Religionstvång? NEJ TACK!

Sedan invigningen till påve den 19. Mars, 2013, har Franciskus följt sina företrädare i påvedömets globala mission, för att åstadkomma en kristen Ny Världsordning. Under sitt korta styre har Franciskus till dags dato redan besökt Brasilien, Israel, Jordanien, Palestina, Syd-Korea, Albanien, Frankrike, Turkiet, Sri Lanka, Filippinerna, Bosnien-Hercegovina, Bolivia, Ecuador och Paraguay.

I alla länder har påve Franciskus blivit hälsad av väldiga skaror med både katoliker och icke-katoliker. Dessa söker efter trygghet och lösningar på världens vanskligheter, som politikerna tycks stå maktlösa inför. I många år har världen följt efter påvedömet, medan det allt mer återtagit sitt världsomspännande anseende.

Franciskus, ledare för den 1,2 milliard själar starka Romersk-katolska Kyrkan, är känd för sitt enklare och mindre formella uppträdande som påve, än föregångarna.

Vad beträffar romersk-katolsk lära, står påve Franciskus fast vid, att han är en trofast ”son till kyrkan”. Franciskus rättar sig efter kyrkans lära mot homosexuella handlingar. Han har emellertid sagt, att homosexuella inte bör marginaliseras eller uteslutas ur församlingen. Han motsätter sig samkönade äktenskap som en onaturlig förening. Han har också uttalat sig negativt om abort och barmhärtighetsmord som ”fruktansvärda” och synder mot Gud vår Skapare.

Påve Franciskus har också tillkännagett nolltolerans mot prästers sexuella övergrepp begångna inom kyrkan, och sagt att dessa är ”lika onda som att utföra en satanisk mässa.”

I Augusti 2013, som del av Trosårets pilgrimsfärd, manade påven de unga att ”gå emot strömmen” och trotsa kulturen med droger och alkohol.

Franciskus fördömde födelsekontroll under sin nyliga resa till Filippinerna, men lade till, att katolska föräldrar inte förväntas ”vara som kaniner”.

Påven stödjer en fortsatt tradition med ett manligt prästerskap, men menar också att kvinnor bör värdesättas i samhället.

Han betonar den kristna skyldigheten, att hjälpa de fattiga och de behövande, och har kallat Västvärlden för en ”slöseriets kultur”.

Många menar, att Obama Care är sprunget ur Katolska Kyrkan och dess program för samhällelig rättvisa. Påve Franciskus talar sig dessutom varm för freden.

Påvens USA-resa 2015
Den 22. September
· Påve Franciskus anländer i Washington, D.C.
Den 23. September
· Välkomstceremoni i Vita Huset
· Mässa i Basilikan i National Shrine of the Immaculate Conception
· Tal till Senaten och Representanthuset
Den 25. September
· Påve Franciskus i New York
Den 26.-27. September
· Påve Franciskus i Philadelphia; mässa i samband med Världsfamiljedagen

Påve Franciskus gör resan från blygsamma omständigheter till världsstjärna
Jorge Mario Bergoglio (påve Franciskus) föddes den 17. December, 1936 i Buenos Aires, Argentina. Hans far var inflyttad bokförare från Italien, och mamman var född i Buenos Aires, men av italiensk härkomst.

Bergoglio tog examen som kemisk tekniker och arbetade på ett laboratorium. Han har också arbetat som utkastare vid en nattklubb och som golvsvabbande städare.

Vid 21 års ålder drabbades Bergoglio av livshotande lunginflammation och tre cystor. Han fick strax därefter delar av ena lungan borttagna. Han har i hela sitt liv hejat på fotbollsföreningen San Lorenzo de Almagro och beundrat Tita Merellos filmer, neorealism och tangodans.

Bergoglio studerade vid ärkebiskopssätets seminarium Inmaculada Concepción i Buenos Aires, och tre år därefter anslöt han sig som novis till Jesu Sällskap den 11. Mars, 1958.

Bergoglio har sagt, att som ung student vid seminariet blev han kär i en flicka han träffat vid en farbrors vigsel, ja, så till milda grad, att han tvivlade på, att han borde fortsätta sin religiösa bana.

Som Jesuitnovis studerade han humaniora i Santiago, Chile. Han blev offentligen en Jesuit den 12. Mars, 1960, då han avlade Jesuitlöftena om fattigdom, sexuell avhållsamhet och lydnad. Den fruktade Jesuitorden betraktas av många som den strängaste och mest bakåtsträvande inom Romersk-katolska Kyrkan. Många hävdar, att dess historia är höljd i blod, sammansvärjningar och intriger eller stämplingar.

Bergoglio avslutade sin andliga utbildning till Jesuit i Spanien och avlade sitt slutliga, fjärde löfte (lydnad mot påven) den 22. April. 1973. Han utnämndes till provinsledare inom Jesu Sällskap i Argentina den 31. Juli, 1973 och fortsatte i tjänsten till 1979.

Katolska Kyrkan och påve Franciskus har anklagats av försvarare för mänskorätten för att ha rövat bort och överlämnat vänstersinnade präster till myndigheterna för tortyr under det ”smutsiga krig”, som bedrevs av den katolsk-influerade, konservativa junta, som styrde Argentina från 1976 till 1983. Så många som 30 000 socialister försvann och tros ha mördats.

Bergoglio gjorde en pilgrimsfärd till Jerusalem 1973, strax efter att ha utnämnts till provinsledare. Bergoglio tillbringade de tre första månaderna 1980 i Irland, för att lära sig engelska. Där bodde han vid Jesuitcentret i Dublin. År 1986 tillbringade han flera månader på Sankt Georgs Institut för Filosofi och Teologi i Frankfurt, Tyskland.

I Tyskland såg han målningen Maria lossar på Knutar i Augsburg och tog med sig en kopia av målningen till Argentina, där den blivit ett betydelsefullt föremål vid Marias tillbedjan.

Bergoglio blev biskop 1992 och ärkebiskop över Buenos Aires år 1998. Som biskop bad han om förlåtelse för att kyrkan inte skyddat de katolska socialister, som mördats av juntan. Bergoglio hade nära band till både de judiska och grekortodoxa samfunden i Argentina.

Den 21. Februari, 2001 utsåg påve Johannes Paulus II Bergoglio till kardinal under en ceremoni i Vatikanen.

Det påvliga besöket kretsar mycket kring trygga familjer
Brännpunkten under påve Franciskus’ USA-besök riktas mot hans närvaro vid Världsfamiljedagen i Philadelphia. Allt sedan påve Johannes Paulus II inrättade Världsfamiljedagen år 1994, har avsikten varit, att stärka de heliga familjebanden jorden runt. Efter 1994 har påföljande möten ägt rumt i Rio de Janeiro (1997), Rom (2000), Manila (2003), Valencia (2006), Ciudad de México (2009) och Milano (2012).

Vad går dagen ut på?

Påven önskar, att alla familjer skall slippa lönearbete på Söndagar. Då bör familjer vara arbetsfria, så att de, på just den dagen, barn såväl som föräldrar och släktingar, också kan gå i kyrkan. Det är påvens tanke, att vi måste behålla den naturliga veckoordningen med balans mellan arbete och vila. Det är också hans uppfattning, att vi bör upptäcka den verkliga meningen med Söndagens iakttagande under denna familjedag.

”Påve Benedictus XVI tillkännagav, att kristna samfund utanför hans eget inte var några äkta kyrkosamfund och att deras heliga ordnar saknar värde... [Påvens] handling ville göra gällande, att Katolska Kyrkan var ’Kristi enda sanna församling.’” – Daily Mail, den 24. Juli, 2007.

Amerika: Nation grundad av Gud
Pilgrimsfäderna flydde religiös förföljelse i Europa i hopp om frihet och ett bättre liv
Under århundraden hade Medeltiden förmörkat Europa. Påveledda kungar hade styrt över människorna och okunskap och vidskepelse hade varit förhärskande. Bibeln, som pekar på sanningen och avslöjar lögnen, hade undanhållits från vanligt folk av katolicismen; och Europa hade stagnerat.

Den av försynen ingivna uppfinningen tryckpressen på 1400-talet gav katolikerna i Europa Bibeln på deras egna språk. Då de läste i Guds Ord, såg de att de babyloniska styggelserna inom Katolska Kyrkan inte vilade på Skriften och detta ledde till den stora Reformationen.

Många katoliker protesterade mot dessa obibliska läror och blev så småningom kända som protestanter. I den milde Jesu namn drabbade katolicismens ohämmade vrede alla protesterande genom Jesuiternas Motreformation, där de brukade ränker och beordrade kungar att obarmhärtigt bruka svärdet. Blodet från män, kvinnor och små barn flöt i Europa; detta var utfallet av, att förena kyrka och stat. Guds bekännande församling dödade Jesu heliga! Påvedömet, som påstod sig vara alla människors egentliga samvete, smulade därmed sönder allas gudomliga rätt till samvetsfrihet.

De återstående protestantiska heliga, som undflydde den påvliga hämnden, ropade om hjälp till Gud, och Han hörde deras böner. I Uppenbarelseboken 12:16 hade Gud lovat, att Han skulle öppna ett land, där Han skulle välsigna Sitt folk och skydda dem mot floden av katolsk ondska. Där skulle de till sist komma att förverkliga Bibelns stora grundregel om åtskillnad mellan kyrka och stat (Matteusevangeliet 22:21). Äntligen skulle samvetet vara fritt under den Helige Ande.

År 1620, vid det som nu heter Plymouth, fällde ett litet skepp, Mayflower, ankare, varpå Pilgrimsfäderna steg ned i detta utlovade land.

Ibland de protestantiska landsflyktiga, som först flydde till Amerika, från kunglig och prästerlig ofördragsamhet, fanns många, som var fast beslutna att bygga upp ett civilt styre vilande på medborgerlig och religiös frihet.

Den välborne J.A. Bingham ger oss en ledtråd härvidlag, genom att uttala att drivkraften för nykomlingarna var att uppleva ”det, som världen inte upplevat på långa tider; nämligen en kyrka utan påve och en nation utan kung”.

Eftersom de kommit från den religiösa inskränkthetens Europa, hade de till en början svårt för, att skänka andra den samvetsfrihet i trosangelägenheter, som de så länge hade längtat efter själva. Roger Williams, som dessa Europas ”kristna” söner slängde ut i snön för att dö, omhändertogs ironiskt nog av de indianska ”vildarna” och visades sann, gudfruktig vänlighet. Senare grundade han kolonin Rhode Island, där grundsatserna hos den Amerikanska Konstitutionen mognade. I motsats till inställningen i Europa, var de amerikanska kolonisterna redo, att lära sig av sina misstag. Först skakade de av sig den engelske kungens rätt till, att härska över dem, vilket avspeglades i Oavhängighetsförklaringen av den 4. Juli, 1776. Därmed stod det människorna fritt, att söka sin lycka.

Detta skrevs in i Konstitutionen och i de författningsmässiga bestämmelserna om individens rättigheter gentemot myndigheterna i Unionen och delstaterna. Slutligen bröt Amerika med de religiösa parasiter från Europa, som hade tärt på människorna i århundraden. Det författningsmässiga tillägget, som förbjöd religiösa lagar, innebar inte att man förkastade Gud eller tron, utan att man säkrade ett skydd för alla, att kunna följa samvetets röst inom religionens område.

Vad ligger bakom Amerikas Förenta Staters framgång och raska marsch mot storhet? Varför har USA blomstrat, medan Syd-Amerikas länder har lidit av fattigdom, politiska omvälvningar och fortgående, vild oordning?

Svaret på frågorna finner vi i två ord: Republikanism och protestantism.

Dessa två grundregler utgör hemligheten till dess makt och välgång. Det här sättet att styra ett land på härstammar ända från John Wycliffe, ja, till undertecknandet av Magna Carta. Systemet i fråga utvecklades ytterligare av Martin Luther och den Protestantiska Reformationen, och fullbordades av Roger Williams.

Flertalet ser på den Protestantiska Reformationen som en ordstrid om teologiska spörsmål mellan den romersk-katolska hierarkin och några reformvänliga munkar, men betydligt mera var på spel.

