STL-häfte 4. Det enda Sättet att bli frälst på

Det förekommer många behagliga teorier i dagens värld, som är väldigt lockande för det köttsliga {icke omvända} sinnet. Vid ett tillfälle talade jag med en man angående religion, varvid han framlade sin version av Herren och vägen till frälsning. Han sade, att egentligen är vi alla på väg åt samma håll. Enligt hans mening, har ingen religion nödvändigtvis rätt. Buddhister, hinduer, kristna, muslimer, hedningar, alla hamnar de på samma ställe, de kommer bara dit via olika vägar, sade han. Deras trospunkter må skilja sig åt, men Gud är inte så nogräknad, han såg dem i själva verket som lika. Man kan göra och säga vad som helst, tro på vad som helst och ändå hamna i himmelen, sade han.

Inget tvivel om saken; den här åsikten är behaglig. Man behöver inte fundera på, huruvida man befinner sig på rätt spår, eftersom varje spår leder till samma ställe. Man behöver inte oroa sig för något; allt kommer att sluta väl.

Detta må vara tilltalande för den inre människan, men är det vad Bibeln verkligen lär ut? Lär Bibeln ut, att det inte spelar någon roll, vad man tror på eller gör? Är det väsentliga, att man har hjärtat på rätta stället? Finns det, enligt Bibeln, flera vägar till himmelen, eller blir man frälst på bara ett sätt?

Det enda namnet
”så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta’” Apostlagärningarna 4:10-12 {kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm}. Här talade Petrus under ingivelse av den Helige Ande (v. 8) och betonar, att det under hela himlen inte finns något annat namn, varigenom vi, eller några andra, blir frälsta. Det finns bara ett namn med kraft till frälsning – och det tillhör Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare. Kanske det känns trevligt att tänka sig, att det finns hundratals vägar till frälsning, att man kan gå åt vilket håll det behagar en och ändå bli antagen hos Gud; felet är bara, att det inte stämmer överens med Bibeln. Det är blott och bart genom Jesus, som frälsningen står att finna, såsom framgår av Johannesevangeliet 3:16, 17. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” Det enda namn, varigenom vi kan bli frälsta, är Jesu namn, eftersom Han är Guds enfödde Son. Gud har enbart en särskild Son, och eftersom Härlighetens Herre enbart har en Son, då finns det enbart en väg till frälsning. Jesus talade klarspråk på den här punkten: ”Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete.” Johannesevangeliet 10:9. Jesus liknade Guds församling vid en fårfålla med en enda dörr eller grind. Det enda godkända inträdet sker genom grinden. Det finns icke fem eller tio olika öppningar, som en person må träda igenom, nej, det finns bara en, och denna enda väg, öppning, dörr och grind utgörs av Jesus, vår Herre och Frälsare.

Samtidigt som det är sant, att Jesu namn är frälsningens enda framkomliga namn, innefattar frälsningsplanen mer än så. Det kommer att vara många, som känt till Jesu namn i de förlorades skara. Till och med demoner känner till Jesu väg och namn. ”Och se, i deras synagoga fanns nu en man som hade en oren ande, och han skrek: ’Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.’” Markusevangeliet 1:23, 24. Demonen både kände till Jesu namn och att Han var Guds Helige! Förvisso inbegrips mer i frälsningen, än att blott känna till Jesu namn, annars skulle demonen en dag bli frälst. Vilken motbjudande tanke! Att tänka sig, att en skräckinjagande demon skulle bli frälst! Vi behöver dock inte frukta på denna punkt, ty frälsning är utesluten för demoner. Herren har redan slängt ut Satan och dennes onda andar ur himmelriket (Uppenbarelseboken 12:7-9, 4) och de kommer aldrig mer att släppas in där.

Förutom att demoner känner till, att Jesus är Guds Helige, kommer många att påstå sig känna och tro, att Jesus är Herre, men likväl kommer detta att frälsa vare sig demoner eller dessa personer. ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” Matteusevangeliet 7:21-23. Här har vi en grupp personer, som tror att de är frälsta. De tror att de har rätt till, att gå in genom portarna till det Nya Jerusalem, men tyvärr upptäcker de för sent, att de blivit lurade! De kallar Jesus för ”Herre”. De utför underverk i Hans namn! De driver ut onda andar i Hans namn! De profeterar i Hans namn! Men trots att de har profeterat och utfört alla dessa underverk i Jesu eget namn, går de själva förlorade. Javisst, om de kallar Jesus för ”Herre” och utför underverk i Hans namn, känner de till Jesu namn – den enda vägen till frälsning – men det räcker inte. De är tragiskt nog bedragna. De tror sig ha blivit frälsta, när de i själva verket inte känt till det enda sättet att bli frälst på. Hur kan det komma sig, att demoner och välmenande kristna kan gå förlorade, samtidigt som de känner till Jesu namn?

Att känna Jesus
Att bara känna till Jesu namn, är inte nog. En person kan känna till, att Jesus levat, vederbörande kan känna till, att Han dött, han eller hon kan känna till, att Han återuppstått, men själva kännedomen härom kommer inte att frälsa någon. Visst är det så, att inget annat namn frälser en människa, men här handlar det om mer, än kunskapen om Jesu existens. För att bli frälst, måste man i sanning känna Jesus. Jesus tillrättavisade lärjungarna för att de inte verkligen kände Honom. ”’Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus”. Johannesevangeliet 14:9. Det är möjligt, att veta allt möjligt om Jesus och även tillbringa mycken tid med Honom och ändå inte känna Honom (såsom fallet var med apostlarna). Tragiskt nog kommer detta öde att drabba milliardtals individer.

