STL-häfte 6. Vilse och förlorad i Församlingen

Det var den största kyrka, som lille Sam någonsin skådat. Tornet var så högt, att det nästan rörde vid himmelen. Pelarna vid ingången till kyrkan stod likt vaktposter vid de massiva dörrarna, som diakonerna höll upp. Och sedan var det störtfloden av människor, som kom ifrån alla sidor och strömmade mellan pelarna och in genom dörröppningarna. Sam tryckte sig närmare mot sin faster. Det här var raka motsatsen till den lilla kyrka på landet, som Sam och hans familj gick i. I det att de närmade sig dörrarna, blev också de en del av den stora folkmassa, som tycktes knuffas och fösas genom de massiva dörrarna, vilka för Sam tedde sig som om de hörde till ett slott och inte en kyrka. Inuti var kyrkan inte fullt så formidabel som den högt strävande arkitekturen på utsidan, så Sam kände sig bättre till mods. Fastern verkade veta precis, vart de skulle gå. ”Hur kan hon minnas de rätta stegen och vägvalen?” undrade Sam, men hans faster verkade inte vara det minsta bekommen. Fullt riktigt stannade de framför den klass, som han kände igen som sin. De steg in i klassrummet, och sedan hon sett till att Sam funnit sig väl tillrätta, skyndade fastern sig undan till sin egen klass. Sam tittade sig omkring. Han kände inte igen någon av personerna här, men de gav ett vänligt intryck. De var långt flera, än de i hans klass där hemma, och alla var de i hans ålder! Inte ens på Sams skola fanns det lika många pojkar och flickor i hans egen ålder. Angelägen om att dra nytta av de nya vänskaper han kunde stifta, började han att leka med kamratgruppen. Inom några få minuter hade han glömt sin rädsla för de jättestora omgivningarna. Han lyssnade uppmärksamt på lärarens undervisning. Då allt kom omkring, verkade det hela inte skilja sig nämnvärt från hans lilla, vita kyrka på landet. Vid slutet på lektionen kom mödrarna och hämtade sina barn, för att de skulle sitta tillsammans under gudstjänsten, men vart hade faster tagit vägen? Han vågade inte bege sig ut i de väldiga salarna utan henne, men de övriga barnen tycktes vara på väg ut. Till sist kom mamman till den lille pojke, som satt bredvid Sam, för att hämta sin son. Hans nyfunne vän ville, att Sam skulle följa med och sitta bredvid honom, och eftersom faster inte hade dykt upp ännu, bestämde sig Sam för att följa med. Men så snart som de åter trätt in i de väldiga salarna, pulserade rädslan genom Sams lilla kropp. Han stelnade av skräck, eftersom han knappt förmådde att se genom folkmyllret, och var fanns nu hans vän? Allt han för tillfället såg, var en skog av ben på väg åt än det ena, än åt det andra, hållet. Då han inte visste, vad han skulle ta sig till, började Sam att bana sig väg åt det håll, som han trodde att hans vän hade gått, men denne och mamman var försvunna. Han kikade uppåt, i hopp om att se något välbekant ansikte, men fick inte syn på ett enda. Det tycktes honom, som om han befann sig i en enda jättelik irrgång. Massor av salar och dörrar låg framför honom. Knäna satte igång att darra och stora tårar att rinna utför kinderna och plaska på det vackra golvet. Här stod han vilse – i kyrkan. Han hade gått vilse i skogen där hemma, men aldrig tidigare hade han trott det vara möjligt, att gå vilse i kyrkan.

För oss skulle det inte gärna te sig underligt, att höra talas om att ett barn, eller rent av en vuxen, som kommit bort sig i bergstrakter eller i ödemarken, men gå vilse i kyrkan? Vi har blivit varse, eller kanske själva varit med om, det hemska i att komma ifrån våra föräldrar och inse oss vara på avvägar. Måhända det har hänt i handelsboden eller på stormarknaden, men normalt sett tänker vi inte ens tanken, att folk skulle gå vilse i kyrkan. Icke desto mindre vore det tänkbart, att ett barn, liksom i föregående liknelse, skulle kunna komma på avvägar i någon av vårt lands jättestora kyrkor, men har Du någon gång stannat upp och betänkt, att när Jesus anländer, kommer milliontals personer att för evigt vara både vilsna och förlorade i församlingen? Vi kan föreställa oss förlorade individer på rikets ölsjapp och kasinon, men att gå under i församlingen? Det kan väl ändå aldrig vara sant, men enligt Bibeln är det precis vad som kommer att hända. ”Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” Matteusevangeliet 7:21-23. Här har vi en grupp människor, som inte bara går i kyrkan varje vecka, utan som är ledare! De utgör inte en liten, isolerad klick heller, nej, det här är en betydande skara. Jesus sade, att det förekom många av det här slaget; många, som har erhållit profetians gåva, många, som även drivit ut onda andar i Jesu namn, och många, som har utfört väldiga underverk i Jesu namn. Det här rör sig om ledare, som folk har sett upp till och beundrat. De hade betraktats som män med andlig insikt och Guds gunstlingar på grund av de gåvor de hade tagit emot; men den sorgliga sanningen att säga, hade Jesus aldrig lärt känna dem. I stället för att vara gynnade av himmelen, var de alltså okända i himmelen. Den här typen av personer skulle man aldrig finna på spritserveringar och i tillhållen för syndigt leverne. Sådana här människor skulle aldrig sätta sin fot på några beryktade ställen. Tvärtom, de här personerna skulle befinnas gå i kyrkan varje vecka, men likväl vara förlorade i församlingen. På fullaste allvar menade de sig vara på väg till himmelen. De trodde sig ha säkrat färdbiljetten dit, men de hade gått förlorade i församlingen. Kommer andra att röna samma öde? Hur går det till, att gå förlorad inom församlingen? Vilka utmärkande drag kännetecknar församlingens förlorade? Det behöver vi ta reda på, så att vi kan vara säkra på, att vi inte ingår i den sorgliga skaran.