Följande anmärkning från den engelske historikern Wylie bekräftar detta förhållande: ”Likt en åskknall genljöd den från ena änden av Tyskland till den andra. Dödsklockan klämtade för Roms dominans. Furstar, adel, borgare gick med däri. Att Reformationen inte bara handlade om trosbekännelser, framstod klart; den innebar en kamp för frihet, religiös och medborgerlig sådan; för rättigheter, andliga och timliga sådana: för det då levande släktet, för alla släkten som skulle komma att leva i framtiden; kort sagt en kamp för mänskosläktets värdighet.” – The History of Protestantism, J.A. Wylie, s. 125.

Det romerska påveväldet hade länge styrt Europas samtliga politiska härskare. Den engelske reformatorn John Wycliffe var en av de första att betrakta påvedömet ”som en politisk och världslig sammanslutning, vilken ifört sig en andlig dräkt, för att desto bättre dölja sin egentliga karaktär och uppnå sitt verkliga mål, nämligen att tära på länders rikedom och att slita sönder deras frihet”. Samma, s. 125.

Det var under Wycliffe, som grunden till Englands frihet lades. Wycliffe gav folket Bibeln på engelska språket och lärde sålunda ut de två stora buden: Frukta Gud och hedra myndigheterna. Det summerar människans plikt i allt och härpå beror nationernas välgång.

Här har vi hemligheten bakom Englands storhet, som uppnåddes på så kort tid. Grundsatsen om ordning och frihet genom den engelska Bibeln, liksom den härigenom uppkomna ramen för frihet.

Den välsignade uppgiften, att inleda kampen mot Rom och att kungöra protestantismens bärande element, kom främst att vila på Luther.

Reformationen bestod av en protest mot den påvliga ordningen, och av att slå fast rätten till ett personligt samvete, vilket krävde åtskillnad mellan kyrka och stat.

Reformationen tydliggör statens domsrätt, som inskränker sig till civila mål; att den överhet vi har över oss bär svärdet, för att vidmakthålla medborgerlig rättvisa och fred. Alltså utestängs staten från andliga frågor.

I Augsburg offentliggjordes den 25. Juni, 1530 en protestantisk bekännelse, som för alla förklarade dess grundsatser rörande ämnet kyrka och stat.

Församlingens plikt är, att erbjuda Kristi evangelium och inte att styra genom människors lagar. När församlingen straffar sina medlemmar, skall den aldrig söka den civila maktens hjälp, utan enbart förlita sig till Guds Ord. Hanterandet av evangeliet handlar i allt om personers eviga öde.

Detta är protestantism. Detta är kristendom. Närhelst dessa grundregler har åtföljts, har protestantismens skiljelinje rått mellan kyrka och stat. Det är därför, som Amerikas Förenta Stater kallas för en ”protestantisk nation”.

Roger Williams kom till den Nya Världen, för att undgå förföljelse och för att uppleva trosfrihet; emellertid uppdagade han, att samma ofördragsamhet förekom i den nya kolonin.

Williams ”var den förste person inom den nutida kristenheten, som inrättade ett medborgerligt styre enligt läran om samvetsfrihet, lika värde för åsikter i laglig mening”. – Bancroft, History of the United States, del 1, kapitel 15.

Han grundade delstaten Rhode Island på den grundläggande regeln, ”att varje människa skall ha frihet, att tillbe Gud [eller att inte alls tillbe Gud] i enlighet med ljuset hos det egna samvetet”. Samma, band 5, s. 354.

Rhode Island blev de förtrycktas fristad, och den växte till och frodades, till dess delstatens grundläggares hörnstenar – medborgerlig och religiös frihet – blev den amerikanska republikens hörnstenar.

Detta är protestantism, eller ”den naturliga följden av båda de stora, utmärkande dragen hos Reformationen”. Samma, Självstyre i Massachusetts.

Vad gäller spridandet av protestantismens grundsatser och själva arbetet med Reformationen, går det aldrig att rätteligen skilja namnen Martin Luther och Roger Williams åt. Williams fullbordade det, som Luther inlett; och tillsammans skänkte de på nytt, och för all framtid, åt världen de grundregler, som Jesus Kristus, Upphovet till trosfriheten, tillkännagett.

Det framgår med all önskvärd tydlighet, att det bara finns två myndighetspersoner, Gud och kejsaren. Vi ser, att det ej förekommer någon tredje part, kyrkans överskrift saknas nämligen på myntet. Närhelst ett kyrkosamfund försöker att ta en plats, som inte är dess egen, har det uppenbarligen förkastat Gud och tillskansar sig makt och myndighet, som blott tillhör Gud och kejsaren. Därigenom förmerar kyrkan orättfärdigheten och förvärrar synden, som vilar över världen.

Med Bibeln i handen som trons grundval, och garant för friheten, visade instiftarna av den Amerikanska Konstitutionen, att lydnad för Bibelns rättesnören är den framkomligaste vägen till en nations storhet. De svaga och isolerade kolonierna växte till en samling mäktiga delstater och den Gamla Världen markerade med förvåning friden och välståndet hos ”en kyrka utan påve och en stat utan kung”.

Avsteg från dessa grundregler medför nationens ruin. Betrakta de länder i världen, där katolicismen är förhärskande, och Du ser ekonomisk oreda, blodsutgjutelse, svält och fattigdom.

Protestantismens två stjärnor är frihet och kunnande. Länder, där man har godtagit den protestantiska formen för ett lands grundlag, har blomstrat och det av en tydlig orsak.

”Protestantismen är en princip, vars ursprung ligger bortom det mänskliga samhället: Den utgör en gudomlig inympning i människans intellektuella och moraliska natur, varigenom den bibringas ny livsduglighet och nya krafter. Härigenom bär den mänskliga stammen bättre frukt. Den är lika med ingjutandet av ett i himmelen uppkommet inflytande, som sluter sig till individens samlade instinkter och krafter, vilket möjliggör den bästa utveckling för människan. Kort sagt, är protestantismen återupplivad kristendom.” – Kyrkoherde J.A. Wylie, History of Protestantism, s. 2.

Våra förfäder skänkte frihet åt alla religioner
George Washington
”Varje person, som uppför sig som en god medborgare, och som ansvarar för Gud allena för sina åsikter om religion, bör skyddas i sin tillbedjan av Gudomen i enlighet med sitt samvetes röst.”

Benjamin Franklin
”När en religion är sund, tänker jag mig att den förmår att stötta sig själv; och när den inte förmår det, och Gud inte tar hand om och understödjer den, utan dess bekännare känner sig nödsakade att ropa på staten om hjälp, är det, vad jag kan se, ett tecken på att den är en usel religion.”

Thomas Jefferson
”Gud den Allsmäktige har skapat sinnet fritt... alla försök, att påverka det med timliga bestraffningar eller bördor, eller med inskränkningar i mänskorätten, leder endast till hyckleri och elakhet, och utgör ett avsteg från vår tros helige Upphovsmans plan. Trots att Han är Herre över både kropp och sinne, valde Han att inte genomdriva tvångsmedel mot endera, vilket annars hade stått i Hans allmakt att göra.”

James Madison
”Religionen är i grund och botten väsensskild från landets styre och ligger utanför dess verksamhetsområde... båda skadas av inbördes band.”

”Det ingår inte i medborgarnas rättigheter, att ohämmat tänka och öppet tillkännage sina tankar och bör heller inte anses värt gillande och stöd.” Påve Gregorius XVI.

Påve Franciskus’ korståg för lagar om, att alla amerikaner skall vila på Söndagen med sina familjer
I en intervju, som offentliggjordes i Juli 2014, uttalade påve Franciskus att anställda bör ha arbetsfria Söndagar, eftersom ”Söndagen är till för familjen”. Nyligen beklagade han övergivandet av den traditionella kristna vanan, att inte arbeta på Söndagar och sade, att detta har en skadlig inverkan på familjer och vänskaper. Han tillade: ”Kanske det är dags för oss att ställa frågan, huruvida arbete på Söndagar utgör verklig frihet.”

Han sade, att tillbringa Söndagen med familj och vänner, är ett ”etiskt val” för både kristna och icke kristna.

År 2010, då Franciskus fortfarande var kardinal Bergoglio, uttalade han: ”... Arbetande människor måste ta sig tid till att koppla av, att vara med sina familjer, att ha det trevligt, läsa, lyssna till musik, idrotta. Men till stor del håller det här på att gå förlorat, genom att vilodagen, Sabbaten, håller på att avlägsnas. Mer och mer arbetar folk på Söndagar som följd av den konkurrens, som kommer sig av konsumtionssamhället.” – ”Påve Franciskus: Hans Liv med hans egna Ord”.

Påve Benedictus XVI lyfte också fram Söndagen som vilodag. Då han träffade religiösa ledare och myndighetsföreträdare under den senaste Världsfamiljedagen i Milano i Juni 2012, påminde han dem om vikten av riktlinjer och lagar till skydd för familjen.

”Genom att försvara Söndagen, försvarar man mänsklig frihet... Söndagen måste vara en vilodag för var och en, så att folk tillåts att fritt umgås med sina nära och kära samt med Gud.”

Benedictus uttalade klart, att han ville träda upp för fritidens försvar, vilken ”hotas av ett slags ”mobbing” genom fordringarna i arbetslivet.” Han fortsatte: ”Söndagen är Herrens och människans dag, en dag, då alla måste få vara lediga – lediga för familjens och Guds skull.” (Catholic News Service, Juni 2012.)

Söndagsvila även i Europa
Genom politiker och fackföreningar talar påvedömet sig varmt för Söndagens helighållande också i Europa.

Den Europeiska Söndagsalliansen är ett nätverk av rikstäckande Söndagsallianser, fackförbund, medborgerliga sammanslutningar och religiösa samfund, som är angelägna om att höja medvetenheten om det unika värdet av samordnad fri tid för våra europeiska samhällen. De önskar Söndagen som vilodag, precis som påven gör. De samverkar, för att stärka Söndagen som den enda vilodagen i Europa... och slutligen i hela världen.

Den 20. Juni, 2011 lanserade omkring 65 medborgerliga sammanslutningar, fackförbund och kyrkor den Europeiska Söndagsalliansen vid en tilldragelse i Brüssel. I sitt grundläggande manifest lovar undertecknarna, att värna om och främja arbetsfria Söndagar och rimliga arbetstider överallt i Europa.

Alliansens medlemmar kräver, att både europeisk och inhemsk lagstiftning skall bättre skydda anställdas privatliv, inbegripande rätten till gemensam tid för familjen, samhälleligt engagemang och kultur.

Alliansen uppmanar enträget EU och dess medlemsstater, att vidta alla nödvändiga lagstiftande och politiska åtgärder, för att främja dessa målsättningar, innefattande regler för arbetstider, som beaktar rätten till begränsad arbetstid, regler för arbete på helger och helgdagar samt kollektivavtal.

Skydd för Söndagen som veckans vilodag
Inom EU försöker de också att införa en lag, som skall ”skydda Söndagen som veckans vilodag”. Till dags dato har förslaget avvisats, då man röstat om det i EU-parlamentet. Biskopar, präster och fackförbund försöker nu att samla in en million underskrifter, så att förslaget på nytt går att föra fram i EU-parlamentet.

Lissabonfördraget medger, att om en million underskrifter samlas in för en föreslagen ny lag, röstar EU-parlamentet om saken. Arbetet med att samla ihop underskrifter pågår oförtrutet, i det att katoliker och protestanter önskar Söndagen som sin vilodag.

I Januari 2015 undertecknade katoliker, ortodoxa och evangelikaler i Polen ett tillkännagivande om, att värna Söndagsvilan. Kyrkliga ledare påminde anställda och arbetsgivare om, att fria Söndagar är väsentliga för att fördjupa deras egen tro, familjeliv och människors hälsa. De sade, att genom att tvinga anställda till arbetet på Söndagar, gör man våld på deras religionsfrihet.

