STL-häfte 5. En Gång frälst, alltid frälst?

Den viktigaste frågan
Det förekommer oerhörda mängder med frågor om tusentals olika ämnen, ja, det svämmar över av dem i vår värld och i våra sinnen. Men trots de mångtaliga och varierande frågorna i dag, är det en som höjer sig över de andra. Den viktigaste fråga, som någonsin ställts, eller någonsin kommer att ställas, ställdes för nästan två tusen år sedan av en enkel fångvakt på ortens fängelse. ”’Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?’” Apostlagärningarna 16:30. Paulus och Silas var inspärrade, därför att de förkunnat Guds Ord, och i stället för att sucka och oja sig som många av oss skulle ha blivit frestade att göra, prisade de Gud. Hela tiden ända till midnatt bad de och sjöng de hymner. Fångarna och fångvaktarna hade aldrig hört sådana ljud förut. Det gjorde dem förbluffade, att de två predikanterna kunde prisa sin Gud, fastän de var bundna och hade piskats blodiga. Längre fram på natten inträffade något än märkligare; ett stort jordskalv öppnade portarna och lossade fångarnas kedjor. Fångvaktaren, som trodde att fångarna hade flytt, drog sig svärd för att begå självmord. Just då skallade Paulus’ stämma och kom svärdet att tvärt stanna upp. Paulus försäkrade honom, att alla fångar var kvar. Då nattens händelser passerade snabb revy i fångvaktarens sinne, blev han övertygad om att himmelens Gud höll Sin hand över de ovanliga fångarna. I stället för att överväga självmord, började han i stället att tänka i de viktigaste banor, som finns: ”Vad skall jag göra för att bli frälst?” Det här är den viktigaste fråga, som någonsin har ställts, och det är den fråga, som vi bara måste få ett svar på. Denna självprövande fråga är så viktig, därför att evigheten står på spel för oss. Om vi inte kan rätta svaret på frågan, går vi förlorade. Tyvärr kommer, enligt Bibeln, flertalet av Jordens invånare att drabbas av det ödet. (Matteusevangeliet 20:16; 22:14; Uppenbarelseboken 12:9; 13:3) Eftersom det här ämnet är så allvarligt och väsentligt, skall vi efterforska svaret i Guds Ord.

Paulus ger ett enkelt svar på frågan redan i nästa vers: ”De svarade: ’Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj’” Apostlagärningarna 16:31. Det här är ett enkelt svar. Det är inte svårt att förstå, men innefattar Paulus’ besked mer, än de flesta anar? När vi vår igenom resten av Bibeln, ser vi förvisso att betydligt mer innefattas. Paulus gav oss det grundläggande svaret, men hans få ord låter sig undersökas ovanligt grundligt. De här frågorna pockar genast på uppmärksamheten: Skall vi bara tro, att Jesus vandrade omkring här på Jorden, så räcker det för vår frälsning? Måste vi tro på Hans försonande förtjänster för frälsning? Räcker det med en enkel trosuttryckande bön och sedan är allt klart? Eller måste vårt förhållande vara beständigt? Är vi frälsta en gång för alla, oavsett våra gärningar, väl vi blivit troende? Eller måste vi oavlåtligt tro på Honom under dagens lopp? När vi blivit frälsta, är vi då alltid frälsta? Eller går det att slarva bort frälsningen?

Hur blir man frälst?
För att besvara våra frågor angående det här ämnet och den fråga, som samtidigt utgör häftesnamnet, måste vi fullt ut förstå Bibelns undervisning om vägen till frälsning. Frälsningen innehåller faktiskt tre steg. Dessa tre faser går lätt att lägga på minnet: Dåtid, nutid och framtid.

I Efésierbrevet 2:8 ser vi, hur vi alls blir frälsta: ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”. Versen lär entydigt ut, att vi blir frälsta av nåd. Vi kan inte frälsa oss själva på minsta vis genom våra gärningar. Paulus lämnar inget rum för tvivel, genom att säga: ”inte på grund av gärningar” (v.9). Om vi tror att vi skall kunna utföra några gärningar för vår frälsnings skull, bedrar vi oss ordentligt. Hur än många goda gärningar vi må utföra, kan de inte gottgöra för våra tidigare begångna synder. Det enda sätt, varpå vi slipper tyngden av skuld och synd, är att träda fram inför vår Herre i bekännelse och syndaånger och be Honom om förlåtelse för våra synder. ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” Första Johannesbrevet 1:9. ”Den som döljer sina överträdelser går det ej väl, den som bekänner och överger dem får barmhärtighet” Ordspråksboken 28:13. När vi tar detta steg till Honom, tillger Han oss våra synder och därmed blir vi frälsta från straff och syndens skuld: ”eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna” Romarbrevet 3:25. Det är vid det här steget, som våra tidigare begångna synder blir tillgivna. Eftersom Gud är rik på nåd, förbarmande och kärlek, förbiser Han med de synder vi förut gjort oss skyldiga till och räddar oss undan straffet för dem. Detta är vad som i Bibeln är känt som rättfärdiggörelse genom tro. (Se också Första Korintierbrevet 15:2; Efésierbrevet 2:5.)

Men det återstår ett steg till på vägen till frälsning. Bibeln är inte slut i och med räddning undan straffet för och tyngden från begångna synder. Frälsningens stege innehållet en till, lika vidunderlig, pinne: ”hedningarna blir det offer som Gud tar emot, helgat genom den helige Ande” Romarbrevet 15:16. Det är väsentligt, att vi upplever helgelsen genom den Helige Ande. Om inte helgelsens process inträffar i våra liv, fortsätter vi inte längre på frälsningens väg. Därför säger Paulus: ”Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” Första Korintierbrevet 1:18. Paulus visste, att frälsningen inte är fullbordad i och med bekännelsen och ångrandet av synden. Han säger, att korset är Guds kraft för dem som blir frälsta. Uttrycket antyder ett fortlöpande förlopp, inte en engångsföreteelse. Vi är inte bara ”frälsta”. Sedan vi förlossats från våra begångna synders skuld och straff, måste vi uppleva detta att ”bli frälsta”. Jesus talar till alla, som tagit emot Honom, med samma ord som till kvinnan i Johannesevangeliet 8: ”’Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’” Johannesevangeliet 8:11. Jesus ger oss tillgivelse, fullständigt, fritt och utan inskränkning, men sedan säger Han till oss att vi måste erfara detta att ”bli helgade”, att ”bli frälsta”. Efter att ha befriats från straffet för våra begångna synder (rättfärdiggörelse), behöver vi bli befriade och frälsta från syndens vanor och fallenheter (helgelse). Helgelsen är den process, varigenom våra liv omformas till likhet med vår Frälsares. Därmed blir vi befriade och frälsta från syndens makt i våra liv. (Se även Andra Korintierbrevet 2:15.)