Förlorad i församlingen – hur då?
”De svarade honom: ’Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?’” Johannesevangeliet 8:33. Fariséerna på Jesu tid avvisade med förakt tanken på, att de skulle vara i behov av något. Var de inte patriarkernas gynnade barn? Förutom att de var medlemmar av församlingen, hade förfäderna varit fina och trogna församlingsmedlemmar i hundratals år. Förvisso skulle deras band till församlingen frälsa dem. Mera behövde de inte. Samma tankegång är vanligt förekommande i dagens värld och kyrkor. Människor menar, att så länge som deras namn är inskrivna i kyrkoböckerna, då är de trygga. Så länge som de går i kyrkan varje vecka, hamnar de i himmelen, eller måhända det räcker med att gå dit till Jul och Påsk, för att hamna i himmelriket. Jag förde ett ganska otrevligt samtal med en man, varunder det här ämnet dök upp. Den dyre mannen hade fallit i synd och levde inte enligt Guds Ord. Det var min smärtfyllda plikt, att försöka få honom att inse vilka misstag han begick och förmå honom till, att segra över dem. Under samtalets gång tillkännagav han klart och tydligt, att han inte såg något galet med sitt handlande. Han levde i öppen överträdelse av Guds Ord, och av Bibeln framgår det, att när en person envetet är upprorisk mot Gud, får inte vederbörande tillträde till himmelens rike. Argsint sade han, att han visste att han skulle komma till himmelen, eftersom passet hängde på väggen, varvid han pekade på dopbeviset. Att tänka i dessa banor, är inget ovanligt. Det gör sig lätt att tänka, att om våra namn står i församlingens rullor, om vi är döpta, då är allting frid och fröjd och vi på väg till paradiset. Inget kunde vara längre från sanningen. Bara för att våra namn finns i församlingsmatrikeln eller för att vi går i kyrkan varje vecka, betyder det inte att vi befinner oss på rätt spår. Vi skall visst avlägga en bekännelse, men bara bekännelsen i sig är inte nog.

Israels barn tyckte, att eftersom de var Abrahams efterkommande, kunde de vila tryggt i förvissningen om sin frälsning. De insåg inte faktumet, att de kunde gå förlorade i församlingen. ”Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden.” Matteusevangeliet 3:9, 10. De stoltserade med sitt påstående, att de var Abrahams ättlingar (församlingsmedlemmar), var de löftets barn och redan frälsta. Inte alls! Johannes Döparen uttalar, att Gud till och med förmår att väcka upp stenar till trofasta församlingsmedlemmar (barn till Abraham). Gud stirrar Sig inte blind på ens bekännelse; Gud tar hänsyn till hjärtat. Varje träd (församling eller person), som inte bär god frukt, kommer att gå förlorat. Frågan är inte, om Du går i kyrkan. Påstår Du Dig vara en kristen? Den verkliga frågan är, huruvida Ditt liv visar, att Du har tagit emot Jesus som Din Herre och Frälsare? Lyder Du Honom? Bär Ditt liv god frukt?

Under det gamla förbundets tid var omskärelse det yttre tecknet på en mans medlemskap i församlingen. ”Gud sade ytterligare till Abraham: ’Du skall hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni skall hålla: Alla av manligt kön hos er skall omskäras.” Första Moseboken 17:9, 10. Omskärelse motsvaras av dop och medlemskap i församlingen i dag, men omskärelse var inte det, som frälste en person. Omskärelse var helt enkelt det yttre tecknet på, att man ingått förbundet med Gud. Det är gott om exempel på omskurna personer, som gått förlorade. (Esau, Nadab, Abihu, Kora, Datan, Abiram, Saul, m.fl.) Förlorad och omskuren. Förlorad och en del av församlingen. Ismael är ett exempel på alla dem, som äger det utvärtes tecknet genom omskärelse eller medlemskap i församlingen, men som saknar erfarenheten på insidan. Ismael blev omskuren på exakt samma dag, som Gud sade åt Abraham, att han skulle bli omskuren (Första Moseboken 17:23), men Ismael är ”han som var född efter naturens ordning” (Galaterbrevet 4:29. Reformations-Bibeln: ”den som var född efter köttet”). Skriften säger till: ”Driv ut kvinnan och hennes son. Ty hennes son skall inte ärva tillsammans med den fria hustruns son.” Galaterbrevet 4:30, kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98. Alla de, som blott äger en yttre förbindelse med församlingen, omfattas av det här Skriftstället. Alla de, som sitter i kyrkan varje vecka, alla de, som må vara ledare och lärare inom församlingen, som avger en bekännelse, men inte visar det i livet. Alla, som inte har burit Andens frukt i sina liv (Galaterbrevet 5:22, 23), kommer att bindas till händer och fötter och kastas ut i mörkret där utanför (Matteusevangeliet 22:13).