Johannes Paulus II efterlyste Söndagslagar
Den 30. Juli, 1998 offentliggjorde påve Johannes Paulus II sin rundskrivelse Dies Domini, vari han uppmanade den katolska befolkningen att återupptäcka betydelsen av, att helighålla Herrens Dag. ”... Naturligt nog eftersträvar kristna, att samhällets lagar respekterar deras plikt, att helighålla Söndagen.” Det är överraskande, att han inte hade några betänkligheter mot att använda sig av staten, för att genomdriva Söndagslagar över huvudet på alla religiösa människor, inbegripande judar och vissa kristna samfund, som helighåller Lördagen som vilodag i lydnad mot det fjärde budordet: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete... Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.” Andra Moseboken 20:8-11.

I Oktober 2013 träffades omkring 250 biskopar i Rom till möte om, att främja den ”Nya Evangeliseringen”. En av deras slutsatser löd, att ehuru det föreligger ett motsatsförhållande mellan den kristna och den världsliga Söndagen, behöver Söndagen återtas. De skrev, att detta var i samklang med påve Johannes Paulus II:s Dies Domini, som gynnar Söndagens helgande framtvingat för kyrkan av staten.

Med tvång eller på samvetets väg
Du har sett, att Katolska Kyrkan önskar att familjer världen över vilar sig på Söndagen. För närvarande har folket i Förenta Staterna och flertalet andra länder i världen friheten, att vila på Söndagen, om de vill, utan påvens inblandning i deras personliga angelägenheter. De äger också rätten, att vila på vilken annan veckodag som helst, ty Förenta Staternas Konstitution skiljer kyrkan från staten. Det här vet påven om, men vill likväl påtvinga alla Söndagen genom lag.

Vi får lov att vara beredda på lagstiftad Söndagshelgelse för alla genom lydaktiga katolska politiker, som tror sig måsta följa kyrkan i allt, eller annars äventyra den egna frälsningen.

I fall Söndagsvila ”för familjer” görs till lag efter påvens besök på Capitol Hill i September detta år, är det slut med trosfriheten i Amerika.

I egenskap av amerikaner tror vi oss ha rättigheten, att tillbe Gud enligt samvetets röst. Amerika har blivit historiens mest storartade nation, därför att det skänkte varje religiös inriktning, innefattande det romersk-katolska mindretalet, rätten att fritt tillbe Gud eller att inte tillbe Gud.

Pilgrimsfäderna, som grundade Amerika, flydde ifrån romersk-katolsk trångsynthet i en Europeisk Union mellan kyrka och stat, för att upprätta en ny nation med frihet för alla. Romerska katoliker tilläts som ett mindretal. De har bemött denna kristna artighet, genom att nästla sig in i alla delar av landets styre, däribland den lagstiftande delen. Utifrån dessa strategiska platser gaddar de sig samman, för att ödelägga rättigheterna åt de efterkommande till dem, som, mot bättre vetande, gick med på att alls släppa in dem i landet.

”Utan Herrens Dag kan vi ej leva... Ge själen dess Söndag, ge Söndagen dess själ.” – Påve Benedictus XVI, den 9. September 2007, Wien, Österrike.

Påve Johannes Paulus II utfärdade en allvarlig varning och förmaning: ”Söndagen måste hållas helig!... Överträdare bör straffas som kättare.” – The Detroit News, den 7. Juli, 1998.

”Vår uppgift är, att göra Amerika katolskt. Det räcker att nämna denna uppgift, för att vårt rop skall ljuda: Gud vill det! Och då skall vi av hjärtat hasta åstad med entusiasmen hos korsfarare.” – Biskop Ireland i ett tal inför Baltimores Katolska Råd.

Katolska bekännelser rörande Söndagen
”Men man kan läsa Bibeln från Första Moseboken till Uppenbarelseboken, utan att finna en enda rad, som ger tillstånd åt Söndagens helgande. Skrifterna fordrar ens religiösa iakttagande av Lördagen, en dag som vi aldrig helighåller.” – Kardinal Gibbons, ”The Faith of Our Fathers”, 1917.

”Naturligtvis hävdar den Katolska Kyrkan, att övergången [från Lördag till Söndag] var dess gärning. Och denna gärning är ett MÄRKE på dess kyrkliga makt och myndighet...” – C.F. Thomas, kansler under kardinal Gibbons i USA, den 28. Oktober, 1895.

”Om protestanterna ville följa Bibeln, skulle de tillbe Gud på Sabbatsdagen [Lördag]. Genom att helga Söndagen, följer de en av Katolska Kyrkans lagar [traditioner].” – Kansler Albert Smith, för kardinalen i Baltimores ärkebiskopsdöme, den 10. Februari, 1920.

”Den (Katolska) Kyrkan ändrade Sabbatens iakttagande till Söndag med hjälp av den gudomliga, ofelbara myndighet, som dess Grundare, Jesus Kristus, skänkt den. Protestanten, som påstår att Bibeln är trons enda ledstjärna, har ingen befogenhet att iaktta Söndagen. Vad denna sak anbelangar, är sjundedags-adventisten den ende konsekvente protestanten.” – ”The Question Box”, The Catholic Universe Bulletin (den 14. Augusti, 1942), s. 4.

”Fråga: Har Du något ytterligare bevis för, att kyrkan äger makt att inrätta tvingande helgdagar? Svar: Hade den inte sådan makt, kunde den ej ha gjort det, som alla nutida religionskännare håller med den om - den kunde inte ha ersatt iakttagandet av den sjunde dagen med iakttagandet av Söndagen, den första veckodagen, en förändring som saknar bibliskt stöd.” – Stephen Keenan, Catholic-Doctrinal Catechism, tredje upplagan, s. 174.

Protestanter förkastar Söndagen
Episkopaler
”Vi har vidtagit förändringen från den sjunde dagen till den första, från Lördag till Söndag, på den enda, heliga Katolska Kyrkans myndighetsinrådan.” – Biskop Seymour, ”Därför håller vi Söndagen”.

Sydstatsbaptister
”Det heliga namnet på den sjunde dagen är Sabbaten. Detta sakförhållande är för entydigt, för att behöva utläggas närmare (Andra Moseboken 20:10 anförs)... Härvidlag har Ordets klara undervisning erkänts under alla tider... Lärjungarna tillämpade inte en enda gång Sabbatsbudet på den första veckodagen - den dårskapen sparades till en senare tidsålder, ej heller låtsades de, att den första dagen ersatte den sjunde.” – Joseph Judson Taylor, ”Vilodagsfrågan”.

Baptister
”Ingenstans i Skrifterna kallas den första veckodagen för Sabbaten... Det föreligger inget bibliskt underlag för att göra det, och det finns förstås heller inget bibliskt krav härpå.” – The Watchman.

Metodister
”Det är sant, att det inte förekommer något uttalat bud om att... Helighålla den första veckodagen... De, som tror att Jesus ändrade på Sabbaten, vilar sin tro härvidlag blott på ett antagande.” – Amos Binney, ”Theological Compendium”, sid. 180-181.

Presbyterianer
”I Nya Testamentet förekommer det inte ett ord, inte en antydan om, att avhålla sig från arbete på Söndagen... Vila på Söndagen berörs aldrig i Guds lag.” – Domkyrkopräst Eyton, i ”The Ten Commandments”.

”Om katoliker någonsin uppnår ett tillräckligt stort flertal i det här landet, är det slut med religionsfriheten.” – Biskopen i St Louis, den 23. November, 1851.

Vid skapelsen helgade Gud den sjunde dagen, för att familjer skulle vila på den
Påve Franciskus vädjar om lagstadgad vila på Söndagen för alla familjer. Amerika söker efter ett botemedel för sina mångahanda bekymmer. Amerika står vid bankruttens rand. Ärliga, flitigt arbetande personer förlorar sina anställningar till anställda utomlands och sina hem till bankerna, vilka gör rekordvinster. De rika blir bara rikare och de fattiga bara fattigare. Det, som har tagit en livstid att bygga upp, sopas undan på ett ögonblick av naturkatastrofer och ekonomisk nedgång. Knark, sprit, abort, samkönade äktenskap, homosexualitet florerar fritt och få vågar att säga emot dessa aktiviteter, som en gång i tiden bara utövades i mörkret. Amerikanernas världsberömda friheter har förvandlats till lösaktighet. Den Stora Amerikanska Drömmen försvinner vid synranden.

Alla dessa huvudbryn får tänkande människor att längta efter en hållbar lösning. De protestantiska samfund, som håller Söndagen, manar Amerika att återvända till Gud. Från sina talarstolar uppmanar de till en återgång till förbundet kyrka-stat, genom lag, för att uppnå ett gammalt, hederligt ”kristet” samhälle med Söndagshelgd. De gamla fienderna katolicism och protestantism gör nu gemensam sak rörande Söndagens helighållande som en lösning på sitt älskade lands sorgliga tillstånd. Amerikanerna letar efter ett läkemedel, men läkemedlet kommer att utgöras av en citron. Flertalet amerikaner kommer att ta emot citronen med öppna armar, utan att inse att Söndagen är märket på romersk-katolsk överhöghet. De kommer ej att inse, att Söndagen icke är Guds vilodag. Guds sanna vilodag, alltifrån skapelsen, är veckans sjunde dag, alltså Lördagen.

Skapelsens vilodag
Gud skapade en vilodag för familjen i begynnelsen. Han danade världen och allting däri på sex dagar och vilade på den sjunde. Bibeln berättar: ”Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort.” Första Moseboken 2:1-3.

Gud välsignade och helgade den sjunde dagens Sabbat eller vila. Han ville, att den skulle vara vilodag för hela mänskligheten. Sedan hugfäste Gud minnet av vilodagen, genom att lägga in den mitt i de Tio Buden: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete... Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.” (Andra Moseboken 20:8-11.)

Bibeln säger oss, vilken veckodag som är Guds sjunde dag, Sabbaten. Den dag, då Jesus dog på korset, kallas för tillredelsedagen (Fredag), eller dagen före Sabbaten. Dagen efter tillredelsedagen kallas för Sabbaten (Lördag), den sjunde dagen, då Jesus vilade i graven. Dagen därpå, då Jesus återuppstod från de döda, kallas för första veckodagen, eller Söndag. Alltså är Sabbaten, Bibelns sjunde veckodag, vår vilodag. Bibeln säger, att Jesus skapade allting (Johannesevangeliet 1:1-3, 14). Jesus skapade allting på sex dagar och vilade på Sabbatsdagen. Längre fram i historien lösköpte Han mänskligheten och vilade i graven på Sabbaten. Därför är Sabbaten Skaparens vilodag. Den är Jesu vilodag.

I Bibeln (Markusevangeliet 2:27-28) heter det, att Jesus är Sabbatens Herre och att Sabbaten blev till för människan (mänskligheten), inte bara för judarna.

Vilodagen inte bara för judar
Många kristna förkunnare hävdar i dag, att Sabbaten blev till för judarna och inte är bindande för kristna. Det fanns dock inga judar, förrän 1 500 år efter skapelsen. Adam och Eva helighöll Sabbaten, liksom Abraham (Första Moseboken 26:5). Då de Tio Buden utfärdades på Sinaiberget av Gud, skrev Han till Sina barn att de {i den engelska Bibeln} skulle ”komma ihåg” Sabbatsdagen. Det här visar, att lagen förekom före Sinai och delvis hade glömts bort av Hans folk under fångenskapen i Egypten. Innan de Tio Buden utfärdades vid Sinai, lät Gud regna manna från himmelen sex morgnar i veckan. En dubbel tilldelning föll på den sjätte dagen, men ingenting under Sabbaten, den sjunde dagens vila, i överensstämmelse med Guds ”bud och befallningar” (Andra Moseboken 16:22-30). Av de här exemplen kan vi se, att Guds vilodag, Sabbaten, fanns från och med skapelsen och var bindande för hela Hans folk.

Vilodagen i Nya Testamentet
Bibeln förtäljer för oss, att Jesus gick i synagogan på Sabbaten (Lukasevangeliet 4:16), liksom lärjungarna efter Hans död. Nya Testamentet rymmer många exempel härpå. I Apostlagärningarna kapitel 13 begav Paulus och hans följeslagare sig till Antiokia ”... På sabbaten gick de till synagogan och satte sig” (vers 14). Paulus förmedlade evangeliet, och ”När de gick ut bad folket att de nästa sabbat skulle tala om detta för dem” (vers 42).

