekläda positioner med rätt, att undervisa i församlingen. Det här beror inte på, att män är bättre lärare eller att kvinnor är underlägsna eller mindre intelligenta (vilket naturligtvis inte är fallet). Nej, så här avsåg helt enkelt Gud, att kyrkan skulle fungera. Män skall föregå med gott exempel som andliga ledare – i sina liv och genom sina ord. Kvinnor skall inta en mindre auktoritativ roll. Kvinnor uppmuntras till, att undervisa andra kvinnor, såsom det står skrivet i Titusbrevet 2:3-5:
Bibeln förbjuder heller inte kvinnor, att undervisa barn eller andra kvinnor. Den enda aktivitet, som inte tillåts för kvinnor, är att undervisa eller andligen bestämma över män. Det innebär, att kvinnor inte skall tjäna som pastorer över män. Därmed inte sagt, att kvinnor är mindre viktiga, alls icke, utan de tillerkänns en tjänst i linje med Guds avsikt och hans gåvor till dem. Matteusevangeliet 28:19-20:
Det här uppdraget har getts åt både män och kvinnor. Saken är dock den, att Gud har förklarat för oss, att sätten, som män och kvinnor skall utföra den Stora Uppgiften på, skiljer sig åt mellan könen. Sätten är inte bättre, eller sämre, utan annorlunda. Som jag alltid säger: Läs själv! Slå upp Bibeln, studera Profetians Ande. Om Du finner något annat, än vad jag har delat med mig av här, vänligen låt mig få veta det. I fall den här informationen är ny för Dig, be Gud om vägledning in i hela sanningen. Och frukta ej, att trotsa systemet, i fall systemet inte följer Bibeln. Som sagt, stå upp för sanningen. Håll Dig inte till, vad andra säger, eller vad samhället tycker. Det är en stor välsignelse, att lyda Guds ordning och order. Låt oss sätta punkt med denna sista vers: Galaterbrevet 3:26-29:
Gud älskar oss, oavsett om vi är män eller kvinnor. Vi är samtliga Hans barn, enligt löftet. Vi är alla andligt jämställda i Hans ögon, enligt denna vers. Måtte Herren välsigna var och en av Er, när Ni uppfyller Missionsuppdraget enligt Hans vilja. Och min uppfordran till Er är denna: Ta reda på, vad Herren har för uppgift åt Er inom Er krets. Jag uppfordrar Er till, att leva enligt Hans vilja och Hans Ord. Måtte Herren finna oss vara trofasta. Herren välsigne Er och bevare Er, och låte Sitt ansikte skina över Er. |