Frälsningens sista steg hör ännu framtiden till. Det är detta slutsteg, som flertalet texter i Nya Testamentet pekar hän till. Det är lika med den dag, då vi skall bli frälsta. Petrus gör det klart som kristall i sitt tal till de församlade äldste och apostlarna, att det föreligger ett avslutande steg. Han säger: ”Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd.’” Apostlagärningarna 15:11. Fastän Petrus och apostlarna helt och fullt tagit emot Kristus som Frälsare, och de, såsom Paulus sade, höll på att bli frälsta, kände de till ett ytterligare, tredje, steg. Det måste förekomma en process, för att bli frälst från syndens närvaro, innan frälsningsverket är fullbordat. Den saken sker, när ”detta förgängliga måste ikläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.” Första Korintierbrevet 15:53. (Se även Matteusevangeliet 10:22; 24:13; Markusevangeliet 13:13; Romarbrevet 5:9, 10.)

Av Skrifterna ser vi alltså, att frälsningen inte klaras av i ett enda steg, utan i tre klart urskiljbara steg: Att ha blivit frälst från syndens straff, att fortlöpande bli frälst från syndens makt och kraft, samt komma att bli frälst från syndens närvaro och omständigheter. Det är otryggt att tänka sig, att vi är säkra, därför att vi upplevt ett av stegen. Alla tre är lika viktiga och inget enda går att isolera för sig.

Att växa upp
I Efésierbrevet 4:15 säger Paulus: ”Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus.” Uppenbarligen skall vi inte stå stilla i vår kristna utveckling, nej, vi skall växa upp till Kristus. Tillväxt sker inte över en natt. Vi planterar inte en trädgård den ena dagen och förväntar oss skörd den andra dagen. Inom trädgårdskonsten känner vi till, att det hela tar tid. Först måste sådden gro, mogna och sedan ge sin frukt, varefter frukten behöver växa för att bli klar. Det kan ta en eller två månader eller flera år, men om vi tror att bara sådden skall vara nog, kommer vi att bli besvikna. Likadant förhåller det sig i livet som kristen. ”Längta som nyfödda barn efter den rena andliga mjölken, så att ni genom den växer upp till frälsning, då ni nu har smakat att Herren är god.” Första Petrusbrevet 2:2, 3 {kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.}. Petrus säger oss, att vi skall längta efter Ordets mjölk, för att växa genom den. En nyfödd är inte beredd på livets prövningar. Den måste växa upp under föräldrarnas fostran. Det är väldigt ledsamt, att se vuxna med ett barns mentala kapacitet. Det är än sorgligare på det andliga området. Väl vi kommit till Honom, skall vi inte hålla oss på spädbarnets nivå, utan växa upp. Petrus manar oss enträget på nytt i näst sista versen av sitt andra brev: ”Väx i stället till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus.” Andra Petrusbrevet 3:18. Tydligen är det här en högst väsentlig del av vår kristna vandring. Det är av avgörande betydelse, att vi tar emot Jesus som vår Frälsare. Likaså att vi bekänner våra synder för Honom och ångrar dem till det yttersta, men det är inte nog, vi måste ”växa upp”. Med mindre vi växer till, riskerar vi att dö. Att bli frälst innebär mer, än att en gång bestämma sig för att bli kristen; att bli frälst innebär fortgående tillväxt.

Jesus betonade denna viktiga sanning i Sin liknelse om såningsmannen. ”Detta är liknelsens mening: Säden är Guds ord. De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta. De på stenig mark är de som tar emot ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall. Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt. Men det som föll i god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.” Lukasevangeliet 8:11-15. Här framställer Jesus de olika sätt, varpå evangeliet kan tas emot i hjärtat. Olyckligtvis tar inte den stora massan emot evangeliet, utan låter något slags hinder komma i vägen. Liknelsen förmedlar en viktig regel om att ”växa upp”, som vi borde betänka. Den första sortens åhörare tar emot ordet, men i stället för att Ordet blir trott, rycker Djävulen bort det ur deras hjärtan och då får de heller inget evangelium. Men enligt vers 12 skulle de ha blivit frälsta, bara de hade trott på Ordet. De skulle ha erfarit frälsningens första steg, att bekänna och tro på Jesus för syndernas förlåtelse. De skulle ha frälsts från syndens straff och skuld, men dessvärre kämpade de emot. Nästa grupp gjorde dock större framsteg: De både hörde Ordet och trodde (v. 13). De trodde förvisso på sin syndförlåtande Frälsare, de tog förvisso emot tillgivelsen och frälstes från syndens straff och skuld. Denna dyrbara erfarenhet höll emellertid inte i sig. De ägde den ett tag. De var troende ett tag, men så kom det prövningar och förföljelser och deras frukt förtvinade. Fastän de hörde, gladeligen tog emot samt trodde och blev frälsta, föll de bort. De fortsatte inte att växa till och därför bar de ingen frukt. Även den tredje klassen felar att bära frukt. Den sista kategorin är den grupp, som vi måste se till att tillhöra. Vederbörande utgör den goda jorden, med ”uppriktigt och gott hjärta”. Förutom att de hör Ordet och tror på det, ”bär {de} frukt och är uthålliga.” V. 15. Endast den här klassen åhörare blir välsignad. Det är bara de, som ”växer upp” och ”bär frukt”, som blir välsignade. Inga av de andra godtas, hur än lovande deras första steg som kristna tedde sig. Såsom Jesus sade i en annan liknelse: ”Kanske bär det frukt nästa år. Annars skall du hugga ner det.’” Lukasevangeliet 13:9. Om vi inte bär frukt, kommer vi att huggas ned. Att växa upp och bära upp är inget vi kan välja frivilligt. Med mindre vi verkligen gör det, kommer vi att huggas ned och gå miste om de rättfärdigas lön. De rättfärdigas lön tillfaller endast dem, som ”lära känna HERREN”. Hosea 6:3.