I fall Sabbaten inte varit bindande, skulle detta ha varit den rätta tidpunkten för Paulus att säga det till hedningarna i fråga: ”Hallå, kom tillbaka i morgon, nu håller vi vilodag på första veckodagen, för att hedra Kristi uppståndelse!” Men något sådant besked finner vi ingenstans i den Heliga Skrift.

Kyrkan inför en ny vilodag
Guds sanna vilodag iakttogs av den tidiga kristna församlingen i åtminstone 300 år. Därpå visar historien, att år 321 planerade kejsar Konstantin, hur han skulle öka församlingens medlemstal. Hedningarna tillbad solen, och Söndag {engelska: Sunday = Soldag} var deras heliga dag. För att nå hedningarna, gjorde Konstantin Soldagen till församlingens vilodag. Församlingen, som inte vill bli förknippad med soltillbedjare, säger sig numera hedra Söndagen, för att fira Jesu uppståndelse på första veckodagen.

Kyrkan i Rom markerade förändringen i vilodag vid Rådsmötet i Laodicea år 336 e.Kr., då de överförde Sabbatens mening till uppståndelsens dag.

Guds återstående församling
Gud hade en återstående församling i många delar av den kända världen, som vägrade att falla på knä för Rom och deras nya vilodag. De flydde ut i ödemarken, såsom förutsagts i Uppenbarelseboken 12:6. Dessa var valdenserna, som drog sig upp till de Schweiziska Alperna. Lördagens vila iakttogs också i England in på 500-talet, i Irland in på 700-talet och i Skottland in på 800-talet. Likaså helighölls Sabbaten i Indien och Etiopien in på 1500-talet. Dessutom iakttogs den på många andra mindre platser jorden runt. Även de icke kristet troende judarna bär fortfarande vittnesbörd om den sanna vilodagen och har gjort det även under den kristna tidsåldern.

Varthelst den Romersk-katolska Kyrkan for åstad, tvingade den alla troende till att övergå till Söndag och vägrade någon, förföljdes, pinades, eller dödades vederbörande.

Bibeln kontra katolsk tradition
Under sin tid i påvestolen skrev påve Benedictus XVI, att tillbedjan på Lördag, Sabbaten, var viktig ”enligt gammaltestamentlig tradition, som vilade på skapelsen och Dekalogen”. Benedictus fortsatte genom att säga, att firandet av Jesu uppståndelse utgjorde den ”överväldigande kraft”, som kom församlingen att ge upp Lördag och ersätta den med Söndag. (Påve Benedictus’ bok ”Jesus of Nazareth Part II”.) Påve Benedictus XVI tycks vara medvetet förblindad av kyrkliga traditioner, vilka strider mot Bibelns sanning och historiska fakta. Konstantin påbjöd, att alla skulle helga ”solens ärevördiga dag”. Han nämnde aldrig med ett ord, att detta skulle ära Kristi uppståndelse. Det hela var en religiös-politisk satsning ämnad att ena kristenheten med hedniska soltillbedjare och därmed åstadkomma religiös samklang i Romarriket. Påve Benedictus XVI tar åter historiskt och politiskt miste, när han talar om Söndagen, veckans första dag, som Sabbaten. Bibeln nämner den första veckodagen åtta gånger i Nya Testamentet, och inte vid ett enda tillfälle omtalas den som Sabbaten. Han tar dessutom miste, genom att hävda att Söndagen är Herrens Dag. Bibeln säger tydligt, att Herrens Dag är Sabbaten (Uppenbarelseboken 1:10, Markusevangeliet 2:27-28). De verserna visar, att de påvliga sedvänjorna strider mot Guds Ord. Det bekommer dock inte påvedömet, eftersom man inte sätter lika stort värde på Guds Ord som på kyrkans traditioner. När de två inte stämmer överens, väljer påvemakten sina sedvänjor. Man väljer dock Bibeln som ledstjärna, när man påstår att Petrus var den förste påven och att helvetets portar inte förmådde att trotsa kyrkan (Matteusevangeliet 16:18,19). I ärlighetens namn ger logik vid handen, att påveväldet inte både kan äta kakan och ha kvar den. Man kan inte åberopa Bibeln, när det passar den egna åsikten, och förkasta densamma, när Skriften vittnar emot kyrkans föränderliga traditioner.

Sabbaten är en frälsningsfråga
När påven säger, att vi borde ha Söndagen som vilodag för familjen, främjar han den falska, obibliska dagen och det med statlig hjälp, om så behövs. Om han och hans efterföljare önskar att helga den felaktiga vilodagen, är det deras sak, men när de planerar att tvinga alla därtill genom sitt herravälde över staten, då blir det en fråga för Gud. Att helighålla Guds sjunde dags vila inverkar på frälsningen för alla dem, som känner till sanningen. Sabbaten tronar i mitten av Guds budord. Den är lika med Guds insegel eller sigill, ty den förutan äger budorden ingen auktoritet. Det fjärde budet innehåller Guds namn, Hans ställning (Skapare) och Hans maktområde (himmel och jord). I det fjärde budet heter det icke ”Mina herrar, håll nu ett möte och bestäm själva, vilken dag i veckan Ni skall vila på”. Gud befriar mänskligheten från det ansvaret. Han säger ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den.” Det var aldrig de vilodagshållande sjundedags-adventisterna, som skrev det fjärde budet. Gud skrev det med Sin egen högerhand.

Är hållandet av de Tio Buden en del av frälsningen? Ja, enligt Bibeln: ”och vill du gå in i livet, så håll buden.’” {Matteusevangeliet 19:17}.

”Detta är slutsatsen, när allt blivit hört: Frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till. Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont.” Predikaren 12:13, 14.

Guds sista församling på jorden kommer att hålla buden, vari ingår Sabbaten hos det fjärde budet (Uppenbarelseboken 12:17, 14:12, 22:14).

Söndagslagar är i antågande
Gud kallar Sitt folk ut ur detta bedrägliga och onda, religiös-politiska system. ”Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Uppenbarelseboken 18:4. Bibeln förvarnar oss om, att påvedömet kommer att gå samman med världens politiska makter och påtvinga alla Söndagshelgd. Påvemakten hävdar, att Söndagshelgd utgör märket på deras myndighet, men Gud kallar den för vilddjurets märke (Uppenbarelseboken 13:16).

Vilken dag tänker Du välja?
Det är av yttersta vikt, att man förstår skillnaden mellan Guds vilodag (Lördagen, det vill säga Sabbaten) och människans vilodag (Söndag). Skaparen har valt ut en vilodag och människan en annan. Nu måste vi fatta ett beslut – vilken myndighet skall vi välja? Många säger, att det inte föreligger någon skillnad, oavsett om vi bestämmer oss för Söndag eller Lördag som vilodag, men när Gud har reserverat ett dygn för heligt bruk och välsignat det som veckans vilodag, då förekommer det en välsignelse för alla dem, som helighåller Guds vilodag.

Bibeln säger, att denna strid skall stå i fokus under ändens tid i samband med, huruvida vi ämnar tillbe Gud som Skapare, eller ämnar tillbe vilddjuret och ta emot dess märke (Uppenbarelseboken 14:6-12).

De, som förblir Jesus trogna och lyder Hans kommando ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud” {Johannesevangeliet 14:15}, kommer att ärva evigt liv. Alla de, som får komma till himmelen, kommer att helighålla Guds Sabbat i Guds rike (Jesaja 66:23).

”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete... Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den” (Andra Moseboken 20:8-11).

”Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten.” Markusevangeliet 2:27.

Romersk-katolska Kyrkan ändrar på Guds 10 fullkomliga bud
Kärlek till Gud
1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

2. Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning komma på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.

3. Du skall inte missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn.

4. Kom ihåg sabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och utföra alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra någon syssla, ej heller din son eller din dotter, ej heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej heller främlingen som är hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt vad som är i dem, men han vilade på sjunde dagen. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.

Kärlek till vår medmänniska
5. Hedra din fader och din moder, för att du må leva länge i det land som Herren, din Gud, vill ge dig.
6. Du skall inte dräpa.
7. Du skall icke göra hor (Karl XII:s Kyrko-Bibel, 1703).
8. Du skall inte stjäla.
9. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
10. Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.

Påvliga bud
1. Jag är Herren, din Gud. Du skall inga andra gudar hava jämte mig. (Det andra budet är utelämnat.)
2. (egentligen 3) Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn.
3. (egentligen 4) Tänk på vilodagen, så att du helgar den.
4. (egentligen 5) Hedra din fader och din moder.
5. (egentligen 6) Du skall icke dräpa.
6. (egentligen 7) Du skall icke begå äktenskapsbrott.
7. (egentligen 8) Du skall icke stjäla.
8. (egentligen 9) Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
9. (egentligen 10, första delen) Du skall icke ha begär till din nästas hustru.
10. (egentligen 10, andra delen) Du skall icke ha begär till något, som tillhör din nästa.

The General Catholic Catechism {jämför ordalydelsen i en katolsk eller luthersk Katekes på svenska}.

Historiens största tilldragelse skedde, då Gud trädde fram på Sinaiberget och skrev de Tio Buden med Sitt eget finger i sten.

Världens mittpunkt var Israel (Hesekiel 5:5). Israels mittpunkt var Jerusalem. Jerusalems mittpunkt var templet. Templets mittpunkt var det allra heligaste. Det allra heligastes mittpunkt var förbundsarken, och inuti förbundsarken låg de Tio Buden, som skrivits av Guds eget finger. Den enda begreppsbestämningen för eller definitionen på synd i Bibeln är överträdelse av dessa Tio Bud {Första Johannesbrevet 3:4}. Kung David sade ”Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta för att jag inte skall synda mot dig” {Psaltaren 119:11}. Kung Salomo sade ”Detta är slutsatsen, när allt blivit hört: Frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till.” Predikaren 12:13.

Kristi uppdrag i vår värld omfattade följande: ”Det behagade HERREN för hans rättfärdighets skull att låta sin undervisning {engelska: Lag} komma till makt och ära.” Jesaja 42:21. Kristus bärgade segern och sade ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek.” Johannesevangeliet 15:10.

”Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus, vår Herre.” Romarbrevet 6:23.

Paulus sade, att lagen var helig. ”Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott.” Romarbrevet 7:12.

Psalmisten sade ”För evigt, HERRE, står ditt ord fast i himlen.” Psaltaren 119:89.

”Det finns bara en lagstiftare och domare, han som har makt att frälsa och förgöra...” Jakobsbrevet 4:12.

Den tidiga församlingen spred det sanna evangeliet i världen. Lärjungarna åtlydde Jesu befallning och kallade syndare till omvändelse. Det skulle aldrig ha fallit dem in, att rucka på Guds fullkomliga, oföränderliga, eviga bud.

Den uppgiften åtog sig påvedömet. ”Det är tid för HERREN att handla, ty de [påvemakten] har gjort din undervisning {engelska: Lag} om intet.” Psaltaren 119:126. Det har också förutsagts, att det efter det hedniska Rom skulle framträda en makt, som skulle föresätta sig att förändra Guds heliga lag (Danielsboken 7:25). Guds profetiska förvarning har infriats bokstavligen. Kristus sade, att Han inte kommit för att förändra den minsta del hos en bokstav i lagen (Matteusevangeliet 5:18). Han ombad dessutom Sina lärjungar, att studera Danielsboken (Matteusevangeliet 24:15).

Påvemakten tog Guds första och andra bud och slog ihop dem till ett, vilket lät hedningarna att ta med sig sina skurna beläten in i kyrkan. De ändrade på det fjärde budet, från Lördag till Söndag, och klöv sedan det tionde itu.

Påvemakten medger, att den har ändrat på Guds lag
Den Romersk-katolska Kyrkan förnekar inte sin delaktighet i förändringen, utan skrävlar över sin makt i och med den förändring, som den har åstadkommit i världen.

Papister håller med om, att Bibeln inte gett tillstånd till förändringen, och att protestanter inte har något bibliskt stöd för Söndagshelgd.

Katolska Kyrkan ändrade på vilodagen, och Rom, som hänvisar till sina lärors anhängare, säger sig äga herravälde. Genom att rucka på den fjärde föreskriften hos Guds lag, har påvemakten menat sig kunna förhäva sig över allt det, som kallas för Gud, eller som kallas för heligt. Det var precis detta verk, som profetian förutskickade skulle utföras av denna makt. När man trampar på det fjärde budet, överträder man även det första.