I den här världen känner vi många. Vi har affärsbekanta. Våra familjer har sina vänner. Vi har fars fastrar och bryllingar. Så har vi grannarna. Vi känner alla dessa personer, men vi känner dem olika ingående jämfört med våra fruar eller män, barn, eller bästa vänner. Alltså kan man känna till Jesus i olika grad. Somliga känner till Jesus som en historisk person. Andra känner till Jesus som en god människa och väldigt skicklig lärare. Andra känner till Honom som den i det gamla förbundet utlovade Messias, Guds Son. Och ytterligare andra känner Honom som sin personlige Herre och Frälsare. Vissa uttalar endast Jesu namn, när de svär. Andra ägnar Jesus en timme i veckan, när de går i kyrkan. Somliga tillbringar fem till tio minuter om dag i formell bön. Men ytterligare andra tillbringar tid med Jesus, medan de promenerar längs gatan, medan de arbetar. Han är deras ständige följeslagare och de timmar, som de tillbringar med Honom, begränsas inte till tid och plats. De stänger sig inte ute från världen i något kloster, utan kommunicerar fortlöpande med sin Herre.

Jesus sade: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har känt, Jesus Kristus.” Johannesevangeliet 17:3. Det är bara detta personliga förhållande med vår Herre, som alls är värt något. Det är bara genom att personligen känna vår Herre och Frälsare, som vi kan bli frälsta. Detta personliga förhållande till Jesus som vår egen, närstående vän, Herre och Frälsare, är det enda sättet att bli frälst på. Det räcker inte, att Han är en god människa, en väldigt skicklig lärare, eller Messias.

Fariséerna kände till Jesus. De kunde inte förneka Hans existens. Han levde och vandrade samt verkade ibland dem, likväl sade Jesus att de inte kände Honom. ”Jesus svarade: ’Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni kände mig, skulle ni också känna min Fader.’” Johannesevangeliet 8:19. Fastän de var medvetna om Hans existens, fastän de talat och tvistat med Honom, kände de egentligen Honom inte. Jesus sade med eftertryck, att de inte kände Honom eller Fadern. De kände inte Gud personligen. Han var inte deras personlige vän, utan snarare deras fiende. På det här sättet är det, som många känner till Jesus i dag. De förstår, att Han är enda vägen till frälsning, men de känner Honom inte på riktigt. Hans liv och läror är en tillrättavisning av deras leverne och fastän de känner till, att Han är sann och äkta, vill de inte lära sig av Honom. De vill gå sin egen väg och handla efter eget huvud och det är precis, vad de också gör. Likt fariséerna må de tro sig känna Honom, men Jesus säger: ”Jag vet inte varifrån ni är.” Lukasevangeliet 13:25, 27.

Mängden, som följde efter Jesus, kände till Honom. De hade sett Hans mirakler. Många av dem hade till och med personligen upplevt Hans mirakler. De hade vänner eller släktingar, som blivit helade av Frälsaren. Många hade varit ibland de tusentals personer, som på ett mirakulöst sätt utspisats av Honom, då de fem tusen och de fyra tusen fick mat. Det var om den här klassen, som det sades: ”Den stora folkskaran lyssnade gärna på honom.” Markusevangeliet 12:37 {I King James Version heter det: ”Och de vanliga människorna…” Övers. anm.}. Men fastän de lyssnade till Jesu ord med glädje, gick de orden inte längre än så. De gjorde inte gemensam sak med fariséerna, som kitsligt anmärkte och sökte efter fel i allt det Jesus sade, likväl kände de Honom inte riktigt. Då Jesus yttrade några av Sina mera prövande sanningar – det slags sanningar, som rammade det icke omvända sinnelaget – sades det med sorg i stämman om dessa: ”Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom.” Johannesevangeliet 6:66. De kände till Jesus. De kände till Hans ord, Hans leverne, Hans undervisning, men i själva verket kände de Honom inte. Då det gällde att lägga sina förutfattade meningar åt sidan, då de måste trotsa sina egna önskningar, då Jesu undervisning pekade ut deras älsklingssynder, vägrade de att gå vidare. Till det yttre var de äkta efterföljare åt Jesus, men de förvandlades inte i hjärteroten. ”Sedan sade han till alla: ’Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” Lukasevangeliet 9:23. De vägrade, att ta korset. Många i dagens värld gör samma erfarenhet som den stora mängden, som svärmade omkring Jesus. De går i kyrkan, de gör allt det, som ”goda kristna” skall göra, men när Herren överbevisar deras hjärtan om någon älsklingssynd, som de borde ge upp för Hans namns skull, förhärdar de sina hjärtan, i stället för att följa Guds Andes maning (Hebréerbrevet 3:8, 12, 15). Fastän de tror sig känna Jesus, kommer Han att säga samma sak till dem, som till fariséerna: ”Sannerligen säger jag er: Jag känner er inte.” Matteusevangeliet 25:12 {Reformations-Bibeln}. Det beror på, att de trott sig känna Jesus, men det gjorde de aldrig personligen – det enda sättet att bli frälst på.