Att förbli i Honom
Jesus använder Sig av ett stort antal liknelser, för att få oss att förstå väsentligheterna längs frälsningens väg. I Johannesevangeliet 15 lär Han utan minsta tvivel ut, att med mindre vi förblir i Honom, har vi inget hopp om frälsning. Den här gången använder Jesus bilden av ett vinträd och dess grenar. ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig.” Johannesevangeliet 15:4. Jesus ger oss inte bara goda råd, Han ger oss en direkt befallning. Verbet ”förbli” är i imperativformen. Det är något vi måste göra, för att lyda Jesus. {Imperativ är lika med befallningsform. Ordet har bildats på latinets imperare = befalla; härska. Härav kommer imperator, romersk kejsare. Jämför imperium = välde; rike; egentligen befallning. Ledningen i ett imperium styr och befaller över andra riken ingående i väldet. Övers. anm.} Att förbli innebär inte bara, att vi tar emot Honom och fortsätter att leva som vanligt. Att förbli är liktydigt med ett ständigt kvarstannande. Kristenlivet går inte blott ut på, att tro på Honom; det går också ut på, att stanna kvar i eller hos Honom. Om vi inte förblir i Honom, lyder vi inte Jesu direkta befallning och då drabbas vi av den förkastelsedom, som uttalades över dem som inte stannade kvar hos Honom i underdånighet för Hans vilja. ”Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp.” Johannesevangeliet 15:6. Det går inte att missta sig på, vad Jesus säger här. Om vi inte har detta ständigt fungerande kvarblivningsförhållande till Honom, kommer vi att kastas ut, störtas i elden och brännas upp. Åter igen: Det spelar ingen roll, hur uppriktigt och glödhett vårt förhållande till Honom må ha varit. Det spelar ingen roll, om vi verkligen bekänt våra synder, trott på Honom och tagit emot Honom. Om vi förlorar förbindelsen med Jesus, är vi lika en gren skiljd från vinstocken, och salighetshoppet är inte längre vårt.

Hur förblir vi i Honom? Jesus gör det kristallklart, att med mindre vi stannar kvar hos Honom, är vår tro förgäves, men vad innebär det att förbli i Honom? ”Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” Första Johannesbrevet 2:6. För att kunna förbli i Honom, måste vi leva så som Han levde. Vi måste följa det föredöme vår Herre gett oss. Han kom till Jorden och som Människosonen föregick Han med det exempel, som vi behöver ta efter. ”Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.” Första Petrusbrevet 2:21. Vi skall följa i fotspåren åt vår kärleksfulle Herre. Maningen riktades inte bara till Petrus och Andreas, Jakob och Johannes, utan Jesus säger till var och en av oss: ”’Följ mig”. Matteusevangeliet 4:19. Detta är sannerligen ”Guds kallelse till himlen”, men det är en ”kallelse i Kristus Jesus”, där vi alla skall ”jaga mot målet”. Filipperbrevet 3:14.

Meningen med livet som kristen är inte bara att avlägga en trosbekännelse, utan att bära frukt. ”Min Fader förhärligas, när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.” Johannesevangeliet 15:8. Vår Fader förhärligas, om vi bär rik frukt. Genom fruktbärande syns det, att vi är Hans lärjungar. Bibeln berömmer endast fruktbärare. ”Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort”. Johannesevangeliet 15:2. Om grenen (en bild på oss i v. 5) inte bär frukt, skärs den bort. En religion, som endast är en trosbekännelse, är ingen religion alls. Sann religion och tro innefattar förhärligande av Gud genom att man bär rik frukt, och det låter sig endast göras genom att man vidmakthåller ett nära gudsförhållande (v. 5).

Kämpa, för att komma in genom den trånga porten!
Det finns många ärliga tillskyndare av läran en gång frälst, alltid frälst, oavsett ens uppförande. Vår avsikt är ej, att starta något bråk om denna fråga, utan helt enkelt se, vad Guds Ord säger. Vi måste vara säkra på, att vi förstår detta ämne med hjälp av Guds Ord. Den här saken kan avgöra vårt eviga öde, och det sista vi vill göra, är att upptäcka att vi misstagit oss om, vad vi måste uppnå för att bli frälsta. Tyvärr kommer flertalet i världen att upptäcka sitt misstag härvidlag, när det är för sent. Jesus sade till oss: ”Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” Matteusevangeliet 7:14. Väldigt få kommer att bli frälsta. Det är ett tragiskt faktum, men likväl sant, ty Jesus sade detta. Varför kommer så få att finna vägen genom den trånga, besvärliga porten? Därför att den är just det: Trång och besvärlig! Mänskoskarorna kommer inte att uthärda den smala passagen och prövningarna, som förekommer längs den kristnes stig.

Eftersom få kommer att finna det eviga livet, uppmanas vi enträget att pressa oss igenom den trånga och besvärliga porten. ”’Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma in men inte kunna det.” Lukasevangeliet 13:24. Kämpande betyder inte, att man en gång för alla bekänner och sörjer över sina synder. Kämpande får en att tydligt tänka på ansträngning och ihärdigt försökande. Under kamp går inte allt smärtfritt, man vinner inte någon enkel seger. Man måste bjuda till, och om man inte gör det, är man en ovärdig lärjunge: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.” Lukasevangeliet 14:27. På många ställen omtalas kampen som att ta upp sitt kors och följa Frälsaren. Alla har vi ett kors att bära. Vår Herre bar det grymma korset åt oss, och i sången heter det: ”Måste Jesus ensam bära korset?” Nej, Jesus bär inte ensam korset. Vi, alla och utan undantag, har ett kors att lyfta upp och Jesus har sagt till oss, att om vi inte gör det, kan vi inte vara Hans lärjungar.

Kampen, för att komma in genom den trånga porten, omfattar faktiskt mer. Det här är något, som behöver ske dagligen. Om så ej sker, varken följer eller tror vi på Kristus. ”Sedan sade han till alla: ’Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” Lukasevangeliet 9:23. Om vi vill följa efter Kristus, om vi vill vara kristna, krävs det självförnekelse och dagligt korsbärande. Detta är inte något, som endast inträffar en gång i livet. Detta är inte något, som endast inträffar nu och då. Detta är något, som vi måste uppleva varje dag. Vi måste dagligen lyfta korset och följa Honom. Med mindre vi gör det, följer vi Honom inte alls, eftersom vi då trotsar Hans uttryckliga befallning. Aposteln Paulus visste om det här. Han sade: ”Jag dör varje dag”. Första Korintierbrevet 15:31.