Påvekyrkans verksamhet skulle komma att vara raka motsatsen till Kristi. Daniel, i en helig syn, skådade att den skulle ”sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar”. Guds lagar och tider skulle komma att förändras {förfalskas. Ingen människa förmår, att tvinga den allsmäktige Guden till, att förändra Sin eviga, felfria lag. Däremot har fientliga krafter uppenbarligen lurat en falsk version av de Tio Buden på medmänniskor, som trott sig måsta lyda den religiösa ledningen för sin frälsnings skull. Övers. anm.} av denna antikristna makt. Guds lagar är de enda lagar, som människor inte tillåts att ändra, medan världsliga makter må ändra på lagarna för ländernas styre, om de finner det nödvändigt.

Av profetian framgår det tydligt, att påvemakten medvetet skulle förändra Guds lag.

Syndens människa skall bli avslöjad
Genom sin behandling av Hans Ord, har påvarna upphöjt sig över himmelens Gud. Det är orsaken till, att påvemakten i profetian betecknas som ”syndens människa”.

Ehuru påvedömets ledare påstår sig hysa stor kärlek till Gud, betraktar Han dem som gudshatare. De har förvandlat Guds sanning till en lögn. Att mixtra med Guds Bud och i deras ställe sätta människors traditioner, detta är Satans verk och skiljer religiösa sammanslutningar från Gud.

”Profetian pekar ut en som syndens människa. Han är Satans företrädare... träder syndens människa fram och förklarar för världen, att han har ändrat på den lagen, och att den första veckodagen i stället för den sjunde nu är vilodagen. I det att han hävdar ofelbarhet, påstår han sig ha rätten att förändra Guds lag, för att gynna sina egna avsikter. Härigenom upphöjer han sig över Gud... Och den kristna världen har godkänt hans insatser, genom att uppta eller adoptera detta påvliga barn – Söndagens institution. De har närt den, och kommer att fortsätta med det, tills protestanterna räcker den romerska makten handen i vänskap.” – Seventh-day Adventist Bible Commentary, Kommentarer om Andra Tessalonikerbrevet kapitel 2, Band 7, s. 910.

”Det är tid för HERREN att handla, ty de [påvemakten] har gjort din undervisning {engelska: Lag} om intet.” Psaltaren 119:126

Den katolska läran har inte många likheter med det ursprungliga evangelium, som Jesus förkunnade.

Kristus yppade blott en sanning. De personer, som höll fast vid den sanningen, utgjorde den tidiga församlingen. I Sin första predikan manade Kristus enträget folket, att ångra sina synder (Matteusevangeliet 4:17). Bibelns enda begreppsbestämning av synd är ”brott mot lagen” (Första Johannesbrevet 3:4). Kristus sade: ”skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.” Matteusevangeliet 5:18. Han sade även: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” Johannesevangeliet 14:15. Då den rike ynglingen frågade Kristus ”’Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?’, svarade Kristus: ”vill du gå in i livet, så håll buden.’” Matteusevangeliet 19:16, 17. Sedan yttrade Jesus Guds Bud som ett villkor för evigt liv.

Vi blir frälsta genom Guds nåd och tro (Efésierbrevet 2:8). Guds nåd är Hans oförtjänta välvilja mot syndare. Tro är att lita på något, som vi ej ser (Hebréerbrevet 11:1).

En verklig kristen tror, att Kristus var den utlovade Messias. Han levde som människa på jorden, blev frestad som vi blir frestade, men Han valde aldrig att synda. Hans liv var prickfritt. Han var det felfria lamm, som offrades på Golgata för världens synder. Få inser, hur lagen och Golgata passar samman. Vi blir frälsta från synden och döden, som kommer sig av brott mot ”frihetens fullkomliga lag”. Jakobsbrevet 1:25.

Lagen förmår inte att frälsa oss. Den pekar bara ut synden (Romarbrevet 3:20, 31). Om vi, efter ett mål mat, tittar i spegeln och ser mat i ansiktet, går vi till handfatet och tvättar av den. Spegeln förmådde bara att peka ut maten. Den kunde inte tvätta bort maten. Likaså kan Guds lag endast peka ut fläckarna i våra liv. Sedan måste vi fly till Kristi kors, där vi, i tro, litar på att Guds Son dog, för att ta bort våra synder. Kristus lämnar oss dock ej, väl vi fritt och för intet blivit förlåtna våra synder. Han uppstod från de döda, för att skänka oss Sitt liv, så att vi, ögonblick för ögonblick, skulle kunna vinna seger över synden i våra liv. Det är den här kraften från Gud, som Paulus talade om i Romarbrevet 1:16-18.

Striden utkämpas i sinnet, och Kristus vill att vi bjuder in Honom dit, för att Han genom Sitt inflytande skall hjälpa oss till rena och heliga beslut och val (Galaterbrevet 2:20, Första Korintierbrevet 2:16, Filipperbrevet 2:12, 13).

”Den som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom... Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen. Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar.” Första Johannesbrevet 2:4; 3:8.

”Den som är född av Gud gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud.” Första Johannesbrevet 3:9. Han har lärt oss, att vi skall besegra synden precis som Han gjorde (Uppenbarelseboken 3:21). Han har sagt, att stigen är smal och att få kommer att finna den. Emellertid skänker Kristus Sina barn all kraft, för att bli Guds söner och döttrar (Johannesevangeliet 1:12). Kristus ägde ingen fördel mot den fallna människan, vad gällde att betvinga synden i Sitt liv. Hans gudomlighet doldes i Hans väldiga envig med Satan, som hävdat att den fallna människan inte kunde lyda Guds lag. Kristus vann över Djävulen i egenskap av Davids säd eller avkomling enligt köttet (Romarbrevet 1:3). Kristi vapen var bönen, studiet av Skrifterna och förmedlandet av deras innehåll till andra, och likadant kan det vara med oss. ”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror... Rättfärdighet från Gud uppenbaras från evangelium, av tror till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.” Romarbrevet 1:16, 17.

Kristus talade med judarna om deras forskande ”i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. Men ni vill inte komma till mig för att få liv.” Johannesevangeliet 5:39, 40. ”... Jesus svarade... Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord från Gud.” Lukasevangeliet 4:4, King James Version. Kristus lärde ut, att Skrifterna skall ligga till grund för all sanning. Han klandrade kyrkoledarna för deras lögnaktiga traditioner. Den tidiga församlingen lydde Kristus och följde Hans ord, i stället för fariséernas tolkning, då den stred emot Guds Ord (Apostlagärningarna 5:29).

”Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så.” Apostlagärningarna 17:11.

Här ser vi, att Kristi heliga dagligen rannsakade Skrifterna, för att se huruvida kyrkoledarna {eller de kristna missionärerna} lärde ut sanningen. Skrifterna hade företräde över kyrkoledarna och deras mångahanda traditioner, vilka Kristus fördömde. ”’Varför bryter dina lärjungar mot de äldstes stadgar? ... Han svarade dem: ’Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull?... ’Varje planta [tradition], som min himmelske Fader inte har planterat, skall ryckas upp med roten.” Matteusevangeliet 15:2, 3, 6, 9, 13.

Kristus tillrättavisade den felande Petrus, för att denne lyssnat till Satans invändningar mot Kristi ord (Matteusevangeliet 16:23).

Den tidiga församlingen överbevisades om sina synder av den Helige Ande (Johannesevangeliet 16:8), och visste inte av någon jordisk präst och syndabekännelse inför honom. Enligt Bibeln kan ett barn bli frälst, genom att förstå de Heliga Skrifterna, utan instruktion från en präst. ”{O}ch du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus.” Andra Timoteusbrevet 3:15.

”Jesus sade till honom: ’Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Johannesevangeliet 14:6.

”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.’” Matteusevangeliet 11:28-30.

Allting hos frälsningen kretsade omkring Kristus, inte omkring församlingen. All kraft fanns hos Kristus, som endast stod att finna i Bibeln. Bibeln var den enda vägledning, som skulle dra oss till Kristus. Han förkunnade Ordet, och lät var och en välja, att godta eller förkasta det. Han gjorde aldrig gemensam sak med staten, för att tvinga Sina lärosatser på dem, som förkastade Honom. ”Jesus svarade: ’Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.’” Johannesevangeliet 18:36.

Jesus sade aldrig, att vi skall förfölja dem, som vänder ryggen åt evangeliet. ”Men jag säger er: Älska era fiender, välsigna dem som förbannar er, gör väl mot dem som hatar er, och be för dem som hånar och förföljer er”. Matteusevangeliet 5:44, Reformations-Bibeln.

Jesus sade, att Han inte kommit för att förstöra för människorna. ”Ty Människosonen har inte kommit för att förgöra människosjälar, utan för att frälsa dem...” Lukasevangeliet 9:56, Reformations-Bibeln.

Då Petrus försökte att försvara Kristus med ett svärd, blev han tillrättavisad av Frälsaren. ”Då sade Jesus till honom [Petrus]: ’Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd.” Matteusevangeliet 26:52.

Det utbryter dock stor glädje, när en syndare överbevisas av den Helige Ande, och tar emot Kristus som sin Frälsare.

Den första församlingens ledare blev inte utbildade vid världens stora lärosäten. Gud använde Sig inte utav särskilt många kloka och välutbildade personer, ty Han ville använda denna världens oförståndiga individer, för att visa de högutbildade, att inget kött hade något att yvas över (Första Korintierbrevet 1:26-29).

”... beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.” Första Korintierbrevet 1:21.

I den tidiga församlingen kunde Gud allena förlåta synder. Petrus erbjöd sig icke, att förlåta Simons synd, utan hänvisade honom till Gud för tillgivelse av synder (Apostlagärningarna 8:18-22). I Herrens Bön manas vi också till, att be vår himmelske Fader om förlåtelse för synd och inte att gå till ett jordiskt, felande prästerskap (Matteusevangeliet 6:9, 12). Petrus sade, att samtliga troende i Kristus var präster och kunde gå personligen till sin Fader i himmelen genom sin ende medlare, Jesus Kristus (Första Petrusbrevet 2:5). Kristus var alltid och överallt tillgänglig för de trogna heliga. I Bibeln omtalades inte Maria och helgonen som våra medlare.

I den tidiga församlingen kallades alla de troende för heliga (Filipperbrevet 1:1). Petrus var själv gift (Matteusevangeliet 8:14), liksom övriga lärjungar. Ett liv i sexuell avhållsamhet för män och kvinnor i munk- och nunnekloster var något okänt. ”En församlingsföreståndare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, vaksam, nykter, anständig”. Första Timoteusbrevet 3:2, King James Version.

Kvinnorna uppmanades att gifta sig. ”Jag vill därför att de yngre kvinnorna gifter sig, föder barn, sköter hemmet...” Första Timoteusbrevet 5:14 {rörande unga änkor}.

Petrus påstod sig vara en av flera äldstebröder (Första Petrusbrevet 5:1). Lärjungarnas klädedräkt skilde sig inte från de vanliga församlingsmedlemmarnas. De gick aldrig omkring iförda biskopshattar utformade som fiskhuvuden, eller ämbetsdräkter i purpur, scharlakansrött och guld.

De lät sig aldrig kallas för ”fader”, eftersom Bibeln fördömde upphöjandet av vanliga dödliga. Alla betraktades som bröder i den tidiga församlingen (Matteusevangeliet 23:8, 9).

Dop skedde genom fullständig nedsänkning av samtyckande personer, som hört evangeliet predikas för sig och som tagit emot Jesus Kristus som sin personlige Frälsare. Spädbarn invigdes till Guds tjänst, men den så kallade förnyande kraften hos barndop genom en präst, för att från barnet avlägsna arvsynd, var något okänt inom den tidiga församlingen.

De, som tog emot Jesus Kristus, betraktade döden som en sömn (Johannesevangeliet 11:14, 23, 24). Kristus hade lovat, att de skulle stå upp igen vid världshistoriens slut (Johannesevangeliet 6:39, 40, 44, 54).