Gud vädjade upprepade gånger till det forntida Israel om, att det behövde besitta den invärtes erfarenheten och inte bara det utvärtes tecknet. ”Omskär därför ert hjärtas förhud och var inte längre hårdnackade.” Femte Moseboken 10:16. ”Omskär er för Herren, avlägsna ert hjärtas förhud, ni Juda män och ni Jerusalems invånare. Annars skall min vrede bryta fram som en eld för era onda gärningars skull, och den skall brinna så att ingen kan släcka den.” Jeremia 4:4. Det är hjärtats omskärelse som räknas, inte blott och bart det yttre tecknet. Här fanns det omskurna församlingsmedlemmar, vilka sågs som hederliga och redbara, men de var likväl förlorade i församlingen. Detsamma gäller under det nya förbundets tid. ”Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud.” Romarbrevet 2:28, 29. Paulus går rakt på sak – hjärtats inre tillstånd är det väsentliga. Bara för att man är jude (i vår nytestamentliga tid kunde vi säga, att bara för att man är med i församlingen) innebär det inte, att man verkligen är med i ”en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen” Hebréerbrevet 12:23. Bara för att man äger omskärelsens yttre tecken (eller under det nya förbundet, dopets tecken) innebär det inte, att man kommer att bli frälst. Många församlingsmedlemmar kommer att gå förlorade. I eldsjön kommer det att trängas folk, som blivit döpta. Allt, som räknas hos Gud, är hjärtats erfarenhet.

När vi förstår denna tanke, blir Paulus’ uttalande i Romarbrevet 9:6 vettigt. ”Israel är inte alla (andliga eller sanna) som kommer från Israel (bekännare)”. Inte alla, som avlägger en bekännelse och hävdar sig ingå i Guds sanna församling, kommer att frälsas i slutändan. De går förlorade inom församlingen, därför att de har avlagt en bekännelse, men mera än så var det aldrig. Med mun och intellekt godtog de sanningen hos Guds Ord, men lät aldrig sanningen slå rot i sinnet. Denna brist gjorde, att millioner gick förlorade under det gamla förbundet. De ägde tecknet på medlemskap i församlingen. De ingick i Guds folk. De ingick i församlingen, men ändå gick de förlorade i församlingen.

Judas – förlorad i församlingen
Det finns kanske inte ett tydligare exempel på en person, som gått förlorad i församlingen, än historiens mest ökände man – Judas Iskariot. Jesus sade: ”Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas.” Johannesevangeliet 17:12. I över tre år hade Judas varit med Jesus. Han hade varit en av världshistoriens mest gynnade personer. Han hade haft ständigt samröre med herrarnas Herre och konungarnas Konung, för vilken alla änglarna i himmelen fallit på knä i tillbedjan. Han gick omkring tillsammans med Honom. Han samtalade med Honom, såsom vi gör med våra vänner. Han åt med Honom. Han sov, där Han sov. Judas såg de väldiga underverk, som vår Herre och Livgivare utförde. Ja, Judas utförde mirakler själv. Herren hade lagt Sina händer på honom vid Judas’ ordination. Judas var inte bara en församlingsmedlem. Han var inte bara en lärjunge. Judas var ledare i Jesu sanna församling. I själva verket kan Judas ha varit den högst uppsatte förtroendemannen inom församlingen, ty han var skattmästare. (Se Johannesevangeliet 13:29.) Fastän Judas hade alla dessa sagolika fördelar, gick han förlorad. Förlorad i församlingen. ”Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född.’” Matteusevangeliet 26:24. Här uttalas den mest fruktansvärda förkastelsedom över Judas. Jesus säger, att det hade varit bättre, om Judas aldrig hade blivit född, och det tråkigaste av allt var, att han var med i församlingen, och ändå gick han under.