En annan grupp män stod närmare Jesus, än några andra människor på Jorden. Det var de tolv lärjungarna. För att följa Jesus, måste de göra många uppoffringar. De lämnade bakom sig hemmets bekvämligheter och behag, för att bli Hans riktigt nära anhängare. ”Petrus sade till honom: ’Se, vi har lämnat allt och följt dig.’” Markusevangeliet 10:28 {kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.}. De tog upp sina kors och följde Honom. De följde Honom längs vägen. De hörde livets underbara ord komma från Hans läppar. De såg de mäktiga underverk, som Han utförde. De åt med Honom, de var ständigt med Honom. Men fastän de ständigt var med Honom, var det fortfarande mycket, som de behövde lära sig. Jesus sade: ”’Lyssna noga till det jag nu säger”. Lukasevangeliet 9:44. Det var endast de, som tog emot Jesu undervisning i hjärtat, som verkligen lärde känna Honom. Det var de, som inte bara reste omkring och åt med Honom, utan som klamrade sig fast vid varje ord från Honom, som verkligen lärde känna Honom. De elva trofasta lärjungarna gjorde denna erfarenhet efter korsfästelsen, men minst en av dem hade ett än djupare förhållande till Mästaren, än någon av de andra. Han visar oss, hur vi i sanning kan lära känna Honom, som utgör det enda sättet att bli frälst på. Denne lärjunge var ingen annan, än Johannes, Åskans Son (Markusevangeliet 3:17), men som gjorde sig förtjänt av den hedervärda titeln den älskade lärjungen (Johannesevangeliet 21:20-25). Det var Johannes, som lutade sig emot Jesu bröst vid nattvarden (Johannesevangeliet 13:23). Det var Johannes, som inte stod ut med att vara skiljd från sin Herre och därför följde Honom till översteprästens gård (Johannesevangeliet 18:15). Det var åt Johannes, som Jesus anförtrodde omvårdnaden av Sin mor (Johannesevangeliet 19:25-27). Det var Johannes, som var först av de tolv att besöka graven på uppståndelsens morgon (Johannesevangeliet 20:2-4). Det är den älskade lärjungen Johannes’ erfarenhet, som lär oss det enda sättet att bli frälst på. Hans förhållande till Jesus var mer, än bara en formsak. Hans förhållande till Honom begränsades inte till ett yttre sken, det var en djupgående, invärtes erfarenhet i hjärtat. Han sade inte bara att han kände Jesus, utan han hade verkligen lärt känna Honom.

Många år efter Jesu korsfästelse och sedan han tillbringat årtionden i tjänst för sin älskade Herre och Mästare, skrev Johannes ned de klaraste insikterna om begreppet, att verkligen lära känna Honom. ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar. Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus.” Första Johannesbrevet 1:1-3. I sitt brev till församlingarna, som han antagligen skrev femtio eller sextio år efter korset, påminner han läsarna om, att han personligen hade sett, hört och vidrört Härlighetens Herre. Det var hans uppriktiga och ivriga åstundan eller önskan, att läsarna skulle uppnå samma förhållande till Jesus, som han utvecklat under årens lopp. För Johannes innebar inte förhållandet bara att han kände Honom. Det innebar så mycket mera, de hade ett verkligt nära samröre. Samröret var frukten av, att personligen känna Jesus som sin egen Herre och Frälsare. Johannes fortsätter: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” Första Johannesbrevet 1:6, 7. Om vi vandrar och stannar kvar i ljuset, i likhet med Jesus, kommer vi att ha gemenskap med varandra. Vilken häpnadsväckande tanke! Detta överstiger vida vår fattningsförmåga. Svaga, dödliga varelser kan uppnå gemenskap med Den Oändlige! Denna ytterst dyrbara erfarenhet, som Johannes vunnit, sökte han att hjälpa andra att också uppnå. Denna erfarenhet var inte begränsad till vår tideräknings början, utan går att inlemma och skall inlemmas i vår egen. Hur kan vi säkra detta nära förhållande till vår Herre? Hur kan vi lära känna Honom bättre, än vi lärt känna någon annan?

Att lära känna Hans död
För att grundmura denna innerliga bindning till Jesus, måste man inse orsaken till Hans död, den erfarenhet Han gick igenom vid Sin död, liksom vad Han uppnådde med Sin död.