Frälsningen var en fri gåva från Gud till alla, som i tro valde att ta emot Kristus. Simon hade försökt att handla frälsningen från Petrus, som sade åt honom att han därmed syndade mot Gud (Apostlagärningarna 8:20-22). Petrus sade, att ”det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod”. Första Petrusbrevet 1:18, 19 (se även Apostlagärningarna 20:29-31).

Då Kristus var i den övre salen före korsfästelsen, bröt Han bröd, tog en bägare och gav till lärjungarna med orden ”’Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” Lukasevangeliet 22:19, 20.

Den tidiga församlingen trodde, att Kristus talade i symboler, för vi läser ”Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud.” Romarbrevet 6:10. Äldstebrodern Petrus sade också ”Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud.” Första Petrusbrevet 3:18.

Den tidiga församlingens styrka kom sig av de Heliga Skrifterna och inte genom kyrkosamfundet. ”Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.” Romarbrevet 10:17.

Kristus kommenderade Sin församling, att gå ut och lära alla nationer det, som Han lärt dem. Inga tvångsmedel skulle användas. Då man avvisade dem i en stad, skulle de fly till nästa.

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” Matteusevangeliet 28:19, 20.

Kristus förvarnade Sin lilla hjord om, att de efterhand skulle komma att bli förföljda för Hans namns skull av dem, som bekände sig till att tjäna Gud. ”Detta har jag talat till er för att ni inte skall komma på fall. Ni kommer att bli utstötta ur synagogorna, ja, den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud. Och det skall de göra, därför att de varken känner Fadern eller mig.” Johannesevangeliet 16:1-3.

Den tidiga församlingen trodde aldrig, att Gud gett dem ett ovillkorligt löfte om ofelbarhet. Paulus skrev denna varnande förmaning: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord... Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen... Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.” Apostlagärningarna 20:28-31.

Bibeln varskodde också den tidiga församlingen om, att det utfärdats en förbannelse över alla dem, som lärde ut ett annat evangelium. ”Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.” Galaterbrevet 1:8.

Trots denna fruktansvärda varning från Gud genom Paulus, får vi veta att det skulle komma ett avfall ifrån den sanning, som en gång för alla blivit anförtrodd åt de heliga (Judasbrevet 3) och att syndens människa skulle träda fram.

”Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfalla komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud. Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, när jag ännu var hos er?” Andra Tessalonikerbrevet 2:3-5. (Se också Andra Petrusbrevet 2:1, 2; Första Timoteusbrevet 4:1-4; Andra Timoteusbrevet 3:5; 4:3, 4; Andra Korintierbrevet 4:2.)

Bibeln har förvarnat oss om, att Satan skulle komma att bedra hela världen (Uppenbarelseboken 12:7-9). Det står även skrivet, att tillståndet föregående Guds ödeläggande av världen genom syndafloden skulle gälla i dessa yttersta tider (Matteusevangeliet 24:37-39). Blott åtta själar räddades undan floden (Första Petrusbrevet 3:20).

Satan är väl medveten om, att han inte kan lura oss på evigt liv, genom att komma med en högaffel och horn i pannan. Han inser, att han ej kan förmå människorna att tömma en giftbutelj märkt med en dödskalle och korslagda benknotor, men om han häller giftet i en fruktsallat eller i en skål med glass, då kommer de vilseledda människorna att slicka i sig giftet. Satan blandar sanning och lögn och säljer detta som lösning på ett huvudbry, som han själv orsakat. Vi måste bli varse de oärligheter, som försåtligt smugits in. I Bibeln manas vi till, att ”pröva allt, behåll det goda”. Första Tessalonikerbrevet 5:21.

”Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat... skall han vara under förbannelse.” Galaterbrevet 1:8.

Jämkning med hedendomen slutar i det förutsagda avfallet
Paulus varslade, att Kristi återkomst inte skulle ske, förrän ett omfattande avfall från sanningen ägt rum. ”Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först [före Kristi återkomst] måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets on [Anti-Krist, eller den som uppträder i Kristi ställe], öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt...” (Andra Tessalonikerbrevet 2:3, 4).

Trots den fruktansvärda varningen mot dem, som skulle komma att införa lögnaktiga läror, började avfallet strax efter den siste lärjungens död. ”... Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse” (Galaterbrevet 1:8).

Satan insåg sin oförmåga att hejda evangelieberättelsen, och förstod att ju flera kristna han dödade för deras tros skull, desto flera skulle komma att förundras över de heligas mod och själva vilja bli kristna. Nu tänkte han nästla sig in i församlingen och få den att älska världen, genom att lura på församlingen hedniska lärosatser under kristen täckmantel. Kristus uppmanade oss till, att ge akt på läran (Johannesevangeliet 7:16, 17), ty den utgör Hans vägvisare till himmelen. Satan har ständigt försökt att förvanska Kristi vägvisare med sin falska lära (Första Timoteusbrevet 4:1), som har fått bekännande troende att förmoda, att de blir frälsta, medan de fortfarande syndar. Denna breda stig blev omtyckt och Guds bibliska sanning nästintill utplånad. En sann kvarleva var dock trofast mot Kristi ursprungliga lärosatser, och fördrevs ut i vildmarken, tagande med sig exemplar av den riktiga Bibeln (Uppenbarelseboken 12:6).

Under 1 260 år höll de sanningens låga vid liv trots förföljelserna från den till det yttre förträffliga Romersk-katolska Kyrkan.

Detta kyrkosamfund, vilket hade lämnat sin första kärlek, hade nu förenat sina krafter med statens, för att döda millioner med människor i den milde Jesu namn, som (i Matteusevangeliet 22:21) skilde kyrka och stat åt. Vår Frälsare ville inte med statens bistånd tvinga någon att bli Sin efterföljare. Uppkomsten av det falska systemet beskrivs i många Bibeltexter.

”... kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. De kommer att förledas av hycklare och lögnare, som är brännmärkta i sina samveten och som förbjuder folk att gifta sig [obligatoriskt celibat]...” (Första Timoteusbrevet 4:1-3).

”Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden...” Apostlagärningarna 20:29. (Se även Andra Petrusbrevet 2:1, 2; Andra Timoteusbrevet 4:3, 4; Uppenbarelseboken 17.)

Den Mörka Tidsåldern drabbade Europa. De, som tordes protestera mot påvedömets felaktiga lära och utsvävningar, fördömdes av kyrkan och avrättades därefter av de underlydande, världsliga myndigheterna.

Få klagade, eftersom de lärt sig att det inte förekom någon frälsning utanför kyrkans och statens förbund. De trodde, att kyrkan ensam kunde förlåta deras synder genom prästen vid bikten, och att prästen ensam kunde förvandla brödet till Kristi bokstavliga lekamen, vilket var väsentligt för deras frälsning. Det här falska systemet utgjorde en mental diktatur, som säkrat monopol på frälsningen.

De fåtaliga personer, som genomskådade bedrägeriet, var rädda för att ta bladet ifrån munnen. Bibeln, vilken avslöjar lögnen, hade hållits borta ifrån gemene man, och kyrkan lät bränna den, närhelst den föll i vanligt folks händer (se påve Pius VIII:s herdebrev Traditi Humilitati).

Valdenserna, som levde i Alperna, ägde kopior av de äkta Skrifterna, vilka de tålmodigt skrev av för hand. De lärde sina unga, att i hemlighet sprida evangeliet i de onda städerna till personer, som alls ville lyssna. Berättelsen om frälsningens fria gåva genom tro på Kristus allena, och inte på kyrkan allena, var en källa till hopp för de ärliga.

Valdensernas medellivslängd var kort, ty många fångades in och mördades av kyrkan i blomman av sin ålder.

KATOLSKA PRÄSTER FINNER BIBLAR
Wycliffe, en romersk-katolsk präst i England, fann en Bibel i ett kloster. Sedan han läst den, var han säker på att den motsade hans älskade kyrkas läror. Han protesterade utan framgång mot dessa felaktigheter hos kyrkan, varefter han undervisade män och skickade ut dem för att varsko de vilseförda. Hans skrifter nådde Europa, där de katolska prästerna Huss och Hieronymus axlade Kristi sanning i Prag. Kyrkan lönade dessa heliga, genom att bränna dem och Bibeln. Det gick att ta på upprorsstämningen, ty påvedömet hade brutit mot sitt löfte om, att dessa män skulle få fri lejd från Rom, efter det att de framställt sina klagomål där.

Hundra år senare läste också Martin Luther, ytterligare en romersk-katolsk präst, en dammig Bibel, och fann Kristi enkla evangelium. Budskapet skulle antända en löpeld i hela Europa och den övriga världen. Han såg, att påven var syndens människa och att påveväldet var skökan [den otrogna kyrkan] i Uppenbarelseboken 17, som var klädd i purpur och scharlakansrött, med en gyllene bägare full av skändligheter i handen. Luther protesterade mot påvliga villoläror med risk för sitt eget liv. Tryckkonsten var på frammarsch, och Biblar strömmade från tryckerierna och översvämmade Europa. Påvemakten fruktade, att i fall Bibeln skulle komma att spridas ibland vanligt folk, då skulle de förlora sin makt över dessas sinnen. Vederbörande skulle komma att inse, att frälsningen fanns hos Kristus och icke hos kyrkan. Prästerna brände varenda Bibel de hittade, men de påvliga bokbålen kunde inte hindra att uppriktiga katoliker fann Guds bibliska sanning, under ärliga prästers ledning. De protesterade mot kyrkans falsarier och blev kallade för ”protestanter”.

EVANGELIET SÄTTER EUROPA I RÖRELSE
Luther blev på det klara med, att påveinrättningen inte hade för avsikt att ge avkall på sina hedniska traditioner utklädda till kristen lära, och bara rätta sig efter Bibeln. Den eftertraktade oinskränkt makt över världens kungar och folk. ”... Det är påvens skyldighet, att tillkännage både enskilda personers, folks, nationers och deras härskares rättigheter” (kardinal Manning, 1892). Till följd härav grundade Luther och hans trosvänner en rörelse endast vilande på Bibeln. De upphörde med, att kalla prästerna för ”fader” (Matteusevangeliet 23:9) och bekände hädanefter sina synder för Kristus, sin ende Präst (Första Timoteusbrevet 2:5; Hebréerbrevet 8:1; Första Johannesbrevet 2:1-3). Böner till Maria och döda helgon upphörde (Uppenbarelseboken 19:10; 22:8, 9). Man avskaffade gjutna beläten, vilka överträdde det andra budet, och mycket annat därtill, i takt med att man närmade sig Kristi ursprungliga, enkla sanning.

Jesuitorden upprättades, för att nästla sig in ibland de protestantiska ”kättarna” och återföra dem till lydnad mot påvedömet. ”Vi tillkännager... Det är högst väsentligt för varje människas frälsning, att hon är underordnad påven i Rom... Envar, som inte lyder, må döden dö” (Unam Sanctam, påve Bonifatius VIII). ”... påven i Rom äger herraväldet över hela världen” (påbud 1870 från Vatikanen, Pius IX). De här högmodiga orden om världsherravälde från Kristi självutnämnde ersättare skiljer sig från Jesu ord. Han sade: ”’Mitt rike är inte av den här världen...” (Johannesevangeliet 18:36).

Påvemakten bekämpade Reformationen, fast inte med Andens svärd, utan med det enda svärd, som den kände till: Underdåniga kungars svärd. Millioner människor dödades i den milde Jesu namn. Denne sade: ”... ’Våldför er inte på någon...” (Lukasevangeliet 3:14). Protestantismen lärde folket, utifrån evangeliet, att frälsningen var en kombination av Guds nåd och deras tro. Frälsningen var en fri gåva, och raka motsatsen till den höga avgift för avlat, som kyrkan hade krävt för ”frälsning” genom Tetzel och prästerna för dåtida, nutida och framtida synder. Denna onda tradition utgjorde ett hån mot Kristi fria gåva på Golgata. Europa tömdes på sin rikedom, vilken flödade söderut till Tibern. Därmed banades vägen för prästernas liv i överflöd. Sådant var okänt för Kristus, som inte hade något att vila Sitt trötta huvud mot (Lukasevangeliet 9:58).