Varken Paulus eller Jesus talade om kroppens bokstavliga död, ty det vore omöjligt att dö fysiskt var dag. De uttryckte sig på andligt sätt. Varenda dag är det behövligt, att vi dör bort ifrån våra syndfulla begär, önskningar, osv., för att snarare ”leva det nya livet”. Romarbrevet 6:4. Att vara ointresserade av våra syndaktiga vanor och i stället följa i fotspåren, som Kristus trampat upp åt oss. Detta kan tyckas överväldigande, ja, vi kan rent av bli frestade att tänka, att det här går bara inte. ”Ty för Gud är ingenting omöjligt.’” Lukasevangeliet 1:37. ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” Filipperbrevet 4:13. Låt oss aldrig glömma bort den makt och kraft, som vår Gud besitter! Om Han nu sagt, att vi mäktar med det tack vare Hans förmåga, gör tron på Honom det till en möjlighet.

Tro och gärningar
Såsom vi redan lagt märke till, framhäver Skriften upprepade gånger behovet av att vi upprätthåller ett levande, personligt förhållande till vår Herre. Detta är, att i sanning tro på Honom. Om vår tro inte leder till, att vi uppnår ett personligt, dagligt förhållande till vår Herre, är något fel. En världsplåga i dag är, att man endast behöver en ytlig tro, utan gärningar. Jakob slog ihjäl den här teorin. ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar.” Jakobsbrevet 2:19. Förvisso fordras det, att vi i sinnet vidgår att det finns en Gud och att Jesus sannerligen är vår Frälsare, men därmed inte nog. Jakob säger oss, att till och med de onda andarna har mer, än insett den saken – och att de bävar inför detta faktum! Säkerligen krävs det mer, än mental insikt och bävan, ty alla vet vi att inga onda andar kommer till himmelriket. Vad mer måste känneteckna våra liv, förutom tro? ”Nu säger kanske någon: ’Du har tro.’ – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar.” ”Men vill du inte inse, du tanklösa människa, att tron utan gärningar är död?” Jakobsbrevet 2:18, 20. Vår övertygelse och tro måste medföra gärning, annars är vi tomma på sann övertygelse och tro.

En röd tråd i Skriften är denna: Säkerställ nogsamt Din plats i praktvåningarna där ovan! ”Därför, mina älskade [han skriver till församlingens medlemmar], liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er.” Filipperbrevet 2:12. ”Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt… Var desto ivrigare, mina bröder [på nytt tilltalas församlingens medlemmar], att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla och falla. Då skall ni få en fri och öppen ingång till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike.” Andra Petrusbrevet 1:5, 10, 11. Paulus manar kraftfullt de heliga, biskoparna och diakonerna (se Filipperbrevet 1:1), att utverka sin egen frälsning med fruktan och bävan. Han tilltalar inte icke troende, som aldrig skänkt Herren sina hjärtan; han tilltalar församlingsmedlemmar, som inlett sin kristna vandring. Helt klart omfattar vandringen som kristen mer, än att bara inleda den. Uppenbarligen var Paulus rädd för, att bröderna i Filippi inte skulle fortsätta och därigenom diskvalificera sig själva. Det framstår som allt tydligare, att vare sig Paulus eller Bibelns övriga författare trodde, att väl en person blivit frälst, var vederbörande alltid frälst. Petrus talar faktiskt med större eftertryck på den här punkten, än Paulus. Han manar de troende, att ge största akt. Det här var inte något de skulle försöka sig på en eller två gånger. Det här var inte något de skulle försöka på måfå. Det här var något de skulle lägga ned all iver och kraft på. Han räknar upp en rad kristna dygder, som de skall anstränga sig för att utöva, och säger sedan att de skall satsa än hårdare på (vara ivrigare, än desto ivrigare? Jo, det är precis, vad han säger!) att göra sin kallelse och utkorelse fast. Petrus visste, att om de troende inte var tillräckligt ivriga, kunde de förlora sin kallelse och utkorelse. Fastän deras tidigare förhållande till Herren varit dyrbart (v. 1), kunde de gå miste om ingången till Guds eviga rike, med mindre de gjorde denna ansträngning. I vers 11 slår han dock fast, att denna iver skulle bereda dem en ingång till Kristi rike. Uppenbarligen trodde varken Petrus eller Paulus på ”en gång frälst, alltid frälst”.

Innebär det, att frälsningen vinns genom goda gärningar? Verkligen inte! Alla världens goda gärningar skulle inte kunna frälsa en enda person. Vi blir frälsta av nåd genom tron och icke på grund av våra egna förtjänster. Frälsningen är en fri gåva från Gud. (Efésierbrevet 2:8) Men Paulus är noga med, att rätt balansera sitt budskap, genom att säga att ”hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar”. Efésierbrevet 2:10. Fastän goda gärningar aldrig kommer att frälsa en enda själ, är goda gärningar väsentliga, ty med goda gärningar visar man sin tro (Jakobsbrevet 2:14-26), och ”utan tro är det omöjligt att behaga Gud.” Hebréerbrevet 11:6.

Kan vi mista vår frälsning?
En region, som blivit starkt gynnad genom Paulus’ verksamhet, var Galatien och dess församlingar, men i hans frånvaro hade falska lärare nästlat sig in och sökte, att ödelägga apostelns goda arbete. Med sitt skarpa tillrättavisningsbrev till galaterna söker Paulus, att undanröja det fruktansvärda inflytandet från dessa falska apostlar. Paulus sörjer över faktumet, att de är i färd med att avfalla från sanningen, som de hört honom uttala. ”Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium”. Galaterbrevet 1:6. De var i färd med, att avfalla från Kristus och vända sig till ett annat evangelium. Nu varken trodde de på eller följde Kristus, varthelst Han än ledde dem. ”Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus framställd för era ögon som korsfäst?” Galaterbrevet 3:1. Utan fruktan tillrättavisade Paulus dem för deras avfall. De lydde inte längre sanningen. Vi bör dock lägga märke till, att de tidigare känt till sanningen och lytt den. Nu hade de vänt sig bort ifrån den och sin tidigare erfarenhet, och var på väg i en annan riktning. De hade glidit iväg från sanningen, från Gud: ”ni som har fått Jesus framställd för era ögon som korsfäst?” Galaterbrevet 3:1. I sinnet hade de sett Kristi kärlek på Golgata. Deras tidigare omvändelse hade varit äkta, men nu var den tyvärr försvunnen. I det att Paulus fortsätter åthutandet och instruerandet, kommer han med ett synnerligen avslöjande uttalande. ”Jag är rädd att jag har ansträngt mig förgäves bland er.” Galaterbrevet 4:11. Paulus var rädd för, att han i onödan lagt ned hela sin själ på att hjälpa dem till tron. Om han var rädd för, att han verkat förgäves, måste han också ha varit medveten om, att de riskerade sin frälsning. Om de verkligen förlossats från syndens straff förut, och man är en gång frälst, alltid frälst, skulle han inte ha haft något att oroa sig över. Deras biljett till Guds rike skulle ändå ha varit säker och allt skulle ha varit i ordning, men så uttryckte han sig ej. Han fruktade för deras frälsning. Han var rädd för, att deras avfall från sanningen skulle medföra deras undergång. Han var rädd för, att de skulle gå förlorade därför att de inte fortsatte längs livets stig.