Varför måste Jesus dö? Detta var inte nödvändigt, men likväl valde Han att göra det. Vi, däremot, har inget val. ”Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen, och så kom synden över alla människor, eftersom alla hade syndat.” Romarbrevet 5:12. Genom en enda människa spred döden sin mörka skugga över vår fallna värld. Eftersom Adam och Eva trotsade Gud i Edens Lustgård, kom deras synd att påverka alla människor. Vi är alla ättlingar till Adam och Eva (inte till några apor eller amöbor) och på grund av släktskapen till Adam och Eva, är det vårt öde att dö {eftersom vi alla syndat, i likhet med dem. Övers. anm.}. Men så var det inte Jesus. Han är inte någon ättling till Adam och därför drabbades Han inte av dödens förbannelse. {I Lukasevangeliet 3:38 heter det visserligen, i den långa uppräkningen av de manliga medlemmarna i Jesu släktträd, ”son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud.” Märk dock inledningen på uppräkningen, vers 23: ”Jesus var omkring trettio år när han började sin gärning. Han var, menade man, son till Josef, son till Eli”, osv; min betoning. Maria var förvisso Hans moder och hon kunde förstås härleda sitt ursprung till Adam och Eva. Dock gjordes hon havande av den Helige Ande, icke av Josef (förutom då hon senare blev med barn under sitt äktenskap med honom). Född av en jungfru, var således Jesus unik som människa. Övers. anm.} Han valde, att gå i döden för oss. ”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader.’” Johannesevangeliet 10:17, 18. Jesus blev inte tvingad, att dö för oss. Han gav sitt liv frivilligt ifrån Sig för vår skull. Fadern och Sonen hade rådgjort med varandra om en plan, som är för gåtfull för vårt förstånd. Bibeln {King James Version} kallar detta rådslag för fridens rådslag. ”Se, en man, hans namn är Telningen.’ Under honom skall det gro, och han skall bygga HERRENS tempel. Ja, det är han som skall bygga HERRENS tempel. Han skall vinna härlighet och sitta på sin tron och regera. En präst skall han vara på sin tron, och frid skall råda mellan båda.” Sakarja 6:12, 13. När vi jämför de andra gammaltestamentliga profetiorna om Messias, framstår det med all önskvärd tydlighet, att Telningen är ett annat namn för Messias. (Jesaja 4:2; 11:1; Jeremia 23:5; 33:15.) Fridens rådslag gick ut på, att avgöra, hur Guds trons rättfärdighet och rätt (Psaltaren 89:15) skulle kunna upprätthållas; likaså, hur Han skulle kunna nedlåta Sig till, att frälsa det förlorade mänskosläktet. Då Adam och Eva föll i synd, blev det tyst i himmelen. Människan hade förverkat Guds underbara löften och det paradis, som Han hade ordnat åt dem. Men i det ögonblicket, då allt tycktes vara förlorat för mänskligheten, trädde Jesus, Guds oändlige Son, emellan och erbjöd Sig, att dö i människans ställe. Ingen tvingade Honom till det, Han valde Själv. Alltså kunde det sägas om Honom: ”Lammet som är slaktat från världens grundläggning.” Uppenbarelseboken 13:8. Från och med denna världs första tid åtog Sig Jesus att dö för den förlorade människan. När sedan ”tiden var fullbordad” (Galaterbrevet 4:4), hördes en röst i salarna där ovan: ”’Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig.” ”Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du berett åt mig.” Psaltaren 40:8; Hebréerbrevet 10:5 {kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.}. Guds oändlige Son, som var jämbördig med Gud (Filipperbrevet 2:6), valde att stiga ned för att undsätta det arma, syndiga, fallna mänskosläktet. Detta var en frivillig handling, ett självmant offer.

Jesus sade i Johannesevangeliet 12:23, 24: ”’Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Amen, amen {sannerligen, sannerligen} säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, blir det rik frukt.” Just den veckan skulle Jesus komma att korsfästas och dö för världens synd. Hans stund var nu inne. I Johannesevangeliet upprepas uttrycket ”hans stund ännu inte hade kommit” flera gånger (se Johannesevangeliet 2:4; 7:30; 8:20), men en förändring var i antågande. Nu hade hans stund kommit. Då Jesus tänkte på den bägare, som Han redan då fått en föraning om, sade Han: ”Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga ditt namn.’” Johannesevangeliet 12:27, 28. Han våndades i djupet av sin själ inför tanken på den ångest, som väntade Honom, men så mindes Han, att det precis var för den här sakens skull, som Han kommit till världen. Jesus föddes i denna värld, för att dö å våra vägnar. Han använde Sig av liknelsen om ett vetekorn. Om man sparar på ett vetekorn, är det allt man har, men om man planterar det, ger det hundrafalt vid skörden. Genom att ge Sitt rena och heliga liv för mänskligheten, skulle Jesus alltså komma att frälsa millioner. I fall Han inte hade gett Sitt liv, skulle Han ha förblivit ensam; ty det enda sättet för mänskligheten att bli frälst på, var genom Livgivarens död. Jesus uppfyllde därmed profetian hos Jesaja: ”När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge… Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och deras skulder är det han som bär. Därför skall jag ge honom de många som hans del, och de starka skall han få som byte”. Jesaja 53:10, 11, 12. I tron såg Jesus dem, som skulle komma att bli frälsta tack vare Hans stora offer. Han såg Sina ”avkomlingar”, rättfärdiggjorde ”många” och därefter skulle Han få de starka ”som byte”. Genom Hans offer kunde Adams söner {och döttrar} oförtjänt räknas som rättfärdiga och på nytt benämnas ”Guds barn” (Johannesevangeliet 1:12; Första Johannesbrevet 1:3). ”Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för dem till frälsning.” Hebréerbrevet 2:10. För att Jesus skulle föra ”många söner till härlighet”, måste Han fullkomnas genom korsets lidanden.

Det enda sättet att bli frälst på för mänskosläktet var, om Den, genom vilken ”allt blivit till”, skulle dö. Johannesevangeliet 1:3. Det enda offer, som skulle två människan från hennes synder, skulle bringas genom En med makt, att ge ifrån Sig Sitt liv och ta det tillbaka. (Johannesevangeliet 10:17, 18.) Kraven från Guds heliga lag är så omfattande, att Gud inte kunde ta bort den, för att benåda människan. Nej, lagens fordringar måste tillfredsställas. Priset måste betalas, och den Ende som kunde göra det, var Den om vilken det sades: ”I honom var liv, och livet var människornas ljus.” Johannesevangeliet 1:4. Det är därför, som Jesu död inte avskaffade eller upphävde lagen. Tvärtom, den upphöjer och bekräftar lagen. ”Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen.” Romarbrevet 3:31. Offerdöden för Den, som ”är till före allting, och allt består genom honom” (Kolosserbrevet 1:17), var det enda sättet, varigenom våra synder kunde betalas. Det var bara så här, som Gud kunde vara ”rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.” Romarbrevet 3:26.