Hur kunde Judas gå under, samtidigt som han var en viktig ledare inom församlingen? Berodde det på, att han aldrig hört en god predikan förut? Nej, Judas hörde alla tiders bästa predikningar. Han hörde Bergspredikan, den predikan som varken funnit eller kommer att finna sin like. Berodde det på omgivningens hyckleri? Verkligen inte. Den ende individ, som aldrig haft ett uns av hycklande inom Sig, var den, som Judas ständigt var i beröring med. Berodde det på tidsbrist? Nej, han åtnjöt tre års ständiga vittnesbörd från Jesu liv och undervisning. Judas ägde alla tänkbara fördelar. Jesus försökte och försökte, att tränga igenom Judas’ hårdhudade hjärta, men Judas gick under mitt inne i församlingen därför att han aldrig kom till den punkt, där han kapitulerade fullt och fast för Jesus. ”Underordna er därför Gud.” Jakobsbrevet 4:7. Om vi till sist skall vinna seger i Herren, måste vi lära oss läxan om fullständig överlåtelse till och underkastelse inför Jesus. ”Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne.” Första Petrusbrevet 5:6. De, som tar emot nåden till att bli ödmjuka, kommer förvisso att upphöjas, men inte förrän de i allt har överlåtit sig. Detta var Judas’ akilleshäl. Han nådde aldrig fram därhän, där han skulle överlåta sig fullt ut. I stället för att underställa sig Jesus, sin Herre och Mästare, upphöjde han sig själv, klängde sig fast vid sitt eget sätt, sina egna uppfattningar och sina egna planer. ”Men Judas kom aldrig så långt att han överlämnade sig fullt och helt till Jesus. Han släppte inte helt sin världsliga ärelystnad eller sin kärlek till pengar. Även om han tog emot ställningen som en Jesu tjänare, underkastade han sig inte gudomlig omdaning. Han tyckte att han kunde behålla sitt eget omdöme och sina egna uppfattningar och han utvecklade en benägenhet att kritisera och anklaga.” The Desire of Ages, s. 717/Vändpunkten, s. 716. Så småningom kom Judas att klandra en av historiens största kärleksgärningar – Marias smörjelse av Jesu fötter. ”Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: ’Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav åt de fattiga?’ Det sade han inte därför att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv och brukade ta av det som lades i kassan, som han hade hand om.” Johannesevangeliet 12:4-6. Han hade förhärdat sig så länge, att det nu inte tycktes vara något märkvärdigt, att finna fel hos det, som Jesus låtit hända. Han trodde sig veta bättre, eftersom han inte kommit så långt att han skulle överlämna sig fullt och helt till Jesus, och alla som vägrar att överlämna sig åt och kapitulera inför Jesus, kommer slutligen, likt Judas, att uppdaga att de gått förlorade mitt inne i församlingen. ”På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger.” Lukasevangeliet 14:33.

De fåtvitska eller oförståndiga jungfrurna – förlorade i församlingen
Judas är ett talande exempel på en person, som gått förlorad i församlingen i egenskap av viktig ledare, men det har förekommit flera. Man behöver inte skämma ut sig fullständigt, genom att förråda vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, som Judas, för att gå förlorad i församlingen. Man behöver inte ens begå ett avskyvärt brott, för att gå förlorad i församlingen; allt man behöver göra, är att försumma att göra vissa saker.

”Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. … Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte.” Matteusevangeliet 25:1-4, 10-12. Här har vi ett annat tragiskt exempel på dyrbara själar, som går förlorade i församlingen. Den här gången rör det sig ej om en enskild person, utan om en hel grupp personer. Denna grupp personer är inte ett fåtal isolerade kyrkobesökare här och där, utan häri ingår ett stort antal människor, som tror och menar att de kommer att bli frälsta, men som för sent upptäcker att de blivit grundlurade.

Om vi låter Bibeln själv förklara en del av enskildheterna hos liknelsen, börjar vår förståelse att växa fram. För det första, det var tio jungfrur eller flickor, som skulle gå ut för att möta brudgummen och i slutet på liknelsen kommer brudgummen efter ett dröjsmål. Vem är brudgummen? ”De gick till Johannes och sade: ’Rabbi, han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla går till honom.’ … Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt.” Johannesevangeliet 3:26, 29. Här talar Johannes Döparen entydigt om Jesus och säger, att Han är brudgummen. Det är Jesu andra ankomst, som är deras hopp, och det är Jesu andra ankomst, som fem av dem är oförberedda på. De är jungfrur. Varför framställs de som sådana? En kvinna är en församling. En ren kvinna är en ren församling. (Uppenbarelseboken 12.) En fördärvad kvinna är en fördärvad församling. (Uppenbarelseboken 17.) ”eftersom jag brinner av iver för er med den eld som kommer från Gud. Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus.” Andra Korintierbrevet 11:2. De tio jungfrurna är alla rena, eftersom ”de bekänner sig till en ren tro.” Christ’s Object Lessons, s. 406/Såningsmannen, s. 339. De har inte förts på avvägar av någon av de tusentals falska läror, som det kryllar av i världen. Deras tro är ren, deras lära håller måttet. De har med sig sina lampor eller lyktor. En lampa eller lykta är en bild på Guds Ord. ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Psaltaren 119:105.