En av de största personligheterna i hela den bibliska historien är aposteln Paulus själv. De flesta böckerna i Nya Testamentet skrevs av denne store man (14 stycken av 27), och den näst flitigaste skribenten i Nya Testamentet, Lukas, var hans reskamrat. Troligen har det aldrig funnits hans like som evangelist, pastor, författare, teolog. Ingen torde betvivla äktheten hos Paulus’ omvändelse och innerliga förhållande till Herren. I fall någon betvivlar Paulus’ omvändelse, betvivlar vederbörande också Bibeln. Fastän det kanske inte funnits en mera andlig individ, visste Paulus om, att ifall han förlorade sitt gudsförhållande, skulle han stå där som den svåraste syndare. ”I stället slår jag min kropp och tvingar den till lydnad, för att inte jag själv på något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra.” Första Korintierbrevet 9:27 {King James Version: ”Utan jag håller kroppen i schack, och tvingar den till lydnad/underkastelse”. Övers. anm.} Enligt Ginggrichs Shorter Lexicon of the Greek New Testament, betyder det ord, som översatts med ”komma till korta” (adikomos), ”att misslyckas i provet, okvalificerad, värdelös”, ”diskvalificerad”, ”ovärdig”, ”hopplös”. Samma ord används i Hebréerbrevet 6:8, där detta tillstånd beskrivs så här: ”förbannelsen är inte långt borta. Slutet blir att den bränns av.” Utan tvivel är detta den förlorades tillstånd. (Om den tillkortakomnes öde är att brännas av, kommer förvisso de diskvalificerade inte att bli frälsta, och Paulus, den store aposteln, visste att med mindre han behölle sin bindning till Herren, skulle det bli hans öde.) Fastän han hade predikat för andra, fastän han uträttat storverk för Herren, fastän han förlossats från straffet för sina synder, kunde han själv gå förlorad. Om till och med aposteln Paulus kunde bli förtappad, utgör ingen ett undantag. Oavsett om vi helt och fullt gett våra hjärtan till Herren, oavsett om Herren använt oss på ett mäktigt sätt för Sin saks skull, kommer vi att ”komma till korta vid provet”, om vi förlorar vår bindning till Honom.

Guds löften ges på villkor
Här ses tydligt en grundregel, som förekommer i hela Bibeln. Grundregeln är denna: Guds löften och hot är villkorliga. ”Ena gången talar jag om ett hednafolk och ett rike att jag vill rycka upp, bryta ner och förgöra det. Men om det hednafolk som jag har talat om vänder om från sin ondska, ångrar jag det onda som jag hade tänkt göra mot det. En annan gång talar jag om ett hednafolk och ett rike, att jag vill bygga upp och plantera det. Men om man då gör det som är ont i mina ögon så att man inte hör min röst, då ångrar jag det goda som jag hade sagt att jag ville göra dem.” Jeremia 18:7-10. Det här framgår också av Femte Moseboken 28:45, 46, 63: ”Alla dessa förbannelser skall komma över dig och förfölja dig och träffa dig till dess att du går under, därför att du inte lyssnade till HERRENS, din Guds, röst och inte höll de bud och stadgar som han gav dig. Som tecken och under skall de komma över dig och dina efterkommande till evig tid. … Och det skall ske att liksom HERREN förut fröjdade sig över er, när han fick göra er gott och föröka er, så skall HERREN nu fröjda sig över er, när han utrotar och förgör er. Ni skall ryckas bort ur det land som ni är på väg till för att ta i besittning.” När Gud avlägger ett löfte, men folket i fråga är olydigt och upproriskt, kan inte Gud fullfölja löftet till dem. Likaså, om Gud hotar att fördöma ett folk och det vänder om från sin ondska, kan och kommer Gud att välsigna och göra gott mot det folket. Detta ser vi handgripligen illustrerat i berättelsen om Jona och Nineve. Gud gav Jona detta budskap att förkunna för Nineve: Staden skulle komma att ödeläggas inom fyrtio dygn. Jona förkunnade budskapet utan fruktan. (Tre dygn i den stora fiskens buk hade lärt honom den läxa, som han behövde.) Vid slutet på de fyrtio dygnen kom inte det hotade straffet. Varför? ”När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.” Jona 3:10. Förbannelsen var villkorlig och eftersom de vände om från sin ondska, upphävde Gud Sin förbannelse över dem.

Samma princip gäller för våra andliga liv. ”Men om den ogudaktige vänder om från alla de synder han har begått och håller alla mina stadgar och gör det som är rätt och rättfärdigt, då skall han förvisso leva och inte dö.” Hesekiel 18:21. Vilket dyrbart löfte detta är! Oavsett hur full av ondska en person varit, slipper han den eviga döden, om han överger sina synder. Då blir han förlåten och undgår verkställandet av sin egen dödsdom. (Härmed menas inte den första döden, som alla drabbas av, utan den andra. Uppenbarelseboken 20:14.) Det motsatta gäller också. ”Men när den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och handlar orätt och gör samma vidriga gärningar som den ogudaktige, skulle han då få leva? Ingen av de rättfärdiga gärningar som han har gjort skall då bli ihågkommen. Genom den trolöshet som han har begått och genom den synd han har gjort skall han dö.” Hesekiel 18:24. Om en rättfärdig person förlorar kontakten till Herren och begår orättfärdiga gärningar, stryks hans tidigare faktiska rättfärdighet. Till sist dör han. Den här versen är en av de entydigaste, när det är fråga om en gång frälst, alltid frälst. Den är entydig, ovedersäglig och omöjlig att missförstå. Hur rättfärdig en person än är, oavsett om vederbörande är frälst, ja, han eller hon kan ha varit en ovanligt fin och rättskaffens människa, skall vederbörande dö, om personen förlorar kontakten med Frälsaren. Inga av hans eller hennes gjorda gärningar koms då ihåg. Vederbörande har vänt Herren ryggen, och då håller Herren tillbaka de välsignelser, som Han en gång gett. Guds löften och hot är villkorliga. De beror på, om vi upprätthåller vårt förbund med Honom eller ej. Klipper vi av tråden, går vi även miste om löftena.