Jesu död var ingen vanlig död. Det skulle aldrig ha varit nog. Jesu död berodde på, att ångesten från våra synder lades på Honom. Den rättfärdige för de orättfärdiga, den oskyldige för de skyldiga, den rene och fläckfrie för de fläckade och smutsiga, sådan var Jesu kärlek för oss. ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” Andra Korintierbrevet 5:21. Det var inte det kroppsliga lidandet, som orsakade Jesu död, utan tyngden från världens synder, som lades på Honom. Jesus hängde i bara sex timmar på korset. (Markusevangeliet 15:25, 34.) För oss skulle det verka vara rena evigheten, men det hände ofta att brottslingar kunde hänga i timmar, ja, i dagar på korset, innan den egna kroppsvikten slutligen kvävde dem. Så var inte fallet med Jesus. Jesus avled inom sex timmar, vilket förvånade både Pilatus och de vaktande soldaterna. (Markusevangeliet 15:44, 45.) Det var inte smärtan och det kroppsliga lidandet, som dödade vår Frälsare, utan våra synder. Flera hundra år tidigare förutskickades det: ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” Jesaja 53:4, 5. Då Han led på korset, lades alla våra sjukdomar, smärtor, överträdelser och missgärningar på Honom. Den, som aldrig begått en missgärning, erfor och kände överträdelsens svåra förbannelse. Den Ende, som aldrig syndat, förnam hur all världens synder tyngde på Hans heliga själ. Den outhärdligaste tyngd, som vilat på någons axlar, placerades med all kraft på Honom. Helt klart gjordes Han till synd för oss. Han led det fruktansvärda trycket och skuldkänslan från synden, då allt detta pressade ihop Hans oskyldiga själ. Han led både den första döden, som drabbar alla människor, och den andra dödens fasor för hela mänskligheten. Han blev till en förbannelse för vår skull, för att vi skulle slippa förbannelsen. (Galaterbrevet 3:13.) Men det hemskaste var, att Jesus, Som varit med Fadern sedan evig tid (Johannesevangeliet 1:1; 17:5; Malaki 5:2), skiljdes från Fadern. Synden var så fruktansvärd; och för att helt tömma människans olycksbägare i botten som förts till Hans läppar, måste Han avskäras från Gud. (Matteusevangeliet 26:38, 39.) Synden tyngde så våldsamt på Honom, att det kändes som om Han skulle skiljas helt från Fadern – för alltid. Den skrämmande tanken framtvingade det sorgefyllda ropet: ”’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’” Matteusevangeliet 27:46 {kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.}. Syndens ohygglighet var så omfattande, att Han kände det breda, svarta svalg, som synden skapar mellan människan och hennes Skapare. Detta var nästan mer, än Jesus kunde stå ut med. Förvisso trampade Han Guds vredes vinpress ensam. (Jesaja 63:3; Uppenbarelseboken 14:19.) Han stod mellan Gud och människan utan egen medlare. (Jesaja 59:16.) En författarinna formulerar det så här: ”På Jesus som vår ställföreträdare och trygghetsgarant lades all vår skuld. Han räknades som överträdare, för att han skulle återlösa oss från lagens förbannelse. Den skuld, som varje Adams efterkommande ådragit sig, tyngde hans sinne. Guds vrede mot synden, det fruktansvärda uttrycket för Guds avsky för överträdelsen, fyllde hans Sons sinne med bestörtning. Hela Jesu liv hade varit ett glatt budskap om Faderns barmhärtighet och förlåtande kärlek till en fallen värld. Frälsning för de största syndare var hans målsättning. Men under den fruktansvärda skuldbördan som han bar på, kunde han nu inte se Faderns försonande drag. Att Fadern gömde sitt ansikte för Sonen under denna stund av djupaste ångest, fyllde honom med en så stark smärta, att den aldrig kan helt förstås av oss människor. Så stor var hans ångest, att han knappt var medveten om sina fysiska smärtor.” Vändpunkten, sid. 757-758. Nej, Jesus dog inte någon vanlig död, inte ens ett blodsvittnes eller en martyrs död. Han dog den plågsammaste, ohyggligaste separationsdöd – skiljd från Fadern på grund av våra synder. Under över alla under! Det fullständigaste, mest fullkomliga prov på evig kärlek, som tänkas kan.