Både de kloka och de fåvitska eller oförståndiga är jungfrur. De äger en ren tro. De äger en ren lära. Båda påstår sig invänta sin Herre och Frälsares andra ankomst. Båda har de tagit lampor eller lyktor, Guds Ord, med sig. De här personerna är inte alldagliga kristna bekännare, som går i kyrkan varje vecka och sedan beger sig hem. Deras tro sträcker sig längre, än så. De tror på och kanske rent av berättar för andra, att Jesus snart skall komma. De hyser stor aktning för Bibelns sanningar. Antagligen studerar de själva Bibeln. Deras lampor, eller deras Biblar, följer med dem, så den Heliga Skrift samlar inte bara damm ovanpå TV:n. Nej, de läser Bibeln. Så långt det går att döma av deras yttre sken, är dessa aktningsvärda kristna. De tycks vara grundpelare, som bär upp församlingen. Ja, det är omöjligt att skilja på dem, som kommer att gå förlorade i församlingen och dem, som mest troligt kommer att bli frälsta. Det föreligger ingen yttre skillnad, men det föreligger en väldigt stor inre skillnad. De förståndiga tog med sig olja till sina lyktor, men det gjorde inte de oförståndiga. Vad står oljan för? ”Och jag frågade honom igen: ’Vad betyder de två olivkvistarna intill de två gyllene rännor som den gyllene oljan rinner ner igenom?’ … Då sade han: ’Dessa två är de smorda som står inför hela jordens HERRE.’” ”Då sade han till mig: ’Detta är HERRENS ord till Serubbabel: Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.” Sakarja 4:12, 14, 6. Oljan, som rinner från de två olivträden, förklaras vara Guds Ande. Alltså var oljan, som de okloka jungfrurna saknade, den Helige Andes olja. De ägde alla yttre, utmärkande drag för sanna kristna i den sanna församlingen, men den Helige Ande hade inte tillåtits att verka i deras inre. De saknade Andens frukt (Galaterbrevet 5:22, 23) i sina liv. ”Den grupp som representeras av de oförståndiga flickorna är inte hycklare. De har respekt för sanningen, och de dras till dem som tror på sanningen. Men de har inte överlåtit sig själva till att låta den helige Ande verka i dem. De har inte fallit på Klippan Kristus Jesus och tillåtit sin gamla natur att krossas. De som representerar stengrunden tillhör samma grupp. De tar gärna emot Ordet, men de misslyckas med att tillägna sig dess principer. Ordets inflytande stannar inte kvar hos dem. Anden verkar på människans hjärta i enlighet med hennes önskan och medgivande och skapar en ny natur i henne. Men den grupp som representeras av de oförståndiga flickorna har varit nöjd med ett ytligt verk. De känner inte Gud. De har inte utforskat Guds väsens egenskaper, de har inte haft gemenskap med honom. Därför vet de inte hur de ska lita på honom, hur de ska se på honom och leva.” Christ’s Object Lessons, s. 411/Såningsmannen, s. 341. Jesus uttalar inte Sina sorgesamma ord ”Amen säger jag er: Jag känner er inte” för att de inte hade avlagt en bekännelse, utan för att de inte hade låtit Gud avsluta det goda verk Han inlett (Filipperbrevet 1:6), och som följd härav går de förlorade i församlingen.

Ogräset – undergång i församlingen
”En annan liknelse framställde han för dem: ’Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge.’” {Matteusevangeliet 13:24-30.} Vetet eller den goda säden står för ”rikets barn”, medan ogräset står för ”den ondes barn.” Matteusevangeliet 13:38. Här beskrivs två sorters människor i världen, fast mera specifikt i församlingen. Jesus sade, att åkern var lika med världen (v. 38), men närmare bestämt är den lika med Guds församling i världen, ty hela liknelsen är en undervisning om ”himmelriket” (v. 24).