Kristus sade: ”... Det ni har fått som gåva, ge det som gåva” (Matteusevangeliet 10:8). Kyrkan hade hållit folket i mörkret och lett det till prästen, som påstod sig förlåta dess synder, ofta mot betalning. Påvedömet, med sina storslagna katedraler, häpnadsväckande vackra fönster med målat glas, änglalika körsång och färgrika ritualer, tillfredsställde den icke omvända människans blick, men var oduglig till att lyfta skuldbördan från syndarens hjärta med hjälp av tron. Endast Kristus var duglig till det.

Reformationen ledde stegvis folket åter till ljuset från Guds Ord, Bibeln (Romarbrevet 10:17), varigenom de drogs till Kristus: ”’Jag [inte kyrkan] är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Johannesevangeliet 14:6).

”Kom till mig [inte till kyrkan], alla ni som arbetar och bär på [syndens] tunga bördor, så skall jag [inte en präst] ge er vila [från skuldbördorna]” (Matteusevangeliet 11:28).

Evangeliet spreds överallt i Europe tack vare att människor såg, att en kärleksfull, tålmodig Fader i himmelen hade utgett Sin enfödde Son, för att sona världens brott och synder. Efterskänkandet av vår skuld var en fri gåva till alla, som ville ta emot den i tro. Härigenom lärde de sig, att nalkas eller komma nära sin Fader i himmelen genom bön på sina knän i Jesu namn. Gud hade ej för avsikt, att påtvinga någon person frälsningen. Var och en fick välja väg själv, i det att den Helige Ande påverkade deras hjärtan, för att överbevisa om synd (Johannesevangeliet 16:8). Dock förutsade Bibeln i Johannesevangeliet 16:1-2, att den falska kyrkan skulle tro sig tjäna Gud, genom att döda dem, som satte Bibeln före kyrkans traditioner.

”Den Romersk-katolska Kyrkan har rätt, att kräva frihet bara för sig själv” (La Civilta Catholica, sid. 82-86).

”... en frihet för varje människa att välja sin egen tro, är ett särskilt allvarligt självbedrägeri...” (påve Pius IX).

I fall svärdet misslyckades, nästlade Jesuiter sig in vid protestanternas högre skolor och ändrade på deras lärosatser, tills de sömngångaraktiga protestanterna blev ovetande katoliker till allt, utom till namnet.

Dagens bekännande protestanter blir förfärade, när de får veta, att grundarna av deras kyrkor unisont lärde ut, att påven var Anti-Krist. De menade, att påven inte hade rätt att anta den hädiska titeln ”Allra Heligaste Fader”, vilken enligt Bibeln är reserverad åt Gud allena (Matteusevangeliet 23:9; Uppenbarelseboken 15:4). Sankt Petrus gjorde bara anspråk på titeln äldstebroder, och var en av flera jämlikar (Första Petrusbrevet 5:1). Jesuiterna ruckade på denna historiska, protestantiska stöttepelare, genom att införa futurismen. Futurismen tog bort strålkastarljuset från påvemakten, och pekade ut en jude som Anti-Krist. Denne skulle uppträda i framtiden, för att styra över världen. I dag lär de flesta protestantiska förkunnare omedvetet ut denna katolska trossats om en framtida judisk Anti-Krist.

PÅVEMAKTEN HÄMNAS
Tusentals stod upp, med Bibeln i hand, för att utan hämmande band förkunna evangeliet. Tusentals godtog budskapet, och förkastade Katolska Kyrkan och dess felaktiga traditioner. Jesuiterna svor sig samman med den vankelmodige franske kungen Karl IX, för att utplåna protestanterna i Frankrike. Den 24. Augusti, 1572, då kyrkklockorna klämtade vid midnatt, massakrerade katolikerna 70 000 protestanter. Numera förnekar påvedömet sin andel i denna ohygglighet, men dess egen medalj bevisar dess skuld.

Reformationen inleddes först senare i England, men de frön som såtts av Wycliffe två hundra år tidigare, hade inte såtts förgäves. Henrik VIII bröt Roms världsliga makt, och tillät att Bibeln lästes i varje kyrka. Engelsmännen tog emot Kristus och förkastade påven, och blev kända som ”bokens folk” (Reform & Revolt, s. 62). Påvedömet svarade med Spanska Armadan, vilken led ett svidande nederlag. Sir Anthony Babington och Jesuiternas sammansvärjning för att lönnmörda drottning Elisabet I misslyckades. Sedan kläcktes planen kring Guy Fawkes, för att spränga den protestantiske kung Jakob I och dennes Riksdag. John Knox lärde ut evangeliet, vilket utmynnade i påvemaktens borttynande i Skottland.

Avfallet från Kristi sanning ägde rum under 400 år. Det skulle ta den på 1500-talet inledda Reformationen ungefär lika länge, för att helt och fullt återställa det evangelium, som en gång för alla överlåtits åt de heliga (Judasbrevet 1:3). Tusentals lämnade mörkret och började att ta sig uppför de trappsteg, som skulle komma att helt ut återställa den sanning, som Jesus Kristus förmedlat. De förkastade kyrkan som ett medel till frälsning, och åberopade ”Bibeln och Bibeln allena” som måttstock för all lära. De uppdagade den fria gåvan frälsning genom tron allena. Gud hade överseende med deras okunnighet, medan de sökte efter nya sanningar (Apostlagärningarna 17:30).

ÅTERVÄNDE TILL EVANGELIETS SANNING
Ledsamt nog tog få av 1500-talets protestantiska kyrkor emot ytterligare ljus från evangeliet, sedan deras grundare dött. Gud väckte upp andra, för att tåga vidare mot evangeliets fullständiga återställelse. Baptisterna återupptäckte den bibliska undervisningen om dop genom full nedsänkning i vatten för dem, som är tillräckligt gamla att höra frälsningsberättelsen och ta emot Jesus som sin personlige Frälsare. De förkastade traditionen med att hälla litet vatten på spädbarn, vilken hade smugits in från hedendomen i den tidiga påvekyrkan. Metodisterna återinförde den bibliska sanningen om, att de Tio Budorden är bindande för de troende. De lärde ut ett helgat leverne genom kraften och nåden hos Guds Ord. Somliga baptister återställde vilodagen hos det fjärde budet (Lördag) och blev kända som sjundedags-baptister. De upptäckte, att den bibliska vilodagen hade förändrats till Söndag år 321 e.Kr. av den romerske kejsaren Konstantin. Förändringen ingick i avfallet, varigenom soltillbedjande hedningar och kristna slöt sig samman. Denna jämkning eller kompromiss medförde fred i Konstantins oroliga rike, men det skedde på bekostnad av Guds sanning. Historien talar stolt om, att kristendomen betvingade hedendomen, men hedendomen var den verklige vinnaren. Konstantin påbjöd, att alla skulle vila från arbete ”på solens ärevördiga dag.”

På 1840-talet upptäckte noggranna läsare av Bibeln, som studerade uppgifter kring Kristi andra ankomst, att Gud fordrade Sitt sigills återställande. Hans sigill är den länge försummade vilodagen i det fjärde budet. De antog namnet sjundedags-adventister, eftersom de förkunnade Kristi andra ankomst och lärde ut, att Sabbaten (Lördagen) var bindande för alla troende.

Emellertid hävdar Rom fortfarande, att Söndagen är märket på dess myndighet. Satan kommer att bli vred på kvarlevan eller återstoden, som ”lyder Guds bud” (Uppenbarelseboken 12:17).

Till vänster {i originalet}: Dagon, den hedniske guden med sin fiskhuvudsmitra. Till höger: Påve Johannes Paulus II med sin hedniska fiskhuvudsmitra. Kristus och den tidiga församlingen lade sig inte till med dylik yttre, hednisk utsmyckning.

UPPHÖJD FARAO, UPPHÖJD PÅVE, ÖDMJUK JESUS
Till vänster {i originalet}: Egyptisk Farao buren av sitt hovfolk i procession under tak, med solfjädrar och hög hatt. Mitten: Påve Johannes XXIII också buren av sitt hovfolk i procession under tak med solfjädrar och fiskhuvudshatt. Detta är i slående kontrast till vår Frälsare Jesus Kristus (till höger), som red in i Jerusalem på en åsna. Kristus uttalade: ”’Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat...” (Johannesevangeliet 18:36).

Hedniska läror tar sig in i Romersk-katolska Kyrkan
Böner för de döda...................................... 300 e.Kr.
Söndagen ersätter Lördagen som vilodag.......... 321 e.Kr.
Tillbedjan av änglar och döda helgon........... 375 e.Kr.
Spädbarnsbestänkning ersätter vuxendop........ 375 e.Kr.
Bruk av bilder – bildstoder av helgon, osv............. 375 e.Kr.
Maria för första gången kallad för ”Guds moder”................... 431 e.Kr.
Präster klär sig annorlunda, än lekmän................. 500 e.Kr.
Skärselden fastslagen av Gregorius I............... 593 e.Kr.
Latin använt på befallning av Gregorius I.................... 600 e.Kr.
Böner till Maria, döda helgon, änglar............ 600 e.Kr.
Offentlig tillbedjan av kors, bilder, reliker.............. 786 e.Kr.
Första döda heliga helgonförklarade................... 995 e.Kr.
Bekännelse av synder till jordiska präster............ 1000 e.Kr.
Prästerskapets celibat ett krav................... 1079 e.Kr.
Mässan blir till ”offer”, obligatorisk....... 1050 e.Kr.
Hedniska rosenkransen införs................. 1090 e.Kr.
Inkvisitionen betyder döden för oliktänkande.......... 1184 e.Kr.
Försäljning av avlat inleds......................... 1190 e.Kr.
Dyrkan av nattvardsbrödet (hostian) påbjuds........ 1220 e.Kr.
Lekmän förbjuds, att läsa Bibeln.................. 1229 e.Kr.
Lekmän förbjuds, att dricka ur nattvardskalken............ 1414 e.Kr.
Traditionen och Bibeln förklaras likvärdiga.............. 1545 e.Kr.
Påvlig makt över världshärskare................... 1864 e.Kr.
Påvlig ofelbarhet förkunnas........................ 1870 e.Kr.

Påvemakten lät göra medaljen {avbildningar i originalet}, för att fira massakern på franska protestanter under Bartolomeidagen. ”Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod” (Uppenbarelseboken 17:6).

PROTESTANTERNAS TIDIGA UPPFATTNING OM PÅVEDÖMET
Lutheraner
”Jag vet, att påven är Anti-Krist...” – Martin Luther.

Franska protestanter
”Vi kallar påven i Rom för Anti-Krist.” – John Calvin.

Metodister
”Han [påven] är... syndens människa.” – John Wesley.

Baptister
”Vi måste varna... dem för påveväldets mörka gärningar.” – Charles Spurgeon.

Presbyterianer
”Påven bör kallas för själve Anti-Krist.” – John Knox.

Anglikaner
”Påven i Rom... är just denne Anti-Krist.” – Hugh Latimer.

”Låt ingen bedra er... Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram” Andra Tessalonikerbrevet 2:3.

NY VÄRLDSORDNING FÖRUTSAGD
Gud ger prov på Sin kärlek till oss, genom att i bibliska profetior förklara, hur vi skall förbereda oss på det, som snart kommer att inträffa i världen
För över 2 600 år sedan förutskickade Gud historiens särskilt framträdande välden ända till Herrens ankomst (se Danielsboken kapitel 2). De var: BABYLON, MEDIEN-PERSIEN, GREKLAND, ROM och det söndrade EUROPAS riken. Det är under dessa sista rikens dagar, som Herren skall återvända.

Danielsboken 7 beskriver samma riken, men här framställs de som vilddjur (Danielsboken 7:23). Babylon var ett lejon, Medien-Persien en björn, Grekland en fyrhövdad leopard och Rom ett rysansvärt, obeskrivligt vilddjur med tio horn (se illustration nedan). År 476 e.Kr. hade kejsarnas romerska rike fallit isär i 10 riken, vilka utvecklades till Europas nationer. Ett annat litet horn (påvemakten) framträdde efter de tio hornen, och såg till att förstöra tre av hornen (östgoter, västgoter och heruler), varpå det styrde över Europa i 1 260 år, såsom förutsagt i Danielsboken 7:25.