Jesu död betyder allt för oss. Utan Hans död är vi utan Gud, och utan hopp. (Efésierbrevet 2:12.) Då skulle vi utan mening vandra planlöst omkring i denna värld. Men i och med Jesu död kan vi bli befriade från det ändlösa slavgörat i detta liv och placeras på ett högre plan. Det är bara genom Jesu död, som vi kan få syndernas förlåtelse. Jesus dog, för att vi skulle få leva. Han tog på Sig våra skulder, för att befria oss från dem. ”Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” Matteusevangeliet 26:28. Jesus utgöt Sitt blod, för att det skulle skyla våra synder. ”Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning och inte tillräknar överträdelse för kvarlevan av din arvedel. Han håller inte fast vid sin vrede för evigt, ty han har behag till nåd. Han skall åter förbarma sig över oss och trampa på våra missgärningar. Du skall kasta alla deras synder i havets djup.” ”Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss.” Mika 7:18, 19; Psaltaren 103:12. Tack vare Jesu död på Golgata kan dessa dyrbara löften bli en verklighet. Våra synder kan störtas i havets djup och avlägsnas från oss lika långt bort, som Öster är från Väster. ”och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna” Romarbrevet 3:24, 25. Genom tro på Jesu för oss dyrbara, utgjutna blod kan alla våra tidigare begångna synder förbises. Deras antal eller allvar spelar ingen roll, de går att sänka på det djupaste vatten, under förutsättning att vi kommer till Honom i ånger och med bekännelse. Den störste syndare i världen får förlåtelse, om han bara kommer i förkrosselse till korsets fot. Då åhörarna på Pingstdagen blev övertygade om sina synder och insåg Jesu rättfärdighet, frågade de: ”vad skall vi göra?’” Petrus’ betryggande svar löd: ”’Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna.” Apostlagärningarna 2:38. Vi måste verkligen ångra våra synder. Utan äkta syndaånger kommer vi aldrig att erfara reningen i Jesu blod. Det måste till ”en ånger som man inte ångrar”, för att Jesu blod skall vara verksamt i själen. Andra Korintierbrevet 7:10. I tillägg till äkta syndaånger ända in i hjärtroten, behöver vi bekänna våra synder inför vår Store Syndbärare. ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” Första Johannesbrevet 1:9. Vi måste nalkas Honom i bön och säga Honom, att vi är ledsna för att vi syndat, bekänna våra synder inför Honom och be Honom om, att lägga dem på Sig Själv. När vi kommer till Honom i uppriktig tro, skall Han inte skicka bort oss med oförrättat ärende. I stället kommer våra synder att sköljas bort i Lammets blod. Det tillkommer dock mer, än att bara känna till Hans död.

Att känna till Hans liv
Hans död, hur än väsentlig den är, utgör inte den enda del av Jesu existens, som vi behöver vara väl medvetna om, för att i egentlig mening känna Honom. Vi måste också känna till Hans liv. ”Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade.” Romarbrevet 5:10. Paulus säger, att vi blir försonade med Gud genom Jesu död, men att vi blir frälsta genom Hans liv. (Frälsningen består av flera komponenter, än många tror. För ytterligare upplysningar om detta viktiga ämne, se Steps to Lifes häfte En Gång frälst, alltid frälst?) Om vi nu skall bli frälsta genom Hans liv, säger det sig självt att vi behöver känna till Hans liv. Om vi inte känner till Hans liv, kommer vi inte att bli frälsta genom det.

”Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp.” Andra Korintierbrevet 4:10, 11. Vi skall visa upp Jesu liv inför världen. När vi i sanning känner till Jesu liv, kommer vi att kunna uppenbara det i vårt eget leverne. Jesu död var i allt tillräcklig, för att förlåta och skölja bort våra synder; dock är inte syndernas förlåtelse allt, utan i själva verket bara början. I det att vi nalkas Jesus i ånger och ödmjukhet vid korsets fot, och ber Honom om att slunga våra synder ned i havets djup, gör Jesus just det, av kärlek och med åberopande av värdet hos Sin död. Likväl önskar Han, att få uträtta mera. I detta ögonblick vill Jesus skriva Sitt leverne i våra liv, och det är detta som avses med, att känna till Hans liv. ”Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. När han blev smädad, smädade han inte igen, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.” Första Petrusbrevet 2:21-23 {kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.}. Jesus levde i fullkomlig lydnad för Guds okränkbara eller heliga lag, för att ge oss ett exempel att följa. Förutom att lida döden för våra synders skull, levde Han i fullständig lydnad som ett föredöme för oss att ta efter. ”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er.” Johannesevangeliet 13:15.

I fyra tusen års tid hade Djävulen anklagat Gud och sagt till människan, att Guds fordringar var för stränga, att Gud krävde det orimliga. (Djävulen tillgriper samma resonemang i dag.) Alla hade syndat (Romarbrevet 6:23), alla hade fastnat i Djävulens garn, och inte en enda hade förmått, att leva i fullkomlig lydnad gentemot himmelens Gud. Från Adam till Johannes Döparen hade inte en enda person levat enligt Guds felfria måttstock. Men Jesus kom till denna värld, för att bevisa att Djävulen är en lögnare och lögnens fader. (Johannesevangeliet 8:44.) För att Jesus skulle kunna visa, att Guds fordringar är ”heliga, rätta och goda” (Romarbrevet 7:12), måste Han komma som en av oss och segra över Djävulen på dennes eget territorium. För att Jesus skulle kunna visa, att Guds nåd och kraft möjliggör lydnad, måste Han komma i syndigt kötts gestalt. ”Men Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle han smaka döden i allas ställe… Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen… Det är ju inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an. Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder.” Hebréerbrevet 2:9, 14, 16, 17. Jesus lämnade frivilligt Sin härlighet i himmelen och gjordes ringare än änglarna, för att göra Djävulen maktlös. Jesus gick igenom de största svårigheter, Han iklädde Sig Abrahams efterkommas natur. Han gjordes lik syndigt kötts gestalt, den försvagade mänskonaturen. Han tog på Sig vår natur, med alla dess svagheter och brister. Förbluffande kärlek! Universums Skapare kunde faktiskt nedlåta Sig till, att födas med vår svaga, fallna natur. Jesus iklädde Sig inte Adams natur sådan den var före syndafallet; Han höljde Sig i vår natur sådan den är efter syndafallet. ”Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda och som har kommit från Davids släkt enligt det evangelium jag predikar.” Andra Timoteusbrevet 2:8. Varför måste Han komma från Davids släkt, i människans natur sådan den är efter syndafallet? ”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden.” Romarbrevet 8:3, 4. Guds lag har en svaghet, den kan inte ge den ödmjukt bedjande kraft till lydnad. Den påpekar syndarens överträdelser, liksom vad han bör göra, men lagen varken ger eller kan ge syndaren kraften till att lyda lagen. Det var den här svagheten, som Gud rådde bot på, genom att sända Sin enfödde Son i vårt syndiga kötts gestalt. Jesus levde i fullkomlig lydnad för Guds heliga lag i samma slags svaga natur som vår, för att föregå med gott exempel och ge oss kraften till lydnad. Jesus nedlät Sig till denna förnedring, för att ”lagens krav” skulle uppfyllas i oss.