Under samtal jag haft med andra kristna härom, har de starkt betonat, att Gud inte skulle ta tillbaka något Han gett. Man har menat, att Gud inte skulle skänka frälsning och förlåtelse, för att sedan bara ta tillbaka det. Ovanstående verser i Hesekiel visar klart och tydligt, att Gud skulle göra så och verkligen också gör det, och Jesus har gjort en liknelse, som tydligt åskådliggör denna poäng. I Matteusevangeliet 18 finner vi en liknelse om en tjänare, som är skyldig sin kung en stor skuld. Tjänaren kan omöjligt betala tillbaka det han är skyldig, och ber därför kungen om förbarmande. Kungen blir rörd av medlidande för sin tjänare och stryker hela hans skuld. Sedan går den elake tjänaren ut och kräver en mycket mindre skuld åter från en annan tjänare. Denne kan inte betala, och den elake tjänaren – vars stora skuld avskrevs – låter honom sitta i fängelse, tills han betalat varje öre. När kungen får reda på det inträffade, ändrar han sitt beslut och låter den elake tjänaren sitta i fängelse, tills han betalat varje öre. Jesus drar den här slutsatsen av detta: ”Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder.’” Matteusevangeliet 18:35. Kommer vår Fader att ta tillbaka något, som Han villigt gett oss? Jesus säger, att det kommer Han att göra. Om vi inte förlåter andra, kommer inte våra synder att förlåtas, oavsett vad vi må tycka och tänka, eller om vi varit frälsta tidigare. Både Guds löften och Hans hot är villkorliga.

Andra påstår, att frälsningen är för evigt, att den tilldelas en gång för alla och härigenom blir man en gång frälst, alltid frälst. Sanningen i de verser, som vi studerat, är dock, att Guds löften ges på villkor. Likväl är Jesus upphovet till evig frälsning. Men vi får inte hålla fram det faktumet, för att ogiltigförklara de hundratals verser, som entydigt lär, att det visst går att stappla, falla och förlora sin frälsning. Guds löfte om evigt liv är villkorligt, liksom Hans löften till folken. Guds löfte om evig frälsning är på villkor, liksom kungens förbarmande nåd i liknelsen hängde på ett riktigt beteende. Men Guds hot om vrede över syndaren är också villkorliga. Om syndaren vänder om från sin ondska, kommer Gud att vända om från den vrede, som Han hotat med att ösa ut över honom. (Se Hesekiel 18:30-32.)

Har någon frälst person gått förlorad?
Det finns ett par exempel i Guds Ord, som betygar för oss, att det förvisso är möjligt för en tidigare frälst person, att vända Herren ryggen och gå förlorad. Det första hittar vi i Nya Testamentet. Personen var en gång medarbetare åt Paulus. Mannen, som fattade det för honom evigt förödande beslutet, hette Demas. ”Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar till dig, liksom Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina medarbetare.” Filemonbrevet 23, 24. En grupp på fem personer sände sina hälsningar till Filemon. En av dem var en medfånge, medan Markus, Aristarkus, Demas och Lukas var Paulus’ medarbetare. Vid den här tidpunkten var således Demas medarbetare till Paulus. Hade Paulus’ medarbetare i sanning blivit omvända? Paulus hade rykte om sig, att endast välja ut de bästa arbetare. Tidigare under deras verksamhet hade det skurit sig mellan Paulus och Barnabas, eftersom Barnabas ville att de skulle ta med sig en medarbetare, som Paulus trodde saknade den framåtanda och kristna erfarenhet, som krävs av en sysselsatt med Guds sak. Vidare talar Paulus om ”mina andra medarbetare, som har sina namn i livets bok.” Filipperbrevet 4:3. Paulus’ medarbetare var uppriktiga kristna, vars namn stod skrivna i Livets Bok. Säkert är, att Demas upplevt en riktig omvändelse och hade sitt namn infört i Livets Bok. Stod det kvar där? ”Vår älskade Lukas, läkaren, hälsar till er liksom Demas.” Kolosserbrevet 4:14. Den här gången sägs det inga berömmande ord eller annat om Demas. Förvisso var Lukas älskad, men Demas bara hälsade till dem. Så förhöll det sig, men nästa Skriftställe, som vi anför här, tecknar den tragiska bilden av vad, som hade skett med Demas. ”Gör allt du kan för att snart komma till mig. Ty av kärlek till den här världen har Demas övergett mig och rest till Tessalonika. Krescens har rest till Galatien och Titus till Dalmatien.” Andra Timoteusbrevet 4:9, 10. I sitt förmodligen sista brev i Bibeln säger Paulus, att Demas övergett honom av kärlek till den här världen. Vidmakthöll denne kontakten till Frälsaren, som han en gång hade? Nej, han älskade det, som den här världen erbjöd. ”Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom.” Första Johannesbrevet 2:15. Fastän Demas’ namn en gång var skrivet i Livets Bok, släppte han taget om Frälsaren, och då upplöstes Faderns kärlek i honom. Utan Faderns kärlek ägde han inte längre löftet om evigt liv, ty: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” Johannesevangeliet 17:3. Demas är ett tragiskt exempel på en dåtida Herrens arbetare, som förlorade sitt grepp om frälsningen och därmed även taget om löftet om evigt liv.