Tidigt under mognadsprocessen är det nästan ogörligt, att se skillnad på ogräset och den goda säden. Båda bär små gröna skott och i det att de fortsätter att växa, fortsätter ogräset att härma den goda säden, men vid skörden syns det tydligt, vilka som är ogräs och vilka som är god säd. Den goda säden uppvisar rika ax, medan det värdelösa ogräset inte bär sådan frukt. Båda har dragit nytta av solsken, regn och en gynnsam jordmån, men den ena ger frukt och den andra inte. Liksom den goda säden och ogräset förekommer i åkern, förekommer det två slags människor i församlingen. De erbjuds båda nyttan av goda predikningar, av nödvändiga åthutningar från Guds Ord och Guds budbärare. Gud tillhandahåller åt båda de nödvändiga förutsättningarna för att växa till andligt och bära frukt, men de föreställande ogräset drar inte nytta av de omistliga tillfällen, som Gud skänker dem. Med mänsklig syn är det omöjligt, att skilja dem åt, men änglarna läser deras sanna jag som en uppslagen bok. Ett ogräs’ liv kan innehålla något, som personen inte gärna ger upp åt Herren. Kanske det rör sig om en avhållen avgud, en ful ovana, en viss gärning, eller en särskild trospunkt, men den finns där och det räcker för att skilja själen från Gud. Den Helige Ande verkar på hjärtat, för att övertyga om synd, rättfärdighet och dom (Johannesevangeliet 16:8-11), men till ingen nytta. Hjärtat hos en, som är ett ogräs, vägrar att böja sig för Guds Andes överbevisning. ”Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan, som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen.” Hebréerbrevet 3:7, 8. Den Helige Ande vädjar enträget, överbevisar och bönar, men hjärtat hos ett ogräs förhärdas allt mera. Vilken som helst känd synd, vilken man utövar i hemlighet, kommer att tysta den Helige Andes överbevisande stämma. Herren manar hjärtat upprepade gånger, att ge sig, men det kommer inget svar. Ingen annan kan se ogräspersonens synd, men den förekommer likväl. Ogräsindividen må vara en trofast medlem av församlingen, han må vara diakon, äldstebroder, eller till och med pastorn själv, men i fall synd omhuldas i hjärtat, är vederbörande ett ogräs. Upphöjdhet ibland människor betyder platt intet, vad som helst kan te sig fint på utsidan, men Gud tränger på djupet, in i hjärtat. ”Ty det går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men HERREN ser till hjärtat.’” Första Samuelsboken 16:7. Ett ogräs må vara upphöjt till skyarna i denna värld, men på domens dag kommer inte den saken att skyla över det faktum, att vederbörande är ett ogräs. Alla bekännande kristnas liv kommer att blottställas och var och en kommer att bli känd sådan han verkligen är. (Första Korintierbrevet 13:12.) Ogräset, liksom Judas och de fåvitska jungfrurna, går förlorade i församlingen.

Förutom att det visst går att förlora frälsningen inom församlingen, kommer det att drabba många, som i dag sitter bekvämt i kyrkbänkarna. Det finns millioner med kristna. I själva verket finns det milliarder med kristna. International Bulletin of Missionary Research beräknade, att det år 2000 kommer världens befolkning att räkna sex milliarder själar, varav något över två milliarder bekänner den kristna tron. Om man slår ihop alla kristna inriktningar, gör det den till världens största religion, men det tragiska sakförhållandet är, att flertalet kommer att gå förlorade i församlingen. Millioner israeliter, i Kristi dagar och före dess, gick förlorade, och de ingick i församlingen. De gick förlorade i församlingen, eftersom de, i likhet med Judas, vägrade att underkasta sig och överlämna allt till Herren. De gick förlorade i församlingen, eftersom de, i likhet med de oförståndiga jungfrurna eller flickorna, trodde på sanningen, men lät aldrig tillfullo den Helige Ande uppfylla och påverka dem. De gick förlorade i församlingen, eftersom de, i likhet med ogräset, klamrade sig fast vid en hemlig synd och vägrade att ge upp den för Jesu skull. Just detta har Bibeln också förutsagt skulle ske. Uppenbarelseboken säger oss, att liksom milliontals israeliter gick förlorade trots sitt medlemskap i församlingen, kommer samma scenario att utspelas i den yttersta tiden.

Vilddjuret – inne i församlingen
Bibelns profetia förutskickar en makt, ett styre, som kommer att uppstå och äga makt och myndighet över ”alla stammar och folk och språk och folkslag” och förmå ”{a}lla jordens invånare” att ” tillbe det”. Uppenbarelseboken 13:7, 8. Det här är det leopardlika djuret i Uppenbarelseboken {13}, det lilla hornet i Danielsboken 7, syndens människa i Andra Tessalonikerbrevet 2 och Anti-Krist i Första Johannesbrevet. Den här makten ”förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt”. Andra Tessalonikerbrevet 2:4. Den här makten öppnar ”sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bor i himlen.” Uppenbarelseboken 13:6. Den här makten är den makt, som skall ”ansätta den Högstes heliga. Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar”. Danielsboken 7:25. Det här är den makt, som Gud har varnat oss för att tillbedja i de sista dagarna. Den här makten kommer att försöka att genomdriva märket på sin auktoritet, och hela världen kommer att bli så bedragen, att den godtar det. ”Ett av dess huvuden såg ut som om det hade blivit slaktat och dödat, men dess dödliga sår hade läkts. Hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde efter det”. Uppenbarelseboken 13:3. Dock kommer alla, som godtar märket att drabbas av historiens värsta straffdomar från Gud. ”En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: ’Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare.” Uppenbarelseboken 14:9, 10. Hela världen kommer att tvingas till, att rätta sig efter makten vilddjuret, men då kommer den att utsättas för Guds vrede.