Jesu leverne visar för alla himmelska invånare, människor och onda andar, att Gud är fullkomligt rättfärdig och rättvis i de krav, som Han riktar mot människorna. Jesus visade, att det visst går att leva i fullständig underkastelse för Guds lag och Hans Ord. I vår natur besegrade Jesus Djävulen en gång för alla, för att visa oss att även vi kan göra det. Vår del är, att följa i Mästerlärarens fotsteg och förlita oss på Hans kraft. ”Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen. Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar. Den som är född av Gud gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud.” ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud… Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner.” Första Johannesbrevet 3:8, 9; Romarbrevet 8:7, 8, 13, 14. Jesus sade till alla, som vill bli kristna: ”skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.” Markusevangeliet 8:34. Vi måste ta efter det felfria föredöme, som vår Herre, Människosonen, gett oss. Att följa Honom och dö bort från vår köttsliga natur, kallar Bibeln för pånyttfödelsen. ”’Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.” Johannesevangeliet 3:3; Andra Korintierbrevet 5:17. När vi förstår och verkligen vet, hur vi blir frälsta genom Jesu liv, inser vi att det enda sättet att bli frälst på omfattar mycket mer, än bara korset. Vid korset börjar resan, sedan måste våra långvariga favoritsynder läggas åt sidan (Hebréerbrevet 12:1, 2), vi måste ta efter vår dyrbare Frälsare Jesu föredöme, och bara då kommer resan att vara över vid det slott, som Jesus håller på att bygga. Detta är anledningen till, att Jesus, i Sina budskap till församlingarna, gång på gång underströk: ”Åt den som segrar”. (Uppenbarelseboken 2:7, 11, 17, 26; 3:5, 12, 21.) För att härska med Jesus, måste vi segra över våra synder i denna värld. ”Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron.” Uppenbarelseboken 3:21.

Att känna till Hans medlarverk
”han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.” ”Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.” Romarbrevet 4:25; 8:34. Den tredje, avgörande beståndsdelen i att känna Jesus, är att förstå sig på Hans medling och förbön för oss. Paulus uttalar, att Han blev uppväckt för vår rättfärdiggörelse. Han fortsätter sin förklaring genom att säga, att Jesus vädjar för oss hos Fadern. Han blev uppväckt för vår rättfärdiggörelse, så att Han kunde färdas till himmelen och vädja å våra vägnar. Frälsningen kretsar inte bara kring korset. Jesu tjänst för oss upphörde inte i och med korsfästelsen. Korsfästelsen var verkligen en tillräcklig offerhandling på grund av synden, men därmed inleddes bara Jesu tjänande och livet som kristen för den troende.

Vid Sin himmelsfärd steg Jesus upp till Guds tron i den himmelska helgedomen, där Han inledde Sin himmelska verksamhet för oss. ”Detta är en huvudpunkt i vad vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren själv har rest och ingen människa.” Hebréerbrevet 8:1, 2. Jesus tjänstgör nu som vår Överstepräst inför Guds tron. Jesu arbetsuppgifter tog inte slut i och med Hans himmelsfärd. Han väntar inte sysslolös på, att Hans folk skall bli redo för Hans återkomst och inlemmande i den himmelska skaran. Nej, Han arbetar ihärdigt och går emellan för deras räkning. Det är Jesus, som är vår medlare hos Fadern. ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus”. Första Timoteusbrevet 2:5 Jesus är vår Medlare, Mäklare och Överstepräst hos Fadern. Den, som iförde Sig vår natur och dog i vårt ställe, frambär Sitt blod som vår ursäkt, för att vi skall bli frälsta. Detta tredje moment i Jesu verksamhet är lika väsentligt som Hans död och liv, ty det är endast genom Hans medling, som vi kan leva Hans liv i lydnad. ”Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem. En sådan överstepräst var det vi också behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna.” Hebréerbrevet 7:25, 26. Jesus förmår att frälsa världens värste syndare, eftersom Han lever och medlar inför Fadern. Utan Hans fortgående mäklande skulle vi gå förlorade på grund av vår motståndare Djävulens angrepp och spetsfundigheter.

”Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig.” Första Johannesbrevet 2:1. Johannes visar för oss vikten av, att vår Frälsare för vår talan inför nådens tron. Han avslöjar skälet till brevet, nämligen att vi inte skall synda. Han längtar efter, att församlingen i allt skall följa Jesu föredöme för oss – att leva fläckfritt. Men så tillägger han, att i fall vi ändå faller, har vi en advokat eller sakförare – Jesus Kristus, vår rättfärdige Frälsare. Redan nu medlar Han i de himmelska salarna, för att skänka oss kraften till att stå emot frestelse. Vilken dyrbar, fantastisk tanke! Förutom att Jesus levde som vårt föredöme, dog å våra vägnar, går Han nu emellan för oss, för att göra det möjligt för oss att segra över all synd. Skulle vi falla i synd, står Han genast redo att fånga upp oss och åberopa Sitt blod för vår tillgivelse, om vi bara ber till Honom. Det fina ideal, som vi manas att uppnå, är ”synda inte”, men om vi snubblar och faller, lägger vår Advokat Jesus Sig ut för oss; och tack vare det tillåts vi att komma till Honom och få Hans värdefulla förlåtelse. Löftet går mera på djupet, än så: Han är där och Han känner till allt det vi går igenom. ”Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” Hebréerbrevet 4:14-16. Din underbare Frälsare och sakförare vet precis, vad Du går igenom. Det kan så vara, att ingen annan i hela världen inser, den anspänning och det tumult Du genomlider, men Jesus förstår Dig, för Han har varit utsatt för detsamma. Vår Advokat blev frestad i allt liksom vi. Det finns inte en frestelse vi kan råka ut för, som vår Frälsare inte besegrat. Eftersom Han så väl känner till frestelsens makt, vädjar Han för oss. När vi frestas att ge efter för tvivel och modstulenhet, lyfter Han Sina heliga händer och vädjar till Fadern: ”på mina händer har jag upptecknat” dem. Jesaja 49:16. Han åberopar Sitt utgjutna blod, för att skyla över våra synder och pekar på Sitt fläckfria sinnelag, som Han vill skall gottskrivas oss. (Sakarja 3:1-6.) Det är tack vare det underbara löftet om Hans medling, som vi verkligen kan bli ”fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.” Matteusevangeliet 5:48. Tack vare Hans medlande, har vi en garanti för att vi frimodigt kan träda fram inför nådens tron, för att säkra den nåd och barmhärtighet, som är så väsentliga för vår segervinning. Vår Frälsare vädjar vid Guds tron, för att trygga vår tillgivelse och ge oss kraften till segervinning.

Det eviga evangeliet
Grundläggande kunskap om vår Frälsare, Hans död, leverne och medling är det enda sättet att bli frälst på. Profetian förutsäger, att detta budskap kommer att nå ut till hela världen. ”Och jag såg en annan ängel flyga högst uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag. Han sade med hög röst: ’Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.’” Uppenbarelseboken 14:6, 7. Hela världen kommer att bestämma sig; antingen kommer man att ta till sig detta underbara, eviga evangelium, eller gå sin egen väg. Guds fordringar är inte orimliga eller svåra, men de kräver fullständig överlåtelse. Om vi inte överlämnar oss helt till Honom, för att få förlåtelse för våra synder och nådens kraft till att övervinna dem, kommer också vi att utbrista: ”deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?’” Uppenbarelseboken 6:17. Det eviga evangeliet är enkelt, ja, så enkelt, att ett okunnigt barn förmår att greppa det. Detta evangelium är lika med att känna Jesus, det enda sättet att bli frälst på. ”att känna den Helige är förstånd.” ”Ty allt som hör till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom, som har kallat oss genom sin härlighet och ära.” Ordspråksboken 9:10; Andra Petrusbrevet 1:3. Min vän, känner Du Honom? Du har säkert hört talas om Honom från barnsben. Berättelserna är välbekanta, men känner Du Honom riktigt väl? Känner Du Honom personligen? Vet Du om, vad Han har uträttat och vad Han fortfarande uträttar för Dig? Om Du kommer till Honom i ånger och ödmjukhet samt säger Honom, att Du vill lära känna Honom mer och mer ingående varje dag, om Du rättar Dig efter de enkla villkoren ånger och bekännelse vid Hans spiksargade fötter, kommer Han att säga till Dig detsamma, som Han sade till kvinnan tagen på bar gärning i synd för två tusen år sedan: ”’Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’” Johannesevangeliet 8:11. Evangeliet går inte att formulera enklare, än med de tio orden. Jesus erbjuder befrielse från syndens fördömelse åt alla dem, som känner Honom och bekänner samt ångrar sina synder; och sedan skänker Han kraften till att ”gå, och inte synda mer.” Milliarder med människor har förkastat det enda sättet att bli frälst på, därför att de klamrat sig fast vid sina eländiga synder. Dessa synder korsfäste deras dyrbare Frälsare. De älskade sina överträdelser mer, än sin Frälsare. De ville inte segra genom Hans kraft och genom Hans namn. De bet sig fast vid sina synder och tillsammans med dem kommer de att bli till aska i den yttersta dagens eld. De kände inte i sanning sin värdefulle Frälsare. De kände inte till, vad Han uträttat genom Sin död, Sitt liv och medlande. Känner Du till det? Vill Du bli än mer medveten härom? Kommer Du att ingå i den glada skara, som har upplevt orden hos det eviga evangeliet? Tänker Du bekänna Dina synder för Jesus och låta Dig befrias från syndens skuld och fördömelse samt därefter välja att segra genom kraften, som Hans medling ger? Tänker Du ingå i den grupp, som tillsammans med Paulus kan säga: ”jag vet vem jag tror på”. Andra Timoteusbrevet 1:12 {King James Version här går att översätta med ”jag känner den jag tror på”. Övers. anm.}.

All betoning författarens, om inget annat angetts.

All text [i originalet] från New King James Version, om inget annat angetts.

Källor
The Desire of Ages, Ellen G. White, 1898/Vändpunkten, 1977.
The Ministry of Healing, Ellen G. White, 1905/Hälsa för Hela Människan, 2002.