Ett av de sorgligaste fallen i hela Bibeln är exemplet med Israels förste kung. Han började så fint och slutade sin bana i bottenlös förtvivlan. Till att börja med tänkte Saul blygsamma tankar om sig själv och därmed kunde Herren välsigna honom rikligen (Första Samuelsboken 15:17). Kort tid efter sin smörjelse till regent upplevde Saul en äkta omvändelse och pånyttfödelse. Vi läser: ”HERRENS Ande skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa.” Första Samuelsboken 10:6. Allt inträffade precis som Samuel sagt till Saul att det skulle göra: ”förvandlade Gud hans hjärta. Alla dessa tecken inträffade samma dag. … Då föll Guds Ande över honom, och han profeterade mitt ibland dem.” Första Samuelsboken 10:9, 10. Saul upplevde en omvändelse och pånyttfödelse, som inte kunde förnekas. Enligt Skriften fick han ett nytt hjärta. Gud uppfyllde Sitt löfte från Hesekiel 36:26 på honom. Han döptes med den Helige Ande och förvandlades till en helt ny person. Denna mirakulösa förvandling ägde rum i Sauls liv. Han frälstes från syndens skuld och straff, men tragiskt nog gick det sedan brant utför. Då Samuel dröjde, sedan Saul kallat på honom, tog sig Saul för att själv tjänstgöra vid det heliga altaret. Samuel sade: ”’Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit det bud HERREN, din Gud, har gett dig.” Första Samuelsboken 13:13. I stället för att hålla sig nära Herren, bröt han mot Guds befallning. Fast det stannade inte därvid. Då Saul på nytt överträdde Guds befallning, sade Herren: ”’Jag ångrar att jag har gjort Saul till kung, ty han har vänt sig från mig och inte utfört mina befallningar.’” Första Samuelsboken 15:11. Saul avföll så allvarligt, att Herren ångrade att Han alls gjort honom till konung över Israel. Eftersom Saul avlägsnade sig från Gud, fråntogs han kungariket. I stället gavs det till en landsman, som bättre uppfyllde villkoren. Första Samuelsboken 15:28. Likväl följde Saul tjurigt sin egen villas väg, trots Guds fortsatta maningar, ända tills ”HERRENS Ande vek från Saul och en ond ande från HERREN plågade honom.” Första Samuelsboken 16:14. Herren hade vädjat till Saul, tills Sauls eget envisa handlade drev bort Herrens Ande. Något hemskare kan inte hända med en människa, ty Herrens Ande förutan är vi förlorade. ”Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom.” Romarbrevet 8:9. För Sauls vidkommande blev allting bara bedrövligare. ”Saul bad HERREN om råd, men HERREN svarade honom inte”. Första Samuelsboken 28:6.

Då Saul vädjade till Herren, fick han inget svar, ty Saul hade stått emot nådens röst och Gud kunde inget mer göra. Sedan Guds svar uteblivit, vände Saul sig till en sorts person, vars verksamhet Gud kallar för en vederstygglighet – han rådgjorde med ett medium. Följande dag skulle visa sig bli Sauls sista. Herrens Ande hade lämnat honom, han hade illa anfäktats av onda andar, och nu skulle hans liv komma att ända i förtvivlan och bedrövelse. Saul berövade sig livet med sitt eget svärd. (Första Samuelsboken 31:4-6) Så slutade livet åt en, vars början varit så god. Som ung man hade han följt Herren. Han blev född på nytt och förvandlades till personen, men han vidmakthöll inte sin erfarenhet. Han hade ”övergett sin första kärlek” (Uppenbarelseboken 2:4), och Herren ”flyttade hans ljusstake från dess plats” (Uppenbarelseboken 2:5). Man har hävdat, att alla avfällingar en dag kommer att återvända till Herren, men berättelsen om Saul motbevisar dessvärre den teorin. Saul hade blivit frälst från syndens skuld och straff, men han ”vände om från sin rättfärdighet och handlade orätt”, och därför skulle ingen ”av de rättfärdiga gärningar som han hade gjort bli ihågkommen.” Hesekiel 18:24. Trots att han vid ett tillfälle ägde ett frälsande förhållande, dog Saul skiljd från Herren och gick förlorad. Vi får aldrig narra oss själva med tanken, att bara för att vi vid ett tillfälle varit frälsta, skall vi slutligen bli frälsta, oavsett vad vi gör. Så resonerade Saul och det kostade honom evigheten.

Ingen förmår att riva honom ur Hans hand
En gång talade jag med en vän om, vad vi trodde på. Vi gick igenom många bibliska läropunkter, då vi stötte på ämnet en gång frälst, alltid frälst. Vi insåg, att vår bibliska förståelse härvidlag skiljde sig åt och beslutade, att vi båda skulle studera saken och berätta för den andre, vad vi funnit ut. Under mitt studerande sammanställde jag många verser och överlämnade min förteckning till henne. Hennes efterforskning hade lyft fram en vers till stöd för hennes åsikt. Till dags dato är den här versen den enda {egentligen två verser}, som framställts för mig som stöd för läran, att väl vi blivit frälsta, förblir vi för alltid frälsta. Då jag dryftat saken med andra kristna, har jag påpekat detta faktum, och det tycks inte beröra dem att det förekommer hundratals verser, som framhäver den klara insikten, att man visst kan förlora knytningen till Herren och gå under. Detta skall alltså jämföras med den enda vers, som används som stöd för teorin, att oavsett ens handlingar, kan man aldrig gå förtappad. Och när den här enda versen förstås rätt, passar även den ihop med det överväldigande flertalet andra Skriftställen härvidlag.

Verserna, som används för att visa det omöjliga i att gå förlorad, är Johannesevangeliet 10:28, 29: ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.” Jesus sade entydigt, att ingen kunde rycka oss ur Faderns hand, men betyder det att det är omöjligt att gå förlorad, väl vi upprättat ett frälsande förhållande till vår Herre? Det är viktigt, att vi läser vers 27 tillsammans med verserna 28 och 29: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.” Jesus talar om Sina äkta efterföljare, som hör Hans röst och följer Honom. Löftet gäller endast dem, som hör och följer. Vilket dyrbart löfte! Om vi hör och följer Jesus, kommer vi att få evigt liv och Djävulen kan inte göra något åt det. Han förmår icke, att rycka oss ur Hans hand. Pris ske Gud! Så länge som vi håller liv i förhållandet till Honom, kan Djävulen bara stå maktlös vid sidan av och se på. Emellertid betyder inte detta, att fåren inte kan bestämma sig för att sluta, att följa Jesus. Guds hand är inget flyktsäkert fängelse. Om vi fattar beslutet, att upphöra att följa Jesus och lämna Faderns hand, kommer inte Gud att hejda oss. I och med att vi tar emot och följer Jesus, förvandlas vi inte automatiskt till robotar utan valmöjlighet. Gud upprätthåller vårt fria val. Han avlägsnar inte vår fria vilja, när vi väljer att följa Honom. Det förhåller sig som med det förlorade fåret. När herden finner fåret och fåret väljer, att följa med herden, är det helt och hållet tryggt. Så länge som fåret stannar kvar hos herden, är herden redo att offra livet, hellre än att låta sitt lilla får gå under. I herdens famn har fåret inget att frukta. Det är i trygghet. Men om fåret beslutar sig för, att lämna herdens närhet, är fåret åter i fara. Herden kan inte skydda det omkringflackande fåret, medan det är utom räckhåll för hans omsorg. Likaså kan ingen rycka oss ur Faderns hand, men vi kan bestämma oss för, att slita oss loss därur. Precis som en förlorad person kan besluta sig för att bli frälst, kan en frälst person besluta sig för att gå förlorad.