Ehuru de flesta är bekanta med den här makten, inser få dess egentliga makt. En gång studerade jag det här ämnet med en man och han berättade för mig, hur han trodde att det hela skulle komma att gestalta sig. Han trodde, att det skulle knacka på dörren och utanför skulle det stå ett antal väldigt muskulösa män, som skulle säga till honom, att han måste ta emot vilddjurets märke. Då tänkte han stänga dörren mitt framför näsan på dem och fortsätta med sina göromål. Det är inte riktigt så här, som Bibeln berättar att vilddjurets märke kommer att genomtvingas. För det första är makten vilddjuret en religiös makt. Den är ingen ateistisk makt, som många tror. Själva ordet Anti-Krist består av två grekiska ord, anti och Christos. I det här sammanhanget betyder anti mer, än bara emot, nämligen ”i stället för.” Shorter Lexicon of the Greek New Testament, Gingrich och Danker. Det här är en makt, som förhäver sig över Kristus; som sätter sig i Kristi ställe. Det här är inte den gudsförnekande kommunismen eller någon annan icke-religiös makt; det här är en religiös makt, som sätter sig i Guds ställe. Daniel säger oss, att denna makt ”skall vara olik de förra”. Danielsboken 7:24. Den skulle skilja sig ifrån de tio föregående hornen eller makterna. De tio föregående hornen var uteslutande politiska riken, men här är en religiös-politisk makt. Denne motståndare ”förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” Andra Tessalonikerbrevet 2:4. Han till och med sätter sig i Guds tempel och påstår sig vara Gud. Många har missförstått den här versen och tror, att judarnas tempel skall återuppföras och att Anti-Krist därefter kommer att sätta sig i den återuppbyggda helgedomen, men de inser icke, att det här redan har skett! Under det nya förbundets tid har tempel flera betydelser. Vi har templet i himmelen, där Jesus tjänar. (Hebréerbrevet 8:1-5; 9:11, 12, 23, 24; 10:12, 19-21; Uppenbarelseboken 1:12, 13; 8:3-5; 9:13; 11:19.) Vi har kroppens tempel, eller den Helige Andes tempel. (Första Korintierbrevet 3:16, 17; 6:19, 20; Johannesevangeliet 2:18-21.) Slutligen kallas församlingen för tempel. Församlingen är det sista tempel, som Anti-Krist kommer att sätta sig i. (Naturligtvis är det omöjligt för Anti-Krist, att sätta sig i himmelen, eller i våra kroppar.) ”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.” Efésierbrevet 2:19-22. Församlingen benämns ett heligt tempel, så det är i församlingen, som Anti-Krist, makten vilddjuret, sätter sig, och det är i församlingen, som vilddjurets märke kommer att tvingas igenom. (Se Steps to Lifes häfte Vad är Vilddjurets Märke? för ett fullödigt studium om, vem som är vilddjuret och vad dess märke är.) Förlorad i församlingen och dessutom med vilddjurets märke! Inte en enda person, som tar emot vilddjurets märke, kommer att bli frälst; varenda en kommer att gå förlorad. Detta är ett allvarligt och viktigt ämne, eftersom i den yttersta tiden kommer HELA VÄRLDEN att gå förlorad i församlingen!

Den sanna församlingen
Det kommer bara att vara en liten grupp människor, som inte kommer att svepas med i detta sataniska bedrägeri och gå förlorade i församlingen. Uppenbarelseboken beskriver även dessa personer. ”I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.” ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.’” Uppenbarelseboken 12:17; 14:12. Guds folk, som inte blott avlägger en bekännelse, utan som också lever ut den, framställs genom dem, som håller samtliga bud och har Jesu vittnesbörd. De nöjer sig inte med, att hålla de flesta av buden, ej heller bara nio av dem. I motsats till världen i övrigt, som rättar sig efter människors sedvänjor, ställer de sig bestämt bakom sanningen hos Guds Ord. De kommer inte att avvika vare sig åt ena eller andra sidan. Likt Petrus säger de: ”’Man måste lyda Gud mer än människor.” Apostlagärningarna 5:29. Hela världen följer makten vilddjuret och förkastar ”Guds bud”, för att de skall ”hålla fast vid” sina ”egna stadgar.” Markusevangeliet 7:9. Men liksom de tre hedervärda hebréerna i Babylon säger de: ”Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp.’” Danielsboken 3:18. De vägrar, att hålla människors lagar, när dessa krockar med Guds lag. När en avbild till vilddjuret införs, vägrar de att ge den sin hyllning.