Roms religiös-politiska envälde tog sin fullständiga början år 538 e.Kr., då den romerske kejsaren Justinianus’ påbud vann laga kraft. Påveväldet ägde överhöghet i Europa under det, som i historien är känt som den Mörka Tidsåldern eller Medeltiden. Kyrka och stat såg gemensamt till, att tvinga påvliga läror på alla. Historiker gör gällande, att upp till 100 millioner människor mördades genom kyrkans och statens envälde, vilket sade sig göra Guds vilja. Dock undanhölls Guds Bibel, som avslöjar lögnen, från vanligt folk. Så småningom tillhandahöll tryckerier Biblar, och många länder i Europa blev protestantiska. De satte Bibeln över kyrkan i frälsningsplanen. Den protestantiska nationen England avvärjde många attacker mot sina hårt tillkämpade friheter, vilka slutligen tryggades genom den år 1688 upprättade protestantiska, konstitutionella brittiska monarkin. Engelsmännen upptäckte, att om en katolsk monark skulle nå makten, måste vederbörande först och främst vara trogen påven och hans målsättning, världsherravälde. Således uteslöts katoliker från myndighetsutövning på grund av sin tudelade lojalitet fram till 1829.

Tidigt på 1600-talet önskade många förföljda protestanter större frihet, varför de seglade över Atlanten för att grunda en ny nation i en glest befolkad vildmark, som i dag kallas för Amerikas Förenta Stater. De flydde undan unionen mellan kyrka och stat. Till en början var de ovilliga, att erbjuda andra den religiösa frihet, som de själva eftersträvade. För att värna envars frihet i det nya landet, skilde de till slut kyrkan från staten. Detta gjordes inte för att de var gudlösa, utan för att de inte närde någon önskan om, att tvinga sin bestämda uppfattning om sanningen på andra. De lade ned denna rättighet i det Första Tillägget till den Amerikanska Grundlagen.

År 1798, exakt 1 260 år efter 538 e.Kr., tillfångatog Berthier, den Franska Republikens general, påve Pius VI och avskaffade påvedömet. Sedan det dödliga såret tillfogats, trodde många att det ofördragsamma systemet – som påstår sig vara Kristi enda ombud i världen – upphört. Flitiga Bibelgranskare upptäckte dock, att det dödliga såret skulle komma att läkas, och att hela världen så småningom skulle komma att följa efter påveväldet.

I Uppenbarelseboken 13 porträtteras just den här makten som ett vilddjur, vilket härskade i 42 månader (1 260 dagar – varje dag står för ett år enligt bibliskt räknesätt; Hesekiel 4:6; Fjärde Moseboken 14:34). Dess styrde upphörde år 1798, då det sårades. Sårets läkning inleddes 1929, då Mussolini undertecknade Lateranofördraget och återställde Vatikanens politiska makt.

Det tredje ting, som profetian förutskickade, var att hela världen skulle följa efter vilddjuret. Somliga ser en uppfyllelse av detta i påvens resor jorden runt, för att tala om fred och rättvisa. Han uttrycker sin oro över den uppenbara ondskan i världen, som de flesta av oss tydligt skönjer. Få inser, att påvens botemedel åt världen är fred och rättvisa vilande på katolska grundsatser, varigenom kyrkan och staten åter skulle förenas. Påve Johannes Paulus II tydliggjorde den saken under sitt besök 1987 i Polen, då han fördömde åtskillnaden mellan kyrkan och staten (TIME, den 17. Juni, 1991). Dock skilde Kristus, hans förmodade mästare, kyrkan och staten åt: ”... ’Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud’” (Matteusevangeliet 22:21). Genom den här bibliska grundsatsen skulle inte en enda kyrka få kontroll över staten och påtvinga andra det, som kyrkan menade vore sanningen. Guds ideal är, att staten skall sörja för lag och ordning, och låta kyrkorna fritt förkunna evangeliet till dem, som önskar att lyssna och frivilligt tar till sig eller förkastar erbjudandet. Sedan måste vi alla avlägga räkenskap för vårt val inför Gud på domens dag.

I Uppenbarelseboken 13:11-18 förekommer det ett till vilddjur (nation), som kommer upp ur jorden (ett glesbefolkat område) omkring tiden för det första vilddjurets dödliga sår (1798). Det nya vilddjuret hade två horn som ett lamm, men skulle komma att tala som en drake och utöva det första vilddjurets samlade makt inför detsamma. Det här kan bara gälla Amerikas Förenta Stater, ty det blev en oavhängig makt i ett glesbefolkat området på slutet av 1700-talet. USA-djuret hade två horn, vilket är en bild på åtskillnaden mellan de två makterna kyrka och stat. Härigenom säkrades frihet åt alla, som sökte en fristad och trosfrihet inom USA:s gränser. Förenta Staterna, med sin lammlika (Kristuslika) fördragsamhet, har uppfyllt profetian. Oroväckande nog förutsäger Bibeln, att det lammlika Förenta Staterna skall komma att tala som en drake, och utöva påvedömets samlade makt inför påvedjuret. Förenta Staterna kommer att förmå hela världen, att ta emot ett märke i höger hand (vilket står för gärningar), eller i pannan (medvetet val), och med mindre en person har märket, kommer vederbörande inte att kunna köpa och sälja (Uppenbarelseboken 13:16-18). Bibeln förklarar, att vilddjurets tal är en människas tal (666) – inte en dators tal, som många felaktigt lär ut i dag. Nu måste vi slå fast, vad vilddjurets märke är. Ledtrådarna i Bibeln visar, att vilddjuret är påvedömet och förutsäger, att Förenta Staterna kommer att genomdriva märket på Roms myndighet i en vilseförd värld.

Talet 666 är den latinska siffermässiga motsvarigheten till en titel, som påven antar: VICARIUS FILII DEI (Guds Sons Ställföreträdare). Offentliggjort i den katolska tidningen ”Our Sunday Visitor” den 18. April, 1915, men numera förnekat av Vatikanen.

VICARIUS
5 1 100 0 0 1 5 0 = 112
FILII
0 1 50 1 1 = 53
DEI
500 0 1 = 501

666
Andra namn må också ge talet 666, men alla identifierande kännetecken passar BARA in på katolicismen!

Det första vilddjuret fick sitt dödliga sår (1798), började att tillfriskna (1929) och följs av hela världen. Dess namn är PÅVEMAKTEN.

Det andra vilddjuret, med två horn som på ett lamm, framträdde omkring år 1798 i ett glesbefolkat område, och skulle sedan tala likt en drake. Dess namn är AMERIKAS FÖRENTA STATER.

Bilden (eller kopian) av vilddjuret, som tas fram av det andra vilddjuret (USA), är framväxandet av en kyrkans och statens gemensamma diktatur. Denna ofördragsamma union är en uttrycklig bild av påvedömets förbund med staten på Medeltiden. Detta förbund led till avrättandet av milliontals kristna, som hellre trodde på Bibeln, än på den romerska katolicismens traditioner.

Påven och många ledare önskar sig en Ny Världsordning. Påvemakten vill härska över den andliga sidan hos denna ”globala by”. Förenta Staterna kommer att tillhandahålla kraften, för att den katolska läran skall bli förhärskande i världen. Den bedragna mänskligheten blir nu ställd inför valet mellan två onda ting. Vi ryggar tillbaka i moraliskt betingad indignation inför uppenbart onda företeelser som abort, homosexualitet, mord, rån, knark och våldtäkt {i Sverige har anpassningen till Gudsfrånvändheten gjort det högst impopulärt, att klandra de två förstnämnda, obibliska företeelserna}. Många godtar därför påvens vädjanden om fred och rättvisa, utan att förstå att botemedlet kommer att medföra religiöst tyranni. Bibeln varskor oss om, att de, som vägrar att ta emot vilddjurets märke, kommer att bli förföljda.

Jesus sade: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud” (Johannesevangeliet 14:15) - inte Roms. Rom påstår sig ha ändrat på buden, innefattande det fjärde, som manar oss till, att helighålla den sjunde dagen (Lördagen) till minne av skapelsen (Första Moseboken 2:1-3).

Vilodagen ändrades till Söndag av Konstantin år 321 e.Kr., för att befolka kyrkan med dem, som annars tillbad på Söndagen. Söndagens helighet saknar biblisk grund, vilket också bekräftas av Katolska Kyrkan.

”Protestanternas helighållande av Söndagen är en hyllning, som de frambär till Katolska Kyrkans myndighet, trots sitt uttalade motstånd till den” (romersk-katolske Monsignore Louis Segur, ”Plain Talk About the Protestantism of Today”, s. 213).

”Naturligtvis hävdar den Katolska Kyrkan, att övergången [från Lördag till Söndag] var dess gärning. Och denna gärning är ett märke på dess kyrkliga makt och myndighet...” (romersk-katolske C.F. Thomas, kansler åt kardinal Gibbons, 1893).

”Vi katoliker har således precis samma befogenhet, att helighålla Söndagen i stället för Lördagen, som vi har för varje annan punkt i vår lära, nämligen kyrkans myndighet...” – The Brotherhood of St Paul, ’The Clifton Tracts’, Band 4, traktat 4, s. 15.

De tragiska terroristangreppen på Amerika har banat väg för, att en ilsken nation skall hämnas, genom att ge avkall på sina friheter i utbyte mot trygghet samt lag och ordning. Amerika, de frias land, kommer att gestalta en kopia (eller bild) av vilddjuret (påveväldet) genom förenandet av kyrka och stat, för att återföra nationen till något, som ytligt betraktat verkar vara ett rekorderligt, gammaldags, Söndagshelgande, kristet samhälle. Det religiös-politiska botemedlet kommer att synas vara rätt, men kommer att i verkligheten innefatta den katolska tappningen av de Tio Budorden, vari ingår framtvingad helighållelse av Söndagen. Guds Tio Bud, vilka omfattar vila på Lördagen i det fjärde budet (Andra Moseboken 20:8-11), kommer att snoppas av och avfärdas. Rom hävdar, att Söndagens helgelse är dess auktoritetsmärke, men Guds Ord kallar detta för vilddjurets märke. Ingen har ännu mottagit vilddjurets märke, och Gud har uppriktiga tillbedjare inom varje kyrkosamfund (Uppenbarelseboken 18:1-4). I det flydda har Gud haft överseende med vår okunnighet (Apostlagärningarna 17:30), men nu uppmanar Han oss, att återgå till Hans oföränderliga bud.

Världen runt inlemmar människor sig i två grupper. Den stora gruppen, som helighåller Söndagen, kommer att erhålla vilddjurets märke. Den lilla gruppen, återstoden eller resten av Guds församling, som helighåller Guds vila på den sjunde dagen, Sabbaten (Lördag), kommer att erhålla Guds sigill. I Sin barmhärtighet använder Gud Sig av Bibelns profetior, för att ge världen dess sista varning.

Kristus har lovat ut evigt liv till alla, som älskar och lyder Honom. Kommer Du och Din familj att välja, att rätta Er efter Guds samtliga bud och skörda frukten – evigt liv?

”{...} jag är Gud, och det finns ingen annan Gud, ingen som jag. Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett.” – Jesaja 46:9, 10.

Käre läsare!

Detta varningsbudskap ges inte, för att såra någon, utan förmedlas i Guds kärlek. Avsikten med det är, att väcka upp de ärliga själar, som omedvetet rättar sig efter villoläror (Uppenbarelseboken 18:1-4). Vi tror, att Gud kommer att i grunden väcka dem, som söker efter Hans sanning. - Redaktionen.

För ytterligare upplysningar på svenska och andra språk:
Kristen Informasjonstjeneste
Abel och Bente Struksnæs
Vestrumsbygda 26
N-2879 Odnes
NORGE
endtime.net
youtube.com/user/endenstid
abels@online.no
Boken Den Stora Striden
Av Ellen G. White
En svepande översikt över historien, med häpnadsväckande konsekvenser för vår tid.
Berättelsen om konflikten mellan gott och ont – med början i apostlatiden till våra dagar och med en blick in i framtiden.
Gratis och utan förpliktelse för Dig på svenska och andra språk från feedback@lifestyletv.se och endtime.net
Bibelbrevskola på nätet, med kurser på svenska: hoppetsrost.org