Vi måste hålla ut
Ett tema i hela Bibeln är behovet av uthållighet. ”Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst.” Matteusevangeliet 10:22. ”Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst.” Matteusevangeliet 24:12, 13. Jesus går rakt på sak: De, som håller ut intill slutet, skall bli frälsta. Vad sker så med dem, som inte håller ut intill slutet? Den enda logiska eller tankeriktiga slutsatsen är, att de inte kommer att bli frälsta. Först ”efter tålig väntan” fick Abraham ”vad Gud hade lovat.” Hebréerbrevet 6:15. Detsamma gäller för oss. Vi kommer inte att få se löftet uppfyllas, med mindre vi tålmodigt håller ut.

Författaren till Hebréerbrevet (mest troligt Paulus) betonar om och om igen för oss behovet av, att tålmodigt hålla ut i vårt förhållande till Herren. (Hebréerbrevet 2:1-3; 3:6; 6:4-6; 6:15; 10:23, 26-27, 35-38) Dessa verser beskriver det fruktansvärda öde för dem, som inte tålmodigt håller ut. I 10:23 heter det: ”Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast.” Han manar oss enträget, att hålla fast vid vår bekännelse. Varför? ”Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna.” Hebréerbrevet 10:26-27. Han talar inte om andra, utan om sig själv och de troende. Han vet, att om de inte ”håller fast” och står ut, kommer de att drabbas av den fruktansvärda domens uppslukande eld. Han säger varken, att de skall bli frälsta, eller att deras lön skall bli mindre. Han säger, att de kommer att gå förlorade. En troende kan besluta sig för att gå under, precis som en icke troende kan besluta sig för att bli frälst. Paulus är fullt upptagen av den här saken och fortsätter. ”Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat.” Hebréerbrevet 10:36. Vi måste vara uthålliga, ty Paulus kände till Mästarens ord, att ”den som håller ut intill slutet skall bli frälst.” Markusevangeliet 13:13.

Varför krävs det uthållighet?
När en person kommer till Herren i syndaånger och ödmjukhet, för Herren in vederbörandes namn i Livets Bok. (Filipperbrevet 4:3; Lukasevangeliet 10:20; Hebréerbrevet 12:23) När en person erfar den första delen av frälsningen och räddas från sina tidigare begångna synders straff och skuld, godtar Herren vederbörande och skriver in honom eller henne i de levandes bok. (Psaltaren 69:29) I den står antecknade namnen på alla dem, som upplevt pånyttfödelsen, men det innebär inte att de alltid kommer att stå upptecknade där. Namnen är inte huggna i sten, förrän i samband med den andra delen av frälsningen. ”Men HERREN svarade Mose: ’Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.” Andra Moseboken 32:33. ”Den som segrar skall alltså bli klädd i vita kläder, och jag skall aldrig stryka ut hans namn ur livets bok utan kännas vid hans namn inför min Fader och hans änglar.” Uppenbarelseboken 3:5. Om vi inte segrar över världen och synden, kommer våra namn att strykas ur boken, och de som kommer att träda in genom pärleporten, är ”endast de som är skrivna i livets bok som tillhör Lammet.” Uppenbarelseboken 21:27. Det är många dyrbara själar, som frälsts från sina tidigare begångna synders skuldregister, som inte kommer att fortsätta vandringen med Honom, och Herren kommer inte att ha annat val, än att stryka deras namn ur Livets Bok. Om vi inte härdar ut intill slutet, om vi inte växer upp till Kristus, om vi inte förblir i Honom, om vi inte visar vår tro genom våra gärningar, om vi inte segrar över våra synder och världen, kommer våra namn att suddas ut i himmelens register. Lärosatsen, att väl vi blivit frälsta, är vi alltid frälsta, utgör en farlig lärosats utan täckning i Skriften. Den får dyrbara själar att tro, att de inte har något att oroas för, eftersom de är frälsta. Men med mindre vi ständigt förblir ett med Kristus, skall vi inte göra annat, än våndas. Våra namn kommer ju att strykas ur Livets Bok och vi kommer att lämnas utanför den Heliga Staden.

Herren vill inte, att en enda själ skall gå förlorad, men: ”Rättfärdighet och rätt är din trons fäste”. Psaltaren 89:15. I Sin stora barmhärtighet har Herren berett en utväg, varigenom vi kan bli frälsta från syndens håla och förnedring, som vi sjunkit ned i, ty Gud är ”rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.” Romarbrevet 3:26. Gud kommer fortfarande att vara rättfärdig. De, som fattat beslutet att göra uppror mot Hans styre, kommer att nödgas att ta emot den rättvisa lönen för sina gärningar. Inte för att vi blir frälsta genom våra gärningar. Det går bara att bli frälst på ett sätt och det är genom vår korsfäste Frälsares förtjänster, men vi måste dagligen fatta beslutet, att låta Honom förverkliga sina sunda planer i våra liv. Vi måste låta Mästerkrukmakaren gestalta och forma oss till Sin egen avbild. Om vi hindrar den processen i våra liv, förkastar vi vår Herre, och då kommer en dom att ramma oss. Det är bara de, som låter detta nådens verk fortskrida i sina liv, som kommer att få sin del i de rättfärdigas arvedel. Om vi inte härdar ut intill slutet, förkastar vi Honom lika grundligt, som om vi aldrig hade tagit emot Honom. Måtte Herren hjälpa var och en av oss med, att inte endast ta emot Honom som vår Frälsare, utan också med att fortsätta att leva i Honom och växa upp till Honom, så att vi slipper att skämmas på den stora dagen.

Källor
Can a Man Choose to be Lost?, av Joe Crews.
Alla Bibelverser {i originalet} tagna från New King James Version, om inget annat angetts.