Man finner inte den här gruppen människor i landets stora kyrkor. De kommer inte att gå under inom församlingen. Ja, de kanske inte ens kommer att ha någon organisation, något kyrkosamfund, eller ens någon kyrkolokal att samlas i, men de kommer ändå att vara Guds äkta, egentliga församling. Guds sanna folk är inte de med massor av pengar eller en fin utbildning. Guds sanna folk är de, som känner till, lär ut och lever ut sanningen. ”Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval.” Första Timoteusbrevet 3:15. En äkta församling utmärks inte av en byggnad. Det är inte en organisations antal födelsedagar, som gör den till den tvättäkta menigheten. Nej, avgörande är närvaron av Guds sanning. I fall Guds sanning fattas, saknas också Guds närvaro, och då är församlingen en falsk menighet. Många har frågat mig: Hur avgör jag, vart jag skall gå, för att besöka en församling? Svaret står att finna i Johannesevangeliet 4:21, 23, 24: ”’Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. … Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.’” En sund församling är en, som verkligen tillber Gud i ande och sanning. Om de inte besitter båda dessa egenskaper, är den inte en del av Guds egentliga församling. Guds sanning, sådan den framgår av Bibeln, måste förkunnas och den Helige Andes närvaro måste vara där. En sådan församling ingår i Guds stora, äkta menighet, även om den inte har någon kyrkobyggnad att gå till, men äger de två utmärkande egenskaperna ovan. I en stad, som Paulus besökte, fanns det ingen församlingsbyggnad, som motsvarade kraven på {en kyrka tillhörig} Guds sanna menighet. Sade han ”Tja, jag får väl stanna hemma och studera min Bibel där”? Nej. ”På sabbaten tog vi vägen ut genom stadsporten och gick längs en flod, där vi antog att det fanns ett böneställe. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade kommit dit.” Apostlagärningarna 16:13. Man måste inte ha en kyrkolokal, för att kunna gå i kyrkan, men där måste finnas Guds sanning och Ande, annars är det meningslöst att samlas. Det slutar med, att man går förlorad i församlingen, om den saknar ande och sanning. Om den yttersta tiden förutsägs det faktiskt, att Guds folk inte kommer att ha några kyrkobyggnader och liknande. ”han skall bo på höjderna, klippfästen skall vara hans värn.” Jesaja 33:16. Många av Guds folk kommer att måsta finna en fristad i bergens fästen undan vilddjurets vrede. Förvisso är det ont om kyrkor där, men Guds närvaro kommer ändå att finnas där, om vi äger sanningen och anden.

Vi kan gå förlorade i församlingen även om vi ingår i och besöker Guds sanna menighet, som håller buden, men själva saknar den nödvändiga, inre erfarenheten. Om vi emellertid i dessa yttersta dagar ingår i landets vanliga församlingar, som inte lär ut sanningen, kommer vi utan tvivel att till sist gå under mitt inne i församlingen. I hela Bibeln beskrivs Guds folk som de, vilka älskar Gud tillräckligt för att hålla Hans lag. (Johannesevangeliet 14:15, 21.) Det är inte gott nog, att bara hålla vissa av buden. Det är inte ens gott nog, att säga sig hålla alla buden. Om vi bryter mot ett, väntar oss domen. ”Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. … Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag.” Jakobsbrevet 2:10, 12. Om en person befinns vara skyldig till att ha brutit ett bud, har vederbörande gjort sig skyldig till att överträtt hela lagen och kommer att dömas som lagbrytare. I hur mycket högre omfattning gäller inte detta för kyrkosamfund, som överträder ett av buden och lär andra att göra så. Vilka ohyggliga räkenskaper de kommer att få avlägga inför Guds domarskrank! När en kyrklig gemenskap lär ut, att det passar sig att bryta mot det fjärde budet (”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat.” Se Första Moseboken 2:1-3; Andra Moseboken 20:8-11; 31:13-17; Jesaja 56:2-8; 58:12-14; 66:22, 23; Hesekiel 20:12, 20; Markusevangeliet 2:27, 28; Lukasevangeliet 4:16; Apostlagärningarna 13:42, 44; 16:13; 17:2.), lär den sina medlemmar att överträda Guds lag, och sålunda kommer de att bli skyldiga till, att ha överträtt samtliga bud. När en kyrka lyder människors traditioner i stället för Guds bud, lär man inte ut sanningen i Guds Ord och är således inte en del av Guds äkta församling. Om en person stannar kvar i en församling, som lär ut mänskobud på bekostnad av Guds bud, kommer han eller hon slutligen att gå under i församlingen. ”Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud.” Matteusevangeliet 15:9. Det må förekomma en fin kör, en vältalig predikant, sköna kyrkbänkar och intrycksfulla ceremonier, men Guds Ande saknas. Guds budskap till samtliga i dessa omtyckta kyrkor, som bryter mot buden, lyder: ”’Fallet, fallet är det stora Babylon! Det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla orena andar och ett näste för alla orena och avskyvärda fåglar. {…} ’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Uppenbarelseboken 18:2, 4. Alla, som stannar i dessa kyrkor, kommer att ta del i deras synder, drabbas av deras plågor och gå under i församlingen. Var kommer Du att vara? Kommer Du att vara i den lilla grupp utan byggnader, institutioner och stora antal, men som besitter sanningen ur Bibeln och lever ut sin bekännelse? Eller kommer Du att VARA VILSE OCH GÅ UNDER I FÖRSAMLINGEN?

All betoning är författarens, om inget annat angetts.
Alla Bibelverser {i originalet} tagna från New King James Version, om inget annat angetts.

Källor:
Christ’s Object Lessons, Ellen G. White, 1900.
The Desire of Ages, Ellen G. White, 1898.
International Bulletin of Missionary Research, Januari 1999, David B. Barrett & Todd M. Johnston.
Shorter Lexicon of the Greek New Testament, F. Wilbur Gingrich & Frederick W. Danker, 1983.